Folkfest  – Tyranni

Demokrati – Diktatur

.

Vi lever i en tid då ordens verkliga mening skrivs med stora bokstäver. Den arabiska revolutionen som föddes till Jul kastar alla etablerade begrepp överbord och trampar ner alla stelbenta fördomar.

Länderna vid Medelhavets sydkost har i ett slag förvandlats från europeiska soldyrkares favoriter till centrum för förtryckta folks revolt mot våld och elände. Orden byter mening och politiskt korrekt känns plötsligt fel. Det var sagt att vi lever i en historielös tid, en tid då tiden stannade med kommunismens sammanbrott i öst och marknadens segermarsch världen över. Upp till var och en att realisera sin potential. Glöm den kollektiva kampen och solidariteten.

.

Revolutionens karta ser inte ut som vi tänkt oss.

.

De härskande hade förpassat ordet revolution till vaxkabinettet. Ja, inte de gröna och orangea färgrevolutionerna. De ingick ju i Marknadens segertåg. Men de verkliga, förskräckliga revolutionerna som vill rubba de härskandes makt, de fyllda av fanatism och intolerans, de som trampade ned individen med våld och stal hennes egendom, de var döda och begravda. Hoppades och trodde de som sa sig förstå och som skrev historien.

Så kommer dessa araber och ställer alla begrepp på huvudet. Svart blir vitt och tvärtom. Nu går det plötsligt inte att öppna en dagstidning utan att REVOLUTION, REVOLUTION, trängs på rubrikplats. Det är revolution hit och revolution dit, folkets revolution, jasminernas revolution, facebook- och twitterrevolutioner, ungdomens revolution, ja utan ände. Det är som om journalisterna fått fnatt av att upptäcka ett under lång tid bortglömt ord.

Vad har hänt? Vi inser med förvånade vidöppna ögon att verkligheten inte ser ut som den etablerade nidbilden av en revolution. I Washington, Paris och London rusar nyvakna ”experter” runt i ring och ropar till varandra: vem ligger bakom det här vansinnet? Var finns de beväpnade terroristerna som tänker skörda de lågt hängande frukterna i revolutionens trädgård?

.

Friheten ger luft under ungdomens vingar.

.

De begriper ingenting. Häromdagen sa en av alla dessa experter på utrikespolitik som sitter i CIAs analysrum att han varit med i hundratals möten det senaste året om situationen i mellanöstern utan att Egypten eller Tunisien funnits med som problem på dagordningarna en enda gång. De har spionsatteliter, spioner, diplomater, avlyssningsapparatur och all annan teknik till sitt förfogande. Men vad tjänar det till när de bara söker efter hemliga grupper, komplotter, dolda agendor men inte kan förstå vilken effekt en dubblering av priset på mjöl har i fattiga människors liv. De ser inte den mullvad som gräver sig fram, än hit än dit, för att plötsligt sticka upp sitt huvud – uppror, protester och revolution. Fritt citerat från Marx som  inte behövde spionsattelit för att känna igen en revolution.

Äntligen kan vi se hur en levande revolution vänder upp och ned på begreppen. Revolutionen blir plötsligt synonym för en folkfest, för solidaritet och gemenskap, för empati och ansvar för andras väl, för fredliga protester, ja till och med för ordning och reda med rengjorda gator och torg.

Nu kan vi också se hur Reaktionen, kontrarevolutionen, visar upp sitt rätta ansikte. Det är fyllt av bitterhet och hat. Den griper till blint våld utan minsta respekt för människoliv.

Den talar om ”stabilitet”, men tänker bara på hur makten med våld ska kunna bevara ett odemokratiskt elitvälde. För innerst finns den rasistiska fördomen att araberna är ”omogna” för demokratin, vår älskade demokrati som man måste förtjäna på Marknadens villkor.

Den talar om det farliga med ett ”maktvakuum” men tänker bara på hur den elit som med våld, tortyr, korruption och nepotism hållit sig kvar vid makten och lydigt tjänat sina herrar i Washington ska garanteras fortsatt makt. Stabilitet betyder inget annat än fortsatt diktatur. Miljoner och åter miljoner i den arabisktalande världen har fått nog av ”stabilitet”. Vem behöver stabilitet? Folken eller Washington och Jerusalem?

.

Ordet Revolution är politiskt korrekt igen. Äntligen är den tid över då medaljbehängda julgranar predikade ”folkens revolutionära kamp” från höga oåtkomliga tribuner. Generationer fick en bild av revolutionen som lika med stelbenta stöveltramp fram mot en glödande röd sol vid horisonten. Den som inte hängde med i stövlarnas rytm trampades obönhörligt ned. -Revolutionen är ingen tebjudning, sa julgranarna. Men det är just vad den är, det är en folkfest, det är glädje och otroligt mod.

Äntligen öppnas våra ögon igen. Miljoner och åter miljoner ser igenom de rökridåer som härskarna och deras lakejer i media förblindat oss med.

Från Tunis och Kairo strömmar bilderna ut och vi bländas av en äkta folkfest – en levande revolution.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,SVD4,SVD5,SVD6,DN5,DN6,GP3,GP4,DN7,SVD7,SVD8,

DN8,DN9,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Araber, Revolution, Kontrarevolution, Demokrati, Tyranni, Mubarak, USA, Obama,

Dela

Sprickorna i den gamla sfinxen från Kairo var så många att inte ens CIA i går kväll trodde att den gick att rädda. Inför en hel värld förklarade Barack Obama därför att det i går kväll skulle skrivas historia…

.

.

Diktatorn Hosni Mubarak skulle få ge sin sista föreställning i ett TV-tal till nationen.  Försvinna bakom scenen under mer värdiga former än Tunisiens diktator Ben Ali. Slippa att förnedras. Allt under kontroll av den militär som beslutat att hans tid var ute.

Men när väl ridån gick upp förstod alla att Mubarak  - trots allt som sagts bakom kulisserna – vägrat att spela den roll som förväntats. Med käpprak officersrygg, håret färgat i ungdomligt svart och rynkorna översmetade med TV-smink förklarade i stället 82-åringen att han vägrade att överge sin post. Inte ens de undantagslagar som var regel under diktaturens trettio år skulle hävas…

Mubarak inledde sitt tal avskyvärt nog med att hylla den ungdom han bekämpat. Som den gamle politiske patriark han är sa han sig tala till sina landsmän som en fader till sina söner och döttrar och förklarade salvelsefullt att ”de martyrer som dött under de olyckliga, tragiska händelserna deras blod och sår ska inte ha offrats förgäves”…

För oss som såg spektaklet i direktsändning och för de hundratusentals demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo kom utspelet som en chock. Minuterna innan hade Tahrirtorgets människomassor jublat och dansat över sin seger. Googles ansvarige i Egypten, som fängslats och torterats, för att sedan friges som en eftergift åt oppositionen, gick ut med ett färdigt glädjemeddelande på twitter:  ”Mission accomplished” (Uppdraget slutfört)…

.

.

Men när chocken lagt sig. Då kom raseriet och ursinnet. Där sångerna och glädjen tystnat och de egyptiska flaggorna sänkts, där höjdes nu  i stället en skog av smutsiga skosulor i ett öppet förakt mot den avskydde diktatorn.

Uppdraget var inte slutfört. Inte ens det första vägskälet var passerat.

Men efter en kort förstämning. När massrörelsen väl hämtat andan. Då rullade på nytt slagorden mot Mubarak och hans regim runt som åsknedslag på torget. Redan i natt började en mindre grupp av demonstranter att röra sig mot presidentpalatset och det befästa TV-hus där Mubarak spelat sin kanske sista roll.  Nu som så många gånger förr är frihetskämparnas paroll ”Framåt – men aldrig glömma” och i dag fredag väntar en våldsam konfrontation mellan upprorsrörelsen och en regim i kramp. Vi vet inte hur den inre maktkampen i den militära elitens hierarki ser ut. Vad som helst kan hända.

.

.

Vad vi vet är att vi på vår blogg ska fortsätta med att följa dramat. Inte som politiska flanörer eller snusförnuftiga kommentatorer. Vi vill efter förmåga försöka bidra till solidariteten med frihetsrörelsen.

Ned med tyrannerna!

Leve den arabiska revolutionen!

.

Av Göte&Benny

.

Media; AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVD5,EXP1,GP3,VG1,AB2,SVD6,SVD7,

AB3,GP4,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tunisien, USA, Obama, Revolution
.

Dela

.

Kontrasten mellan revolution och kontrarevolution stod i natt glasklar i skenet från brandbomber som den organiserade pöbeln kastade mot frihetskämparna på Tahrirtorget.

Å ena sidan en folkfest som ger hopp om en bättre framtid, å andra sidan en hord av mordiska, hatiska galningar som krälar vid förtryckarnas fötter. Det är revolutionens och kontrarevolutionens ansikten vi kan se i den dramatiska gatustrid som nu pågått sedan onsdag morgon.

.

Revolutionens lyckliga ansikte.

.

Redan onsdag morgon stod det klart att reaktionen tänkte attackera folket på torget. Det fanns inget spontant över regimanhängarnas uppmarsch. BBCs reporter på plats sa exempelvis att ”demonstranterna” kom i numrerade bussar till utgångspunkter runt torget för en samlad attack. Plakat och banderoller var snyggt upptryckta med professionell lay-out. Enligt flera vittnen som pratat med deltagare hade de betalats för att delta. Det skulle inte förvåna eftersom Mubaraks parti NDP haft för vana att betala sina hejdukar för att terrorisera folk till att rösta på rätt parti när val hålls.

Nu vet vi också var generalerna står. Under några dagar har de visat upp sitt vackraste solskensgrin.

-Vi kommer aldrig att angripa det egyptiska folket. Vi förstår era rättmätiga krav och garanterar rätten att demonstrera fredligt, löd andemeningen i arméns deklaration i TV under tisdagens enorma miljondemonstration. Men nu vet vi att det bara var ett taskspeleri för att vinna tid. Tid för att organisera NPDs kriminella gäng, tid för att ställa dem under civila säkerhetspolisers ledning, tid för att trycka upp propagandamaterial att visas upp i den statliga tevens sändningar, tid för att piska upp hatet mot de som skapar ”kaos”, tid för att betala mobben mellan 200-500 egyptiska pund som annonserats av vittnen.

.

-Tack Mubarak för ”stabiltet” och 17 dollar.

.

-Aldrig angripa …..,

Nu vet vi att det var en formulering till för att stå med korsade armar och se på när Mubaraks beväpnade pöbel attackerade. Det är möjligt att den förbrödring mellan soldater och demonstranter som det fanns tecken till under miljondemonstrationen var reell men vi kan nu dra slutsatsen att den inte var tillräckligt omfattande för att generalerna skulle tappa greppet över sina soldater. Rädslan för följderna av en ordervägran väger tungt, speciellt om revolutionen inte ser ut att gå mot en klar seger.

Här kommer vi till rollen som det självproklamerade ledarskapet för oppositionen spelat. Efter händelserna i Alexandria under tidagen, då Mubaraks pöbel gick till angrepp på den fredliga demonstrationen, var det minst sagt naivt, eller idiotiskt om man så vill, av El Baradei och andra ledare, som självfallet var informerade om händelserna i Alexandria, att inte förbereda demonstranterna på vad som kunde ske i Kairo.

Från sin bekväma trädgård uppmanade El Baradei armén att ingripa mot ”motdemonstranterna” just i det ögonblick som soldaterna vände ryggen till och släppte igenom den beväpnade pöbeln in på sidogatorna som leder in till torget. Ska man göra anspråk på att leda en revolution då kan man inte likt aristokratiska generaler luta sig tillbaka i fåtöljerna, smutta på champagnen och se ut över slagfältet i tubkikare. Då ska man vara mitt i striden och inte sprida livsfarliga illusioner om Mubaraks generaler.

.

Slaget om soldaternas lojalitet kan avgöra revolutionens framtid.

.

Liksom självförsvaret organiserade sig i bostadskvarteren mot plundring var det nödvändigt att uppmana alla som tog sig till torget att förbereda sig på att försvara sig. Argumentet att det skulle ha provocerat fram våld från soldaternas sida är ihåligt. Alla erfarenheter säger att soldaterna vinns över av den kraft som visar sig mest beslutsam att kämpa till seger. El Baradei och resten av den ”ledarskapskommitté” som proklamerat sig själv borde ha riktat energiska budskap till demonstranterna att vinna över soldaterna på plats och uppmanat soldaterna på torget att ansluta sig till demonstranterna och aktivt försvara revolutionen mot regimens kontrarevolution.

Redan tidigt i går borde också ”ledarna” ha skickat ut budskapet till alla att ta sig till torget, vilket i ett slag hade stängt in Mubaraks pöbel på alla tillfartsgator i stället för att den i stället ohindrad kunde omringa demonstranterna på torget.

Tack vare ett heroiskt improviserat motstånd kunde demonstranterna försvara torget. Hade de blivit skingrade vågar jag inte tänka på vad som kunnat hända.

-Vi stannar till varje pris. Går vi hem nu kommer de att jaga oss till döds en efter en, sa en ung kvinna till Al Jazeera tidigt in på kvällen. Hennes mörka föraningar om vad ett nederlag kan leda till är säkert helt korrekta.

.

Även en revolution måste andas ut och vila inför nya uppoffringar.

.

Nu på torsdag förmiddag visar revolutionen att den inte är besegrad. Folk strömmar på nytt in till torget och barrikader har byggts för att skydda folket mot ett eventuellt nytt angrepp under dagen.

Vad som kan hända innan natten till fredag faller på är det nästan omöjligt att förutsäga. Det finns många faktorer som kan avgöra utvecklingen. Ska mobben anlända igen? Är ryktet som sprids nu på torsdagsmorgon sant om att många busslaster fulla med beväpnat slödder är på väg? Kommer armén att som i går släppa igenom dem? Kommer revolutionens anhängare att mobiliseras i hundratusentals för att slå tillbaka regimens bärsärkar?

Och till sist. Finns det någon substans i det rykte som BBC sprider om att Mubarak kommer att avgå i morgon fredag?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,GP2,VG1,SVD3,AB1,GP3,SVT1,DN5,DN6,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Från Kairo…,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Suleiman, Revolution, El Baradei,

Dela

Med risk för att inte vara ”politiskt korrekt” tänker jag säga ifrån högt och tydligt.

Hugo Chavez är en stolle som gräver sin och den venezuelanska revolutionens grav.

Jag är ingen expert på Latinamerika och läser inte spanska. Jag vet att Chavez vid flera tillfällen litat till landets fattiga människor för att slå tillbaka reaktionen som aktivt understöds av USA. Jag vet också att Chavez och hans bolivarrevolution infört många bra sociala reformer för de arbetande och de fattiga i slummen.

Ändå måste jag protestera högt och anklaga Chavez för att äventyra de sociala framstegen i Venezuela och möjligheten att skapa det 21a århundradets socialism som han talar för.

På en internationell kongress för vänsterorganisationer som hölls i Caracas den 21 november spårade Chavez helt ur. Inte nog med att han än en gång hyllade Ahmadinejad och Mugabe som ”bröder” utan han tog också steget ut och menade att ”Idi Amin kanske var en stor nationalist, en patriot”. Det lilla ordet  ”kanske” räcker inte för att skyla över Idi Amins minst sagt blodiga diktatur.

Sedan släppte Chavez alla hämningar och förklarade för den församlade vänstern att Ilich Ramirez Sanchez , alias Shakalen, är en ”revolutionär hjälte”.

-Han anklagas för att vara en terrorist. I själva verket var han en av de stora kämparna i OLP, förklarade Chavez. Delirium? Shakalen hör hemma i samma läger som Baader –Meinhof och Action Direct, självutnämnda revolutionärer som såg mord som ett politiskt vapen. Det enda de uträttade var att underlätta reaktionens arbete. Numera är Shakalen islamist och deklarerade efter 11 september 2001 att han ”kände sig lättad”.

I pressen har det sagts att Chavez vill skapa en femte International. En internationell organisering kan bli en avgörande faktor för att försvara revolutionen i Venezuela. USA bygger just nu nya baser i LA och ingen ska inbilla sig att det är för att dela ut blommor till befolkningen. CIA har redan manipulerat en statskupp mot Chavez. Fler är på väg. Då kommer kanske den internationella solidariteten och framför allt opinionen i USA att vara tungan på vågen som kan hindra en kupp eller en militär invasion.

Men med herrarna Ahmadinejad, Mugabe, Idi Amin och Shakalen som lik i garderoben är det totalt uteslutet att bygga en massprotest mot USAs planer på att undergräva och kasta över ända den sociala revolutionen i Venezuela. Hugo Chavez var och förblir en militär, även när den röda skjortan plockas fram. För honom gäller devisen att mina fienders fiender är mina vänner. Därför kan han stryka figurer som Ahmadinejad medhårs. Det blir bara en fråga om taktiska allianser. Han ser inte att hela den revolutionära färdriktningen förlorar sin kurs när dessa ”bröder” finns med i släpet.

I media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hugo Chavez, Venezuela, Bolivar, USA, Mugabe, Idi Amin, Ahmedinejad, Shakalen, Solidaritet, Internationalism

Dela