"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Labour
Halv miljon demonstrerar i London
27 Mar 11
-Stop the cuts !
.
Slagorden mot regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn steg mot Londons skyar i går. Hur många var de? En halv miljon säger organisatören, det brittiska LO, och en kvarts miljon säger BBC. Även tidningar som The Independant och The Guardian anser att en halv miljon nog ligger närmast sanningen. I vilket fall var det den största demonstrationen i Storbritannien sedan protesterna mot invasionen av Irak 2003.
.
Som vanligt var det en färggrann demonstration som TUC organiserade.
.
Alla som arbetar i den offentliga sektorn eller som är i behov av den service som den erbjuder fanns med i protesten. Allt från studenter till pensionärer, från sjuksköterskor till lärare och bibliotekarier.
Regeringen Camerons ”cuts” får hela landet att tänka på Margaret Thatchers öppna förakt för allt som luktade facklig organisation. Det är en motsägelsefull opposition mot de nedskärningar som regeringen beslutat om. Enligt opinionsundersökningar som publicerats av bland annat Financial Times är det en majoritet på 57 procent som anser att det handlar om nödvändiga besparingar i de offentliga utgifterna. Men skrapar man lite på ytan ser man att det mer handlar om hur frågorna ställs. För när det kommer till att försvara den egna kommunens bibliotek eller simhall är en överväldigande majoritet emot. Det är bara nedskärningar av ”onödiga” utgifter för andras behov som bejakas.
.
David Cameron kan gå samma öde till mötes som Margaret Thatcher.
.
När en halv miljon samlas för att säga nej till nedskärningarna då kan vi se att de ”majoriteter” som tidningarnas opinionsundersökningar visar upp inte stämmer. De bara speglar svar på ledande frågor till isolerade individer. Tillsammans med alla andra som drabbas blir i stället svaret ett stort Nej på gator och torg.
Regeringens prat om att det inte finns några alternativ till de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn tillbakavisas av de fackliga organisationerna.
.
-Regeringar kan fällas. Så sant så sant.
.
-Vi tänker inte låta David Cameron bryta ned vad som tagit generationer att bygga upp. Låt oss vara brutalt klara över dessa brutala nedskärningar. De kommer att kosta jobb i stor skala – att läggas till den misär som 2,5 miljoner arbetslösa redan lever under, sa Brendan Barber, Trade Union Congress’ ordförande.
-Ni står för viljan till motstånd på varje arbetsplats där man säger nej till att få sina liv förstörda för att alla rika och giriga ska få leva som de behagar, sa Len McCluskey ordförande för landets största fackförening, Unite.
.
De fackliga organisationernas standar fanns överallt.
.
Labours nye ledare Ed Miliband deltog inte i den fackliga marschen för att inte kopplas samman alltför intimt med den fackliga kampen. Men han talade en kort stund till demonstranterna vid avslutningen i Hyde Park. Där fick han känna av buropen från de demonstrerande när han la ut Labours linje som säger att det behövs nedskärningar men inte lika stora som Camerons och inte lika orättvist fördelade.
Demonstrationen var en mäktig påminnelse den kraft som ”alla tillsammans” skapar. Ryktet om den brittiska arbetarklassens död är betydligt överdrivet.
.
-No Cuts. No comment.
.
I går stod ändå inte den enorma demonstrationen i centrum för brittiska och internationella medias rapportering från London. I svansen på demonstrationen agerade ett par hundra revolutionära hjältar som efter stor ansträngning lyckades välta ett antal soptunnor och krossa ett par fönster på banken HSCB, under upplyftande slagord som ”krossa bankerna”.
.
En av de revolutionära hjältarna i direct action.
.
De svartklädda hjältarna fick av någon märklig anledning hållas ett bra tag utan att polisen ingrep. Resultatet blev väl vad som var meningen, nämligen stor plats i media för de krossade fönsterrutorna och liten plats för kraven från en halv miljon arbetare.
.
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, TUC, London, Anarkister, Cameron, Miliband, Fackföreningar, BBC
Labours Ed Miliband – I Blairs och storebrors blodiga fotspår
30 Jan 11
.
Ed Miliband, i höstas nyvald partiordförande för ett Labourparti i kris, åkte i går på sin jungfruresa till krigets Afghanistan. Han sa sig vilja visa ”att vårt uppdrag /att döda pashtuner/ inte handlar om partipolitik utan om vad som är rätt för vårt land. Ett mer stabilt Afghanistan leder till ett säkrare Storbritannien”. Ett synsätt som i sak är absurt. Att den radikala islamismen gjort en del inbrytningar bland många britter med bakgrund i Pakistan är bara en av rekylerna från detta nykoloniala krig.
.
.
Men resan, där han flankeras av Jim Murphy och Douglas Alexander, tilltänkta som försvarsminister respektive utrikesminister, i en eventuell ny labourministär har ett helt annat syfte.
Den är inte till för att berätta sanningen om kriget utan avsikten är att hälsa USA, finanskretsarna i London City och den brittiska vapenindustrin, att kriget kommer att fortgå som vanligt, om nu Labour skulle lyckas återta regeringsmakten. Därför tiger också Miliband, på samma sätt som den svenska socialdemokratin, om upproret i Egypten.
Trion ska också träffa de såta ovännerna, NATO:s och Isaf:s överbefälhavare general David Petraeus och fuskpresidenten Hamid Karzai. Till de brittiska soldater i upproriska provinsen Helmand som de hunnit träffa, var budskapet att Miliband ville göra mer för deras familjer hemma i Hennes Majestäts örike. Något som kan behövas med tanke på hur många i de egna leden som dött eller invalidiserats för livet…
.
.
På partikongressen i höstas kunde Ed Miliband peka finger åt storebror…
.
Skälet till att Ed Miliband behöver visa för storfinansen var han står, att han på samma sätt som sina föregångare vill fortsätta med brittiska truppinsatser till NATO:s krig, är hans tidigare flirt med det stora krigsmotståndet bland det egna partiets vanliga medlemmar. Så sent som i september vann Ed Miliband en oblodig men oerhört rafflande valthriller över sin storebror David Miliband i kampen om vem som skulle bli ny partiledare för anrika brittiska Labour. Efter ”målfoto” segrade Ed med siffrorna 50.65 procent av rösterna mot 49.35 procent för David. Som den yngre brodern hade han haft lyckan att vara några steg efter i karriären. Han fanns i skymundan utan plats i parlamentet och behövde inte rösta för det egna partiets angreppskrig mot Irak. När opinionen svängde och ett starkt krigsmotstånd bredde ut sig kunde han därför unna sig en och annan kritisk synpunkt i frågan. Detta och att storebror setts som sammanvuxen med Tony Blair/George Brown gjorde att han under partikongressen bröstade sig före de millimetrar som krävdes för att besegra David i den spännande slutspurten om ledarskapet för Labour. Väl vald vill han nu tvätta bort alla misstankar om att denna fredsiver skulle ha varit något mer långlivat än den taktiska episod som det handlade om…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, islamism, jihad, Ed Miliband, labour, NATO
Bloggare: RödaMalmö,
Brödrafejden i Labour – Ed vann på poäng
30 Sep 10
.
I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa – i politikens värld. Efter flera ”cliffhangers, fick då brödrafejden i Labour sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…
.
.
Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade segrat klart i de valkretsar, där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, när det till sist var klart, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50.65. Storebror fick 49.35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen blev det renässansens år.
.
Tariiq Ali och Robin Blackburn var två andra av
New Left Reviews redaktionsmedlemmar.
Här i en London-demonstration 1973.
.
David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette ”Parliamentary Socialism” och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…
Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot). Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.
.
.
På Tony Blairs tid blev kongressernas dekor mer och mer rosa.
Nu lyste det i starkt mörkrött .
Men ”Red Ed” själv är inte röd…
.
Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.
Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick 7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om att en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. All fem förklarade att den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair. Om hans och Labours ”Ancien regime”, då champagneglasen klirrades för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irak-kriget. Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair triumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bush`s angreppskrig. Han behövde inte rösta och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett/och såg den äldre Miliband, som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta skifte är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot…Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriette Hariman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikron bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?”. Harimans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…
.
.
Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband har var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.
När det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden. Nu när högerregeringen Cameron varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Där avlägsnade sig den nye partiledaren inte en tum från New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek han inte med en enda decimal från sin förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram i våras när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så. När det gällde fackföreningsrörelsens motstånd mot högerns attacker blev tonen aggressiv:
.
.
Den brittiska pressen förmedlade villigt
Labours budskap till radikala arbetare
.
”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”
.
Video med Milibans hets mot fackföreningarna
.
Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…
Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappan Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Kanske kan han ha en liten diskussion om jordelivets gång med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Labour, Ed Miliband, David Miliband, Ralp Miliband,
Nu kommer nyliberalismens stålbad…
12 Maj 10
.
”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skattehöjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”
.
.
Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.
.
.
När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”
menar de definitivt inte att vanliga människor
ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…
.
När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.
För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.
Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:
.
Fördelning av den brittiska arbetskraften
.
Industri 14%
Bygge 9%
Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%
Jordbruk 2%
Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%
Distribution, hotell och restauranger 21%
Energi och vatten 1.5%
Transporter och kommunikation 7%
Andra servicenäringar 7%
,
Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.
Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder
Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat. I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken. George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.
.
.
Nick Clegg blev valets stora förlorare.
Men segrare och kungamakare genom
alliansen med den konservativa högern
.
Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…
Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,
Krasch för brittiska nazister
7 Maj 10
.
Så här illa slutade valet för reaktionären Nigel Farage
.
Det brittiska valet gick inte riktigt som alla hade tänkt sig.
Framförallt slutade det illa för Nigel Farage. Tidigare partiordföranden för det reaktionära partiet United Kingdom Independence Party. Redan valdagens morgon blev det platt fall för hans lilla flygplan som satte nosen i marken på en av örikets vackra gräsmattor.
Planet släpade på en väldig valbanderoll som skulle teckna sitt budskap mot skyn men som i stället tycks ha blivit till en trasselsudd i propellern. Både Farage och hans pilot överlevde turligt nog med mindre blessyrer.
Värre gick det för Nick Griffin. Ordförande för det smutsbruna British National Party. Även han klarade sig utan fysiska skråmor men fick storstryk i valet. Hans BNP hade satsat oerhört mycket pengar och dirigerat mängder med partiaktivister till valdistriktet Daghem and Barking i hopp om att kunna vinna ett efterlängtat mandat till parlamentet. Här fanns tidigare en av brittiska Fords större anläggningar med 40 000 anställda. Nu återstår nära nog bara ödetomter. Hela området, som ligger öster om centrala London, är nergånget och delvis förslummat och här hoppades Griffin att få gehör för sin rasistiska kampanj.
Men även han störtade med nosen i marken. Valet blev en stor framgång för en av Labours ministrar, Margaret Hodge, som inte bara behöll sitt mandat utan fick ett kraftigt ökat stöd. Detta trots den hårda motvinden för Labour i övrigt.
”Packa era väskor och ge er av härifrån”, blev hennes budskap till den mosade Griffin.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, George brown, BNP, UKip, Nick Griffin, nazister, rasister, England, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,GP1,EXpr1,VG1,VG2,
Valspurt i Storbritannien – men det blir löntagarna som förlorar
6 Maj 10
.
.
Målfoto kommer att avgöra!
.
”Detta är troligen den sista dagen med en labourregering i parlamentet. För en hel generation. Kanske för alltid.”
Johann Hari i Independent
k
Ska Tories David Cameron lyckas med sin valspurt?
.
Valspurten i det brittiska valet är på väg att avgöras med målfoto. Väljarna har tappat förtroendet för den traditionella politiska eliten. Många är osäkra över hur de ska rösta och i natt kanske ingen av de tre stora partierna lyckas med att bilda en traditionell brittisk enpartiregering. Ett styre baserat på en egen majoritet i det parlament där ledamöterna röstats fram i 650 enmansvalkretsar. För en kandidat räcker det kort och gott med att få flest röster och det finns inga utjämningsmandat. ”The winner takes it all”.
För det nerslitna och avruggade imperiets alla löntagare är det redan klart att valet kommer att bli en tragedi. ”Deras” gamla parti Labour är lika nerkört som imperiet. Sönderkört. Söndertrasat. En tragedi som den radikale och internationellt belönade journalisten Johann Hari försöker hantera i dagens Independent.
För hans del började dramat med glädjen och segerruset med Labours och Tony Blairs jordskredsseger i parlamentsvalet 1997. Han var 18 år och allt var möjligt. Högern och konservatismen var bortsopad och en helt ny värld var möjlig.
.
”Vi trodde att vi röstade på en etisk utrikespolitik. Men vi fick ett krig som dödade miljoner civila och där vi var medskyldiga till tortyr”, skriver Hari som själv fått flera av världens mest prestigefyllda journalistpris för sin bevakning av kriget i Irak. ”Vi trodde att vi röstat för ett mer jämlikt Storbritannien. Men i verkligen blev ´dom smutsigt rika´ mer smutsiga och rika och kraschade den globala ekonomin”…
.
Liberalen Nick Clegg har ryckt hela sista varvet.
Men håller han ända fram till målsnöret?
Det bästa med honom är att det smutsbruna
British National Party inte syns lika mycket i loppet.
.
Johann Hari är besviken på Labours 13 år. Djupt besviken. Men han biter sig fast vid det förhållandet att Labour ändå sedan 1997 har ökat satsningarna på den offentliga sektorn med 57 procent. Skolor och sjukvård har fått mer pengar. Detta försvarar inte den större ojämlikheten eller de döda barnen i Irak, menar han. Men det är en skillnad.
Han varnar för att med Cameron vid makten väntar bara nerskärningar och hans valtaktik blir därför att rösta mot Tories och deras David Cameron. Ibland på Labours och George Browns kandidater. Ibland på liberalerna med deras Nick Clegg. I någon enstaka valkrets på en kandidat från det Gröna partiet.
En annan radikal skribent från New Left Review, Tony Wood, har helt tappat förtroendet för Labour. Hans slutsats efter en längre analys i tidskriften är kategorisk. Kärv och skoningslös:
.
”Vilken regering som helst med en sådan förskräcklig meritlista bakom sig förtjänar att bli straffad vid valurnorna. Om ansvaret inför väljarna ska ha någon mening. Det utmärkande när det gäller Labours meriter – det ena mördande kriget efter det andra; en slavisk hängivenhet för finansvärlden; med ett hejdlöst förespråkande för ojämlikhet; privatisering och fragmentering av den offentliga sektorn; återkommande övergrepp på civila rättigheter; skandalös korruption – allt detta innebär att de förtjänar att sparkas ut. ”
.
En del socialistiska grupper och mindre partier i Storbritannien ställer upp med egna kandidater. Där finns Respect Party som med sin karismatiske George Galloway siktat in sig på tre valkretsar. Partiet stöds av Fjärde Internationalens brittiska sektion Socialist Resistance. Där finns också en valkoalition kallad Trade Unionist and Socialist Coalition. Med flera mindre fackföreningar bakom sig och den skotske socialisten Tommy Sheridan som sitt mest kända namn. Koalitionen ställer upp med fyrtio egna kandidater och där ingår bland andra Socialist Workers Party och The Socialist Party. Det brittiska Kommunistpartiet ställer upp med sex egna kandidater men stödjer aktivt flera andra. Där det inte varit möjligt att aktivt utmana Labours kandidater med egna namn uppmanar vänstern människor att trots allt att rösta på Labour.
.
George Galloway. Örikets mest fantastiska talare och agitator
.
Den socialistiska vänstern är svag och splittrad. Men alla dess viktiga komponenter förenas i en viktig slutsats: oavsett valresultat så måste varje kommande regering mötas av en kamp för jobb, mot nerskärningar i den offentliga sektorn och för stora offentliga investeringar i miljövänlig energi- och industriteknik. Socialist Workers Party med tidningen Socialist Worker planerar exempelvis en stor nationell konferens i maj, där kampen för jobb står i centrum.
En förhoppning är också att den kroniskt splittrade brittiska socialistiska vänster kunde förenas i ett bredare gemensamt parti. Många försök har gjorts. Nu är det dags att lyckas.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, Storbritanninen, Labour, George Galloway, Respect Party, Labour
I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,Expr1,Expr2,SVD2,SVD3,GP1,
Bloggare: Svensson,
Brown följer Obama – tvingas till krig på flera fronter
1 Dec 09
”Krig är fred”
Det är inte konstigt att George Brown allt oftare torkar kallsvetten från pannan. Eller biter sig nervöst i läppen. Snart nog får vi se att han biter på naglarna. Allt var ju tänkt att gå så bra. För efter alla de miljarder och åter miljarder av pund som östs över de brittiska bankerna skulle han ha korats till den man som räddat världen från den svåra finanskrisen. Han skulle ses som vår tids Roosevelt och den brittiska ekonomin skulle surfa på nästa våg av högkonjunktur. Det skulle bli möjligt att åtminstone lite vagt tala om reformer i det riksdagsval som väntar I Afghanistan skulle marionetten Hamid Karzai ha stabiliserat sin regim och de egna trupperna vara i färd med att riva sina läger och packa för att åka hem. Kriget i Irak skulle vara glömt och han skulle vara i blickfånget som en premiärminister för fred.
Mardrömmen med Irakkriget kom tillbaka…
Så går allt åt skogen. Storbritannien är kvar i ekonomisk brygga. Recessionen har bitit sig fast. Till råga på allt visar det sig nu att det mest är brittiska banker som tar stryk när Dubais surrealistiska drömvärld dukat under. De överdådiga subventionerna till bankerna ska betalas. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, skulle Göran Persson ha sagt. Brown och hans Labour får gå ut i valrörelsen med nya offentliga nerdragningar som sitt politiska ledmotiv. I Afghanistan är det inte bättre. Det blir allt mer klart att de brittiska trupperna deltar på den ena sidan i ett inbördeskrig. En sida som dessutom tappar militär terräng. Brittiska soldater återvänder visserligen hem – men som döda – och vid de medialt upphaussade jordfästningarna frågar alltfler om de verkligen offrat sina liv för ”en god sak”. Är det värt att dö för Hamid Karzai? För en korrupt skitstövel vars smutsiga byk hängdes ut för en hel värld under ett riggat presidentval som inte ens kunde fullföljas? Sjuttio procent av britterna säger sig nu vara emot kriget.
Nu sätter Brown in nya brittiska trupper i Afghanistan.
Till råga på allt detta elände för Brown har våndorna från Irak kommit tillbaka till människors vardag. En parlamentarisk utredning som ska svara på frågan om varför överhuvudtaget landet deltog i detta krig som bröt mot internationell rätt, Chilcot-kommisssionen, mal på dag efter dag och nära nog timma efter timma kommer nya avslöjanden om hur Labour och Tony Blair kröp i stoftet för bossen George Bush.
Bush talade om för Blair ”var skåpet ska stå”.
Mitt i denna politiska mardröm tvingas nu Brown att likt Blair annonsera nya truppförstärkningar till NATOS sviktande fronter i Afghanistan. Han fick förmånen ( som för övrigt Sverige! ) att göra det innan Barack Obamas formella besked kommer i kväll. Det blir då inte lika uppenbart att han bara är en av alla knähundar som bjäbbar runt i Vita huset. För att mildra krigsmotståndet betonar Brown att det också handlar han om ”en politisk offensiv”. Som alla andra krigsherrar i historien förkunnar han att det finns en ny dagordning där det minsann snabbt ska bli fred. Bara man krigar lite mer. ”Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka”, som en gång George Orwell skrev i sina mardrömsvisioner om framtiden…
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Styrka är okunskap”.
Självklart utnyttjar alla Browns politiska motståndare dessa blottor – som finansminister var han trots allt Blairs högra hand. Det mest tragiska är att halvnazisterna i British National Party kan vinna politisk terräng bland de arbetare som historiskt varit Labours kärnväljare. Kriget i Afghanistan passar som hand i handske för deras agitation. Framgången i EU-valet har gjort att partiets ordförande, Nick Griffin, som blev parlamentsledamot i Bryssel, nu ställer upp som kandidat också i vårens riksdagsval. Han ställer upp i Londons East End, i ”Barking and Dagenham Council”, där BNP redan har vad vi skulle kalla tolv kommunala ledamöter och officiellt är första oppositionsparti. Nick Griffin utmanar i valet Margaret Hodge, som i dag är kulturminister. ”Kampanjens huvudtema blir bostads- och skolfrågorna i kommunen. Labour har skött dessa på ett katastrofalt sätt”, underströk Griffin när han kickstartade sin kampanj. BNP ser en chans att erövra sex platser i parlamentet och tänker koncentrera alla sina resurser till dessa valdistrikt. Inte minst då till Barking där många arbetarväljare är besvikna över det Labour som en gång var deras och nu i stället lyssnar till BNP:s budskap om att det är ”massimmigrationen” som främst skapar arbetslöshet och social misär.
Nick Griffit deltog i sorgemanifestationen när de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afhansk polis ”repatrierades”.
Men BNP utnyttjar också kriget i Afghanistan hårt i sina kampanjer. Man vurmar för militären och försöker vara i främsta ledet när det gäller uppslutningen bakom de egna soldaterna. Nick Griffin var exempelvis med i sorgeuppbådet när kistorna med de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afghansk polisman ”repatrierades” till engelsk jord. Partiet har annekterat minnet av Winston Churchill och Griffin ses som hans nutida efterföljare. Vilket fungerar bra eftersom denne gamle imperiebyggare, som kom från en av Englands ”noblaste” och rikaste familjer, strödde rikligt med rasistiska uttalanden omkring sig under hela sin karriär. Den brittiska opinionen har under två århundraden av kolonialkrig impregnerats med rasism. Jag minns själv, när jag 1966 jobbade på ett hotell norr om London. Jag hade en del diskussioner med vanliga radikala jobbare i hamnen, alla medlemmar i Labour, och till min häpnad kallade de rakt av sina fackliga företrädare för ”nigger lovers”, bara för att dessa hade en mer öppen och förstående syn på färgade invandrare! Med svulstiga citat från Churchill i färdkosten kan BNP ta avstånd från ”Browns och alla andra partiers orättfärdiga krig i Afghanistan”. Här ska jag citera ett längre tal från Griffin, återgivet i Times, för att visa hur infernaliskt skickligt partiet slår sig in i Browns och Labours veka liv:
”Inte ens hela detta land är värt en enda droppe engelskt blod. Storbritannien har ingen verksamhet /business/ i detta land. Kriget grundas på en lögn och vi ska ta hem våra trupper så fort som möjligt innan fler blir dödade. Kriget baseras på en serie groteska lögner fabricerade av ledarna för Labour och Tory. De hävdar att kriget utkämpas för att bekämpa terrorism. Detta är nonsens. I stället uppmuntrar kriget terrorism. Hela södra Afghanistan är nu ett jättelikt träningsläger för terrorister – med levande mål – våra soldater. Kriget sägs ska skydda oss från terrorism i Storbritannien. Men det är en förskräcklig lögn. Alla vet att muslimer från Storbritannien aktivt kämpar mot oss i Afghanistan. Dessutom, säkerhetskällor citerade av George Brown, talar om att terrorplaner i Storbritannien utformas i Pakistan. Inte av bönder i Afghanistan. Det enda som uppnås med detta krig är en destabilisering av Pakistan. Regeringen i det landet kämpar hårt för att inom sina gränser hålla nere den radikala islamismen. Den militära närvaron från Väst i Afghanistan eldar bara på flammorna av hat och fanatism, vilket gör läget ännu svårare för landets regering. Om detta får fortsätta är det fullt möjligt att både Afghanistan och Pakistan faller för radikal islamism. Bortsett från mardrömmen med en islamistisk regering i Pakistan beväpnad med kärnvapen, betyder detta också ett inbördeskrig på gatorna i Storbritannien…”
I BNP:s propaganda skapar man en kontinuitet mellan Winston Churchill och den egna ledaren Nick Griffit…
Nu återstår det ett halvår till valet och ingen bedömare tror att BNP, med det valsystem som gäller /the winner takes all/, kommer att kunna erövra några riksdagsplatser. Men faran finns och det räcker med stora framryckningar i en del utsatta valdistrikt för att BNP på allvar ska etablera sig som ”det nya brittiska arbetarpartiet”…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Afghanistann, George Bush, British National Party, nazister, Sverigedemokraterna
Bloggare: Jinge,UngVänster,
Valsensation i England – dom bruna större än Labour
27 Jun 08
En brittisk demonstration mot BNP
Socialdemokraterna
leker med elden
Gordon Brown fick i morse i sitt hem på Downing Street Nr 10 besked om ett mycket smärtsamt valresultat i ett brittiskt fyllnadsval. Detta samtidigt som han ska fira att det gått ett år sedan han tog över efter Tony Blair. Det var parlamentsplatsen efter den nyvalde konservative borgmästaren för London, Boris Johnson, som skulle återbesättas.
Mandatet går traditionellt till högern så det var ingen sensation att de konservativas kandidat tog hem en mycket klar majoritet med 10.116 röster. Labours nästan totala tapp av sina traditionella väljare var däremot en sensation. Partiets kandidat förlorade depositionsavgiften och blev med bara 1,066 röster utmarkerad inte bara av The Green Party, med 1.3221 röster, utan för första gången även av det bruna partiet, British National Party, med 1.243 röster.
När jag såg nyheten flimra till på datorskärmen hade jag precis läst färdigt en intervju med Åsa Linderborg i tidningen Internationalen. Hennes mörka profetia bekräftas redan nu i England. ”Tror du sossarna kommer att kunna vända trenden ifall de vinner nästa val?”, frågar tidningens Katarina Wikström. Åsa Linderborgs svar manar till mer än eftertanke:
”Nej, jag tror inte det. De kan inte bedriva någon vettig opposition mot borgarna för deras politik är inte radikalt annorlunda. Nyckeln ligger i fördelningspolitiken. Folk kommer att bli jättebesvikna på socialdemokraterna när de märker att kapitalet inte omfördelas mer rättvist. Och då leker man verkligen med elden för då kommer högerextremismen att bryta igenom på allvar.”
Läs även andra bloggares åsikter om Labour, fyllnadsval, nazister, British National Party, Nationella Motståndsrörelsen, Sverigedemokraterna, politik, socialdemokraterna, Åsa Linderborg
Senaste kommentarer