Jan Guillous blinda fläck.

I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.

Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.

Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.

I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.

När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.

Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.

Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.

Guillou och Bratt då det begav sig.

Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)