"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Klasskamp
Democracia real, Ya.
3 Jun 11
En text om och för vår tid.
.
Här på bloggen har vi redan publicerat artiklar av den belgiske marxisten och miljökämpen Daniel Tanuro. I texten här under analyserar han ungdomens revolt i Spanien med den kapitalistiska krisen som bakgrund.
Det är hela det kapitalistiska samhällets legitimitet som de unga utmanar. De vill inte lyssna till alla löften om en ljusare framtid. De kräver förändring här och nu, omedelbart. Kapitalismen kan inte lösa de akuta problem mänskligheten står inför.
Daniel Tanuro säger att de ungas kamp visar på en väg som alla progressiva rörelser i samhället måste slå in på för att bryta kapitalets makt.
En engagerad och engagerande text. Ett stridsrop för en ny radikalism. Trevlig helgläsning.
********
Verklig Demokrati, Nu !
Krediter, tiden, rummet och revolutionen
.
Daniel Tanuro, 31 maj 2011
Översättning: Benny Åsman
.
Under ett besök i los Indignados (de vredgade) läger på Plaza Catalunya i Barcelona gav författaren Eduardo Galeano en intervju i vilken han sa bland annat följande:
-Livet är värt att leva…, Det finns en annan värld i vår världs sköte…, Jag vet inte vad som kommer att ske. Och jag bryr mig inte speciellt om att veta vad som ska hända. Det som betyder något för mig är vad som händer nu. Det som betyder något för mig är nuet, ett nu som öppnar sig inför andra möjligheter som väntar utan att vi vet vad de består av.” (1)
Kreditkris och civilisationens kris.
Dessa ord av den berömde latinamerikanske författaren inbjuder till att söka efter innebörden i det lilla ordet ”nu” i parollen som den sociala rörelsen i Spanien reser: ”Democracia real, Ya” –Verklig demokrati, Nu!
.
-Verklig demokrati, NU
.
När vi söker kommer vi till slutsatsen att ”nu” i sig uttrycker hela den revolutionära möjligheten i denna mäktiga mobilisering.
-Vi vill att allt ändras NU. Försök inte att söva oss med era löften om en bättre framtid. Med vår kamp börjar vi ändra världen här och nu. Kampen är svår men källa till insikter, glädje, och värdighet här och nu. Den öppnar dörren till en ny möjlig värld NU i och med att den redan gror i nuets värld.
”All ekonomi handlar i sista hand om ekonomi med tiden” (Marx). Betydelsen av ”nu” faller tillbaka på krisen för kapitalismens varaktighet och antyder att det handlar om en central aspekt i vår civilisations djupa kris som gröper ur samhället inifrån.
Kapitalismen är ett system i ständig obalans, ett system i brådska som tvunget rusar fram allt snabbare i ständig tillväxt, som oavbrutet krossar nutiden under framtiden och skjuter problem och lösningar framför sig. Problemen växer och lösningarna blir allt mer orealistiska eller oacceptabla. Kapitalismen bryr sig inte, den bara rusar vidare. Den kan inte göra annat eftersom de kapital som den består av måste välja mellan att rusa vidare eller dö.
.
En skog av plakat som säger nej till att betala kapitalismens kris.
.
Rusa vidare för att investera, för att ersätta arbetare med mer produktiva maskiner. Rusa vidare för att till varje pris sälja, för att realisera det producerade mervärdet och så snabbt som möjligt investera det.
Rusa vidare för att skapa ständigt nya behov så att de rikas överkonsumtion och de fattigas konsumtion på kredit sväljer maskinernas överproduktion.
Rusa vidare för att tillverka produkter med allt kortare livstid så att efterfrågan aldrig avtar.
Rusa vidare för att ständigt utforska planeten efter territorier med allt bättre jordmån för kapitalet.
Rusa vidare för att investera på kredit, sälja på kredit, köpa på kredit, leva på kredit, älska på kredit, dö på kredit…
Den så kallade finanskrisen lyfter fram det absurda i denna permanenta rusch framåt . Kreditkrisen, en kris i systemets nervcentra som väntas samordna konkurrerande kapitals aktiviteter och egalisera vinstnivåerna, är i själva verket den globaliserade kapitalismens kris som den sociala existensens produktionssätt.
Det är en kris för ”i morgon är det gratis”, en kris för ”köp i dag betala i morgon”, en kris för Helmut Schmidts teorem ”dagens profiter är morgondagens investeringar som är övermorgons jobb”.
Det är en kris för tron på att en teknologins deus ex machina (en gudomlig kraft) i framtiden ska hindra en ekologisk katastrof… och det är en kris för korrumperade politiska lakejer, så tjänstvilliga mot kapitalet och så arroganta inför folket, för vilka plånboken tar hjärnans plats och nyliberalismen tankens plats.
Denna tidskris är samtidigt en det politiska rummets kris och därför också demokratins kris. Även i perspektivet av ett Världens Enade Socialistiska Stater, kan utövandet av demokrati inte tänkas utifrån annat än ett bestämt territorium. Medan i en ekonomi dominerad av en avreglerad finans finns det inga politiska val kvar värda namnet. En ”klick på musen” räcker för att flytta miljontals dollar över planeten och tvinga på stater en nyliberal politik. Under de förhållandena blir demokratin en hägring och begreppet regering som styrelseskick lämnar plats åt den rena maktutövningen.
Nej till en destruktiv stimulanspolitik, Ja till alternativet. NU
Kapitalismen löser inget, den förstör allt. Vad gäller vår planet visade nyligen Internationella Energikommissionen att koldioxidutsläppen ökade med 1,6 gigaton under 2010. En ökning utan motstycke som bekräftar att taket 2°C temperaturökning sedan industrialismens början inte kan respekteras längre. Om inte mycket radikala metoder vidtas nu väntar minst 4°C ökning av Jordens temperatur (2) innan seklets slut med en serie i mänsklig tidsskala irreversibla katastrofer som följd.
.
No comment.
.
Vad gäller våra samhällen räcker det att kasta ett öga på statistiken över arbetslösheten speciellt bland ungdomen för att se blodbadets omfattning: mer är 40 procents arbetslöshet bland de unga i Spanien, mer än 30 procent i Grekland, mer än 20 procent i Frankrike och Tyskland.
Utan en chans att göra rätt för sig i samhället är miljoner välutbildade och kvalificerade unga dömda att överleva på 500 eller 600 euro i månaden… mitt i ett hav av sysslolöst kapital.
Allt fler människor förstår att politiken med stimulanspaket som ska stötta upp detta ruttna system i hopp om att det ska fungera bättre i morgon bara skapar värre problem.
För miljön betyder det produktion av ännu mer varor, det vill säga ökad energikonsumtion, alltså mer utsläpp av växthusgaser i atmosfären –utan att ta med i beräkningen kapitalismens exploatering av jord, skog, luft och farliga teknologier som genmodifiering, kärnkraft, biobränslen, skiffergas, ”ren kol” och mycket annat.
.
-När idéer omfattas av folkmassor blir de materiella krafter.
.
På det sociala planet kommer en stimulans av produktionen inte att tillfredsställa de mest skriande sociala behoven eftersom de i nöd vanligen saknar köpkraft till att möta sina behov. Kapitalismen producerar endast för profiten. Att stimulera den kräver därför att IMFs och regeringarnas sparplaner accepteras även om de syftar till att krossa det som finns kvar av offentlig välfärd. Högre pensionsålder, sänkta reallöner, djupa ingrepp i den offentliga servicen och de sociala försäkringarna, större flexibilitet och ökad osäkerhet…. listan kan göras lång.
Ett alternativ är nödvändigt. Inte i morgon, NU. Ett omedelbart alternativ, byggt på en klok användning av « det subversiva i nuet” som Bernard Friot uttryckt det.(3)
För att bearbeta hans formulering, för att identifiera existerande subversiva faktorer i ”nuet” krävs det eftertanke…och för att tänka måste vi samlas på en bestämd plats. För att återvinna tid och rum –här och nu – och återskapa våra sociala band. Det är vad ”los Indignados” i Spanien gör.
.
Tillsammans kan vi formulera våra krav i demokratiska debatter.
.
De manifest som de antar efter långa demokratiska diskussioner i folkförsamlingar visar att metoden bär frukt. Likt mobiliseringarna på Tahrirtorget i Egypten och i Casbah i Tunis knyter dessa a-typiska mobiliseringar an till en stor lärdom ur arbetarrörelsens historia: i kollektiva strider tar medvetandet sjumilasteg som helt kan kasta om styrkeförhållandena, eller som Marx skrev, ”när idéerna omfattas av massorna då blir de materiella krafter”.
« Try to begin to change the world »
Vilka idéer? Det råder ingen brist på dem! I den flora av krav som de ”indignerade” i Madrid, Barcelona och andra platser ställer är det två krav som verkar speciellt viktiga: nationalisering av finansen och av energisektorn. Dels bygger de på att det redan finns en offentlig sektor –det är ”det subversiva i nuet”, öppningen till en möjlighet. Dels så understryker vi inte betydelsen av det av något dogmatiskt band till Övergångsprogrammets(4) heliga recept utan av strategiska orsaker byggda på en specifik analys. Dessa två sektorer bär det främsta ansvaret för den sociala krisen och miljöförstörelsen och de är sinsemellan sammanbundna av enorma krediter som behövs till långsiktiga kapitalinvesteringar i oljeplattformar, raffinaderier och elkraftverk. De dominerar ekonomin likväl som politiken och blockerar alla ekosocialistiska lösningar. Detta infernaliska par leder mänskligheten rakt in i väggen.
Tillsammans med en radikal arbetstidsförkortning, med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande, och demokratiska reformer av det politiska fältet, verkar för oss dessa två krav höra hemma i ett antikapitalistiskt programs hjärta.
.
I finansens värld finns ingen solidaritet.
.
De ger ett program med stor kraft och trovärdighet eftersom kraven otvivelaktigt svarar mot vitala nödvändiga objektiv, tvingande objektiv som exempelvis att vidta brådskande och drastiska åtgärder för att undvika en meters eller mera höjning av oceanerna innan seklets slut.
Man kan redan höra skeptikerna och de likgiltiga: ni tar era drömmar för verklighet, människan är för individualistisk, styrkeförhållandena är för ogynnsamma, den fackliga byråkratins grepp är för stort, klassmedvetandet är i fritt fall, det socialistiska projektet är diskrediterat… Så sant, alla dessa invändningar inbjuder till att dämpa entusiasmen något.
Men det gäller att i första hand välkomna den magnifika lektion i djärvhet, mod, intelligens och vilja som ”los Indignados” på Puerta del Sol och Plaza Catalunya gett oss.
« Try to begin to change the world », sa Ernest Mandel och anknöt till Karl Marx sista av de elva teserna om Feuerbach (”Filosoferna har hittills bara förklarat världen, det är dags att ändra den”). Tiotusentals ungdomar har börjat och de har visat i praktiken att vår gamle vän Mullvaden gräver sig fram under den ofruktbara ytan av den falskt triumferande kapitalismen.
.
(1) http://www.youtube.com/watch?v=FZ3M-QmtcL4&feature=player_embedded
(2) http://www.guardian.co.uk/environment/2011/may/29/carbon-emissions-nuclearpower
(3) « Retraites : l’enjeu majeur est de voir le subversif dans le réel », Bernard Friot, Carré Rouge N°44, nov. 2010.
(4) Fjärde Internationalens handlingsprogram från 1938, skrivet av Leon Trotskij.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,ETC,DN3,SVD3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,DN6,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Jinge,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Democracia Real Ya, Spanien, Los Indignados, Kapitalism,
Ett rött Europa – men hur?
6 Feb 11
Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.
Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.
Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.
Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.
*****
En europeisk strategi för vänstern.
Av Michel Husson
.
Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.
Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.
.
Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat. Foto: Benny Åsman
.
Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.
Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.
Det borgerliga projektets sammanbrott.
Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.
Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.
Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.
Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.
Spekulationen är alltså bara möjlig tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.
.
.
Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman
.
Omedelbara uppgifter.
Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.
Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.
Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.
För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.
Lämna euron?
Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.
Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.
.
Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen. Foto: Benny Åsman
.
Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.
Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.
För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.
Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.
Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.
I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.
Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.
.
Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna
i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman
.
Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.
Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.
Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.
Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.
Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.
;
Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas. Foto: Benny Åsman
.
Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.
Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.
För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?
Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.
För en europeisk strategi.
Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.
-
Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.
-
En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.
-
En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.
.
Vänd dem aldrig ryggen! Foto: Benny Åsman
Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.
Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.
Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.
En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.
Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.
Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.
Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.
Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.
(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.
.
Översättning: Benny Åsman
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europa, Solidaaritet, Ett Rött Europa, Kris,
Ett mörkt decennium.
1 Jan 11
De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger
moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.
Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.
Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.
De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
.
Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.
.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.
.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.
Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot
Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.
Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians
mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.
.
I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.
.
I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.
.
Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.
.
Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.
När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
..jpg)
.
–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.
.
USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.
.
Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån
franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.
Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.
Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
.
Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.
.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.
Benny & Göte
.
Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,
Kris i Tomteverkstan
16 Dec 09
Tomtens mjuka klappar.
Det nya seklets andra decennium närmar sig. Århundradets första var inte vilket decennium som helst. För första gången sedan den stora depressionen på
30-talet radade djupa ekonomiska kriser upp sig? Knappt hade den ”nya ekonomin” kraschat år 2001 innan spekulationsbubblor blåstes upp lite här och var för att sedan följas av den djupaste ekonomiska krisen på 70 år.
Finanskrisen 2008 blommade ut i en djup global ekonomisk kris under 2009. Den virtuella ekonomin slog hål på den verkliga ekonomin. Hur ska det bli under 2010? När ett nytt år närmar sig har det blivit en vana att gissa vad som väntar de närmaste tolv månaderna. Hur går det för jobben? Vad väntar på börsen? Blir det ett nytt djupdyk eller är krisen äntligen över? Händelserna i Dubai och Grekland visar vilka faror som fortfarande lurar.
Julen närmar sig och för många blir den mörkare än på länge. Även de som inte tror på Tomten drabbades hårt under det gångna året. Efter många decennier av global kommersiell propaganda för Tomten besöker han numera alla hörn av världen. Men i år är det kris i tomteverkstan. En fjärdedel av nissarna är avskedade. Resten går på kortare arbetsvecka med mindre gröt i faten.

Tomtens problem är att han inte kan tillfredställa de behövandes behov av paket och att de som inget behöver inte är nöjda med hans mjuka paket. Här i Sverige får Bertil Jonsson en svår Julafton. Det finns mer att göra än någonsin och färre klappar än på länge. De fattigas behov blir omöjliga att möta därför att de som har det mycket bra blivit mindre givmilda, ja helt enkelt giriga marknadsaktörer.
Hur gick det 2009?
Inför årsslutet 2008 skrev jag också en krönika som bland annat innehöll de här raderna om vad som väntade 2009. Vi stod då mitt uppe i finanskrisen så det krävdes ingen märkvärdig kristallkula för att gissa sig fram.
-Det blir som Sven Otto Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skulle gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk
ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. « Experter », som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar.
Ja, ett skitår blev det. Men ändå inte riktigt för alla. Världens kapitalistiska regeringar fick skräckhicka när banken Lehman Brothers föll. Georg W. Bushs ekonomiska team hade inte väntat sig den panik som följde i bankruttens spår. Plötsligt stod det klart att ingen global bank kan gå omkull utan att hela det finansiella systemet drabbas.
För att hindra krisen från att dra med sig hela världsekonomin i en verklig depression pumpades därför tusentals miljarder dollar ut i det ena stödpaketet efter det andra.

Men till skillnad från de jobbskapande stödpaketen under 30-talskrisen syftade de till att rädda alla banker och finansinstitut, inte att stimulera industrin och servicenäringen att behålla sina anställda. Tyskland är det enda landet där stora insatser gjordes för att hindra arbetslösheten att explodera. Visserligen genom sänkt arbetstid med minskad lön men det hindrade ändå kanske en miljon från att förlora sina jobb. Den arbetare som ställs inför valet av att behålla jobbet med kortare arbetsvecka och sämre lön eller att kastas ut i arbetslöshet tvekar inte länge. Att tvingas acceptera sådana villkor är naturligtvis ett fackligt nederlag men det är ändå inte ett val mellan pest och kolera.
Därför var 2009 det år då arbetslösheten i världen rusade i höjden medan börserna steg med 25-75 procent. Under året fick vi se hur nyliberala axiom smulades sönder av den ekonomiska krisen.
En helt avreglerad arbetsmarknad sades skapa mer jobb och bättre tillväxt. I stället har krisen avslöjat att där de nyliberala avregleringsrecepten kom till mest användning där ökade arbetslösheten mest och likaså den sociala utslagningen. Det handlar naturligtvis om USA och Storbritannien. Till och med hunger och svält breder ut sig i krisens spår och i den industrialiserade världen är det duon ovan som toppar misärlistan.
Tältstäder är numera en vanlig syn i USA
- Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita Huset kommer inte heller att ändra den internationella ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet, skrev jag i fjolårets krönika inför årsslutet.
Facit visar att så blev det. När väl bankernas värsta kreditproblem klarats av började den amerikanska regeringen att släppa intresset för arbetsmarknaden. Likaså började dollarn falla i värde vilket minskar USAs underskott med utlandet och underlättar export av i USA producerade varor. Det främsta offret för den fallande dollarn är eurozonen och Japan , vars valutor stigit kraftigt under året.
Det nya seklets andra årtionde blir det årtionde då det definitivt kommer att stå klart för var och en att det på klassamarbete grundade samhällskontraktet som ingicks mellan kapitalägare och arbetarrörelsen är över och aldrig kommer tillbaka. Det är bara ledningen för den grovt haltande men ännu existerande arbetarrörelsen som inbillar sig och andra att det finns en väg tillbaka till vad som var.
Kapitalet använde sig av två murbräckor för att skjuta efterkrigstidens samhällskontrakt i sank. Först skapades en ny massarbetslöshet efter oljekrisen 1974 som gjorde det möjligt för kapitalägarna att sätta press på lönerna och börja bryta sambandet mellan produktivitetsökningen och lönernas utveckling. Samtidigt gav den tilltagande globaliseringen kapitalet möjligheten att i allt större omfattning spela ut arbetare i olika delar av världen mot varandra med en ständig press på lönekostnaderna.

Fjolårets djupa finansiella kris har definitivt satt punkt för allt klassamarbete. Nu återstår bara underkastelse för arbetarrörelsens reformistiska ledning. Kapitalägarna visar på alla områden, ekonomiskt, socialt och i alla stora miljöfrågor, att de utesluter allt som kompromissar med deras vinstintressen. Hela frukten av produktivitetens utveckling ska oavkortat gå till att berika ägarna av banker och industrier.
Fjolårets djupa finansiella kris la också grunden för den kommande haltande och stapplande ekonomiska återhämtning utan jobbskapande som nu är på väg. En ny nivå har nåtts. Tiotals miljoner arbetare har förlorat sina jobb sedan hösten 2007. De flesta kommer inte att hitta ett nytt likvärdigt arbete. Utslagningen och den snabba tillväxten av skitjobb borgar för att industri och finans under det kommande året kan tvinga hela arbetarklassen till reträtt. Deltid, korttid, övertid och alla andra former av osäkra arbetsformer används nu till att anklaga de med fasta heltidsarbeten för att vara privilegierade som måste ge efter på sina privilegier så att de sämre lottade kan få en bit av kakan. Det är en outhärdlig ideologisk utpressning.
Rikemansklubben OECD bekräftar mitt perspektiv i sin senaste månadsrapport från november 2009. Rapporten fasar över medlemsstaternas statsskuld som inte längre ligger i linje med Maastrichts 3 procent av BNP utan flörtar med 10 procent. Nu ska vi komma ihåg att statsskulden är en skuld till de rika som köpt statens obligationer. Nu vill OECD att samma medlemsstater fixar så att de som redan betalat krisen en gång också betalar den en andra gång. Bakom till synes neutrala fraser kräver OECD av sina medlemmar att de ska attackera de sociala utgifterna för att sanera statsskulden. Att exempelvis attackera de militära utgifterna eller livlinorna för bankerna ligger inte inom OECDs horisont. I stället uppmanar organisationen regeringarna att ”koncentrera sina sparåtgärder till områden som minst riskerar att minst sätta tillväxten i fara”. Det låter väl resonabelt? Men om du tänker över citatet några sekunder fattar du att det är i offentliga verksamheter som utbildning, hälsovård, pensioner och andra viktiga sociala skydd som det ska sparas eftersom det inte ”sätter tillväxten i fara”. Jakten på cancersjuka är ingen tillfällighet. Det är kanske svårt att acceptera som idé men Tomten finns inte längre.

Till sist vill jag ändå, efter att ha målat upp en så pass mörk bild, avsluta min lilla ”julkrönika” med att önska alla läsare en lugn och trevlig helg. Tomten kanske ändå kommer med några mjuka paket. Men vänta dig inga gåvor under resten av året. Den tiden är över. Från och med nu är det tyvärr bara hård bitter klasskamp som det kapitalistiska samhället erbjuder.
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD1,DN4,
Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,Björnbrum,Ekonomikommentarer,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Tomen, Profiter, Arbetslöshet, Klasskamp
Klimatet en klassfråga
18 Maj 08
Snart sagt alla människor vet i dag att klimatförändringen utgör ett allvarligt hot mot livsbetingelserna på vårt begränsade jordklot. Ändå görs det nästan ingenting för att möta hotet. Är människosläktet galet eller ligger det andra orsaker bakom passiviteten? Nu levande generationer är nog vare sig mer eller mindre galna än våra döda förfäder. Det är i de sociala och ekonomiska strukturerna och de politiska maktförhållandena som vi hittar bromsklossarna i kampen mot klimathotet.
Det är förbrukningen av biosfärens materiella resurser som skapar hotet. Men det är inte ett klasslöst problem. Hur fördelas konsumtionen i dagens värld? En femtedel av mänskligheten roffar åt sig fyra femtedelar av allt som produceras. Den femtedelen finns nästan till 100 procent i Nordamerika, Europa och Japan. Och inom denna ”rika” femtedel är det i sin tur en femtedel som äger fyra femtedelar av alla rikedomar.
Det är den gruppens, de rikas och superrikas, livsstil som sätter normerna för vad som är det goda livet och som Hänt i Veckan och andra ”people-media” kör ner i halsen på den avundsjuka relativt välbärgade femtedelen av befolkningen i de fullt utvecklade industriländerna.
Konsumtionsmönster hos de superrika hålls upp som glamorösa förebilder att dregla över och att efterapa så gott det går. Den gamla puritanska andan som präglade den protestantiska borgarklassen och som den Wallenbergska devisen ”att verka men inte synas” väl sammanfattar hör historien till. Nu har skamligheten inga gränser. Miljardärerna hetsar varandra till en lyxkonsumtion av aldrig skådat mått. Softwarebolaget Oracles VD Larry Ellison bygger nytt hus för 200 miljoner dollar, som när det står färdigt ska föreställa ett samuraislott. Mannen gjorde sig redan berömd 2004 när han sjösatte sina privata lustjakt Rising Sun för 200 miljoner dollar. Indiern Mukesh Ambani gav sin fru en flygande födelsedagspresent för 82 miljoner dollar. En specialinredd Airbus 319, med badrum och allt som lilla frun kan önska sig. Annars kan hon snart koppla av i sitt nya hus för 150 miljoner dollar, med 27 våningar, 600 tjänare och plats för 168 bilar. Den här listan kan bli hur lång som helst så det får räcka med att rikemansklubben snart kan köpa sig tyngdlöshet i fem minuter för 200 000 dollar. Richard Bransons SpaceShipTwo startar sina rymdskutt nästa år. Till och med ”miljökämpen” Al Gore åker jorden runt i sin privatjet.
Den välbärgade femtedelen kan naturligtvis inte bygga sig lustjakter men ändå gör den sitt bästa för att spegla sig i den glamour som de superrika utstrålar. Men det kan den bara göra genom att sparka nedåt. Solidaritet i samhället är ett hinder för ambitionen om lyxliv. Det är grunden till den samlade nyliberala attacken på alla välfärdssystem som våra föräldrar kämpat sig till.
Om de superrika slutar att slösa med jordens resurser skulle det inte ha någon större effekt i kampen mot klimatförändringen. De är ju ändå rätt så få. Men om den femtedel av befolkningen som strävar efter ett liv i materiellt överflöd och lyx tvingas ändra sina konsumtionsvanor då skulle effekten vara omedelbar och avgörande. Där ligger klassfrågan i klimatkampen. Det är inte de som knappt får lönen att räcka till månadens slut som ska bombarderas med kampanjer för sparande och klimatvänlig livsstil. Så länge kapitalägarna och deras beundrare bedriver en hänsynslös rovdrift på jordens resurser kommer inte normalt arbetande människor att ändra sina vanor. Det är de rikas livsmönster som måste brytas upp för att kampen mot klimathotet ska bli effektiv. De kommer aldrig att göra det frivilligt. Effekterna av klimatförändringen drabbar i första hand fattiga länder och fattiga människor. Därför är klimatkampen också en klasskamp.
Läs mer:
Historical Failure of the Capitalist Model
Capitalism, Agribusiness and the Sovereignty Alternative
Barbarisk kapitalism eller ekosocialism
Ekosocialism eller barbari
Vem äger jorden?
Socialism as Ecosocialism
Klasskamp och klimatkamp hand i hand
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, klimat, lyxkonsumtion, solidaritet, klasskamp



Senaste kommentarer