"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Krig
Enkelriktad Bryggaregata.
13 Dec 10
En extrem värld föder extremism.
.
En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt.
Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggaregatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det.
Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.
.
Mannen ovan mördade en abortläkare.
.
Mannen på Bryggaregatan var tydligen, om man ska tro vad som redan publicerats av media, en islamistisk extremist som visste vad han gjorde och varför. Bloggarna i den rasistiska cyberrymden kring Sverigedemokraterna svämmar nu över av ”vad var det vi sa”.
Det finns extremism i handling och i tanken. Själv ser jag bara till handlingar innan jag accepterar att kalla någon för terrorist. Därför var medlemmarna i Bader-Meinhof terrorister. De mördade människor och kallade det klasskamp. De sa sig vara antikapitalistiska revolutionärer men saknade all anknytning till den verkliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister.
.
Den som bombar och mördar på fyra kontinenter skördar mord och hat.
De terrorister som mördade abortläkare sa sig vara ”pro-life” men spred bara död och hat kring sig. Ändå kom ingen på tanken att kalla hela den ”pånyttfödda” evangelistiska rörelsen i USA för terrorister. De ansvariga dömdes efter sina handlingar, inte för sina idéer.
När islamofobin får fritt fram försvinner rummet mellan handling och idé. För den rasistiska fåran i samhället är tanke och handling samma sak. Är man troende muselman är man en potentiell självmordsbombare lyder den enkelspåriga logiken.
Vilka bär då till sist ansvaret för att islamofobin blivit rumsren och tillåts peka ut ett religiöst samfund med mer än en miljard anhängare som tänkbara terrorister?
De som ska ställas till svars är anstiftarna av ”kriget mot terrorismen” som skördat hundratusentals oskyldiga offer i Irak, Afghanistan, Jemen och andra platser där imperialismens jihad slagit till. De som ska ställas till svars är också de köpta ideologer som tjänat miljontals dollar på skrivet strunt om ”civilisationernas krig” och annan fördomsfull smörja om västerlandets moraliska överlägsenhet.
.
.
De härskande klasserna i USA och Europa har inga lektioner att ge i moral och etik. Inte heller i konsten att tortera och terrorisera människor. Det är i stället deras teknoligiskt avancerade bomber och drönare som med precision dödar utan urskiljning och förfinade tortyrmetoder i Abu Ghraib, Bagram och Guantanamo som driver unga män i armarna på figurerna på det imperialistiska myntets baksida - Bin Laden &Co.
Det är dags att sluta upp att ställa hela folk, samfund och gemenskaper kollektivt till svars för enskilda personers eller gruppers handlingar. Det muslimska samfundet i Sverige är lika lite ansvarigt för bomberna på Bryggaregatan som nyevangelisterna i USA för morden på abortläkare. Vi har sett vart den kollektiva anklagelsens vansinne kan leda – Auschwitz.
.
Media:GP1,GP2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,EXP1,AB1,DN4,DN5,SVD4,SVD5,SVD6,GP3,
Bloggar: Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Kristendom, Terror, Drottninggatan, Stockholm, Bombdåd,
.
USA slår Sovjet med en dag.
30 Nov 10
Grattis Obama !
.
I dag kan vi utropa:
Grattis USA-imperialismen!
USA har i dag nämligen slagit Sovjets uthållighetsrekord i Afghanistan. Med en dag. USA ståtar med 3341 dagar, en mer än Sovjet på sin tid.
Fredspristagaren Barack Obama har segrat. Men med hur många dagar kommer slutligen segern att skrivas?
Härmed utlyser vi en liten gissningslek. Hur många dagar till kan USA-imperialismen hålla ut i Afghanistan? Skicka in ditt svar som kommentar här på bloggen.
Vinsten för den som gissar rätt har vi inte bestämt oss för. Det beror på hur lång tid det tar innan USA tvingas dra sig tillbaka.
.
Åk hem! Ni har inget här att göra.
.
Media:GP1,GP2,DN1,SVD1,SVD2,AB1,EXP1,SVD3,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Sovjet, Afghanistan, Krig
Valutakrig ?
18 Nov 10
Kan man kriga med sedlar?
.

.
I september sa Brasiliens finansminister att ett valutakrig startats av USA. Sedan dess har den amerikanska riksbanken Federal Reserve beslutat att överflöda den internationella finansmarknaden med ytterligare 600 miljarder dollar i vad som av outgrundlig anledning kallas Quantitative Easing.
Men vad betyder det när den internationella finanspressen och media i allmänhet ropar ut VALUTAKRIGET med stora svarta bokstäver? Man kan ju inte fyra av en bredsida dollar mot en mur av euro eller en bunker av brittiska pund.
Valutakriget är inget annat än en intensifierad kamp mellan olika kapitalgrupper om marknader. Så till den grad att vi kan börja tala om ett verkligt ekonomiskt krig, inte bara ett handelskrig utan ett fullskaligt ekonomiskt krig. Det är vad journalistiken försöker att fånga med ordet valutakrig. Det är ett läge snäppet skarpare än de otaliga ”handelskrig” som från och till fyllt pressens ettor det senaste decenniet.
Vad har då skett de senaste åren för att ordet krig börjar användas i utbyte mot det utnötta ”världsekonomins globalisering”? Om det råder krig då är det ju ingen globalisering utan en huggsexa mellan olika stater om inflytande och marknader. Problemets kärna är att den modell för tillväxt i världsekonomin som dominerat sedan mitten av 90-talet kollapsat och inte kan kickstartas på nytt. AmeriKina fungerar inte längre.
;
Samförståndet mellan de båsa stormakterna har gått över i misstro och ekonomiskt krig
.
I mer än tio år sålde Kina till USA allt mer av de konsumtionsvaror som den amerikanska arbetande befolkningen till låga priser inhandlade på Walmart. På så vis kunde de arbetandes reallöneökningar hållas nere till ett minimum. I själva verket
minskade de för den stora majoriteten av arbetare i industri och handel. Det kunde endast kompenseras med en allt större skuldsättning genom köp på kredit. Kinas roll, vid sidan av producent av billiga varor, var att göra den ständigt ökade skuldsättningen möjlig genom att använda sina inkomster från den allt större exporten till att finansiera de amerikanska underskotten via massiva köp av amerikanska statsobligationer.
Det var en modell där båda parter ekonomiskt växte samman till ett siamesiskt tvillingpar. Ett inbördes beroende som fungerade perfekt för de båda makternas kapitalägare. Ända tills finanskrisen 2007-2009 då den gemensamma garderoben inte längre passade.
Finanskrisen och ännu mer den efterföljande krisen i ”den verkliga ekonomin”, produktionen av varor och tjänster, förändrade helt förutsättningarna för modellen AmeriKina. Det blev i ett slag omöjligt för de amerikanska hushållen att fortsätta handla på kredit. Miljontals familjer förlorade sina hem och ännu fler förlorade sina jobb. Med skuldsanering följer lägre konsumtion.
.
Miljontals familjer förlorade sina hem 2007-2010. Det dröjer länge innan de på nytt blir ”goda” konsumenter.
Redan innan krisen rådde en allvarlig överproduktionskris i flera tunga branscher som exempelvis bilindustrin och elektronikbranschen. Kniven på strupen på de amerikanska hushållen förbättrade inte läget. Deras konsumtion av allt från bostäder till bilar och nallar minskade. I den globala världsekonomin måste naturligtvis någon öka sin konsumtion av varor och tjänster om andra sänker sin för att samma globala tillväxt ska kunna upprätthållas. Minskar många sin konsumtion utan att andra ökar sin blir det helt enkelt kris – en ny recession i världsskala. Det är vad den upphetsade debatten om valutakurser handlar om. Om vilka räkningen för krisen kan lastas över på.
Bakom ”teoretiska” påståenden och till synes ”objektiva” teser döljer sig ett rent maktspel mellan Europa, USA och Kina. I en viss mening är vi tillbaka i debatten från sjuttiotalet då Japan var det tredje hörnet i triangeln. Härom dagen sa EU-kommissionens handelsminister, belgaren, Karel De Gucht att ”länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i de internationella betalningarna”. Därpå påminde han om att EU är världens största ekonomi, underförstått att Kina och USA bör se upp.
.
EUs handelsminister Karel De Gucht pratar strunt om export och underskott.
.
Vid sidan av att EU inte är en ekonomi utan flera så är De Guchts uttalande vid första eftertanke helt riktigt och ”neutralt”. Men i nästa ögonblick inser man att det helt motsatta påståendet också är korrekt. ”Länder som importerar mer än de exporterar skapar…osv” är precis lika sant som De Guchts tes.
Det ovan sagda leder oss tillbaka till kärnan i den nuvarande krisen kring dollarns växelkurs och den kinesiska yuanens koppling till dollarn. Jag är helt övertygad om att det fanns en tyst överenskommelse mellan USA och Kina under Georg W Bushs presidenttid som i korthet innebar att USA accepterade den ”undervärderade” kinesiska valutan i utbyte mot att Kina lovade att fortsätta sin finansiering av de amerikanska underskotten genom att köpa amerikanska statsobligationer för miljardsummor varje månad.
.
Det är länge sedan USA stöttade upp sin dollar med guld.
.
–Ni säljer oss billiga konsumtionsvaror och inkomsterna av exporten investerar ni i våra statsobligationer, var basen för modellen AmeriKina.
Inför G20-mötet i Seoul skickade Barack Obama ett brev till de ministrar som skulle samlas i Sydkorea. Brevet kan inte bli tydligare. Det sätter punkt för det strategiska partnerskapet mellan Kina och USA.
-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.
Det var ingen tillfällighet att Obama och Hillary Clinton reste runt i Asien innan mötet i Seoul. Den amerikanska diplomatin siktar nu till att hårdare knyta upp länder som Indien, Vietnam, Kambodga och Indonesien till amerikanska affärsintressen och strategiska intressen i Asien och Stilla Havet. Kinas uppmarsch som regional stormakt ska kontras med alla tillgängliga medel. Ironiskt nog reste Hu Jintao samtidigt runt i Europa för att ”köpa” upp kunder till den kinesiska industrin och motverka den amerikanska diplomatin i Asien.
I stället för samförstånd i det tysta går vi mot en period av allt hårdare tongångar mellan Kina och USA med EU som motsträvig partner på USAs sida.
Karel De Guchts prat om EU som en ekonomisk stormakt är rent nonsens. EU är inte en fungerande enad marknad. Det syns tydligt i dag sedan finanskrisen spräckt alla ramar som satts i Maastricht och Lissabon. Var och en drar åt sitt håll inom unionen. Det syns tydligast i ”skuldkrisen” i vilken Grekland, Irland, Portugal och Spanien pekas ut som oansvariga slösare av Angela Merkel och Anders Borg.
.
Vem tror han att han lurat?
Angela Merkels utspel inför G20 visar hur det ”egna kapitalet” ligger närmast om hjärtat. I en närmast ”antikapitalistisk” retorik sa hon att det inte var acceptabelt att det privata finanskapitalet drog till sig alla vinster av spekulationen i värdepapper och fast egendom medan det var upp till skattebetalarna att laga det krossade porslinet efter festen. Översatt från högtyska betyder det att Tyskland inte tänker betala Portugals eller Irlands statsskulder om inte det privata kapitalet i de länderna tvingas stå för en del av kostnaderna. Så mycket för ”solidariteten” inom den gemensamma unionen.
Merkels ”snålhet” bara visar att de skilda kapitalgrupperna i EU slåss om marknaderna även inom unionen. I det ”handelskriget” vill naturligtvis varje enskilt kapital att den egna befolkningen ska dra åt svångremmen så hårt som möjligt medan andra länder konsumerar stort. Tysklands stora exportöverskott bygger på det. Resten av EU är utan jämförelse Tysklands största exportmarknad. Visserligen ökar exporten till Kina i snabbare takt än för övriga EU-länder men det handlar fortfarande om mindre än 10 procent av Tysklands export.
.
Trichet, Merkel, Barosso, Papandreou, Van Rompuy, och Sarkozy drar EU i sträckbänk. Häromdagen sa Van Rompuy att skuldkrisen kan spränga EU i luften.
.
Dessutom spelar de växande exportmarknaderna i ”tillväxtländerna” en ojämn roll inom EU och späder på de interna spänningarna inom EU. Bara ett fåtal länder inom EU har en tillräckligt konkurrenskraftig industriproduktion för att kunna profitera på ”tillväxtmarknadernas” dynamism. Draghjälpen från dessa marknader kan faktiskt bli ytterligare en spik i kistan för det europeiska unionsbygget.
Den amerikanska kapitalismen har å sin sida beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.
Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.
.
Media;DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SSD1,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN4,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, EU, Valutakrig
Valutakrig och vallmo.
11 Nov 10
G20 bäddar för ett ekonomiskt krig.
.
Karel De Gucht som under sin tid som Belgiens utrikesminister gjorde sig omöjlig i Belgien med sina halvrasistiska kommentarer om regeringen i Kinshasa är sedan hösten 2009 EUs handelsminister.
Häromdagen anslöt han sig till kören av politiska och ekonomiska ledare i väst som nu specialiserar sig i vad amerikanerna kallar ”China bashing”, slå på Kina. Det handlar om det som pressen upphöjt till Valutakriget. Egentligen handlar det om ett ekonomiskt krig, ett begynnande krig, utan militära arsenaler tills vidare, mellan USA, EU och Kina.
.
EUs handelsminister Karel De Gucht har för vana att trampa på andras tår.
.
-Länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, sa De Gucht som om det var den naturligaste sanningen i världen. Varför gäller inte det motsatta?
–Länder som importerar mycket mer än de exporterar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, är ju precis lika korrekt eftersom det är baksidan, eller framsidan, av samma mynt. De Gucht gör ett till synes oskyldigt uttalande men ansluter sig till ”kriget” om marknader som allt mer tar form.
Detsamma gjorde Barack Obama första dagen i Sydkorea inför det stundande G20-mötet. I ett brev till de ministrar som samlats i Seoul uppmanar han dem att ”vända den globala efterfrågan bort från det historiska beroendet av Amerikas konsumtion och skuldsättning”. Budskapet är tydligt. Obama uppmanar Kina och Tyskland att sänka sitt inflytande på världens exportmarknader för att lämna lite mer plats åt USAs haltande industrier.
Av Kina krävs att landets valuta värderas upp och av Tyskland, som redan har en stark valuta, krävs att hemmafronten ska konsumera mera – helst amerikanskt. Redan som nybliven president sa Obama att lösningen på den ekonomiska krisen i USA var att öka landets andelar av världens exportmarknader. När nu de amerikanska hushållen kraftigt skurit ned sin konsumtion på kredit återstår inte mycket för de amerikanska kapitalisterna än att skärpa striden på den internationella marknaden. Det är vad Obama säger till G20s ministrar i Seoul om än inlindat i mjuka diplomatiska fraser om ”ömsesidigt samarbete” och ”respekt”.
.
I Seoul samlas 19 statschefer plus EUs representant till diskussioner som den här gången kommer att sluta med en överenskommelse att förbli oense.
.
Den nya regeringen i London under David Camerons ledning bidrar på sitt ”brittiska” sätt till China bashing. Det har blivit en tradition i England att bära en vallmoblomma på kavajslaget inför den 11 november, dagen då första världskrigets slakt upphörde. Problemet är bara att för de kinesiska deltagarna i Seoul uppfattas blomman som en diplomatisk snyting. Den symboliserar de två opiumkrigen 1839-46 och 1856-60 då brittiska flottan tvingade det kejserliga Kina att acceptera opiumhandel på dess territorium och lämna ifrån sig Hongkong på hundra år.
.
Vallmoknappen som britter gärna bär den 11 novemeber och som påminner Kina om opiumkrigen.
.
Scenen för det ekonomiska kriget, som nu kallas valutakrig, byggs upp. Små diplomatiska utspel, oskyldiga anmärkningar, outtalade hot och andra incidenter ingår i scenuppsättningen. Världens ledare svänger in på en väg av intensifierad konkurrens om marknader och råvaror. Det ekonomiska kriget närmar sig. I en galen värld där vinsten på eget kapital styr det mesta kan vi tyvärr vänta oss ännu större galenskaper och vansinne inom en kanske inte alltför avlägsen framtid. Upp till dig och mig att visa på en annan väg. Solidaritetens, jämlikhetens och broderskapets väg. Inget är oundvikligt. En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.
.
Media;GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,SSD1,Dagens Arena,AB2,AB3,EXP1,GP2,DN4,
Bloggare; Jinge,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Röda Berget,Motvallsbloggen,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Japan, EU, Valutakrig, Dollar, Yuan, Euro,
Republikanerna stormar Capitol Hill.
6 Nov 10

-Ett högtidligt löfte till Amerika.
.
-A Pledge to America, är titeln på det Republikanska partiets program för hur landet ska styras av den nya majoriteten i Representanthuset.
I koncentrat kan programmet sammanfattas till – mindre centralmakt i Washington, lägre skatter och kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna.
-Bort med fingrarna från den fria företagsamheten, lyder stridsropet som ett eko ur den amerikanska westernideologins djupaste källare. En så ingrodd reflex att republikanernas andreman i Representanthuset, Eric Cantor, häromdagen avfärdade Barack Obamas förslag om nya skattelättnader för företagen i syfte att stimulera jobbskapande.
-Vi ska hålla tillbaka Washingtons vilja att tala om för företagen hur de ska göra för att växa, sa den principfaste försvararen av den fria företagsamheten. Anekdoten är ett koncentrat av vad som väntar på Capitol Hill.
.
Eric Cantor blir republikansk andreman i Representanthuset.
.
Budskapet är tydligt. Inga skattehöjningar, drastiska nedskärningar i den statliga budgeten och totalt fria händer för ”företagsamheten”. Så ska underskotten och arbetslösheten lösas för att ramaskriet från väljarna ska höras ända upp i Vita Huset.
Men nu kommer problemen för det republikanska kavalleriet. Vad ska man hugga in på med värjorna? I Pledge to America och i Eric Cantors budgetförslag anges nedskärningar för 260 miljarder dollar för nästa budgetår, vilket i så fall blir den största nedskärningen i den federala budgeten under ett år sedan andra världskrigets slut.
Så var kapar man när ”tepåsarna” flåsar i nacken och de statliga underskotten närmar sig 14 000 miljarder? En normal ”familjefar”, som kavalleristerna gärna kallar sig, börjar naturligtvis med att titta på de stora budgetposterna där en nedskärning på säg en femtedel (Cantors krav) får en kännbar effekt på underskotten.
Men är man ärkekonservativ republikan då frågar man sig först var det går att skära i utgifterna utan att det drabbar min egen klass intressen. Då blir det plötsligt inte mycket kvar att prata om.
-Rör för guds skulle inte våra militära utgifter. Boeing, Northrop, General Electric, Blackwater och alla andra ”patriotiska” företag är av vitalt intresse för nationen. Och våra hundratals baser världen runt behöver varje cent som vi ger dem. Nej vår krigsapparat behöver mer pengar. Vi får spara på annat.
.
De federala utgifternas fördelning 2011. Den enda post som republikanerna just nu vill angripa är de 12% för välfärden. De verkliga militära utgifterna är närmare det dubbla än vad som anges ovan därför att ”äldre” utgifter inte finns med, som exempelvis betalning till ”krigsveteraner”.
.
-Rör inte Bushs skattesänkningar för alla amerikaner, lyder nästa invändning. Republikanerna har redan gjort klart att de inte kommer att gå med på Obamas förslag att göra lag av Bushs skattesänkningar med undantag för de som tjänar mer än 250 000 dollar per år. Vi talar om 2 procent av befolkningen. Problemet är bara att i stort sett alla republikaner i Kongressen (och demokrater) tillhör just den gruppen. Kostnaden för att låta permanenta skattesänkningarna även för de två procenten blir 700 miljarder dollar för de närmaste tio åren.
Ändå hotar Cantor och andra hökar att stoppa Obamas lösning. Ett beslut måste tas i Kongressen innan 1 januari då Bushs tillfälliga skattelättnad automastiskt upphör om den inte görs till lag. I så fall börjar de gamla skatteskalorna att gälla för alla amerikaner oavsett om de tjänar 250 000 dollar eller en tiondel av den summan. Det är kanske vad som kan tvinga republikanerna till en eftergift för annars kommer de att i sina ”arga” väljares ögon framstå som ansvariga för skattehöjningar bara för att de vill skydda de med mer än 250 000 dollar i årsinkomst.
Men vad blir då kvar av budgeten som kan kapas? Rätt gissat – de sociala utgifterna. Och inte ens dem går det att göra vad man vill med. Republikanska lagstiftare har redan sagt att det inte kan bli tal om att (ännu) ge sig på vad som kallas ”entitlements”, det vill säga mycket viktiga och populära institutioner som Medicare och Medicaid. Kvar blir cirka 20 procent av årets federala utgifter på 3 700 miljarder dollar.
.
USAs militära utgifter stiger oavbrutet och ingen republikans retorik om mindre stat kommer att vända trenden.
.
Hur 260 miljarder dollar ska kunna kapas från en femtedel av 3 700 miljarder är det ingen som förklarat. För kvar av utgifterna, sedan militären och andra viktiga program fått sitt, finns utbildningen, vissa sociala välfärdsprogram, Obamas vårdreform, klimatanpassning och vård av nationalparker. Redan enkel matematik säger att inget stämmer i de luftiga löftena. Tunga republikaner som Eric Cantor inser också detta och har redan sagt att det inte går att minska de statliga budgetunderskotten utan att också angripa de sociala rättigheterna (entitlements) som Medicare och Medicaid. Men det får ändå lov att vänta eftersom det är social service som stora delar av republikanernas väljare absolut vill ha kvar intakt.
Mellan republikanernas (och ”tepartisternas”) ideologiska pladder om mindre stat och regering, minskade offentliga utgifter och verkligheten finns det knappast något samband. Inte ens under republikanernas ”helgon”, Ronald Reagan, minskade statens roll eller underskotten. Tvärtom, under hans styre rusade de statliga underskotten i höjden. Inte så mycket för att utgifterna ökade men därför att hans ”skattegåvor” minskade statens inkomster. Under hans presidentperiod 1980-88 ökade statens underskott med 200 procent på grund av skattelättnaderna och upprustningen under ”stjärnornas krig” mot Sovjet.
.
De federala utgifternas tillväxt sedan 1995. Hur den här trenden ska brytas utan att rubba militärens utgifter finns det inget svar på.
.
Förutom en kort period av budgetöverskott under Bill Clintons andra mandatperiod har staten arbetat med ett permanent budgetunderskott ända sedan slutet av 50-talet, vilket naturligtvis betalats tack vare dollarns roll som ohotad reservvaluta. De amerikanska sedelpressarna löste problemet.
Men det är under republikanen Georg W. Bush som underskotten exploderar. Två faktorer förklarar vad som hände. På inkomstsidan tappade staten massor av inkomster på grund av den ”nyfödda evangelistens” skattesänkningar för framför allt de rika. Från 2000 fram till Obamas tillträde minskade de statliga inkomsternas andel av BNP från 20,6 procent till 14,8 procent, motsvarande tusentals miljarder dollar sammanlagt under perioden. Från krisens början 2007 minskade skatteinkomsterna ännu mer eftersom bolagen betalade in mindre skatt och de arbetslösas antal rusade i höjden.
Samtidigt steg utgifterna kraftigt från 2001 och framåt. Det tar på att kriga i världens fyra hörn. Från 2008 ökade dessutom de sociala utgifterna för krisens offer. Obama ärvde republikanernas underskott och med krisen och den höga arbetslösheten 2009-10 växte underskotten ytterligare.
.
Innanför Kongressens murar höjs inga röster till försvar av det arbetande Amerika.
.
Med en ny majoritet i Representanthuset ställs nu frågan om statens underskott och skulder kommer att försvinna som republikanerna ropar ut i media. Eller är det bara ögonfägnad för att mobilisera sina anhängare inför presidentvalet 2012? Sett till den amerikanska statens funktionssätt, med tre maktcentra, är det inte troligt att det innan 2012 kommer att ske någon större förändring.
Men om republikanerna vinner presidentvalet 2012 väntar nya tider. Då kan vi vänta oss att Eric Cantors program blir verklighet. Då kommer det inte finnas några heliga kor kvar som går säkra för slakt. Förutom skattelättnader för de rika och ständigt större militära utgifter – naturligtvis.

Det intressanta med tårtdiagrammet ovan är att det visar på verkliga militära utgifter som utgör mer än 50% av den federala budgeten.
.
Media: GP1,GP2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,AB1,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Republikaner, Kongressen, Budget






Senaste kommentarer