"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Kris
Grekland drivs mot ruinen.
8 Feb 12
Merkozy, IMF och ECB spelar högt
.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.
I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.
Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.
.
Fackliga protester utanför Papademos residens
.
I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.
Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.
Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.
Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010. I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.
Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,DN7,SVD4,SVT2,SR2,SVT3,
Bloggare: Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro
Grekisk katastrof
19 Jan 12
Gamarna cirklar lågt över Aten
.
Om inte Grekland betalar tillbaka 14,4 miljarder euro i utestående statsobligationer den 20 mars tvingas landet ställa in sina betalningar och konkursen blir ett faktum. Rent lagligt kan en stat inte gå i konkurs men det är som en konkurs i praktiken.
Media rapporterar mycket om de förhandlingar som just nu pågår mellan den grekiska regeringen och ägarna av landets statsobligationer. Men vad är det egentligen som står på spel?
I oktober beslutade EUs toppmöte att utestående obligationer skulle skrivas ned med 100 miljarder euro i värde. Privata ägare, som banker och fonder, förväntades acceptera en 50-procentig nedskrivning av obligationens värde. Det är här skon klämmer.
.
Ett folk slås i kedjor för att bankernas och gamfondernas vinster ska räddas.
.
En inte obetydlig del av Greklands statsobligationer ägs av privata fonder som har flera motiv till att inte gå med på en uppgörelse. Enligt finanspressen är det inte mindre än 50 miljarder euro som dessa spekulativa fonder har i sin ägo.
Men varför inte gå med på en uppgörelse som innebär en nedskrivning på 50 procent? Riskerar de inte att förlora 100 procent om den grekiska staten stoppar avbetalningarna och deklarerar ”konkurs”?
Naturligtvis finns det småstilt i kontrakten och det är därför som gamarna kretsar lågt över landet. De spekulativa fonderna sitter nämligen med trumf på handen oavsett vilken utgång det blir av förhandlingarna som förs mellan Internationella Finansinstitutet, som representerar obligationernas ägare, och den grekiska regeringen.
.
Det är i korridorerna som de stora besluten tas.
.
Om de vägrar godta en uppgörelse där obligationerna ”snaggas” med 50 procent finns det en stor chans att de kommer att ersättas till 100 procent efter den 20 mars om Grekland erhåller de pengar som utlovats från Europeiska solidaritetsfonden. Det kan bli en enorm vinst för vissa gamfonder, (”vulture fonds”), eftersom de köpt obligationerna på den så kallade andrahandsmarkanden för 40 procent av det nominella värdet. Det blir 600 euros vinst på investerade 400 euro. Bingo.
Inte nog med det. Blir det grekisk ”bankrutt” kommer samma fonder att inkassera stora vinster också. Hur då? Jo, därför att de som spekulerat sönder den grekiska ekonomin försäkrat sig mot att landet tvingas ställa in sina betalningar. Tekniken kallas Credit Default Swaps och är i själva verket en sorts försäkring. Goldman Sachs och andra storbanker säljer CDS mot en månatlig kommission. Om Grekland ställer in sina betalningar faller en CDS ut och ”försäkringstagaren” ersätts av Goldman Sachs eller någon annan garant. Bingo igen.
.

Charles Dallara, från IIF, och Jean Lemierre från BNP Paribas sköter
förhanlingarna med den grekiska regeringen.
.
Merkel, Sarkozy och även Anders Borg är ansvariga för att Greklands ekonomi nu rasar utför i en takt som är skrämmande. Antalet arbetslösa är nu uppe i över 19 procent och väntas snart nå 21 procent av de i aktiv ålder. Landets BNP har minskat med sex procent 2011 och väntas sjunka med ytterligare 6,5 procent i år. Den sociala katastrofen är ett faktum i Aten och Thessalonike där antalet uteliggare ökar kraftigt med tillskott från personer som förlorat sina arbeten och sedan sin bostad. I vården hotar en humanitär katastrof sedan läkemedelsfirmorna börjat kräva betalning i förskott.
Europas politiker gömmer sig bakom den liberala dogmen att Europeiska Centralbanken är självständig och inte har rätt att låna till EUs medlemsstater. Skandalen är ofattbar. I dagarna lånade ECB ut 489 miljarder dollar till privata banker till 1 procents ränta över tre år. Om sådana villkor hade getts till den grekiska staten funnes ingen kris i dag. I stället kan de privata banker som lånat av ECB till 1 procent i sin tur köpa grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer med återbäring på allt mellan 3 till 7 procent.
.

Är det här lösningen på krisen?
.
Kan detta kallas annat än dårskap? De privata kapitalägarna ska till varje pris skyddas. Hela kontinentens arbetande befolkning, du, jag, den tyske skattebetalaren, den grekiske småbonden, alla ska vi med skatter och uppoffringar rädda bankirernas och gamarnas vinster.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Kris, Euro, Statsskuld, Sarkozy, Merkel, Borg, Banker, ECB
Staten och Kapitalet
4 Jan 12
Riksbankerna det privata
kapitalets kassakista
.
I dagarna har olika nationers centralbanker stått i rampljuset.
Den nationalistiska högerregeringen i Ungern inför den ena begränsningen av demokratin efter den andra. Men en av alla ”reformer” har också fått den internationella finansen att resa ragg. Parlamentet har upphävt centralbankens absoluta självständighet. Det går inte ihop med EUs fördrag som stipulerar att ingen kan besluta över centralbankerna och att deras enda uppgift är att bevaka att inflationen inte överstiger 2 procent.
Ultranationalisten Viktor Orban driver Ungern in i en polisstat
.
Efter det ungerska beslutet kastade sig ”marknaden”, det vill säga det lilla fåtal av jättebanker och fonder som står för nästan all spekulation mot olika valutor, över den ungerska forinten, som föll snabbt i förhållande till dollarn och euron. De som inte följer ”spelreglerna” straffas snabbt av Gud…, nej Marknaden. Något att tänka på för Vänsterpartiets nya ledarskap som menar att smått är vackert och underlättar för den arbetande befolkningen att skydda sig mot den Stora Stygga Vargen på världsmarknaden.

Men fler centralbanker har utmärkt sig. EUs egen centralbank ECB fortsätter att ösa pengar över de privata bankerna för att de ska känna sig i goda händer. Inte mindre än 490 miljarder euro lånades nyligen ut över en treårsperiod till unionens storbanker till 1 procents ränta. Att samma banker kommer att låna ut dessa pengar till Italien, Spanien och andra skuldsatta till mycket högre ränta går osagt. Vansinnet är uppenbart. ECB använder offentliga pengar till låna ut åt privata banker eftersom ECB enligt EUs fördrag är förbjuden att låna ut pengar till enskilda medlemsstater. Om Grekland kunde låna till 1 procents ränta vore krisen över omedelbart.
Nej, det är Greklands befolkning som ska betala krisen med ett åtstramningsprogram som kommer att leda landet in i en social katastrof med en depression som grekerna inte upplevt sedan trettitalet. Det privata bankkapitalet ska däremot räddas till vilken kostnad som helst. ECB öser pengar över dem för att ska ha stabila kassor att spekulera med mot olika länders statsskulder.
I dagarna har det också publicerats information om den amerikanska centralbankens, FED, agerande. Den stora nyhetsbyrån Bloomberg krävde att FED skulle publicera uppgifter om hur mycket som lånats ut till bankerna och till vilken ränta. FED vägrade släppa informationen men en domstol beordrade centralbanken, under offentlighetsprincipen, att ge Bloomberg vad de krävde.
.
.
Håll i er. Tusentals miljarder dollar har lånats ut till en ränta på 0,01 procent. Tar vi inflationen i beräkning innebär det att de privata bankerna får betalt för att låna pengar av FED. Inte illa. Med kassakistan full av gratis kredit från staten kan samma banker kasta sig ut i den krisdrabbade världen och kräva 6, 7 ja, 9 procents ränta på olika länders statsobligationer.
-Är det normalt att privata banker, som vanligen lånar av centralbanken till 1 procent, i kristider kan göra det till 0,01 procent, medan vissa stater i kris tvingas betala 600 till 800 gånger högre ränta?
’Att regeras av den organiserade finansen är lika farligt som att regeras av den organiserade brottsligheten’, sa Franklin Roosevelt. Han hade rätt. Vi upplever en kris för den avreglerade kapitalismen som kan bli ett självmord för vår civilisation.
De drastiska orden av Michel Rocard finns att läsa i en artikel i den franska dagstidningen Le Monde 2 januari i år. Michel Rocard var premiärminister 1988-91 under François Mitterrand och Socialistpartiets ordförande 1993-94.
Michel Rocard och Mitterrand då det begav sig.
.
Michel Rocards upprördhet är mer än berättigad. Varför inte låta Grekland, Italien, Spanien, och andra låna till 0,01 procents ränta och i ett huj sanera de obetalbara lån som ackumulerats under åratal. Det handlar inte om att ”bestraffa lata greker”. Kloka industrialister vet att överskott motsvaras av underskott. Därför säger de tyska arbetsgivarna att det är dags att Tyskland tar itu med sitt stora exportöverskott och höjer lönerna för Tysklands arbetare. Läs mer om det i Götes blogg här under.
.
Media: DN1,SVD1,ETC,ETC2,DN2,DN3,SVD2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, FED, Statsskulder, Banker, Finans
Rena cirkusen i Cannes
5 Nov 11
Inte ett enda beslut av betydelse fattades
.
Cannes är mest känd för sin årliga filmfestival. Stjärnorna glider fram på den röda mattan med lyxjakterna ankrade på redden. I går smög världens politiska ”stjärnor” ut bakvägen medan södra Frankrike drunknar i årtiondets skyfall.
.
Filmfestivalen i Cannes hade kanske mer att säga om världskrisen än G20.
.
-Quelle cinéma!, säger fransmännen. Cinéma betyder ju film. Men uttrycket ”quelle cinéma” motsvarar det svenska utropet ”rena cirkusen”. I går var det inte film som visades i Cannes utan just en ren cirkus. Inte sedan Seattle 1999 har ett toppmöte slutat i ett liknande fiasko. Inte ett enda beslut av betydelse fattade av den illustra samlingen politiker, med Obama själv i spetsen. Det är som om ett omvänt förhållande råder mellan krisens allvar och politikernas initiativkraft.
Nicolas Sarkozy som var det här G20s ordförande hade bara ett snett surt leende kvar till journalisterna när han förklarade att diskussionerna om en striktare kontroll av finansmarknaden ska fortsätta i februari 2012. Han hade lika gärna kunnat säga 2015 för finansen kommer inte att sättas under vare sig Sarkozys eller någon annan politikers kontroll så länge den nyliberala dogmen om den fria marknadens förträfflighet styr i alla regeringskanslier.
.
En ny värld. Nya idéer, proklamerades i Cannes. Ett hån mot 50 miljoner arbetslösa.
.
Vi hade naturligtvis inte väntat oss att G 20 i Cannes skulle sjösätta en världsomfattande krisplan. En verklig plan med målet att skapa jobb för 30 miljoner arbetslösa i Europa och 20 miljoner i USA. För det krävs en plan som till att börja med sätter nosring på de giriga bankchefer och spekulanter som inte drar sig en sekund för att driva en hel nation och dess folk i ruin om det går att göra vinst av katastrofen. Hela det finansiella systemet måste ställas under samhällets kontroll och i dess tjänst. Att spekulera i misär ska bestraffas som det brott mot mänskligheten det är. I stället hyllas hajarna i den specialiserade finanspressen som ”smarta grabbar” med feeling för affärer.
En verklig krisplan stänger ner alla skatteparadis och harmoniserar beskattningen av företag inom ekonomiska regioner som EU. I dag konkurrerar länderna sinsemellan med lägsta möjliga vinstbeskattning för att dra till sig de internationella storbolagen. Var och en begriper ju att detta endast leder in i en nedåtgående spiral med allt lägre inkomster för samhället.
.
Rättvisa skatter, inte skatteparadis.
.
Tiotusentals miljarder dollar gömmer sig i skatteparadisen där svarta pengar blir vita och hela världens krösusar slipper undan skatt till samhället. Ingen reform i syfte att stävja finansmarknadens framfart kan bli effektiv utan att skatteparadisen stängs. I stället försöker ”vanliga” länder i EU kopiera skatteparadisen. Lilla Belgien har skapat skandal i Frankrike genom att det belgiska finansministeriet i en broschyr förklarar för franska företag hur de kan slippa undan all beskattning i Frankrike och avnjuta mycket lägre skatt i Belgien.
Detta var ett par pusselbitar i en verklig krisplan som herrarna och damerna i G20 inte ens kan stava till.
Men i helgens Cannesfestival såg vi också att de är oförmögna att ens komma överens om en räddningsplan i äkta nyliberal anda. David Cameron säger att eurozonens kris inte är britternas problem. Angela Merkel säger att mer pengar till europeiska räddningsfonden kan vänta, det vill säga hon tycker att andra än Tyskland ska betala. Nicolas Sarkozy som gjort en skatt på alla finanstransaktioner till sin egen ploj talade för döva öron. Hur bankerna ska stärkas fanns det lika många idéer som deltagare och om hur 50 miljoner arbetslösa i G20 ska ges arbete fanns det inga idéer alls.
I Cannes visade världens ledande industrinationer att det saknas en gemenskap som kan hindra världsekonomin från att rasa utför mot en mycket djup och för de arbetande människorna förödande kris.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,SVT1,SVD3,DN4,SVD4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Cannes, Merkel, Obama, Sarkozy, Cameron, Skatteparadis,
Folkomröstning i Grekland ?
2 Nov 11
Papandreou spelar poker
.
Hans beslut att hålla en folkomröstning om sparpaketet slog ned som en bomb i alla politiska läger. Inte ens medlemmarna i Pasoks ledning, Papandreous eget parti, hade nys om utspelet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy gick i taket och börsen slog i backen. Reinfeldt konstaterade djupsinnigt att det var ett utslag av grekisk inrikespolitik.
.
Papandreou med Merkel och Barroso innan avtalet i Bryssel
.
Att det är ett pokerspel som heter duga råder det ingen tvekan om. Men varför riskerar Papandreou att rasera både sin egen politiska karriär och avtalet som ingicks i Bryssel förra veckan? Det enda vettiga svaret verkar vara att han inte tror att det går att driva igenom det avtalade sparpaketet om det inte ges en ”demokratisk legitimitet”. De allt mer omfattande protesterna i landet riskerar att övergå i rent uppror. Yngre, arbetande, pensionärer, alla drabbas av det vansinniga sparpaketet och Papandreou inser risken att det ska kasta landet in i ett folkligt uppror som inte setts i Europa sedan maj-68.
Det tror jag är anledningen till hans utspel. Idén verkar vara att mobilisera en majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. I media sägs det just nu att det finns en klar majoritet mot avtalet, någonstans kring 60 procent emot. Papandreous idé verkar vara att mobilisera alla passiva och resignerade medborgare som är trötta på ”kaoset” i landet och som gett upp hoppet om att komma undan följderna av sparpaketen.
.
Greklands pensionärer pressas som citroner av Papandreou
Papandreou vill helt enkelt ta sig an utmaningen att mobilisera en tyst majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. Med ett ja i ryggen kan han sedan luta sig mot ett demokratiskt beslut av folket och framställa de som protesterar och demonstrerar som en oresonlig minoritet.
Ska han lyckas? The answer is blowing in the wind, som Dylan sjöng. Idén att folkomröstningen ska hållas först i januari lämnar dörren öppen för alla sorters överraskningar. Redan dagen efter hans utspel gjorde vissa ledare i Pasok uppror mot chefen och innan veckans slut tvingas han kanske lämna sin post som premiärminister. Starka krafter vill inte ha en folkomröstning. Nu på fredag ställs Papandreou inför en förtroendeomröstning i det grekiska parlamentet och med bara 152 av parlamentets 300 medlemmar bakom regeringen riskerar den att falla. Avoget mot en folkomröstning gäller också i EU där Merkel och Sarkozy redan i tisdags sa att avtalet i Bryssel ska följas till punkt och pricka. De båda toppfigurerna i EU har inget till övers för demokratiska omröstningar kring ”nödvändiga realpolitiska åtgärder”.
PS: Om du vill läsa mer om den grekiska krisen hittar du en bra intervju med den belgiske ekonomen Eric Toussaint på bloggen Röda Malmö
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVD4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Aten, Merkel, Sarkozy, Kris,
Ockupera Wall Street.
8 Okt 11
-Vi är 99%
.
Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar
blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.
Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.
För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.
För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.
Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.
För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.
.
.
Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.
Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?
.
.
Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.
För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?
.
Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga
Den skamliga statsskulden
9 Jul 11
Ta pengarna där de finns
– i bankerna.
”Statsskulden är den gyllene kedja med vilken
bourgeoisin kontrollerar staten” K.Marx
.
Dagens skuldkris är långt ifrån den första i den fria marknadsekonomins historia. Många minns säkert de fattigaste ländernas skuldkris i början av åttiotalet. Den direkta orsaken till att fattiga länder i Latinamerika och Afrika plötsligt inte kunde betala tillbaka sina lån var den kraftiga höjningen av låneräntan som ensidigt beslutades i Washington.
I mer än ett årtionde hade oljerika länder satt in sina dollaröverskott i västs
finanscentra som i sin tur lånade ut dem till fattiga länder under förmånliga villkor. När långivarna, det vill säga bankerna, enväldigt höjde räntorna exploderade de fattiga ländernas skulder och kriserna lät inte vänta på sig.
Först ut på plan var Mexiko som i augusti 1982 förklarade att landet inte längre kunde betala räntor och amorteringar på sina lån. Den mexikanska finanskrisen var ett faktum. Krisen i Mexiko var bara den mest dramatiska i världen. Men det var hela den fattiga världen som skinnades av de internationella storbankerna.
För under hela åttiotalet strömmade mer kapital från de fattiga länderna till de rika än i den motsatta riktningen. Mellan 1983 till 1989 rann 165 miljarder dollar i ett nettoflöde från de fattiga till de rika. Det vill säga att de fattiga länderna betalade 165 miljarder dollar mer i räntor och amorteringar på sina statsskulder än vad de tog emot i form av lån och direkta investeringar. Upp- och nervända världen kan man säga.
Bankerna lockade med ”förmånliga” lån till projekt som IMF och Världsbanken rekommenderat de fattiga länderna. Att det var projekt som siktade till att möta den fria marknadens behov av nya marknader och inte projekt som svarade mot de fattigas verkliga ekonomiska och sociala behov var inget bekymmer för beslutsfattarna i Washington.
Det var då det. Nu är vi där igen. Med skillnaden att nu skörtar bankerna upp de fattigaste länderna i Europa också, som ett komplement till fortsatt utsugning av fattiga länder på andra kontinenter. Det är ingen hejd på aptiten. Det är här den grekiska skuldkrisen placerar sig. Den verkliga bakgrunden till Greklands kris finns inte i Grekland utan i den nyliberala politik som dominerar i EU och USA.
De senaste trettio åren har det skett en gigantisk överföring av rikedomar från de som lever på inkomst av arbete till de som lever på inkomst av kapital. Hur det gått till har jag skissat många gånger på den här bloggen. Men det förtjänar att upprepas.
.
Lönernas andel av BNP i USA+EU+Japan 1960 till 2008.

Källa: Europakommissionen, Ameco databas: Genomsnitt vägda mot BNP
.
Lönernas andel av de rika ländernas BNP har utan undantag minskat sedan början av åttiotalet. Det har skett via lägre beskattning av företagens vinster, lägre arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter. Vidare har beskattningen av de rikas inkomst av kapital minskat och bidragit till den allt större anhopningen av rikedomar i det absoluta toppskiktet i samhället.
Men vad har det med statskulderna att göra? Allt, kan man säga. När beskattningen av företagens vinster och de rikas inkomster (av lön och kapital) minskade sjönk naturligtvis statens inkomster. Där ligger grunden till de senaste decenniernas ständiga tal om att den offentliga sektorns utgifter måste skäras ned. ”Vi har inte längre råd”, har det låtit i ett ständigt mantra från nyliberalt håll. Ja, inte riktigt. För pengar till militära utgifter, fantasilöner till generaldirektörer och skrytbyggen har inte saknats. Det är vård, bra utbildning, bra pensioner, och annan offentlig social service ”vi inte har råd med”. Det gäller att prioritera. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek sammanfattar kraftfullt tidens anda:
När vi bekämpar HIV, hunger, vattenbrist, global uppvärmning och så vidare, verkar det alltid finnas tid till att tänka, till att skjuta upp beslut. Se hur den viktigaste slutsatsen av senaste toppmötet i Bali mellan världens ledare är att de ska träffas på nytt om två år för att diskutera vidare, vilket hyllades som en succé.
I den finansiella härdsmältan var däremot akut handling det enda tänkbara. Ofantliga summor skulle hittas omedelbart. Att rädda hotade arter, rädda planeten från den globala uppvärmningen, rädda HIV-patienter och de som dör därför att det saknas pengar till dyra behandlingar och att rädda barn som svälter… allt detta kan vänta ett tag. Däremot var ropet på att ”rädda bankerna” ett ovillkorligt imperativ som måste mötas med omedelbar handling. Paniken var så total att en internationell och icke
partsbunden enighet skapades omedelbart, där all träta mellan världens ledare tillfälligt glömdes bort i syfte att undvika katastrofen med stort K.
Låt oss inte heller glömma att gigantiska summor pengar spenderas, inte på något reellt eller konkret problem, utan huvudsakligen på att ”återupprätta förtroendet” på marknaden, det vill säga att helt enkelt ändra folks tro.
Behöver vi fler bevis för att Kapitalet är det Reella i våra liv, en Realitet vars imperativ är mycket mer absoluta än de mest pressande behoven i vår sociala och naturliga realitet?
Slavoj Zizek: “First as tragedy, then as a farce”, Verso 2009
Minskade offentliga utgifter för sociala ändamål ledde till avsked av personal och anställningsstopp vilket ökar på statens utgifter för arbetslösheten och minskar skatteinkomsterna. Ännu en källa till underskott i statsfinanserna.
De minskade inkomstskatterna har delvis kompenserats av socialt orättvisa direkta skatter som moms och andra specialskatter som drabbar de sämst ställda hårdast.
Till sist har staten vänt sig till de rika, som fått en massa pengar tack vare lägre skatter, för att låna pengar av dem i form av statsobligationer. De som fått mer kan använda överskottet i kapital till att få lite ränta på dem dessutom. Ränta och amorteringar som ska betalas tillbaka av skattebetalarna när statsobligationerna faller ut. Cirkeln är sluten. De som tjänade mest på statens skattepolitik har tjänat ännu mer på den skuld som uppstått tack vare skattesänkningarna. Dubbel jackpot.
.
Vinster och investeringar i USA+EU+Japan 1960 – 2008
Källa: Europakommissionen, Amecoa databas. Vägda genomsnitt i % av BNP
Det skuggade området i tabellen visar hur en allt större del av vinsterna inte längre investeras. I stället går de direkt i kaptalägarnas fickor som utdelning.
.
Fram till 2008 var det så det gick det till när statsskulderna växte i de flesta länderna i rikemansklubben OECD. Då hände något som i ett slag skulle få olika länders statsskuld att explodera. Storbanken Lehman Brothers gjorde bankrutt och plötsligt stod det klart att alla världens storbanker, större försäkringsbolag och spekulationsfonder stod på ruinens brant. Sedan IT-kraschen 2001 hade de deltagit i ett pyramidspel där människor lurades att skuldsätta sig upp över öronen. ”Köp ett hus idag och betala i morgon om du kan” var det budskap som lockade miljoner amerikaner att skaffa ett eget hus.
Lehman Brothers krasch och dess efterdyningar fick hela det politiska etablissemanget att ställa sig på tå inför det privata bankkapitalets bekymmer. I USA och Europa samlades alla politiker, borgare som sossar, i en gemensam körsång: ”rädda bankerna annars blir det depression och kaos”. I ett huj blev privata förluster allmänhetens egendom. Det är den direkta orsaken till att olika länders statsskuld sköt i höjden, inte minst USAs. Det gäller också Greklands, Irlands och Portugals skulder som skylls på ”lata” arbetare som bara vill njuta av livet och en tidig pension.
.
Statsskulden 2009 och prognos 2010-2011

Källa: Work and Wealth for all
.
Sanningen är att Grekland, Portugal och Irland var relativt ”goda elever” i klassen innan bankkrisen 2008. Ingen av dem hade en stor statsskuld innan storbankernas kapital skulle räddas med offentliga medel. Summan av allt från Lehman Brothers krasch till det grekiska parlamentets omröstning i veckan är att först räddades de privata bankerna med offentliga medel som de sedan använde till att köpa bland annat Grekiska statsobligationer med hög avkastning. Nu ska de räddas igen genom att allmänheten ska garantera de privata bankerna mot förluster på deras spekulativa uppköp av statliga obligationer.
Den nyliberala epoken har skapat en situation där det är finansen som bestämmer regeringars politik. Politikerna har lagstiftat och avreglerat så att de till slut sitter stabilt i finansens knä. Ett absurt bevis för det såg vi första veckan i juli då kreditvärderingsinstitutet Standard&Poors klassade de grekiska statsobligationerna som ”skräp” med koden CCC, den lägsta som finns. Vad svarade Bryssel och ECB? Jo, att om de andra instituten, Moodys och Fitch, också klassade den grekiska statsobligationen som ”skräp” då tvingas ECB ställa in långivningen till Grekland och förklara landet ”bankrutt”. Inte blev det bättre av att samma Standar&Poors sänkte kreditvärderingen på Portugals statsobligationer, ett beslut som inte kan klassas som annat än groteskt. Privata agenter för finanskapitalet dikterar alltså hur regeringar ska agera stater emellan. Deras verkliga funktion är att lägga ut bete åt hajarna.
Nu ska vi komma ihåg att det var samma kreditvärderingsbyråer som spelade under täcket med Lehman Brothers och andra spekulanter i de amerikanska bolånen –sub primes. Samma byråer gav också det amerikanska energibolaget Enron högsta kreditbetyg när bolaget i själva verket var en bluff. Hur kan det vara annorlunda? Standard&Poors och de andra byråerna är privata företag finansierade av privata banker, samma banker som de ska värdera. Det är som om en samling privatsnokar i en detektivbyrå får till uppgift att utvärdera Rikskrims arbete och trovärdighet.
.
Kreditvärderingsbyråerna är privatfinansierade institutioner med uppgift att bland annat värdesätta sina finansiärer. Så blir det också som det brukar bli. Privata pyramidbyggen ges toppbetyg medan länder bollas upp och ner i rating.
.
Liksom när de fattiga ländernas skuldkris skakade de finansiella marknaderna borde Greklands statsskuld avskrivas, åtminstone de delar av statsskulden som svarar mot de belopp som använts för att rädda de privata bankerna från att dränkas i svallvågorna från Lehman Brothers. Det reser omedelbart problemet med affärshemligheten. För att veta exakt vilka delar av statsskulden som bör betraktas som illegitim krävs en offentlig revision av skuldens sammansättning. En sådan detaljundersökning kan naturligtvis inte utföras av den grekiska regeringen eller den Europeiska Centralbanken eftersom de är bovar i dramat. På Sygmantatorget i Aten reser demonstranterna kravet att skulden ska granskas i detalj av en kommission i vilken offentligheten håller i rodret. Som exempel på en lyckad revision kan vi se tillbaka på hur regeringen Correa i Ecuador lät en kommission bestående av fristående experter och fackliga ledare undersöka landets skulder. Sedan vägrade Correas regering att betala den skuld som kunde betraktas som illegitim.
I stället har EU-kommissionen och ECB valt en annan väg. Med Maastricht- och Lissabonavtalen som slagträn hotar de att banka varje öre ur den arbetande befolkningen i Grekland, Portugal och Irland för att garantera de privata bankernas innehav av svajiga statsobligationer. För i EU’s grunddokument är solidaritet mellan medlemsländerna strikt förbjuden. Varje land ska var för sig klara av sina skulder oavsett hur de uppkommit.
I ett socialt och solidariskt Europa skulle ett enat socialiserat finansväsen kunna lösa skuldkrisen med ett pennstreck. För ska man ha en Europeisk Union ska den naturligtvis vara social och solidarisk i stället för att tjäna som hantlangare till de privata kapitalens behov av att spela ut olika länders arbetare mot varandra i ett ständigt race mot ett socialt bottenläge. Det är grunden till ECBs konflikt med Merkel. Den tyska kapitalismen har EU som sin överlägset största exportmarknad. Merkel vill att de privata bankerna ska ta på sig en del av kostnaderna för en sanering av statsskulderna inom EU för att undvika en alltför djup recession inom Unionen. För hur ska det då gå för den tyska exporten?
.
Europeiska Centralbanken i Frankfurt kontrolleras av….bara sig själv.
.
Den ortodoxa ledningen för ECB kräver å sin sida att det grekiska folket ska tvingas på knä och betala varje öre som de franska, schweiziska och tyska bankerna fordrar. Pedagogiken är glasklar. Inget annat folk i Europa ska inbilla sig att det går att komma undan. Demonstrationer och burop utanför parlamenten ska inte tjäna något till om ECB och Bryssel får sin vilja igenom. Det är bara att acceptera ödet och likt livegna bönder under medeltiden dra lasset för hela samhället.
Skillnaden mellan i dag och krisen 2008 är närvaron av hundratusentals människor på gator och torg som säger Nej till att betala den kris som de inte är ansvariga för. Det hade ECB, Bryssel och nationella regeringar räknat med när de drog upp sina planer på hur det privata bankkapitalet ska räddas av den arbetande befolkningens uppoffringar. Men nu står vi mitt i en social och politisk strid som kan vinnas om idén att vägra betala den akuta kris som bankirer och politiker skapat gemensamt slår rot hos en majoritet av Europas arbetande människor.
Det är inte lätt att argumentera för ett enat Europa. För det enade Europa som Bryssel representerar är kapitalets och den ”frigjorda” marknadens Europa. Det är enklare att vända på klacken och säga att EU ska rivas och Euron skrotas till förmån för ett återupprättande av den ”nationella suveräniteten” och ett valutasystem med kronor, mark, franc, gulden etc. Det är vad delar av den europeiska vänstern gjort till sin politiska strategi. Jag tror att det grundar sig i ett djupt tvivel på det sociala alternativet till dagens nyliberala EU. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i hur EU ser ut, att det inte finns möjligheter att inom en rimlig framtid skapa ett alternativt socialt och solidariskt Europa och att det därför är bättre om nationalstatens ekonomiska och politiska arena åter blir den terräng på vilken de arbetande tar strid för sina intressen.
I konsekvensens namn motiveras därför avhopp från euron med att det blir lättare för ”oss” och ”dem”, det vill säga Sverige(med sin krona) och Grekland att devalvera valutans värde i förhållande till omvärlden och exportera sig ur krisen. Det finns ett fåtal historiska exempel då det fungerat, då ett land i djup ekonomisk kris har lyckats devalvera sig ur krisen. Priset för den arbetande befolkningen är dock dyrtid eftersom alla importerade konsumtionsvaror stiger i pris i direkt relation till storleken på devalveringen eller de succesiva devalveringarna. Saknar de arbetande avtal med indexreglerade löner blir redan problemet att skydda sig mot en in stigande inflation ett stort bekymmer.
.
Islands befolkning var först med att fälla sin regering över skuldkrisen. -Vi vägrar betala.
Men, som sagt, om ett land ensamt kan devalvera utan att alla grannar börjar föra samma politik kan en kris vändas till en exportframgång, med påföljande högre inkomster och nya jobb. Men är det en tänkbar politik om de sjutton euroländerna överger valutaunionen?
Vad skulle bli den omedelbara följden av ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande? Följderna är kanske oöverskådliga. Men ett är säkert -inget enskilt land skulle lämnas ifred och tillåtas devalvera sig ur krisen med en ny nationell valuta. Alla skulle tvingas följa samma politik för att bevara den egna industrins konkurrenskraft. Dessutom skulle de nationella valutorna vara små barkbåtar på ett upprört hav. Spekulationen mot de nya valutorna, med dollarns Wall Street i spetsen, skulle tvinga fram succesiva devalveringar av många mindre valutor med katastrofala ekonomiska och sociala följder för de arbetande. Det engelska pundet och schweizerfrancen skulle på nytt bli världsvalutor och kunna spekulera mot spanska pesetas och andra svaga valutor på ett sätt som de inte kunde göra mot euron.
.
Är det här lösningen på skuldkrisen?
.
För Tyskland med sin ”deprimerade” hemmamarknad, till följd av tio års extrem svångremspolitik, skulle resultatet bli det motsatta. Den undervärderade tyska marken skulle automatiskt skrivas upp och i ett slag undergräva det tyska ”exportundret”.
Är det verkligen en progressiv väg framåt som öppnar sig om EU sprängs i luften utan det ersätts av ett socialt och solidariskt Europa? Är det verkligen euron som är problemet? Det underliggande tvivlet på att det finns ett möjligt alternativt socialt och solidariskt Europa borde också gälla på det nationella planet. För är det inte så att även på nationell nivå är det den borgerliga eliten och kapitalägarna som håller i taktpinnen? Argumentet byggs på med att det är närmare till makten och via allmänna val till riksdag och parlament är det lättare att påverka politiken i rätt riktning eller åtminstone att bromsa en utveckling i fel riktning.
Hur är det ställt med det? Ger den nationella arenan mer skydd för de arbetande mot kapitalets sociala nedrustningspolitik? Minst två exempel bevisar att det inte är så, nämligen Storbritannien och USA. De offentligt anställda britterna visar med sin två dagars generalstrejk att den inte accepterar David Camerons frontalangrepp på befolkningens levnadsstandard. Regeringens ”sparplan” är kanske den mest drastiska inom hela EU. I alla fall efter den som ”socialisten” Papandreou nu lotsat genom parlamentet. Inte på något sätt har det hjälpt de arbetande i Storbritannien att landet har ett pund och inte en euro. Problemen inom EU är inte orsakade av valutorna i sig. Det är den nyliberala ekonomiska politiken som sätter finansens intressen över allt annat som hotar kontinentens befolkning med social misär och ett allt snabbare race mot botten för den offentliga servicen. Hur den brittiska arbetarklassen i någon vettig mening skulle kunna tjäna på att Bank of England trycker pund i stället för euro förblir en gåta.
.
Den rikaste hundradelens (1%) andel av de
totala inkomsterna 1960-2005

Svart linje= 8 rikaste länderna, Vit linje=8 rikaste minus USA och Storbritannien. Vilket visar att den ojämna inkomstutvecklingen varit mer uttalad i de två anglosaxiska länderna.
Källa: Atkinson, Piketty, Saez (2009).
.
Samma sak gäller i ännu högre grad för de arbetande i USA. Utvecklingen de senaste tjugo åren visar att arbetarklassen i stort varit försvarslös inför den nyliberala offensiven. Med Bushs skattesänkningar främst för de rika, sänkningar som Obama förlängt, har underskotten i den federala budgeten växt lavinartat och statsskulden nått astronomiska siffror. I stället för att beskatta de rika är det den amerikanska arbetarklassen som fått betala räkningen för bolånekrisen och nödhjälpen till bankerna och som nu kommer att belastas med följderna av statsskuldens elefantiasis. Det finns stora likheter mellan den ekonomiska situationen i USA och Europa. Landet är en ekonomisk kontinent med stora skillnader mellan olika delstater vad gäller produktivitet, arbetslöshet och konjunkturläge. De stora skillnaderna inom EU används som argument för behovet att återgå till nationella valutor och behovet av skild räntepolitik för stimulans eller avkylning av konjunkturen.
Samma argument kunde användas för situationen i USA. Vissa stater befinner sig i djup recession medan andra hankar sig fram rätt så hyfsat. Ändå är det ingen som menar att dollarn är ett problem i sig och kanske borde ersättas av en kalifornisk ”lax” och en ”öring” i Minnesota med flytande växelkurser och olika låneräntor.
Det är helt enkelt fel väg för en progressiv politik som vill skydda de arbetande från krisens verkningar att rikta in sig på den nationella penningen och räntepolitiken. Argumentet att det är ”lättare för Grekland” att klara sig ur krisen om euron lämnas därhän beetyder egentligen att det är ”lättare för Greklands kapitalägare” att klara sig ur krisen. För de arbetande blir följderna om möjligt ännu värre, i form av devalveringar med påföljande inflation och extrem svångremspolitik som kan motiveras med nationella brösttoner om att nu ”sitter vi alla i samma båt”.
.
Det finns inte plats för alla i samma båt.
.
Det finns en progressiv väg som de arbetande kan följa för att hindra att de tvingas betala för den djupa kris som banker och finansinstitut skapat i sin ohejdade jakt på ständigt ökade vinster. Kravet på att de delar av EU-ländernas statsskuld som orsakats av hjälpen till bankerna och av andra illegitima orsaker ska avskrivas måste resas av alla fackliga och politiska organisationer som säger sig försvara arbetarnas intressen. Statsskulden används av den nyliberala borgerligheten som ett vapen för en allt mer vansinnig nedrustning av det offentliga och de sociala skyddsnäten. I Grekland reser allt fler kravet på en offentlig revision av landets statsskuld. Det skulle ställa i klar dager vad som är legitim skuld, exempelvis ett lån för en långsiktig investering i samhällets infrastruktur, och vad som är illegitimt och måste avskrivas.
.
De säger nej till Papandreous medicin.
.
Den grekiska skuldkrisen är omgiven av myter och fördomar som gränsar till rasism. Vi har redan hört politiker som Merkel och andra nyliberala förkämpar tala om ”lata” greker som inte betalar skatt. Att det verkligen handlar om myter visar exempelvis statistik från rikemansklubben OECD, enligt vilken grekerna på den nedre halvan av inkomsttabellen betalar betydligt mer skatt i procent än genomsnittet i OECD. Det är inte de arbetande som smiter ifrån skatten. Det är kapitalägarna och personer i fria yrken som advokater, läkare och butiksägare som i stort sett betalar noll i skatt.
Inte heller är pratet om att grekerna jobbar mindre än idoga nordeuropéer sant. I tabellen här under syns det tvärtemot att grekerna i snitt arbetar mer än de flesta européerna och inte långt efter genomsnittet i USA. Som parantes visar också tabellen att i USA finns det ingen legal betald semester och noll betalda helgdagar. Det är väl dit Europas arbetsgivare och regeringar vill nå.
.
Källa: Economic Policy Institute
.
Statsskulden är ett effektivt instrument i händerna på kapitalägarna och deras regeringar att föra över enorma offentliga rikedomar till privata agenter, banker och individer. Det är svårt för den arbetande befolkningen att se igenom pratet om ”allas ansvar” för den ”gemensamma skulden”. När ropen på Syntagmatorget att ”vi betalar inte er kris” höjs då visar människorna att de förstått vilka som bär ansvar för den djupa kris som bankerna skapat och som politikerna med sina sparpaket riskerar att omvandla till den första depressionen på åttio år.
Nyliberalismens offensiv mot allt som luktar socialt och kollektivt når nu ett nytt stadium. Förr angreps sociala rättigheter en eller ett par i taget. Med statsskulden som vapen attackeras nu hela den sociala välfärden i ett enda frontalangrepp. Bankernas kapitalägare jublar och Merkel, Papandreou, Cameron och andra finansdrängar säger att det finns ingen annan väg än Golgata för den arbetande befolkningen. Ägarna av statsobligationer och andra värdepapper ska kompenseras till sista öret även om priset blir social katastrof. Så ser den nyliberala framtiden ut.
Sammanfattning i tesform:
-
Den nyliberala politiken går in i en ny fas som en följd av den globala finanskrisen efter hösten 2007. Under en allt hårdare konkurrens från Kina, Indien, och andra ”tillväxtekonomier” har kapitalägarna och deras politiska representanter förklarat de arbetande öppet klasskrig för att bevara sin position på världsmarknaden och kapitalets höga vinstnivåer. I det syftet används ”skuldkrisen” för att i ett slag tvinga på de arbetande en drastisk försämring av den sociala välfärden. Det är en identisk politik inom hela rikemansklubben OECD och har inget att göra med vilken valuta som används.
-
Den europeiska arbetarklassen står inför en gigantisk uppgift. Bryssel, ECB och unionens regeringar visar att deras enda mål är att skydda kapitalägarna från krisens följder. De arbetande i Grekland, Portugal och Island visar vägen för hur kampen ska föras. Vägra betala krisen i gemensam europeisk massmobilisering eller svälja den beska medicinen är det val som bjuds.
-
Det finns ingen isolerad ”nationell” lösning på krisen som inte är borgerlighetens lösning. Vid ett sammanbrott av EU kommer varje regering för sig att konkurrera i social devalvering och driva de arbetandes levnadsvillkor mot botten för att placera det egna kapitalet i en gynnsam konkurrens. Endast en arbetarrörelse som ställer ett solidariskt samarbete över gränserna som mål kan effektivt stoppa ett race mot botten.
-
Den radikala vänstern måste skapa en vision om ett annat Europa, ett socialt och solidariskt Europa, och i konkret kamp förankra visionen bland en allt större del av kontinentens folk. Att försöka konkurrera ut den nationella högern med ”blågula”, eller franska, eller tyska, lösningar kan bara leda till en politisk katastrof där Europas arbetare ställs mot varandra i en allt vildare hetsjakt efter konkurrensfördelar och övervinster.
Annex: Sparplaner –redan antagna och planerade.
Grekland.
Offentlig sektor: a) upp till 20 procents lönesänkningar för de statligt anställda. b)150 000 jobb ska bort av totalt 700 000.
Pensionen: a) pensionerna sänks med 7 procent. b) pensionsåldern höjs från 60 till 67 år innan 2014
Sociala försäkringar: a) utjämningsbidrag till långtidsarbetslösa, lågavlönade, pensionärer, jordbrukare tas bort. b) de minskas för handikappade.
Skatter: a) momsen ökas från 13 till 23 procent. b) krisskatt på 1-4 procent införs plus 3 procents extra skatt för offentligt anställda.
Privatiseringar: Allt från stränder, öar till elbolag och motorvägar ska säljas ut till det privata kapitalet. Sett till att de ska gå snabbt kommer det säkert att ske till slumppriser.
Portugal.
Offentlig sektor: a) lönerna är frysta. b) bara en anställd av två ersätts vid avgång. c) 5 procents lönesänkning för bruttoinkomster över 1 550 euro. c) höjd pensionsålder från 62 till 65 år. d) sänkt pension för de med mer än 1 500 euro brutto i månaden.
Sociala försäkringar: a) sänkt minimilön. b) sänkt a-kassa och kortare ersättningstid
Offentlig service: a) minskad budget för utbildningen och hälsovården.
Skatter: a) höjd inkomstskatt med 1,5 procent. b) momsen upp från 21 till 23 procent. c) ökad bolagsskatt för inkomster över 2 miljoner euro. d) ökad skatt på el, cigaretter och bilar.
Privatiseringar: Offentliga företag till ett värde av 5,5 miljarder euro.
Irland.
Offentlig sektor: a) upp till 15 procents lönesänkningar. b) 25 000 jobb bort av totalt 250 000 anställda. c) inga nyanställningar. d) budgetminskning på 10 miljarder euro innan 2014.
Pensionen: a) 4 procents sänkning av pensionen för de offentligt anställda med en pension över 12 000 euro per år. b) höjd pensionsålder till 68 år innan 2018.
Sociala försäkringar: a) 25 procents minskning av budgeten för hälsovården och sociala service.
Skatter: a) ökade inkomstskatter. b) ökad skatt på vatten och fastigheter. c) höjd moms från 19,6 till 23 procent innan 2014.
Arbetsrätt: a) sänkt minimilön med 11,6 procent
.
Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,DN6,SVD6,SVD7,DN7,SVD8,
DN8,DN9,SVD9,AB1,DN10,SVD10,SVD11,DN11,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, EU, Euro, Grekland, Skuld, Banker, Nyliberalism
Europas tangokavaljerer.
26 Jun 11
Tyskland tar ut stegen.
.
Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen.
Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
.
-Håll takten broder.
.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.
.
Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.
Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.
.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
.

Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.
Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.
.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.
.
-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.
.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
.
.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
.
Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.
.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,
Solidaritet enda lösningen
15 Jun 11
Attac till attack mot nationalismen.
.
Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.
Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.
.
Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.
.
När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.
Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total
tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.
I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.
******
Avglobalisering och alternativ globalisering
är två antagonistiska projekt.
.
Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,
Översättning: Benny Åsman
.
Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”
Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.
.
Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.
.
Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.
Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.
Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.
Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.
Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska
utplundringen av naturens resurser.
Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.
Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…
Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.
Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag
Den sociala krisen?
Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.
.
Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).
.
Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.
Krisen i Europa ?
En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.
.
Le Pen. Folket. Frankrike.
.
En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?
Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken? Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.
.
Är euron orsaken till krisen i Europa?
.
En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…
”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.
.
Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.
.
Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.
Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.
Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.
De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.
Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.
.
Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.
.
Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Attac, Frankrike, Kris, EU, Euro,
Berlusconi på fall.
31 Maj 11
En skammens epok.
.
Silvio Berlusconi erövrade premiärministerposten första gången 10 maj 1994. I arton år har hans vidriga personlighet dominerat italiensk politik. I arton år, med ett par mellanrum, har Italien letts av en man som inte drar sig för något skamgrepp i politiken och som är inblandad i rättsliga processer för korruption, mutor, skattefusk, maktmissbruk och uppmuntran till prostitution.
.
Verklighetens Don Corleone.
.
Berlusconis tid vid makten och hans maktmissbruk kan bara förklaras med hur arbetarrörelsens historiska partier banade väg för ”berlusconismen”. Det italienska kommunistpartiet klarade inte av brytningen med Moskva och stalinismen och att samtidigt skapa ett trovärdigt alternativ till de socialdemokratiska traditionerna – Berlinguers ”eurokommunism” blev bara en blindtarm på reformismen.
Samtidigt leddes de italienska socialdemokraterna av en skurk vid namn Benito Craxi, som i skumraskaffärer inte stod Berlusconi efter även om han saknade finansmannen Berlusconis personliga tillgångar. Ett år innan Berlusconis tillträde som premiärminister flydde Bettino Craxi till Tunisien undan en säker fällande dom i Italien för mutor och maktmissbruk.
.
Craxi och Berlusconi simmade i samma vatten och brottslighet.
.
Stilen var så att säga präglad i förväg. Berlusconi hade bara att kliva i galoscherna och fortsätta i samma bana men med andra medel till sitt förfogande. Trots att han inte suttit som premiärminister oavbrutet sedan 1994 har ”il Cavaliere” dominerat Italiens politik. Även under Prodis ”demokratiska” styre var det Berlusconi som i viss mening stakade ut politikens innehåll.
Berlusconi kom alltså till makten mycket tack vare den etablerade vänsterns oförmåga att erbjuda annat än förvirring och kompromisser med högern.
Nu är epoken Berlusconi snart över. Han har helt enkelt själv slagit in alla spikar i sin politiska likkista. Det är inte en framstormande entusiastisk vänster som vunnit de just hållna kommunalvalen. Det är Berlusconi som förlorat dem.
Den sista spiken i kistan satte han strax innan valdagen då han i ett sista desperat utspel satte allt på ett rasistiskt kort. I det kanske mest vidriga utspel som någon europeisk politiker gjort i moderna tid anklagade han vänstern för att vilja ”islamisera” Italien och att Milano skulle förvandlas till ett ”zigenarcity” om han inte vann.
.
Två herrar som använder Europas romer som slagträ i inrikespolitiken.
.
Under åratal hade Berlusconi skördat röster med sin blandning av språklig vulgaritet och elegant jet-set liv. Likt de teve-såpar hans medieföretag sprutar ut fascinerade han en stor del av befolkningen under lång tid. Allt förläts. Alla sexuella ”äventyr” hamnade på den ”italienska gigolons” oförargliga konto.
Men det kommer en tid då även den mest omtyckta såpan börjar fastna i halsen och illamåendet tar över. Till och Dynasti fick lägga ned en dag. För mycket blir för mycket. Tydligen blev ”zigenarcity” den lilla ärtan som stjälpte lasset. Trots den tilltagande fientligheten mot invandringen och ”invasionen” i Lampadusa var det något så uppenbart överdrivet med Milano som ”zigenarstad” att det fastnade i halsen på de flesta.
.

Romer utvisas eskorterade av italiensk polis.
.
Skredet hade satts i rörelse och nu kan ingen stoppa det. Epoken Berlusconi är snart över. Milano har alltid varit hans ekonomiska och politiska bas. I och med förlusten av Milano för hans parti PDL finns det inga dammluckor kvar. Nästa etapp i sammanbrottet för mediekungen kommer troligen i form av ett brott med Lega Nord. Umberto Bossis nationalistiska extremhöger kan inte längre ingå i en allians med Berlusconi om det ska undvika att dras med i ”kungens” fall. Bryter Bossi med ”bossen” då finns det ingen majoritet kvar i parlamentet.
Den ekonomiska och sociala krisen i Italien är djup och den har nu hunnit ikapp och neutraliserat tevesåpornas opium. Vulgaritet, bunga-bunga och alla andra frivoliteter serverade med Stomatol räcker inte längre.
Men det ger inte den segrande vänstern i kommunalvalen fria händer att fortsätta i den italienska socialdemokratins nötta spår. Det är mer än symboliskt att vinnarna i Milano och Naples inte var socialdemokratins första namn utan ”out-siders”. Krisen kräver en politik som kan ge hopp om en bättre framtid, inte ett budskap om ”sparande, budgetsanering, minskade sociala utgifter, sämre a-kassa” och alla andra nyliberala recept som den europeiska socialdemokratin gjort till sina.
.
På Puerta del Sol kräver ungdomen nya vägar i politiken.
Den spanska ungdomen har visat på en väg ut ur krisen –vägra betala kapitalismens kris. Det är i mobilisering för solidariska samhälleliga lösningar på kapitalismens kris som en väg framåt kan brytas. För det krävs att Italiens, Frankrikes, hela Europas arbetande med ungdomen i spetsen gör Puerta del Sol till sin sak. Krisen kräver en social lösning som tar människornas gemensamma problem som utgångspunkt, inte bankernas och aktieägarnas behov av snabba klipp. Annars kommer vi att bli passiva åskådare till och offer för ”lösningar” på krisen som likt en ångvält krossar allt i sin väg.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Berlusconi, Korruption, Craxi,





partsbunden enighet skapades omedelbart, där all träta mellan världens ledare tillfälligt glömdes bort i syfte att undvika katastrofen med stort K.

Senaste kommentarer