Mina önskningar inför 2012

.

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.

Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.

Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.

Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.

.

.

Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.

Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.

.

.

Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.

.

.

Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

.

Gott Nytt År till Er alla.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass

Dela

.

-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.

Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.

Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.

Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.

.

Det är de arbetande som skapar rikedomen.

.

Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.

.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.

.

Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.

Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.

.

.

Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.

Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.

Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft.  Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.

.

Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China

.

Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.

Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.

.

Bygger Kina en koloss på lerfötter ?

.

I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.

Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.

.

Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.

.

Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.

Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten.  Man får inte vara dum.

Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.

Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

.

Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.

Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.

.

Av EU icke godkända morötter.

.

I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.

I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ.  De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

.

.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

.

48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.

.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

.

Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen

.

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.

Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,

AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,

Dela

Är krisen över?

.

Det är något märkligt med alla dessa toppmöten. En lösning på eurokrisen var långt borta. Det sa i alla fall många toppolitiker och media. Sedan är det som om någon lyft trollstaven och så är alla överens om en lösning. Är det ett spel för galleriet som ska visa offentligheten att våra toppolitiker verkligen tar ansvar för framtiden?

Vilket som, så basunerade media i går morse ut att Merkel, Sarkozy och alla andra under stora ansträngningar manglat fram ett räddningspaket för att hindra det grekiska dramat att sluta i kaos .

Mötet i Bryssel enades om ett fyrapunktsprogram som bland annat likviderar 100 miljarder euro av den grekiska statsskulden.

.

En sista natt med gänget?

.

1. Bankerna som innehar grekiska statsobligationer går med på att halvera deras värde. Det motsvarar 100 miljarder euro. Vilka som förlorar dessa fordringar är höljt i banksekretessen. De största beloppen hålls av grekiska och franska banker.

2.  EUs räddningsfond ska förstärkas från 250 miljarder euro som finns kvar i kassan till 1 000 miljarder euro så att resurser ska finnas att tackla en kris i Spanien eller Italien.

3. Grekland får tillgång till 100 miljarder euro i januari

4. Bankernas ska öka sin egen kapitaltäckning till 9 procent och de som inte klarar av det på egen hand ska få hjälp av EU.

Det här låter som tuff medicin för de privata bankerna eftersom de går med på att skriva av hälften av sina fordringar på den grekiska staten. Men skenet bedrar. De som äger obligationerna har redan inkasserat hög avkastning på dem i flera år kanske. Börsuppgången efter mötet i Bryssel är också kompensation. Vad de stora kapitalägarna förlorar på gungorna kommer igen via karusellen.

Dessutom finns det något extremt osunt i systemet. Ingen vet vilka som i sista hand äger dessa obligationer och vilka pengar som använts för att köpa dem. Stora belopp bara förvaltas av bankerna å privata kunders vägnar och de gömmer sig oftast bakom brevlådeföretag i skatteparadisen. Det krav som förts fram i Grekland på en offentlig räkenskapskontroll skulle visa vilka som äger obligationerna och hur de finansierats. Både en och två finansiärer i skatteparadisen föredrar att förlora halva värdet på sina obligationer än att träda fram i offentlig belysning.

.

Sarkozy vek sig inför Merkels krav på privata bankernas bidrag.

.

En bisarr affekt av pakten i Bryssel är att flera grekiska banker kommer att nationaliseras, trots att EU och IMF ständigt tjatar om att Papandreou ska privatisera allt som går att privatisera. Men de privata grekiska bankerna sitter inne med 44 miljarder i statsobligationer som plötsligt halveras i värde. Papandreou var dock inte sen med att garantera att de som förstatligas så snart som möjligt ska privatiseras på nytt. Underförstått –staten ska ta hand om förlusterna och rädda de privata kapitalägarna.

Har börsen rätt när den gör glädjeskutt efter besluten i Bryssel? Knappast, för det verkligt stora problemet som ligger i en nära framtid är en eventuell djup recession till följd av de groteska åtstramningspaket som alla regeringar i Europa är i färd med att köra ner i halsen på den arbetande befolkningen. Nödlösningen för den grekiska statsskulden kanske hindrar en omedelbar inställning av Greklands avbetalningar och en krasch för ett antal banker i Europa. Men den ekonomiska stagnationen, med låga investeringar i den reella ekonomin, en ökande arbetslöshet och allt fler människor som faller ner i ren missär kan komma att köra Europas ekonomier i botten.

Två saker utanför Europa kan påverka utvecklingen. Dels hänger mycket på vad som händer i USA. Om den republikanska majoriteten i Kongressen sluter upp bakom de mest reaktionära förslagen om nedskärningar av allt som luktar kollektiva försäkringar, arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga utgifter då ökar risken betydligt för att hela världsekonomin faller ner i en djup svacka.

.

Kinas byggboom kan sluta i ett hårt fall

.

Om dessutom den kinesiska ekonomin börjar få kalla fötter då är en världskris garanterad. Det finns tydliga tecken på att den kinesiska ekonomin är skörare än vad som landets ledning vill medge. Byggboomen i kuststäderna börjar ta formen av en gigantisk spekulationsbubbla och de lokala och regionala myndigheterna har skulder som får den grekiska statsskulden att blekna. Kommunistpartiets ledning tassar fram på tunn is. Den enorma valutareserven är en god stötdämpare men om byggboomen exploderar då kan den snabbt smälta bort.

.

Medaia;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN3,SVD3,GP1,

Bloggare;Sjöstedt,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Euro, Kris, Merkel, Sarkozy

Dela

Regimen dödar avsiktligt.

.

Snart har sex hundra oppositionella dödats av Bachar Assads säkerhetsstyrkor. Enligt humanitära organisationers sammanställningar har hittills 560 dödats inklusive det tjugotal som mördades i går.

-Ingen dödades i går. Allt var lugnt, säger regimens taleskvinna Reem Haddad i en telefonintervju med Al Jazeera. Bagdad Bob har tydligen bildat skola för diktaturer i arabvärlden.

.

Regimens dödliga förtryck lyckas inte skrämma bort demonstranterna från gatorna.

Men allt var långt ifrån lugnt. I ett dussintal städer trotsade tiotusentals människor militärens hot och krävde än en gång frihet, värdighet, slut på korruptionen och regimens fall.

Information från olika håll i landet pekar mot att omkring fem hundra personer per dag har arresterats den senaste veckan. De syriska fängelsehålorna är djupa och än finns det plats. Likt i Libyen finns det ingen annan utväg än att Assads familjediktatur faller eller så kommer oppositionen att krossas som i Bahrain. Ingen ”ersättare” till Assad finns i regimens bakficka. Det är allt eller intet som gäller för både Bachar Assad och den heterogena oppositionen.

.

Staden Homs har stått i centrum för kampen. I går protesterade befolkningen på nytt.

.

-Protesterna styrs av utländska terrorister, säger regimens propaganda och försöker i samma stil som Mubarak, Ben Ali och Khaddafi att vifta med det islamistiska skynket för att skrämma folk i det egna landet och för att söka stöd bland allierade i utlandet.

I utlandet finner den stöd i en ohelig allians bestående av Israel, Kina, Ryssland, Hezbollah, Iran, Hamas och Hugo Chavez. En fin samling där tyvärr Hugo Chavez är den som mest högljutt torgför regimens propaganda om en ”utländsk komplott” för att störta ”anti-imperialisten” Bachar Assad.

.

Chaves stöd till Assad går utöver de vanliga diplomatiska relationerna mellan statschefer.

.

Vilken effekt Chavez öppna och entusiastiska stöd till Khaddafi och Assad kommer att få för socialisters rykte och möjlighet att arbeta effektivt i den pågående arabiska revolutionen är det ännu för tidigt att dra någon definitiv slutsats om. Däremot lär det inte dröja innan ”principfasta anti-imperialister” i väst, inklusive Sverige, kommer ut i ett stöd till Bachar Assads regim med argument att oppositionen är ”pro-imperialistisk”. Broder Assad står ju upp mot imperialismen så lite stridsvagnar och snipers som håller ordning på folket kan man ju stå ut med.

Regimen använder det islamistiska skynket för att spela på de etniska och religiösa skillnaderna i landet. Regimen hotar den kristna minoriteten med ”ett helvete på jorden” om de ”beväpnade terroristerna” tar makten i Syrien. Det är svårt att få information om vilken hållning de kristna intar. Sett utifrån verkar de just nu stå ”neutrala” i kampen.

.

-Låt färgen rinna, inte blodet. Solidaritetsaktion utanför Syriens amnassad i Paris.

.

Däremot verkar regimens försök att skrämma den kurdiska minoriteten till lojalitet misslyckas. I går demonstrerade stora grupper i den kurdiska staden Amuda under slagorden ”Syriens folk är enade. Frihet, Frihet”.

I veckor har stora folkmassor stått upp mot ett allt brutalare våld, arresteringar och militär isolering som i staden Daraa där uppenbarligen allt nu saknas – el, vatten och förnödenheter. Ett avgörande måste komma. I sociala strider står människor ut med många umbäranden men det finns gränser och om inga stora framsteg görs i kampen inom kort finns det en stor risk för att Syrien blir ett nytt Bahrain.

Den arabiska våren närmar sig sommaren. Då blommar eller vissnar många spröda skott beroende på tillgången på livgivande vatten.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Bahrain, Chavez, Revolution,

Dela

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.

Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.

Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.

.

Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.

.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.

.

Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?

Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.

Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132  punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.

Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.

Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.

Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.

Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.

Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.

Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.

Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

.

I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.

.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.

I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

.

Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.

.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.

Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.

Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.

I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.

.

.

–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.

Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

.

USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.

.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.

Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.

Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.

Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.

.

Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.

.

Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny & Göte

.

Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,

Dela

Världen leds av självgoda oduglingar.

.

Mötet i den mexikanska badorten Cancún avslutades med stående ovationer och följdes av bredbröstade politikers deklarationer om ett genombrott i kampen mot klimathotet.

Man kan fråga sig vad tusentals delegater jublade över? Bästa sammanfattningen av vad som hände i Cancùn är nog att 193 länder kom överens om att fortsätta förhandlingarna genom att skjuta alla viktiga problem framför sig till nästa års jippo i Sydafrika.

.

Mötet i Cancún behövde flytväst för att hålla sig flytande.

.

Ingenting av vikt beslutades och det lilla av konkret natur i slutdeklarationen är troligen mer skadligt än något annat som exempelvis REDD, det vill säga rätten att köpa sig utsläppsrätter i utbyte mot skyddad regnskog i utvecklingsländer. Vid sidan av det rent ”omoraliska” i tekniken talar mycket för att köpepenningen hamnar i fel fickor eller till projekt utan miljövärde.

-Bättre än ingenting, tyckte många efter mötets slut. Det kanske man måste hålla med om. Men det viktigaste är att inget gjorts för att svara mot vad som verkligen krävs för att nå målet maximum 2°C i temperaturökning fram till år 2 100 jämfört med industrialismens början. Målet bekräftades i Köpenhamn och upprepas i deklaration från Cancún. Samtidigt står nästan varje enskilt lands handlingar i skarp motsättning till det uppsatta målet.

Den lilla mus berget i Cancún födde ser ut som den gör därför att ett land mer än något annat bromsar med alla fyra. Efter att Barack Obamas högtflygande planer kraschade mot en mur av olja och kol strävar Vita Huset bara efter en sak: förhindra att bindande avtal tvingar USA till att vidta åtgärder i den egna ekonomin, som är den ojämförligt största energislukaren, och hindra att USA sackar efter i ”grön teknologi”.

Därför håller den amerikanska administrationen envist fast vid att inte förlänga Kyotoavtalets inbyggda åtskillnad mellan utvecklingsländer och utvecklade industriländer vad gäller ansvarsfrågan och de bördor som måsta axlas. Eftersom USA aldrig skrev under Kyotoavtalet var det svårt för den amerikanska delegationen i Cancún att agera mot det. Därför axlade Japan och Ryssland villigt rollen att för USAs räkning skjuta ett beslut om förlängning av Kyoto i sank.

.

Få demonstranter kunde ta sig till den isolerade badorten.

.

Det verkar faktiskt som att det gamla imperiet med alla medel klänger sig fast vid etablerade energi- och produktionsmetoder. Den ”gröna teknologi” som Obama hyllade innan sitt makttillträde är borta med vinden. I stället sitter USA stenhårt fast i olje- och kolbolagens dödsgrepp. De lägger ner mer pengar på att hindra framsteg på den teknologiska nivån och mer pengar på att misstänkliggöra seriösa klimatforskares arbeten än forskning på att utveckla alternativ till de fossila bränslena.

Den amerikanska Kongressen sitter djupt nedsjunken i knäna på olje- och kolindustrin och har hittills stoppat alla förslag om utsläppskontroller och metoder baserade på principen att ”den som smutsar ner betalar”. Med den nya majoriteten i Representanthuset kan alla hopp överges om en effektiv lagstiftning mot utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Den enda röst i Cancún som verkligen höjdes mot våra politikers ynklighet och den kapitalistiska marknadsekonomins miljöförstörelse var Evo Morales. För det fick den bolivianska presidenten utstå både spott och förlöjligande, som en ensam Don Quixote i kamp mot oljebolagens plattformar. Mer eller mindre välmenande NGOs vände Morales ryggen för att han enligt dem inte förstår att det gäller att ta många små steg i rätt riktning tillsammans med världens beslutsfattare.

-Avskaffa kapitalismen eller Moder Jord går under, svarade Evo Morales.

Det låter högtravande och utopiskt. Men den verkliga utopin står de för som utlovar att kapitalets kortsiktiga jakt på ständigt större profiter och nyliberala marknadsmekanismer för utsläppsrätter är det nödvändiga och tillräckliga svaret på klimathotet.

.

Klimatkämpar i full aktivitet.

.

Det finns ingen ”grön” kapitalism. Klimathotet kan bara mötas med internationellt beslutade åtgärder för att oavsett kostnaderna vidta vad som krävs för att undvika de framtida faror som forskningen pekar ut och för att genomföra en socialt rättvis klimatanpassning i världsskala. De besluten kommer inte att fattas av de oduglingar som solade sig i Cancún.

.

Media:GP1,GP2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,Dagens Arena,Fokus,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FN, Miljöpanel, Cancún, Mexiko, Morales, Obama, Klimat, Kyoto

Dela

.

I kapitalismens mest muskulösa stat – diktaturens Kina – arbetar regimen febrilt för att täppa till alla kryphål i gamla och nya media där medborgarna skulle kunna ens skymta några positiva omdömen om årets fredspristagare Liu Xiaobo. Framförallt blockerar man internet och en del globala nyhetsmedia som BBC. Men ”kampen för det fria ordet lever på nätet”, som fredspristagaren själv slagit fast. Inför ceremonin i Oslo fick vi också för en gångs skull höra ett sant ord från Barak Obama: ”Liu Xiaobo förtjänar fredspriset långt mer än vad jag gjorde”…

När vi i dag hyllar Liu Xiaobo kräver anständigheten också att vi försvarar yttrandefriheten på hemmaplan.

.

.

Bort med alla tassar från WikiLeaks! Frige Julien Assange! Åklagaren i Göteborg, Marianne Ny ,kan ta sig en flygtur på två timmar till London och ställa de frågor hon valde bort att inte ställa i Sverige!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nobels fredspris, Liu Xiaobo, Julien Assange, WikiLeaks, Den amerikanska revolutionen

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,DN6,VG1,VG2,VG3,SVD3,GP2,GP3,DN7,VG4,DN8,SVD4,

Dela

och rädda klimatet.

.

Det är temat i den belgiske miljökämpen Daniel Tanuros senaste bok. Tyvärr finns boken ännu bara på franska. Sonderingar för en publicering på andra språk pågår. Intervjun här under gjordes av den belgiska dagstidningen Le Soir, den 30 november inför mötet i Cancun.

Redan nu kan vi se att berget kommet att föda en mus. Köpenhamn var ett fiasko. Vi riskerar att sakna adjektiv för vad som kommer ut av mötet i den mexikanska badorten Cancun.

USA spelar tuff gangster redan innan mötet startat och kräver att utvecklingsländer som Kina och Indien ska ta samma ansvar för hotet mot vår planet som den rika världen. USA lutar sig allt mer mot sinliga energikällor, som olja, kol och uran, medan exempelvis Kina i det tysta satsar mer på vindkraft än någon annan nation och är redan ledande i utveckling av solpaneler.

Ett annat tecken på det stora fiasko som väntar i Cancun är president Lulas beslut att inte delta. Han vill inte avsluta sin mandatperiod med ett nederlag. Hans efterträdare, Dilma Rousseff, stannar också hemma. Hon vill naturligtvis inte starta sitt presidentskap med ett bakslag.

Världens politiska ledare är fångna i den kapitalistiska marknadsekonomin som är helt oförmögen att ta sig an den enorma sociala och ekonomiska utmaning som klimathotet och behovet av ett nytt energisystem ställer mänskligheten inför.

Det är utifrån det konstaterandet som Daniel Tanuro säger att det är upp till oss själva att bygga den rörelse som kan axla det ansvar som framtida generationer kan kräva av oss.

**************************

Kan vi som individer påverka utsläppen av växthusgaser?

I den mån det är socialt möjligt måste vi göra det. Men effekten blir begränsad. Om vi inte ska överskrida 2°C temperaturökning på jordytan jämfört med den förindustriella epoken måste de industriellt utvecklade nationerna enligt FNs klimatpanel minska utsläppen med 80 till 95 procent innan 2050. För att lyckas med det krävs det oundvikligen strukturella åtgärder.

Vilka?

Vårt system för energiproduktion är centraliserat. Vi tillverkar exempelvis elektricitet som sedan transporteras hundratals kilometer. Enligt termodynamiska principer är det irrationellt. Om energin produceras närmare konsumenterna förloras mindre i transporterna och 30-40 procent energi kan sparas. Men det kräver offentliga investeringar. I transportsektorn måste vi överge ”allt för bilen” och utveckla effektiva och gratis kollektiva transporter. Avståndet mellan hem och arbetsplats måste minskas genom en omlokalisering av den ekonomiska aktiviteten. Det kan inte individuella uppoffringar påverka mycket.

Vilken betydelse har solpaneler?

Med existerande teknik kan den förnyelsebara energin tillfredställa 6 – 18 gånger världens energibehov i dag. Det första hindret är att den troligen förblir dyrare än den fossila energin ännu under 25 år. Kapitalismens investeringar kommer därför att fortsätta koncentrera sig på de fossila bränslena.

Det andra hindret är att ett nytt energisystem kräver massiva investeringar vilket i ett första läge kommer att kräva en ökad konsumtion av fossil energi för att tillverka den utrustning som produktionen av förnyelsebar energi kräver.

För att motverka denna tillfälliga ökning behöver vi samtidigt minska den totala energikonsumtionen och det på ett sätt som också minskar förbrukningen av materiella tillgångar. Det är kapitalismen helt enkelt oförmögen till eftersom den fungerar genom ständig kapitalackumulation och vinstmaximering.

Vad menar du med att producera mindre?

Det handlar om politiska beslut. Ta till exempel vapenindustrin som i dag kostar mer är tusen miljarder dollar om året. Samma sak med reklamutgifterna. I Frankrike går exempelvis 2 procent av BNP till att övertyga folk att de behöver vissa varor. Titta på vitvarorna som tillverkas med en inbyggd kort livslängd.

Kort sagt är det möjligt att minska den materiella produktionen utan att försämra folks välfärd, ja den kan till och med förbättras. Men att ändra vanor blir oundvikligt.

Skapar inte en minskad produktion mer arbetslöshet?

Man måste minska arbetstiden med bibehållen lön för att minska arbetslösheten. Men det passar inte in i den kapitalistiska logiken. De som arbetar i ”skadliga” industrier måste kunna flytta till nya arbeten utan att förlora på det. Jag tänker exempelvis på kolgruvearbetare som annars kan bli motståndare till en klimatvänlig politik.

Vilket är det globala alternativet?

Systemet måste ändras i global skala på ett demokratiskt sätt. Gratis massiv transfer av ren teknologi till fattiga länder behövs. Man kan inte förverkliga en övergång till förnyelsebar energi utan att ifrågasätta det privata ägandet av energikällor. Det är en samhällelig tillgång som ska brukas efter klimatets och planetens behov. Det betyder att energiproduktionen måste starkt decentraliseras. Förbrukningen av förnyelsebar energi kommer att variera enligt regionen, beroende på vind, vatten och sol.

Finns det åtgärder som kan vidtas omedelbart?

Ja exempelvis gratis kollektiva transporter och skapandet av ett samhällsägt företag för isolering av alla hus. Det skulle bli mer effektivt än de individuella bidrag som nu delas ut i Vallonien. De ges bara till husägare med god ekonomi. I dag kommer inte mindre än 25 procent av utsläppen i EU från byggnadsbeståndet. Det är möjligt att minska det till noll inom de närmaste 40 åren.

Hur snabbt krävs det en ny färdriktning?

Enligt Klimatpanelen till 2050 om vi startar omedelbart. Utsläppen i världen måste börja minska från 2015. I stället går vi nu åt andra hållet. I Köpenhamn gav man till och med upp de magra framgångar som gjordes i Kyoto. Däremot såg vi en stark social mobilisering i den danska huvudstaden. Det är med den som bas vi måste börja för att alla som kämpar för ett värdigt och rättvist samhälle ska kunna ta ansvar för klimatet.

.

Media;GP1GP2,,DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,DN3,DN4,SVD3,Fokus,Fokus2,DN5,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Miljö, Klimat, Cancun, Kyoto, Köpenhamn, Klimatpanelen

Dela

.

.

I september sa Brasiliens finansminister att ett valutakrig startats av USA. Sedan dess har den amerikanska riksbanken Federal Reserve beslutat att överflöda den internationella finansmarknaden med ytterligare 600 miljarder dollar i vad som av outgrundlig anledning kallas Quantitative Easing.

Men vad betyder det när den internationella finanspressen och media i allmänhet ropar ut VALUTAKRIGET med stora svarta bokstäver? Man kan ju inte fyra av en bredsida dollar mot en mur av euro eller en bunker av brittiska pund.

Valutakriget är inget annat än en intensifierad kamp mellan olika kapitalgrupper om marknader. Så till den grad att vi kan börja tala om ett verkligt ekonomiskt krig, inte bara ett handelskrig utan ett fullskaligt ekonomiskt krig. Det är vad journalistiken försöker att fånga med ordet valutakrig. Det är ett läge snäppet skarpare än de otaliga ”handelskrig” som från och till fyllt pressens ettor det senaste decenniet.

Vad har då skett de senaste åren för att ordet krig börjar användas i utbyte mot det utnötta ”världsekonomins globalisering”? Om det råder krig då är det ju ingen globalisering utan en huggsexa mellan olika stater om inflytande och marknader. Problemets kärna är att den modell för tillväxt i världsekonomin som dominerat sedan mitten av 90-talet kollapsat och inte kan kickstartas på nytt. AmeriKina fungerar inte längre.

;

Samförståndet mellan de båsa stormakterna har gått över i misstro och ekonomiskt krig

.

I mer än tio år sålde Kina till USA allt mer av de konsumtionsvaror som den amerikanska arbetande befolkningen till låga priser inhandlade på Walmart. På så vis kunde de arbetandes reallöneökningar hållas nere till ett minimum. I själva verket minskade de för den stora majoriteten av arbetare i industri och handel. Det kunde endast kompenseras med en allt större skuldsättning genom köp på kredit. Kinas roll, vid sidan av producent av billiga varor, var att göra den ständigt ökade skuldsättningen möjlig genom att använda sina inkomster från den allt större exporten till att finansiera de amerikanska underskotten via massiva köp av amerikanska statsobligationer.

Det var en modell där båda parter ekonomiskt växte samman till ett siamesiskt tvillingpar. Ett inbördes beroende som fungerade perfekt för de båda makternas kapitalägare. Ända tills finanskrisen 2007-2009  då den gemensamma garderoben inte längre passade.

Finanskrisen och ännu mer den efterföljande krisen i ”den verkliga ekonomin”, produktionen av varor och tjänster, förändrade helt förutsättningarna för modellen AmeriKina. Det blev i ett slag omöjligt för de amerikanska hushållen att fortsätta handla på kredit. Miljontals familjer förlorade sina hem och ännu fler förlorade sina jobb. Med skuldsanering följer lägre konsumtion.

.

Miljontals familjer förlorade sina hem 2007-2010. Det dröjer länge innan de på nytt blir ”goda” konsumenter.

Redan innan krisen rådde en allvarlig överproduktionskris i flera tunga branscher som exempelvis bilindustrin och elektronikbranschen. Kniven på strupen på de amerikanska hushållen förbättrade inte läget. Deras konsumtion av allt från bostäder till bilar och nallar minskade. I den globala världsekonomin måste naturligtvis någon öka sin konsumtion av varor och tjänster om andra sänker sin för att samma globala tillväxt ska kunna upprätthållas. Minskar många sin konsumtion utan att andra ökar sin blir det helt enkelt kris – en ny recession i världsskala. Det är vad den upphetsade debatten om valutakurser handlar om. Om vilka räkningen för krisen kan lastas över på.

Bakom ”teoretiska” påståenden och till synes ”objektiva” teser döljer sig ett rent maktspel mellan Europa, USA och Kina. I en viss mening är vi tillbaka i debatten från sjuttiotalet då Japan var det tredje hörnet i triangeln. Härom dagen sa EU-kommissionens handelsminister, belgaren, Karel De Gucht att ”länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i de internationella betalningarna”. Därpå påminde han om att EU är världens största ekonomi, underförstått att Kina och USA bör se upp.

.

EUs handelsminister Karel De Gucht pratar strunt om export och underskott.

.

Vid sidan av att EU inte är en ekonomi utan flera så är De Guchts uttalande vid första eftertanke helt riktigt och ”neutralt”. Men i nästa ögonblick inser man att det helt motsatta påståendet också är korrekt. ”Länder som importerar mer än de exporterar skapar…osv” är precis lika sant som De Guchts tes.

Det ovan sagda leder oss tillbaka till kärnan i den nuvarande krisen kring dollarns växelkurs och den kinesiska yuanens koppling till dollarn. Jag är helt övertygad om att det fanns en tyst överenskommelse mellan USA och Kina under Georg W Bushs presidenttid som i korthet innebar att USA accepterade den ”undervärderade” kinesiska valutan i utbyte mot att Kina lovade att fortsätta sin finansiering av de amerikanska underskotten genom att köpa amerikanska statsobligationer för miljardsummor varje månad.

.

Det är länge sedan USA stöttade upp sin dollar med guld.

.

–Ni säljer oss billiga konsumtionsvaror och inkomsterna av exporten investerar ni i våra statsobligationer, var basen för modellen AmeriKina.

Inför G20-mötet i Seoul skickade Barack Obama ett brev till de ministrar som skulle samlas i Sydkorea. Brevet kan inte bli tydligare. Det sätter punkt för det strategiska partnerskapet mellan Kina och USA.

-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.

Det var ingen tillfällighet att Obama och Hillary Clinton reste runt i Asien innan mötet i Seoul. Den amerikanska diplomatin siktar nu till att hårdare knyta upp länder som Indien, Vietnam, Kambodga och Indonesien till amerikanska affärsintressen och strategiska intressen i Asien och Stilla Havet. Kinas uppmarsch som regional stormakt ska kontras med alla tillgängliga medel. Ironiskt nog reste Hu Jintao samtidigt runt i Europa för att ”köpa” upp kunder till den kinesiska industrin och motverka den amerikanska diplomatin i Asien.

I stället för samförstånd i det tysta går vi mot en period av allt hårdare tongångar mellan Kina och USA med EU som motsträvig partner på USAs sida.

Karel De Guchts prat om EU som en ekonomisk stormakt är rent nonsens. EU är inte en fungerande enad marknad. Det syns tydligt i dag sedan finanskrisen spräckt alla ramar som satts i Maastricht och Lissabon. Var och en drar åt sitt håll inom unionen. Det syns tydligast i ”skuldkrisen” i vilken Grekland, Irland, Portugal och Spanien pekas ut som oansvariga slösare av Angela Merkel och Anders Borg.

.

Vem tror han att han lurat?

Angela Merkels utspel inför G20 visar hur det ”egna kapitalet” ligger närmast om hjärtat. I en närmast ”antikapitalistisk” retorik sa hon att det inte var acceptabelt att det privata finanskapitalet drog till sig alla vinster av spekulationen i värdepapper och fast egendom medan det var upp till skattebetalarna att laga det krossade porslinet efter festen.   Översatt från högtyska betyder det att Tyskland inte tänker betala Portugals eller Irlands statsskulder om inte det privata kapitalet i de länderna tvingas stå för en del av kostnaderna. Så mycket för ”solidariteten” inom den gemensamma unionen.

Merkels ”snålhet” bara visar att de skilda kapitalgrupperna i EU slåss om marknaderna även inom unionen. I det ”handelskriget” vill naturligtvis varje enskilt kapital att den egna befolkningen ska dra åt svångremmen så hårt som möjligt medan andra länder konsumerar stort. Tysklands stora exportöverskott bygger på det. Resten av EU är utan jämförelse Tysklands största exportmarknad. Visserligen ökar exporten till Kina i snabbare takt än för övriga EU-länder men det handlar fortfarande om mindre än 10 procent av Tysklands export.

.

Trichet, Merkel, Barosso, Papandreou, Van Rompuy, och Sarkozy drar EU i sträckbänk. Häromdagen sa Van Rompuy att skuldkrisen kan spränga EU i luften.

.

Dessutom spelar de växande exportmarknaderna i ”tillväxtländerna” en ojämn roll inom EU och späder på de interna spänningarna inom EU. Bara ett fåtal länder inom EU har en tillräckligt konkurrenskraftig industriproduktion för att kunna profitera på ”tillväxtmarknadernas” dynamism. Draghjälpen från dessa marknader kan faktiskt bli ytterligare en spik i kistan för det europeiska unionsbygget.

Den amerikanska kapitalismen har å sin sida beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.

Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.

.

Media;DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SSD1,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, EU, Valutakrig

Dela

.

.

Ridån har gått ner. De breda leendena slätats ut och de långa knivarna slipas redan. G20 har avslutat sitt familjemöte. Likt för filmens maffia är det yttre skenet viktigast. Kramarna, ryggdunkandet och fjäsket ingår i spelet som har som enda mål att undvika öppna konflikter, inte att lösa dem. Lösningen tror de finns på en mörk bakgård där konkurrenten ska kläs av inpå bara skinnet och lämnas åt hundarna.

Det avslutade mötet är det närmaste en maffiakarikatyr man kan komma. Den gemensamma avslutningskommunikén säger inget annat att problemen med världsekonomins obalans ska studeras till ett följande möte i mitten av 2001 i Frankrike. Tills dess är statscheferna ens om att vara oense.

Bakgrunden till de spänningar som blivit så tydliga efter finanskrisen är att modellen med Kina som finansierar USAs skuldberg i utbyte mot export av billiga varor till den amerikanska marknaden inte längre fungerar. De amerikanska hushållen kan inte längre konsumera mer än vad de tjänar. Därför talas det plötsligt om ”länder som exporterar för mycket” som om det skulle vara mer ”omoraliskt” än ”länder som importer för mycket”.

.

Alla som kastar sig ut i den iskalla konkurrensen på världsmarknaden kommer inte upp välbehållna.

.

-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.

Bakom fikonspråket skymtar den amerikanska kapitalismens beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Det strategiska partnerskapet med Kina är över. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.

.

Charles Dickens skulle inte sakna inspiration till nya mästerverk i dagens värld.

.

Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära  bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.

.

Media; GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,SVD2,SSD1,DN4,SVD3,

Bloggare: Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Seoul, Kina, USA, Obama, Krig, Marknad,

Dela