Tag Archives: Kris

Sätt finansvalpar på svältkur.

Posted on by
1

Finansvalpars löner och krisen.

-Vi måste erbjuda marknadsvärdiga löner för att locka till oss de mest begåvade aktörerna.

Så brukar det låta när nyliberala ideologer och bankchefer ursäktar sanslösa löner och bonusar som betalas ut till finanssektorns golden boys, de slätkammade valparna i bankernas och mäklarnas avdelningar för värdepappershandel. Får de inte vad de vill går de till konkurrenterna, sägs det. Med sådana förklaringar ursäktas årslöner som en vanlig industriarbetare inte kan tjäna in under ett helt arbetsliv.

Verkligheten slår ofta Hollywood

Men hur ser egentligen förhållandet mellan lön och resultat ut? Om det verkligen vore så att de unga valparna med sina formler och riskmodeller skapade enorma rikedomar för samhället kanske det inte vore så mycket att prata om. Men när den djupa kris vi nu sitter fast i tog sin början i finanssektorn är det lätt att tro på ett samband mellan höga löner, fantasibonusar, extremt risktagande med andras pengar och utvecklingen av spekulationsbubblor och efterföljande krascher med ekonomisk djupdykning som då i första hand drabbar vanliga yrkesarbetande utan inkomst av kapital.

I december 2008 publicerade två unga amerikanska forskare en studie som inte fått den uppmärksamhet den är värd. Thomas Philippon och Ariell Reshef har jämfört lönerna i USAs finanssektor med lönerna i andra industrigrenar för likvärdiga personer, det vill säga liknande utbildning och erfarenhet och det under hela perioden 1909-2006.

Här kan man se ett direkt samband mellan överdrivna löner i finanssektorn jämfört med andra affärsgrenar och de två största ekonomiska kriserna i modern tid, den Stora Depressionen på 30-talet och dagens stora recession. I början av 20-talet var lönenivån i finansektorn lika med lönenivån i andra industrigrenar för likvärdiga kvalifikationer. Strax innan kraschen 1929 låg lönerna i finanssektorn däremot cirka 30 procent högre än i övrig industrigrenar.

På 50- och 60-talen då den ekonomiska utvecklingstakten var den högsta i kapitalismens historia låg lönerna i finansvärlden lika med, strax under eller strax över resten av ekonomin. I alla fall kan man se att det behövdes inga golden boys för att skapa den historiskt högsta ekonomiska tillväxten under en längre period.

Sedan blir de unga forskarnas studie ännu mer övertygande. Från 1992, då lönerna i finanssektorn var likvärdiga andra sektorers, ökade de till att 2006 ligga 40 procent över lönerna i andra industrier. Inte undra på att alla pappas pojkar (och flickor) slogs om platserna på Harvard och andra lärosäten där de som kan känna lukten av pengar flockas.

Men vad fick samhället ut av de skenande lönerna och bonusarna i finansvärlden. Jo, den djupaste krisen i mannaminne. Kan det vara ett recept för ekonomisk tillväxt att sätta finansvalparna på svältlöner? Det lär i alla fall inte få negativa inverkningar på samhällsekonomins utveckling.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SSD1,SSD2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Var ligger Jackson Hole?

Posted on by
Reply

Fagra löften i         Jackson Hole.

Jackson Hole? Första tanken leder till ett vattenhål för bufflar. Visserligen handlar det om bufflar men de dricker inte vatten, åtminstone inte ur ett hål. Jackson Hole ligger i Wyoming och där samlas världens riksbankschefer en gång om året i en klubb för inbördes beundran.

Men var är bufflarna?

I går förklarade buffel nummer ett, USAs riksbankschef Ben Bernanke, att den finansiella krisen är över och att den reella ekonomin snart tar fart.

-Utsikterna för en ekonomisk tillväxt inom den närmaste framtiden verkar goda, konstaterade den gode Ben. Den församlade gräddan var nöjd med utvecklingen och försäkrade att de oräkneliga miljarder som centralbankerna pumpat in i bankerna och finansbolagen räddade världsekonomin från en värre kris än den djupa recession som vi stod mitt i. Stod mitt i, är nog rätt tempus, för bassiffror för andra kvartalet från världsekonomin visar att rushen utför (tillfälligt?) är över och att investeringar och produktion långsamt tar fart

igen.

Men det är ordet ”långsamt” som ska strykas under. För det som verkligen räknas för vanliga arbetande familjer är köpkraften och arbetslösheten. I USA och Europa fortsätter arbetslösheten att öka och kommer säkert att fortsätta så under minst ett år till. Det är inte hushållens utgifter, framför allt de amerikanska hushållens utgifter, som kommer att sätta fart på de hjulen. Men i den märkliga värld vi lever i spelar det inte så stor roll för de som tjänar sina rikedomar på finansmarknaderna. Världens börser spritter av glädje, Dow Jones har gått upp 45 procent sedan mars månad, och nu samlas alla spekulanter på perrongerna för att inte missa tåget när det tar fart.

De nöjda tongångarna från Jackson Hole speglar bankirernas och finansgubbarnas tillfredsställelse över framtidsutsikterna för aktier, obligationer och andra papper för spekulation. För dig och mig och andra som enbart har inkomst av arbete att leva på finns det inte mycket hopp att hämta i Jackson Hole.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DI,GP1,SSD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Är krisen över?

Posted on by
3

På väg upp ?

Den stora frågan som sysselsätter alla ekonomiska experter och naturligtvis yrkespolitikerna är om det äntligen är  en ekonomisk återhämtning på gång. Ser man bara till utvecklingen på världens aktiebörser de senaste två månaderna är svaret otvivelaktigt ja. Flera stora börser, Stockholms inräknad, har gått upp omkring tjugiofem procent sedan årsskiftet. Det är på nytt gyllene tider för aktiespekulanterna.

Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen.

Kanske svaret på frågan om krisen är över beror på frågeställarens position i samhället. För de kapitalstinna ser det ljust ut. Aktiekurserna stiger och spekulationen i råvaror blomstrar. För de som väntar i de arbetslösas långa kö är det inte mycket att glädjas åt. Det finns nämligen inga tecken till att företagen anställer igen. Tvärtom, i de flesta industriländerna fortsätter antalet arbetslösa att öka.

30-talets soppkök är tillbaka

Oavsett var man står i samhället finns dock frågan kvar- är det slut på utförsåkningen och vänder den ekonomiska aktiviteten just nu? För att besvara frågan måste man först fråga sig varför krisen inte blev värre, varför det blev Den stora recessionen och inte Den stora depressionen II ? Svaret är hur enkelt som helst och det heter offentlig ekonomisk politik. Oavsett all den kritik som kan riktas mot de ’stödpaket’ som USAs,Kinas, EU’s och Japans regeringar antog, att de mer siktade in sig på att rädda bankirer än industrijobb, återstår faktum att de tiotusentals miljarder kronor av offentliga medel som pumpades in i världsekonomin utgjorde skillnaden mellan djup recession och depression. Likt smörjmedel i en maskin hindrade de att hela maskineriet skar sig. Och ingen ska tro att en total krasch var omöjlig. Dagarna efter storbanken Lehman Brothers konkurs stod hela det finansiella systemet och vägde vid avgrundens kant. Det var inte givet på förhand att katastrofen kunde undvikas. När paniken sprider sig finns det inget som kan avhålla enskilda kapitalägare från att göra allt för att rädda det egna kapitalet även om resultatet för helheten är

avgrunden.

Men nu gäller det –återhämtning eller inte? Låt oss ta en titt på olika ekonomiska faktorer.

- Att börsen går upp har vi redan konstaterat. Men det är den minst intressanta indikatorn. Den speglar bara vad börshandlare tror om andra börshandlares tro. Nu går det uppåt och alla följer efter i en sorts följa John tills något oväntat bryter trenden. B֊örsen är ingen bra indikator för att förutse vad som ska ske i produktionen och handeln.

- Hushållens konsumtion däremot ger en god fingervisning om vad som sker i ekonomin. Det gäller speciellt i USA där hushållens utgifter utgör hela 70 procent av bruttonationalprodukten BNP. Och för världsekonomin i sin helhet spelar fortfarande den amerikanska ekonomin den dominerande rollen. Kina är visserligen en gigant men ännu mycket beroende av den amerikanska marknaden, vilket bevisas av att Kinas export minskade med hela 25 procent 2008. Om enbart hushållens konsumtion vore avgörande för en återhämtning då är perspektiven mörka. De amerikanska hushållen sitter så fast i huslån och kreditkortsskulder att det kommer att dröja avsevärd tid innan deras ökade sparande kan gå till annat än

att betala av skulder.

-I EU är hushållen mindre skuldsatta än i USA, med undantag för Storbritannien, Spanien och Irland. Men den offentliga stimulansen av ekonomin har varit betydligt svagare i EU som helhet och någon stor draghjälp från hushållens konsumtion verkar inte vänta runt hörnet. I Tyskland, EU’s största ekonomi, har socialdemokraterna och sedan Merkel så till den grad dragit åt tummskruvarna på befolkningen och satsat allt på stöd till den tyska exportindustrin att inget omedelbart kan ske med den privata konsumtionen.

-Vid sidan av hushållens konsumtion är det de privata och offentliga investeringarna som är den enskilt största faktorn för en ekonomisk expansion.

Här spelar Kina just nu en stor roll. Den kinesiska statsledningen har satsat stort på investeringar i infrastruktur av alla slag. Bara själva den kinesiska marknadens storlek medför automatiskt att efterfrågan på den internationella marknaden på råvaror, byggnadsmaterial och maskiner påverkas avsevärt när Kinas ekonomi expanderar.

-Här i de västliga industriländerna finns det inte ännu klara tecken på att den privata sektorn ökar sina investeringar. Krisen har varit manna för många. Konkurrenter har gått omkull eller köpts upp. Företagen har använt sig av krisen som ursäkt för att minska antalet anställda mer än ”nödvändigt”. Överproduktionskris innebär överfulla lager. Krisen

har gjort det möjligt att hålla tillbaka produktionen och sälja av lagren. Men nu verkar den fasen i konjunkturen vara slut och många industrier kommer därför att på nytt öka produktionen och investera i ny kapacitet.

-De arbetslösa är krisens verkliga offer. Det finns inte ett land i världen där arbetslösheten inte har stigit sedan krisen slog till i mitten av september 2007. Miljontals kinesiska arbetare har slängts ut på gatan och får klara sig bäst de kan. Arbetslöshetsförsäkring och andra sociala skydd saknas i stort sett helt. I USA går fler utan arbete än någonsin sedan andra världskrigets slut. Just nu är det sex arbetssökande på varje ledig post och för första gången överstiger antalet långtidsarbetslösa femmiljonersstrecket. Totalt är antalet officiellt arbetslösa uppe i 15.4 miljoner. Även om julisiffrorna för första gången på två år visar på en något minskad takt i avskeden är det helt säkert att en eventuell ekonomisk återhämtning kommer att bli en ”jobless recovery”(återhämtning utan jobbskapande) som amerikanerna säger. Företagen tar tillfället i akt att öka produktionen med existerande personal genom att öka arbetstakten och stressen. Slavdrivarna kan räkna med goda bonusar. Bankerna visar redan vägen.

-Så vad blir summan av allt ovan? Uppgång och återhämtning, stagnation och fortsatt kris på larvfötter eller en ny snabb djupdykning efter falska förhoppningar? Svaret är att jag inte vet och jag tror

ingen annan heller vet vad som väntar de närmaste fem-sex kvartalen. Det verkar som att det lutar mot ett slut på krisen men med en större bas av arbetslösa i den reservarmé som kapitalet nu har skapat. Det ger möjligheter till större press på löneutvecklingen och underlättar ytterligare attacker på de sociala välfärdsprogram som ännu finns kvar. Alltså en uppgång som inte lovar gott för de som lever bara av sitt arbete.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,AB1,GP1,SVD4,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

The Economist talar klarspråk

Posted on by
Reply

Kapitalets direkta språkrör

Ibland kan det vara svårt att se igenom borgerlig propaganda och förstå vilka intressen den verkligen tjänar. Det finns lyckligtvis undantag. Ett av dem är den engelska finanstidningen The Economist , som oavbrutet sedan 1843 hyllat kapitalismen som det bästa av alla system.

Fördelen med The Economist är dess totala avsaknad av ideologiskt svammel och försök att sälja kapitalismen till de som inte tjänar på den. Nej, det är rakt på sak i klart och brutalt klasspråk.

Tidningens täckning av dagens djupa ekonomiska kris är inget undantag. I det senaste numret frågar sig ledaren vad som händer i bankvärlden efter de statliga subventionerna?

Det är goda tider för bankerna menar The Economist. Regeringen garanterar vinster och skyfflar över förlusterna på skattebetalarna. Så här kan det låta :

-Kan det bli bättre för bankerna än nu ? Om man har pengar och mod är marknaden full av lovande möjligheter…Staten uppmuntrar hög upplåning och garanterar stora delar av det finansiella systemet, så att de(bankerna) kan behålla vinsterna och lasta över förluster på skattebetalarna, skriver tidningen och fortsätter.

-Eftersom marknaden sett att staten kliver in när det värsta händer, kommer den att låta finansiärer på nytt ta för stora risker. Då skattebetalare subventionerar bankernas kapitalbehov, subventionerar de också utdelningen till aktieägarna och bonusar till cheferna.

-Det borde nu stå klart att i bank-och finansvärlden kan tvillingfaran av överdrivet risktagande och överdrivna belöningar förgifta kapitalismen och ödelägga ekonomin. Priset för att rädda finansen är uppkomsten av ett system som är ännu känsligare och farligare än någonsin.

Inga uppmuntrande perspektiv. Men ändå tappar inte The Economist humöret. För det finns ändå ingen annan väg att följa enligt den cyniska ledarartikeln. Bankerna får skattepengar och systemet blir bara mera ruttet för varje dollar. Men…

-Det finns tre tusen miljarder orsaker att tro att resultatet är värt dem, avslutar ledaren med en suck.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ska EU spricka?

Posted on by
1

Var och en för sig.

Inför de 20 statschefernas möte i London fylldes media av förhoppningar om en gemensam krisplan som ska dra världsekonomin ur den djupa avgrund som öppnat sig under våra fötter.

Resultatet av G-20 blev allt annat än samordning. I stället visade mötet att var regering för sig drar i ett hörn av täcket för att skyla sig bäst den kan. Vad G-20 högtidligt presenterade som en gemensam krisplan var i själva verket bara en addition av nationella stödåtgärder utan internationell samordning. Familjefotot efter mötet var bara ett spel för galleriet. Knivarna bakom ryggen syns inte men de är skarpslipade.

Vad händer med krispaketen ?
I pressen har storleken på Barack Obamas räddnings- och stimulanspaket ställts i kontrast till de mer modesta insatserna i EU. Men Obamas aktivism visar i första hand upp det grundläggande problemet med hans politik- rädslan att trampa på kapitalets ömmande tår och skräcken för allt som kan lukta « socialism ». Pengar har östs över de banker som är huvudansvariga för krisen i syfte att rädda dem undan bankrutt. Politiker och allmänheten har höjt ramaskrin över de giriga bankirernas enorma bonusar och gyllene pensionsavtal. Alla möjliga metoder för att städa upp i röran har beaktats men inte för en sekund har Obamas administration funderat på den enda verkliga lösningen på finanskrisen- en fullständig nationalisering av hela bank- och försäkringsväsendet. Inte bara för en kort period så att skattebetalarna kan ta hand om finansvärldens skulder och lämna vinsterna till de privata ägarna. Det måste bli ett slut på krona-vinner-jag-klave-förlorar-du-politiken om dagens kris inte ska bli bara en i raden av kommande finanskatastrofer där de rika tar hand om vinsterna och den arbetande befolkningen förlusterna.

Blir det femtio år till?

Krisen har här i Europa visat upp EU-byggets bräcklighet. Klara sprickor har uppenbarat sig i murverket. Krisen visar att den europeiska kapitalistklassen i första hand består av sina nationella delar. EU saknar allt som kan liknas vid en ekonomisk politik. Varje regering drar åt sitt håll och kalkylerar hur den ska kunna åka snålskjuts på grannens krispaket. Det förklarar Borgs och Reinfeldts minst sagt minimala försök att stimulera ekonomin och hindra massarbetslösheten. Sveriges ekonomi är och har alltid varit starkt beroende av sin exportindustri. Alliansregeringen hoppas helt enkelt att krispaketen i USA, Tyskland, Frankrike och andra industriländer ska kickstarta svensk exportindustri som i sin tur ska dra moder Svea upp ur kvicksanden. Det är en riskabelt spel som kan kosta den svenska arbetarklassen stora mödor. För under tiden faller delar av det svenska näringslivet fritt.

Krisen visar också att EU-byggets ideologiska grund inte står emot den hårda verkligheten. I åratal har Bryssel förklarat att Maastrichtfördraget var en orubblig järnlag. Den som vågade sig att ha ett budgetunderskott på mer än tre procent av BNP spikades upp på väggen till beskådan och belades med straffavgifter. Nu ligger Maastricht i ruiner och Bryssel har inget att säga. Ingen lyssnar längre till mantran om budgetunderskott och statsskulder.

Ingen vet hur dagens kris ska utvecklas och när den är över. Men oavsett utgången kan vi säga att EU står inför ett avgörande vägskäl. Endera tar den europeiska kapitalistklassens nationella krafter över och då spricker unionen i sin nuvarande form. Den saknar i dag en ekonomisk politik, den saknar en valutapolitik trots den gemensamma valutan och den saknar en gemensam politisk ledning. Om EU spricker upp i sina fogar är det inget som kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det kommer att ske under former där de enskilda nationella krafterna med alla medel kommer att gynna den egna industrin och det kommer att ske via hårda slag mot de existerande sociala skyddsnät som ännu finns i många EU-länder.

Alternativet är att Bryssel blir den överstatliga enhet som många multinationella krafter strävar efter och förses med de maktmedel som en verklig regering håller sig med. För den arbetande befolkningen blir det ur askan i elden. Lyckas det europeiska kapitalet att enas om en gemensam politisk maktstruktur kommer också de sociala landvinningarna att nivelleras nedåt till den minsta gemensamma nämnaren inom unionen.

Inför valet till europaparlamentet i juni måste därför ett klart antikapitalistiskt alternativ ställas. Ett alternativ som inte tar den fria marknadsdogmen som sin utgångspunkt. Det alternativet vare sig kan eller vill sossarna erbjuda. I dag finns bara en kraft som står på en politisk plattform till försvar av Europas arbetande människor och det är den antikapitalistiska enhet som säger att ett annat Europa är möjligt och som här i Sverige går under beteckningen ArbetarInitiativet.

Läs mera här: http://arbetarinitiativet.se/

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arbete,ETC,

Bloggar: Spånbingen,Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kan Obama hindra en depression?

Posted on by
3

Barack Obamas budget; liten skuta på stormigt hav.

Det gick inte mer än ett par dagar innan optimismen som Barack Obama ville sprida med sin budget sjönk ihop till djup pessimism. Det amerikanska handelsministeriets reviderade siffror för bruttonationalproduktens utveckling sista kvartalet 2008 lamslog finanspressen. Den hittills publicerade nedgången på 3,8 procent fick revideras om till minus 6,2 procent, den snabbaste nedgången över ett kvartal sedan den djupa recessionen i USA 1982.

Den stora frågan som de reviderade siffrorna reser är om USA och även resten av världsekonomin kan undvika att falla ned i en djupare recession än någonsin under efterkrigstiden. Eller för att vara mer direkt- blir det depression?

Det finns ingen « vetenskaplig » definition av en depression. En recession sägs råda när BNP minskar tre kvartal i rad. En depression är i så fall en kris som drar ut längre i tiden och som har mycket större effekter på hushållens inkomster och sysselsättning. Det ser allt mer ut som det är vad som väntar oss. Det råder egentligen redan depression i vissa sektorer av ekonomin , som finanssektorn, byggbranschen och bilbranschen. När den japanska exporten faller med 46 procent på ett kvartal och den amerikanska exporten med 26 procent samma kvartal då handlar det inte längre om en av dessa traditionella och tätt återkommande recessioner som få ens märker av.

I sin budget kalkylerar Barack Obama med att tillväxten i den amerikanska ekonomin redan är tillbaka år 2010 och då når plus 3,2 procent. Allt talar för att det är rent och skärt önsketänkande. Förhoppningen är att stödet till bankerna och bilindustrin tillsammans med den lagda budgetens utlägg för energi, undervisning och sjukvård ska få fart på de ekonomiska hjulen igen.

Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas.  Stödpaketen kan kanske hindra att en katastrofal depression utvecklas, vilket i sig inte är så illa, men inte bli de lokomotiv som världsekonomin behöver för att få upp farten igen. För den aktuella stimulanspolitiken krockar med en stenhård verklighet som kallas överproduktionskris. I den verkliga ekonomin finns det inga lokomotiv redo för avgång. Det lyser « inställd » eller « försenad » på anslagstavlan.

Hushållen i både USA och Europa skär i sin konsumtion som aldrig förr. Speciellt i USA där deras konsumtion utgör 70 procent av BNP är det nästan omöjligt att vända nedgången utan en uppgång i hushållens konsumtion. I Kina, Tyskland, Japan och Sydkorea, där investeringarnas andel av BNP är mycket större kan nedgången stoppas om nyinvesteringarna tar fart. Men i vilken sektor ? Vem vill investera i nya bilfabriker ? Det finns redan en överkapacitet på 20 miljoner bilar i branschen. Det andra potientellt tunga lokomotivet, byggbranschen, verkar inte heller kunna få upp ångan. I USA finns det redan flera miljoner tomma hus utan köpare. Varför bygga fler inom överskådlig framtid ? I Spanien och Storbritannien är krisen i byggbranschen ännu mer katastrofal än hos Uncle Sam. Just nu verkar inte heller kommunikationssektorn kunna dra lasset. Datorer och mobiltelefoner i all ära men de väger ändå ganska lätt i den samlade världsekonomin så det blir svårt att chatta och sms:a oss ur krisen. Inte heller Kina kan spela någon roll i krisbekämpningen. Inte positiv i alla fall. Den extremt snabba nedgången i Kinas export det senaste kvartalet och det faktum att tusentals företag i de södra industridistrikten redan stängt sina portar och avskedat över 20 miljoner arbetare  pekar snarare mot en kommande djup ekonomisk och politisk kris i Mittens rike.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,DN4,SVD3,ETC,SDS,

Det ska vi fira: Det här är den 400e texten på vår blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Obamas biljondusch

Posted on by
Reply

Biljoner regnar över bankerna

Barack Obamas stimulanspaket för den amerikanska ekonomin och speciellt finansvärlden tar sig enorma proportioner. Hans finansminister Timothy Geithner talade i förrgår om otroliga 2,5 biljoner dollar- två tusen femhundra miljarder dollar , som framför allt ska användas till att rädda de banker som finns kvar.

Siffrorna svarar mot den oro som råder i Vita Huset . Hur ska Obama agera för att inte redan en månad efter makttillträdet framstå som oförmögen att ta sig an krisen. Oron växer därför att krisen tar alltmer en omfattning som få tänkt sig. Närmare 20 000 arbetare har avskedats varje dag de senaste tre månaderna och sedan krisens start i december 2007 har 3,7 miljoner jobb försvunnit. Det går inte en dag utan att kända företag varslar. Senast i raden GM som varslar tio tusen anställda utöver de tiotusentals som redan avskedats. Hur länge Saab kan stå upprätt är en tidsfråga.

Hur osäker är Saabs framtid ?

Men var tar Obama alla pengarna ifrån. Statsbudgeten och de amerikanska underskotten är redan gigantiska. Timothy Geithner sa att cirka 350 miljarder kommer att tas från redan annonserade paket. Resten blir hokus-pokus pengar. Han nämnde att delar skulle komma från privata investerare. Det är rent nys. Det finns inte enda riskkapitalist villig att lägga upp en cents på dåliga banklån. I stället kommer den amerikanska staten att utnyttja det äldsta av alla statliga trix. Låt sedelpressarna rulla ! Det är Obamas svar. Staten ger ut obligationer som riksbanken Federal Reserve köper med nyupptryckta dollarsedlar. USA är det enda land i världen som kan dra upp en kanin ur hatten , eftersom den amerikanska dollarn är den största för att inte säga den enda internationella reservvalutan. Men att trycka pengar är riskabelt även för USAs ekonomi. Vid sidan av att det kan skapa stark inflation finns det en risk att de som sitter på stora dollarreserver, som Kina och Japan, börjar att på allvar bojkotta ytterligare köp av amerikanska statsobligationer. Händer det då kollapsar dollarn och med den hela det internatiionella valutasystemet.

Hur länge dröjer det innan Feds stolta örn tappar sina fjädrar?

Trots paketets storlek föll börsen raskt på Wall Street under tiden Timothy Geithner pratade inför Kongressen. Jag tror inte det var paketets storlek som orsakade bersvikelsen utan att det inte fanns några klara detaljer om ur Obama ska gå till väga för att « köpa upp » bankernas dåliga lån som nu håller dem fast i kvicksanden. Idén som alla trodde skulle konkretiseras är att skapa en sorts bankakut. Experterna « over there » kallar det « bad banks ». Bankakuten ska användas till att befria bankerna från alla riskfyllda eller stendöda utestående lån på bostadsmarknaden och andra kreditmarknader. I gengäld ska bankerna tvingas att på nytt börja låna ut pengar till företag och hushåll för att hjulen ska komma igång, att investerinagrna tar fart på nytt och att hushållen börjar spendera igen. För att stilla offentlighetens missnöje ska också alla banker och finansinstitut som får statligt stöd från bankakuten förbinda sig att hålla nere chefernas fantasilöner och minska de guldkantade fallskärmarnas diameter. Men, som sagt, de konkreta planerna för en bad bank uteblev men inte börsens reaktion.

Kan Obamas stimulanspaket stoppa ekonomin från att gå i spinn? Svaret närmast saningen är att ingen vet. Alltför många ekonomiska och politiska faktorer spelar in för att en kvalificerad gissning ska hitta sanningen. Många faktorer talar dock emot stimulanspaketets effektivitet och chans att lyckas. Åtminstone om målet sägs vara att dra igång de ekononomiska hjulen igen. Om det bara är till för att hindra en verkligt djup och långt utdragen depression med ett snittfall i BNP världen över på 15-20 procent då har paketet stor chans att lycks. Men just nu säljs det som reklam för snar återhämtning och tillväxt.

För det första bygger paketet på att de amerikanska hushållen på nytt ska konsumera som förr, utöver sina inkomster med hjälp av kreditkort och skuldsättning. Redan här säger logiken stopp. De amerikanska hushållen sitter redan upp till öronen i skulder och med de kraschade huspriserna kan de inte längre fortsätta att skuldsätta sig och handla på krita. Det finns gränser för allt.

För det andra räknar team Obama med att investeringarna ska ta fart på nytt bara bankerna börjar låna ut pengar igen. Det är också en kalkyl med stor osäkerhetsmarginal. Det råder en enorm överproduktionskapacitet inom många brancher, med bilindustrin i täten, och den kraftigt stigande arbetslöheten håller tillbaka konsumtionen av vitvaror och kapitalvaror. Inget talar för att industrin inom kort framtid kommer att utöka sin maskinpark och investeringar i byggnader och lager.

Därför är den troligaste utvecklingen under de närmaste 12-18 månaderna att ekonomin släpar sig fram tack vare olika regeringars stimulanspaket , utan att slungas ner i en okontrollerbar depression med kraschande världshandel, djup misär och kanske risk för handelskrig och varför inte krig, men också utan att återhämta sig både vad gäller tillväxt och arbetslöshet.

Inga ljusa utsikter. Vi lever i mörka tider.

I media: Dagens Arena,ETC,SVD1,GP,SVD2,DN1,

DN2,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Barack Obamas stora utmaning.

Posted on by
Reply

Klarar Obama jobben?

Det har gått en vecka sedan Barack Obama valdes till USAs 44e president. Efter bara en vecka finns det ännu inget som stör smekmånaden för honom. Men just nu blir varje dag 16 000 amerikanska arbetare av med sina arbeten. På tolv månader har 2,8 miljoner anställda avskedats.

Vilken förändring ska vi tro på?

Det råder alltså fritt fall i ekonomin och frågan är om de « stödpaket » som torgförs kan rädda jobben.  Bara i går varslade amerikanska industrier 43 000 anställda. varav 20 000 hos Caterpillar. Den amerikanska  arbetsmarknaden måste skapa 150 000 arbeten i månaden för att hålla jämn takt med den växande befolkningen i arbetsför ålder. Lägger vi ihop de två faktorerna blir summan jobb som saknas 4 miljoner på ett år.

Detta är Obamas verkliga utmaning. Ska han klara sig igenom sina första hundra dagar som president utan att falla som en sten i opinionsundersökningarna måste det ekonomiska stödpaket på nästan tusen miljarder dollar som han annonserat i första hand inriktas på att skapa varaktiga och välbetalda arbeten.

Sett till vad som Hank Paulsen under Bushs ledning gjort hittills är det snarare bankernas aktieägare som pysslats om. Förväntningarna på vad Obama ska göra är enorma hos den vanlige medborgaren, som just nu har tappat allt förtroende för finansvärldens guldgossar. Ja, det är ingen överdrift att säga att de är mer eller mindre avskydda.

Obamas ekonomiska team säger att stödpaketet på 850 miljarder dollar ska spenderas under ett par år framåt. Hur dessa pengar används är viktigt för att bedömma vilka intressen Obama kommer att gå till mötes- arbetarnas eller bankirernas/företagsägarnas. För att finansiera stödpaketet växer statsskulden avsevärt. I sista hand blir det skatter som ska täcka det underskott som skapas. Hittills har Obama sagt att alla med inkomster under 250 000 dollar per år kommer att få skattesänkningar. Men den finansiella och industriella lobby som har tentaklar långt in i Vita Huset tänker inte nöja sig med overksamhet.

Väntar bättre tider för byggnadsarbetarna?

Enligt den federala skattemyndigheten betalade två tredjedelar av alla amerikanska bolag inte  ett öre i federal skatt under perioden 1998-2005. Under samma period gjorde de fantastiska vinster. En allt större del av dessa vinster har dessutom gått till spekulation i finanssfären och en allt mindre del till investeringar i maskiner och byggnader. Varför ska de få stöd för en anti-social verksamhet?

Här finns det pengar att hämta. Men kan den amerikanska arbetaren lita till att Barack Obama vågar eller vill konfrontera de verkligt rika i samhället ? Jag har mina dubier.

I media: DN1,DN2,SVD1,Dagens Arena,DI,Politiken,AB,DN3,SVD2,

Andra bloggar: Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad hände 2008 och vad väntar i år?

Posted on by
4

Krisen alla såg, men ingen ville se.

Året 2008 är över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer en krönika i tre delar som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del I

I slutet av september 2007 började redan den amerikanska bostadsmarknaden falla samman. De så kallade subprimelånen visade sig vara just det många trodde- en finansbubbla som blåsts upp till bristningsgränsen. Smarta mäklare hade lånat ut pengar till husköp åt hundratusentals familjer som inte ens hade tillräckligt stora inkomster för att betala en hyreslägenhet. Men mäklarna behövde inte bekymra sig för riskerna eftersom investeringsbanker som Bear Stearns, Lehman Brothers och Citibank i sin tur köpte upp lånen för att packetera om dem till « värdepapper » som i sin tur såldes vidare till hugade spekulanter på en marknad som ingen snart visste hur den fungerade och vilka aktörer som satt inne med riskerna som uppenbarligen fanns med subprimelånen i första ledet.

Men i det finansiella pyramidbyggets uppgångsfas är det ingen som bekymrar sig över riskerna. Det är glada miner på alla fronter och giriga blickar kastas mot de hägrande vinsterna. Många såg krisen komma men ingen ville se den. Vinsterna som ännu fanns att göra var för stora. Men när sedan understa stenarna i pyramiden börjar spricka då sjunker mungiporna och girigheten går över i panik. Sälj, sälj, sälj. Alla försöker samtidigt att göra sig av med riskfyllda papper och  då går botten ur. Finanskrisen är ett faktum.

Om spekulation, finansbubblor och krascher kunde stanna i den finansiella sfären vore det inte mycket att bry sig om. De som tjänat stora pengar i uppgången förlorar dem i utförsbacken. Men det är tyvärr inte så det fungerar. I stället stryper banker, fonder och andra finansinstitut sin utlåning och den « verkliga ekonomin », industri och service, får inte längre tillgång till de dagliga krediter de behöver för att köpa råvaror, betala räkningar och löner. Det omedelbara resultatet blir avsked och nedläggningar. Miljontals arbetare förlorar sina arbeten.

Den internationella arbetsorganisationen ILO varnar i en nyligen publicerad rapport för allvarliga försämringar under 2009 för arbetare världen över.
-För världens 1,5 miljarder lönearbetare väntar hårda tider. Långsam eller negativ ekonomisk tillväxt, tillsammans med kraftigt fluktuerande matpriser och pris på energi, kommer många arbetares reallöner att minska, speciellt för hushåll med låga löner och för de fattiga. Men även medelklassen kommer att drabbas ordentligt, skriver ILOs chef Juan Somavia i rapporten.
ILO varnar för att den officiella arbetslösheten i världen kommer att nå 120 miljoner innan årets slut, upp 20 miljoner från dagens situation. Kom då ihåg att den ‘officiella ‘ arbetslösheten inte tar med de miljoner och åter miljoner som är undersysselsatta eller inte alls finns med på arbetsmarkanden därför att de tappat hoppet och inte längre söker ett arbete.
Rikemansklubben OECD i sin tur skriver på sin hemsida att innan 2010 kommer antalet arbetslösa i medlemsländerna att stiga från nuvarande 34 miljoner till 42 miljoner. Här gäller samma anmärkning som ovan vad gäller mörkertalen.

Bakom varje rubrik om avsked, omstrukturering eller nedläggning döljer sig individuella katastrofer för varje familj som drabbas. Allt ifrån ekonomiska svårigheter och sociala problem i länder där det ännu finns sociala skyddsnät som trots allt fungerar någorlunda, till länder där ett avsked innebär omedelbar ren misär och kanske svält. Men gemensamt för dem alla är att de inget har att göra med krisens orsaker och att de är de första att drabbas av krisens konsekvenser.

…fortsättning i morgon

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,Fokus,Dagens Arena,Sydsvenskan,

Andra bloggare:Svensson,Röda Malmö,Jinge,Ekonomikommentar,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

De som krisen verkligen slår mot…

Posted on by
Reply

Krisens verkliga offer

I upphetsningen under de hektiska krisdagarna den senste månaden handlade de feta rubrikerna om miljarder som gick upp i rök, pensionerna som ligger illa till och hur de girigaste av de giriga trots bankernas konkurser hoppade ut i den kyliga luften skyddade av  gedigna fallskärmar med inbygda värmeslingor.

Men de som verkligen kommer att få känna av krisen in på bara skinnet är de som de närmaste månaderna avskedas. ILO, den internationella arbetsorganisationen, säger i ett uttalande att innan 2009s slut kan inte mindre än 210 miljoner vara arbetslösa. Det är ett sorts statistiskt världsrekord. Då räknas inte in alla de som förlorar sina arbeten i den informella ekonomin, vilken ändå täcker upp till hälften av all aktivitet i framför allt de så kallade utvecklingsländerna eller i Silvio Berlusconis Italien.

När förtetagen skär i anställningslistorna är det först inhyrda deltidsarbetande som får lämna golvet. Sedan åker företagets egna anställda, endera ut på gatan eller så tvingas de till teknisk arbetslöshet. Ståljätten ArcelorMIttal medelade i veckan att koncernen stänger ett dussintals anläggningar under de kommande två kvartalen. Efterfrågan på stål har sjunkit som en sten(ha ha). Det beror framför allt på bilindustrins katastrofala försäljningssiffror under de två senaste månaderna.

På uppmanan från Sarkozy ger Mittal arbetarna en gest

Om Europas arbetande befolkning stod väl rustade inför den arbetslöshetskris som väntar kunde effekterna ändå dämpas något. Men nu är det inte så ställt. I stället visar siffror som nyligen publicerats av Cedefop(samarbetsorgan mellan EUs regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer) att 108 miljoner anställda i EU arbetar under ytterst prekära förhållanden, att 80 miljoner saknar all form av kvalifikationer och att 30 miljoner kan räknas in i kategorin ”working poors”.  Med prekära arbetsförhållanden menas exempelvis att arbeta för uthyrningsfirmor utan fast kontrakt. I den europeiska bilindustrin är det inte mindre än 25 procent av de anställda som har just en sådan anställningsform.

OECD, rikemansklubben, varnar också för den arbestlöshet som kan väntas under de närmaste 15 månaderna. OECD visar att trots att efterkrigstidens baby-boom nu resulterar i en pensionärs-boom så kommer ändå antalet avsked att öka. Trycket på de över 55 att gå i förtid kommer därför att öka. Vilket går rakt emot pratet om att alla ska arbeta längre in i pensionsåldern. I andra ändan av generationerna kommer de under 25 år att helt möta kalla handen på arbetsmarknaden.

I Europa och i USA(om än i mindre omfattning) har de arbetare som får sparken ändå ett minimum av socialförsäkringar som skyddar mot den värsta misären. I de så kallade utvecklingsländerna är det svälten som knackar på dörren i samma takt som anställda förlorar sina arbeten. Där finns inga skyddsnät som lindrar fallet. Även i Kina, som nästan beskrivs som ett ekonomins perpetuum mobile stänger nu fabriker i hundratals och de anställda kan på sin höjd hoppas på en ståplats i bussen hem till byn.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB,DalaDemokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,