"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Kina
USAs Kongress på krigsstigen?
2 Feb 10
USAs kongress på krigsstigen ?
.
Tänker den amerikanska Kongressen driva Barack Obama till en militär konfrontation med Iran? Frågan är mer än berättigad efter förra veckans beslut i Senaten att lägga ett lagförslag om sanktioner mot alla företag som säljer raffinerade oljeprodukter till Iran eller som hjälper Iran att utöka och modernisera sina raffinaderier.
.
I Senaten har republikanska och demokratiska hökar bildat flock.
.
Republikanska hökar har i allians med lika hökaktiga demokrater drivit på för att lagförslaget ska gå till omröstning så snabbt som möjligt.
.
-Om inte Obamas administration vill införa sanktioner mot Iran då måste Kongressen göra det, säger Senatens minoritetsledare Mitch McConnell.
.
Uppenbarligen kliar det på nytt i krigshetsarnas avtryckarfinger. De bryr sig inte ens om den egna säkerhetsorganisationens uppfattning att det saknas bevis för att Iran har ett aktivt program för tillverkning av kärnvapen. Trots påtryckningar vägrar CIA att ta avstånd från sin rapport 2007 som slog fast att Irans kärnprogram varit fredligt sedan 2003. Internationella Atomenergikommissionen säger också att det inte finns några bevis för ett militärt kärnvapenprogram i Iran.
.
Hökarna i Jerusalem har fattat galoppen. Mona Sahlins kompis Ehud Barak sa i går att Israel förbereder sig för ett krig i stor skala i hela Mellanöstern om inte förhandlingarna med Syrien går som Israel väntar sig. När ska den europeiska socialdemokratin kapa banden med krigsförbrytaren Barak och slänga ut det israeliska arbetarpartiet ur den Socialistiska Internationalen?
.
Men liksom för Bush och Blair då de drog ut i sitt nobla krig mot Saddam Husseins Irak, spelar fakta och bevis ingen roll för krigshetsare som redan ställt in siktet. Då gäller det bara att provocera fram en incident som ursäktar de handlingar som redan planerats. Det är ingen tillfällighet att Obamas nyligen presenterade militärbudget är den största på decennier.
.
En sympatisk hund i dåligt sällskap.
.
Hur sanktioner mot företag som handlar i oljeprodukter med Iran ska kunna genomföras i praktiken verkar inte bekymra hökarna i Kongressen. Både Europa och Kina har stort handelsutbyte med Iran och USA kan inte hindra Kina från att fortsätta sin handel med landet som i fjol uppgick till 26 miljarder dollar.
.
I FNs Säkerhetsråd finns det ingen chans för USA att få utökade sanktioner mot Iran antagna om Kina använder sitt veto. Om USA väljer att införa ensidiga sanktioner ställer sig frågan hur de ska kunna verkställas. I praktiken kan en handelsblockad mot Iran bara bli effektiv om US Navy inför en sjöfartsblockad. Enligt internationella konventioner är det liktydigt med en krigsförklaring.
.
Det är svårt att förstå att en majoritet i Kongressen inte inser de tänkbara följderna av det lagförslag som nu ligger för omröstning. De borde begripa att en effektiv blockad mot Iran är en dolkstöt i ryggen på oppositionen som kommer att drunkna i den nationalistiska ryggmärgsreflex som kan följa.
.
En blockad av Iran kan bli en dödsstöt för oppositionen.
.
Kongressens agerande måste också ses mot bakgrund av hur det diplomatiska kriget med Kina utvecklas. Kinas sätt att bemöta Obama i Köpenhamn var en diplomatisk skandal. Wen Jiabao skickade två gånger underhuggare till möten med Obama. Samtidigt är USAs vapenförsäljning till Taiwan en förstaklassens provokation just i ett läge där egentligen båda håller varandra i skägget. Kina behöver USA som exportmarknad och USA behöver Kinas valutareserver för att fylla hål i statsfinanserna.
.
I grunden visar Kongressens aggressiva lagstiftning att världen går mot en period av ökade internationella spänningar, mer vapenskrammel och konflikter kring snäva nationella intressen. Fiaskot i Köpenhamn var bara en avspegling av detta.
.
Barack Obama lyftes upp till makten av förhoppningar och entusiasm om en ny tid av mer social rättvisa och internationellt samförstånd. Han kan komma att gå till historien som den värsta krigspresidenten sedan Lyndon Johnsons dagar.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,DN3,DN4,AB2,GP1,
Bloggar:Jonas Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, Iran, Kongress, Senat, Embargo, Blockad, Handelskrig, Kina,
Obamas tal till Nationen
29 Jan 10
-Rädda vad som räddas kan.
.
President Barack Obama går in på sitt andra år vid makten. I går höll han ett, som vanligt, briljant tal. Men han hade svårt att övertyga om politiken inför den närmaste framtiden.
.
När han för ett år sedan tillträdde sin post var det efter en överlägsen seger. Bland hans väljare rådde en entusiasm som inte många presidenter mötts med och det fanns enormt stora förväntningar- Change, yes we can.
.
Det krävs mer än en cool attityd för att älskas.
.
I dag, ett år efter segern, råder det i det närmaste panik i det demokratiska partiet sedan fyllnadsvalet efter Edward Kennedy i Massachusetts levererade en skräll som sällan skådats i amerikansk politik. En helt okänd republikansk kandidat slog ut demokraterna i ett valdistrikt som legat i demokraternas händer i många decennier.
.
Men nederlaget i Massachusetts var egentligen inget märkligt. Entusiasmen i demokraternas folkliga led är död och inga förväntningar har infriats. Inte ett enda löfte som bar Obama till makten har hållits. Man får vara hur elegant och vältalig som helst, men om inget konkret levereras då öppnar sig den politiska falluckan.
.
Inte ens Joe Biden och Nancy Pelosi verkar övertygade
.
Barack Obama kan naturligtvis inte belastas för all jävelskap som drabbat den arbetande befolkningen i USA. Han ärvde en ekonomisk kris, den värsta på 70 år, och två krig som stridstuppen Georg W. Bush startade under sitt presidentskap.
.
Men därmed är det slut på ursäkterna. För massor hade kunnat göras annorlunda av vad som gjorts och massor göras som inte gjorts.
.
-Den ekonomiska krisen möttes med metoder som hade en enda utgångspunkt- rädda finansmarknadens aktörer så att de snabbt kommer på fötter. Samma banker som hade ett enormt ansvar för den finansiella härdsmälta, som i det närmaste skedde, stöttades upp med hundratals miljarder dollar av skattepengar utan att det ställdes några motkrav.
.
Medan guldregnet föll över bankerna avskedades miljoner.
.
-De banker och hypoteksinstitut som stått i spetsen för den vårdslösa, giriga utlåningen till familjer utan resurser att betala av lånen, räddades av staten. Medan hundratusentals nyblivna husägare tvingades lämna sina hem. De pengar som gick till att rädda girigbukarna hade i stället kunnat användas till att rädda alla de som blev hemlösa.
.
-Inför presidentvalet lovade Obama att snabbt avveckla de krig som Bush startat. Han hade till och med meriten att vara en av de få kongressmedlemmar som röstade mot invasionen i Irak. Men väl inne i Vita Huset har han antagligen fastnat i det militärindustriella komplexets kniptång och själv blivit krigspresident. I stället för att ta hem trupperna från Afghanistan har han gjort ”kriget mot al-Qaida” till en prioritet och skickat tiotusentals nya soldater till landet. Att CIA i sina rapporter säger att al-Qaida saknar inflytande i Afghanistan verkar rinna av som vatten på en gås. Inte ens ambassadör Eikenberrys varning för att skicka mer trupper till Afghanistan togs på allvar.
.
Inte bara ett arv från Georg Bush
.
-Guantanamo skulle stängas inom ett år. I dag ett år senare är det fortfarande i bruk och dess stängning hänvisad till den grekiska kalendern. Fortfarande sitter där människor inspärrade utan att någon vet om de är skyldiga till något eller inte. De vet inte själva vad de anklagas för och har inte rätt att ta del av ”bevismaterialet”. Obama inte bara accepterar detta. Han har dessutom låtit förstå att Bushs politik för ”icke tidsbegränsad fångenskap” utan dom ska bibehållas. Den amerikanska konstitutionens grundläggande rättigheter för individen och alla internationella krigskonventioner sätts på undantag.
.
-Hälsovårdsreformen, som gav hopp till miljoner, är urvattnad till oigenkännlighet och kanske ändå inte antas av Kongressen efter nederlaget i Massachusetts. I stället för att hålla fast vid det ursprungliga upplägget med ett statligt försäkringsalternativ och sätta press på försäkringsbolagen valde Obama att söka en kompromiss med läkemedels – och försäkringsbolagen och vädja till en kompromiss över partigränserna trots att republikanerna klart visade att de inte ens vill höra talas om det urvattnade förslaget till reform.
.
Ny form av hälsoresor?
.
I torsdagsnattens tal försökte Obama att på nytt knyta an till sina väljare och ägnade nästan hela sitt timslånga tal till den ekonomiska krisen och vad som krävs för att skapa jobb till de närmare 20 miljoner arbetslösa och undersysselsatta som följt i krisens spår. Bara nio minuter handlade om utrikespolitiken. Det påtagliga är det enorma gapet mellan behoven för de arbetslösa och de konkreta förslag som ibland skymtade fram bland de eleganta fraserna.
.
-Lokala banker på delstatsnivå ska få tillgång till 30 miljarder dollar som hjälpa dem att låna ut pengar till lokala företag som nobbas av storbankerna. Samtidigt befrias de från kapitalskatten. Men hur det ska skapa jobb finns det inget konkret om. Det verkar inte finnas några krav kopplade till lånen så de kan lika gärna gå till att rationalisera, det vill säga avskeda personal.
.
-Statsutgifterna ska frysas under de närmaste tre åren för att ta ned budgetunderskotten. Vilka utgifter? Eftersom de militära utgifterna inte berörs och inte heller stödet till finansindustrin är det snabbt gjort att lista vad som ska sättas i frysen- sjukvård, skolor, social service och äldrevården.
.
-Presidenten ska också se till att USAs export fördubblas under de närmaste fem åren. Hur det ska gå till är det nog bara han själv som vet. USAs ekonomiska struktur med en relativt liten industrisektor har inte så många varor att bjuda ut på den internationella marknaden. Är det någon som tror att importen av bilar från Detroit till Europa och Asien kan rusa i höjden? Knappast något annat heller som amerikansk industri kan erbjuda.
.
-Däremot kan det amerikanska jordbruket översvämma världsmarknaden med billiga varor. Men i så fall är det ett handelskrig Obama tänkt sig. En andra förutsättning blir då att dollarn rasar genom golvet för att göra amerikanska produkter billigare. Men följderna kan bli ett finans- och handelskrig. Kina kommer inte att sitta still och se på hur deras valutareserv på 1 700 miljarder dollar smälter bort som snö i kalifornisk sol.
.
Barack Obamas tal till den amerikanska nationen ställer många frågor och ger få svar. Grundtonen pekar mot en mer aggressiv internationell politik för att hävda den amerikanska imperialismens intressen. Den amerikanska ekonomin är illa ute och dess ägare tänker inte stillasittande låta sig skjutas åt sidan av asiatiska och europeiska kapitalägare. Obamas löfte att dubblera den amerikanska exporten är ett löfte om kraftigt skärpt internationell konkurrens med de f֊öljder det kan få.
Media: DN1,SSD1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD2,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongressen, Kina, Europa, Guantanamo, Afghanistan,
Jemen på tapeten
16 Jan 10
Jemen- en länk i USAs strategiska kedja.
I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppar landet världspressens förstasidor, sedan en ung nigerian nära lyckats spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.
Det gav Vita Huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon- landets läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.
Därför allierar sig nu Washington på nytt med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahle’s i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.
Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Av landets 23 miljoner innevånare är nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets 
största inhemska produkt- den svagt narkotiska plantan Khat. Att tugga Khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.
I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten, maktelit med shiitiska förtecken som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.
USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.
Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen till islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.
Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USAs globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.
I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Maynmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade- nämligen Iran. Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M.K. Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att den verkliga målet för USAs race efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första påsyn lite långsökt men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.
Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent. Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USAs militära budget dubblerats och är nu större än alla andra länder tillsammans.
Många såg Barak Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. Georg W. Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.
Någon har sagt att en amerikansk president är en lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barak Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.
Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyller Jemen massmedias huvudrubriker.
I media; DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,
Andra bloggar: Svensson,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Jemen, al-Qaida, Talibaner, Jihad,
Rör inte min Rolls Royce
9 Dec 09
Rör inte min Rolls Royce
De rika i den industrialiserade världen vill inte ge upp något av sina rikedomar för att effektivt ta tag i hotet mot vår omgivning som klimatförändringen utgör.
Det står klart efter det pinsamma läckaget av den avtalstext som de gemensamt förhandlat fram under bordet. Danmarks statsminister Lars Rasmussen förnekar generat att dokumentet finns utan bara är en sorts kladd. Men det finns faktiskt publicerat i svart på vitt i den engelska dagstidningen The Guardian.
-Rör inte min Rolls Royce, är andemeningen i dokumentet som helt riktigt fördömdes av många delegater från fattiga länder. Rikemansklubben har enats om att kräva av länder som Kina och Indien att de inte bara ska minska takten i sina utsläpp utan också att de ska sänkas i absoluta tal.
-Ni har ingen rätt till den materiella välfärd som råder i våra länder, för då räcker inte jordens resurser till.
-Ni har däremot rätt att arbeta åt oss för skitlöner, så att vi kan fortsätta att köpa billiga kläder och hemelektronik och leksaker till våra barn. Men räkna inte med att själva kunna köpa vad ni producerar.
Det är vad det avslöjade dokumentet säger. Det är svårt att tänka sig ett mer öppet förakt för fattiga människor i fattiga länder. Men inget att förundras över eftersom de visar samma förakt mot fattiga här hemma. Är det någon som ser parallellen med Försäkringskassans hetsjakt på sjuka människor?
Det finns ett uns av sanning i dokumentet då det vill göra en skillnad på länder som Kina och Indien å ena sidan och Bangladesh och Somalia å den andra. Men de beslut om åtstramning av utsläppen som Kina annonserat är redan respektabla jämfört med exempelvis USAs bluff om 17 procents reducering fram till 2020.(Obamas bluff)
USA och Kina går inte att jämföra på samma dag när det gäller ansvar för utsläppen, först och främst historiskt men också vad gäller dagens utsläpp.
- Där det går 461 personbilar per 1000 innevånare i USA kör 15 per 1 000 bil i Kina.
- När USAs befolkning åker 1160 miljarder personkilometer flyg per år är siffran 176 miljarder för Kina
- När USA svarar för 31,6 procent av världens utsläpp av CO2 vid landtransporter är Kinas andel 5,7 procent.
Det finns ett område där Kina kraftigt slår USA i utsläpp av CO2 . Utsläpp i samband med export av varor från USA till Kina är i storleken 39 miljoner ton CO2 per år medan Kinas export till USA går lös på 1 400 miljoner ton . Där har vi det! Kinas exportindustri är boven i dramat. Sakta i backarna. Hälften av Kinas export till USA kommer från amerikanska företag etablerade i Kina. Borde inte därför hälften av de 1,4 miljarderna tillräknas USA?
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,Politiken,Politiken1,DN4,AB3,DN5,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Klimat, Fattiga, Rika, Kina, USA, Indien, Klimat, CO2,
Nykolonialism i Afrika
9 Nov 09
Nykolonialism i Afrika.
De senaste 18 månaderna har utländska kapitalägare köpt eller hyrt 200 000 km2 odlingsbar mark i Afrika. 
Sedan 2004 har mark två gånger större än Tysklands jordburksmark köpts upp i Afrika. Det är en ny form av kolonialism som FN-organisationen FAO beskriver i en 130 sidor lång rapport med titeln -Markstöld eller utvecklingsmöjlighet.
FAO avstår från att döma ut uppköpen av odlingsbar jord i Afrika utan pekar bara på faror och risker för Afrikas jordbrukare.
Men det är just de faror FAO pekar ut som klart och tydligt kräver ett kraftigt fördömande av denna nya form av kolonialism.
Det första motivet för jordköpen verkar vara att odla produkter som säd, grönsaker och frukt. De stora investerarna just nu är Kina, Saudiarabien, oljeemiraten och Sydkorea, samt en rad privata investerare och fonder.
Under det gångna året har Saudiarabien köpt jord för 100 miljoner dollar i det svältdrabbade Etiopien. I Kenya köpte nyligen Qatar 400 km2 för att odla frukt och grönsaker samtidigt som det råder en torka som tvingar FN att föda flera miljoner människor i norra Kenya. Kina har köpt stora markområden i Zimbabwe och Algeriet och Egypten har hyrt 200 km2 i Uganda.
Afrikas fattiga bönder behöver hjälp inte kolonialism.
Vad som hände i Madagaskar bör få fler än en president i Afrika att tänka två gånger innan jordbruksmark säljs ut till nykolonialisterna. Presidenten Marc Ravalomanana skrev 2008 ett kontrakt med den sydkoreanska firman Daewoo som gav dem rätten att under 99 år bruka 13 000 km2 för odling av grödor för biobränsle. Det motsvarar hälften av öns odlingsbara jord. Hur mycket han själv kunde stoppa i fickan vet ingen. Daewoo skulle inte ens betala hyra för marken utan i stället bidra till ny ospecificerad infrastruktur.
Befolkningen som före den här affären gav presidenten stort stöd gjorde revolt och situationen utvecklades nästan till inbördeskrig innan Ravalomanana störtades och den nya presidenten bröt kontraktet med Daewoo.
Ett folkligt uppror satte stopp för Deawoos planer.
Det är något konstigt med markköpen. Speciellt de köp som arabemiraten står för. Den officiella versionen är att de vill odla matvaror, som frukt och grönsaker. Rent ekonomiskt verkar affären konstig eftersom det för de stenrika oljeemiraten måste vara mer praktiskt och billigare att köpa dessa varor på världsmarknaden och att det skulle handla om att skapa någon sorts nationell självförsörjning verkar helknäppt.
Men det finns troligen en mer rationell förklaring. Emiraten är rika i dag men deras olja är inte evig. Om 40-50 år är reserverna tömda. Om de köper marken för att inom snar framtid kunna odla för tillverkning av biobränslen ser det hela mer logiskt ut. Då är det en investering av oljepengar för att i framtiden kunna dominera marknaden för biobränslen på samma sätt som de dominerar dagens oljemarknad. Utan tillgång till stora arealer ordlingsbar jord är det inte möjligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nykolonialism, Afrika, Kenya, Kina, Daewoo, Olja, Emirat, Biobränsle
Fisk på djupt vatten
10 Okt 09
Fisk på djupt vatten.
Robert Fisk är känd världen över för sina djuplodande reportage från Mellanöstern och sin avsky för krig som gjort honom till den största krigsreportern i nutid. 
Därför lyckades han slå världen med häpnad när han för ett par dagar sedan påstod i en artikel i The Independent att Kina, Saudiarabien, Japan, Frankrike, Ryssland och ett antal andra länder hållit hemliga överläggningar för att diskutera hur dollarn ska kunna ersättas med en annan ”världsvaluta”.
Redan samma kväll som artikeln publicerades sjönk dollarn mot alla valutor utom brittiska pundet och den kinesiska yuanen. Fisks förklaring är att USA börjar minska i betydelse för världsekonomin och att Kina och oljeproducerande stater skulle tjäna på att dollarn ersätts av en annan reservvaluta.
Det är kanske något som kommer att ske i en avlägsen framtid. Dollarn är dock den helt dominerande reservvalutan och förblir så under lång tid. Vår käre Fisk är helt enkelt ute och simmar på för djupt vatten. Han extrapolerar en existerande tendens till något omedelbart förestående. Den horisont som han sätter till 2018 syns helt improviserad. Ingen vet hur de internationella styrkeförhållandena kommer att se ut 2018.
I sin artikel säger Fisk att mötena som hållits har skett i hemlighet men att USA ändå känt till dem. Jag undrar om det inte är Fisk själv som är offer för en liten konspiration. Vem tjänar på det rabalder hans artikel drog igång? Självfallet USA, eftersom dollarns fall underlättar för den amerikanska ekonomin att exportera sina varor till omvärlden. Och det nu omedelbart, inte år 2018. Kanske är det till och med så att någon(CIA?) planterade uppgifterna om de hemliga mötena på den gode Fisks skrivbord och som därmed ovetande gått USAs ärenden.
Det är ännu för tidigt att kalla dollarn ett skitpapper.
Däremot är jag helt övertygad om att det finns en annan hemlig överenskommelse på internationell nivå som gäller relationen Kina-USA. Sedan juli i fjol är den kinesiska valutan på nytt knuten till dollarn i en fast växelkurs, en så kallad pegg. Det är mycket troligt att Washington och Peking ingått en oskriven pakt som går ut på att Kina fortsätter att investera sina reserver i amerikanska dollar medan USA låter dollarn devalveras gentemot alla andra valutor. Värdet av Kinas valutareserv i dollar minskar inte eftersom yuanen är knuten till dollarn och USA kan öka sina varors konkurrenskraft på världsmarknaden. USA accepterar att yuanen är fixerad till dollarn i utbyta mot att Kina fortsätter att finansiera underskottet i den amerikanska bytesbalansen.
Det mediala bruset och olika republikanska kongressmäns ramaskrin över den kinesiska statens valutapolitik är i så fall bara ett spel för galleriet. Robert Fisk, som jag uppskattar mycket, har den här gången kokat soppa på en spik.
I media: DN1,Independent,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Dollar, Yuan, Robert Fisk,
Girighet bedrar vishet
29 Sep 09
Girigheten bedrar visheten.
Den här historien är egentligen av noll intresse för svenska läsare. Det handlar om interna stridigheter i den franska maxivaruhuskedjan Carrefour. So what?, kanske du säger. Det skulle jag också säga om det inte vore för att striden så glasklart visar vad ”kvartalskapitalismen” verkligen handlar om. Eller kanske borde det döpas om till Gamkapitalism.
Carrefour tillhör världens giganter på konsumentmarknaden och är en ledande aktör i Asien, framför allt i Kina, och Latinamerika. Där växer varuhuskedjans försäljning tvåsiffrigt varje år medan försäljningen stagnerar i det ”gamla” Europa. Ändå vill de två största aktieägarna i Carrefour göra sig av med alla varuhus i Asien och Latinamerika.
-Det är en katastrof att sälja ut i tillväxtländerna, det svarar enbart mot en finansiell logik för profit på kort sikt på bekostnad av en industriell logik, säger en anonym bankir till tidningen Le Monde.
De två aktieägarna som vill sälja är riskkapitalgruppen Colony Capital och fransmannen Bernard Arnault, ägare av LVMH som säljer kläder, smycken och kosmetika för miljonärer. Tillsammans äger de två 13,5 procent av Carrefour. I en demokratisk församling kallas det en liten minoritet. I en kapitalistisk församling, där penningen är Gud, ger det ett avgörande inflytande över företagsledningens beslut.
Men varför vill Colony Capital och Bernard Arnault sälja ut och därmed kapa den gyllene gren de sitter på? Det enkla svaret är att sedan de båda gick in Carrefours kapital våren 2007 har Carrefours aktie dalat, tillsammans med alla andra aktier, och de båda har fått stå ut med miljonförluster i euro. Det ligger inte i gamars kynne att förlora sitt byte utan reaktion. En utförsäljning av Carrefours snabbt växande avdelningar tar in mycket kapital till bolagets europeiska moderavdelning och de båda spekulanterna kan räkna med en snabb återhämtning av aktiekursen.
Att det sätter hela bolagets framtid på spel har ingen betydelse i den moderna gamkapitalismen. Tiotusentals arbeten i Europa kan komma i kläm. Det spelar heller ingen roll för gamkapitalismen. Carrefours VD säger att ”diskutera med så engagerade aktieägare ger styrka. De spelar rollen av partners även om det är jag som fattar 
besluten”. VD i Carrefour är Lars Olofsson. Aldrig hört talas om? Han försvann från Sverige 1976 som chef för Findus då Nestlé köpte den svenska matproducenten. Sedan 2007 är han VD i Carrefour.
De båda gamarna som snabbt vill ta igen sina förluster räknar med ett beslut om utförsäljning innan Jul. I de sfärer de rör sig finns det inga vänner som kommer med julklappar. De behöver inga vänner-de ger sig själva de bästa klapparna. Vilka avgörande beslut den rustike industrialisten Olofsson kommer att ta får vi se innan Jul.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Varuhus, Carrefour, Kvartalskapitalism, Kina, Asien, Latinamerika
Är krisen över?
14 Aug 09
På väg upp ?
Den stora frågan som sysselsätter alla ekonomiska experter och naturligtvis yrkespolitikerna är om det äntligen är en ekonomisk återhämtning på gång. Ser man bara till utvecklingen på världens aktiebörser de senaste två månaderna är svaret otvivelaktigt ja. Flera stora börser, Stockholms inräknad, har gått upp omkring tjugiofem procent sedan årsskiftet. Det är på nytt gyllene tider för aktiespekulanterna.
Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen.
Kanske svaret på frågan om krisen är över beror på frågeställarens position i samhället. För de kapitalstinna ser det ljust ut. Aktiekurserna stiger och spekulationen i råvaror blomstrar. För de som väntar i de arbetslösas långa kö är det inte mycket att glädjas åt. Det finns nämligen inga tecken till att företagen anställer igen. Tvärtom, i de flesta industriländerna fortsätter antalet arbetslösa att öka.
30-talets soppkök är tillbaka
Oavsett var man står i samhället finns dock frågan kvar- är det slut på utförsåkningen och vänder den ekonomiska aktiviteten just nu? För att besvara frågan måste man först fråga sig varför krisen inte blev värre, varför det blev Den stora recessionen och inte Den stora depressionen II ? Svaret är hur enkelt som helst och det heter offentlig ekonomisk politik. Oavsett all den kritik som kan riktas mot de ’stödpaket’ som USAs,Kinas, EU’s och Japans regeringar antog, att de mer siktade in sig på att rädda bankirer än industrijobb, återstår faktum att de tiotusentals miljarder kronor av offentliga medel som pumpades in i världsekonomin utgjorde skillnaden mellan djup recession och depression. Likt smörjmedel i en maskin hindrade de att hela maskineriet skar sig. Och ingen ska tro att en total krasch var omöjlig. Dagarna efter storbanken Lehman Brothers konkurs stod hela det finansiella systemet och vägde vid avgrundens kant. Det var inte givet på förhand att katastrofen kunde undvikas. När paniken sprider sig finns det inget som kan avhålla enskilda kapitalägare från att göra allt för att rädda det egna kapitalet även om resultatet för helheten är
avgrunden.
Men nu gäller det –återhämtning eller inte? Låt oss ta en titt på olika ekonomiska faktorer.
- Att börsen går upp har vi redan konstaterat. Men det är den minst intressanta indikatorn. Den speglar bara vad börshandlare tror om andra börshandlares tro. Nu går det uppåt och alla följer efter i en sorts följa John tills något oväntat bryter trenden. B֊örsen är ingen bra indikator för att förutse vad som ska ske i produktionen och handeln.
- Hushållens konsumtion däremot ger en god fingervisning om vad som sker i ekonomin. Det gäller speciellt i USA där hushållens utgifter utgör hela 70 procent av bruttonationalprodukten BNP. Och för världsekonomin i sin helhet spelar fortfarande den amerikanska ekonomin den dominerande rollen. Kina är visserligen en gigant men ännu mycket beroende av den amerikanska marknaden, vilket bevisas av att Kinas export minskade med hela 25 procent 2008. Om enbart hushållens konsumtion vore avgörande för en återhämtning då är perspektiven mörka. De amerikanska hushållen sitter så fast i huslån och kreditkortsskulder att det kommer att dröja avsevärd tid innan deras ökade sparande kan gå till annat än
att betala av skulder.
-I EU är hushållen mindre skuldsatta än i USA, med undantag för Storbritannien, Spanien och Irland. Men den offentliga stimulansen av ekonomin har varit betydligt svagare i EU som helhet och någon stor draghjälp från hushållens konsumtion verkar inte vänta runt hörnet. I Tyskland, EU’s största ekonomi, har socialdemokraterna och sedan Merkel så till den grad dragit åt tummskruvarna på befolkningen och satsat allt på stöd till den tyska exportindustrin att inget omedelbart kan ske med den privata konsumtionen.
-Vid sidan av hushållens konsumtion är det de privata och offentliga investeringarna som är den enskilt största faktorn för en ekonomisk expansion.
Här spelar Kina just nu en stor roll. Den kinesiska statsledningen har satsat stort på investeringar i infrastruktur av alla slag. Bara själva den kinesiska marknadens storlek medför automatiskt att efterfrågan på den internationella marknaden på råvaror, byggnadsmaterial och maskiner påverkas avsevärt när Kinas ekonomi expanderar.
-Här i de västliga industriländerna finns det inte ännu klara tecken på att den privata sektorn ökar sina investeringar. Krisen har varit manna för många. Konkurrenter har gått omkull eller köpts upp. Företagen har använt sig av krisen som ursäkt för att minska antalet anställda mer än ”nödvändigt”. Överproduktionskris innebär överfulla lager. Krisen
har gjort det möjligt att hålla tillbaka produktionen och sälja av lagren. Men nu verkar den fasen i konjunkturen vara slut och många industrier kommer därför att på nytt öka produktionen och investera i ny kapacitet.
-De arbetslösa är krisens verkliga offer. Det finns inte ett land i världen där arbetslösheten inte har stigit sedan krisen slog till i mitten av september 2007. Miljontals kinesiska arbetare har slängts ut på gatan och får klara sig bäst de kan. Arbetslöshetsförsäkring och andra sociala skydd saknas i stort sett helt. I USA går fler utan arbete än någonsin sedan andra världskrigets slut. Just nu är det sex arbetssökande på varje ledig post och för första gången överstiger antalet långtidsarbetslösa femmiljonersstrecket. Totalt är antalet officiellt arbetslösa uppe i 15.4 miljoner. Även om julisiffrorna för första gången på två år visar på en något minskad takt i avskeden är det helt säkert att en eventuell ekonomisk återhämtning kommer att bli en ”jobless recovery”(återhämtning utan jobbskapande) som amerikanerna säger. Företagen tar tillfället i akt att öka produktionen med existerande personal genom att öka arbetstakten och stressen. Slavdrivarna kan räkna med goda bonusar. Bankerna visar redan vägen.
-Så vad blir summan av allt ovan? Uppgång och återhämtning, stagnation och fortsatt kris på larvfötter eller en ny snabb djupdykning efter falska förhoppningar? Svaret är att jag inte vet och jag tror
ingen annan heller vet vad som väntar de närmaste fem-sex kvartalen. Det verkar som att det lutar mot ett slut på krisen men med en större bas av arbetslösa i den reservarmé som kapitalet nu har skapat. Det ger möjligheter till större press på löneutvecklingen och underlättar ytterligare attacker på de sociala välfärdsprogram som ännu finns kvar. Alltså en uppgång som inte lovar gott för de som lever bara av sitt arbete.
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,AB1,GP1,SVD4,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EU, Depression, Recession, Arbetslöshet, Kris, Aktier, Börs, Konsumtion, Hushåll, Kina,
Den moderna kolonialismen
27 Maj 09
Modern kolonialism tar jordbruksmark från de fattiga.
Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.
Hur långt ska markjakten leda?
Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.
Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.
De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.
« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.
Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?
Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.
En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.
Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.
-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.
FN-rapportens svar på 
frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.
-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.
-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.
I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.
Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009
RegionAfrika
Asien
Andra
|
Land |
Investerare |
Kontrakt |
|
Dem.Rep. Kongo |
Kina |
2,8 milj.ha för biobränsle |
|
|
Sudan |
Egypten |
2 milj. ton vete per år |
|
|
Sudan |
Kuwait |
Enorma områden inte spec. |
|
|
Sudan |
Sydkorea |
690 000 ha för vete |
|
|
Dem.Rep.Kongo |
Sydafr. bondeförb. |
10 milj. ha utbjudet |
|
|
Tanzania |
Saudiarabien |
500 000 ha att hyra |
|
|
Indonesien |
Bin Laden Group |
500 000 ha för ris |
|
|
Pakistan |
Arabemiraten |
324 000 ha uppköpta |
|
|
Brasilien |
Mitsui (Japan) |
100 000 ha sojabönor |
|
|
Ryssland |
Alpcot Agro (Sverige) |
128 000 ha |
Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer. 
Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.
De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.
-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.
-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.
-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.
Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.
I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar
Nej till frihandel-nej till protektionism
28 Mar 09
Nej till de rikas protektionism
Nej till de rikas frihandel
Den ekonomiska krisen leder många politiker och ekonomer till att ställa krav på skydd av det egna landets produktion och många skyller nedläggningar och avsked på globaliseringen och utlokaliseringen av produktionen till låglöneländer.
Debatten är inte ny. En gång i tiden stod den mellan anhängare av frihandel och förespråkare för tullmurar och andra importskydd. Det var i den moderna industrialismens ungdom och den framväxande arbetarrörelsen sa bestämt nej till « svälttullar ».
Nu höjs på nytt röster för skydd av den egna nationens företag och för olika slags stöd till « våra företag ».
De liberala förspråkarna för frihandel pekar på hur 30-talets protektionism körde världsekonomin i botten. Det ena landet efter det andra införde tullar och andra importskydd och på ett par år sjönk världshandeln med närmare 30 procent. Att det inte räddade arbetarna från massarbetslöshet har vi dock facit på.
Frihandel eller protektionism är helt enkelt ett felaktigt sätt att ställa problemet på för socialister som ställer sig uppgiften att driva en politik som ska skydda den arbetande befolkningen från kapitalismens härjningar.
Förespråkarna för protektionistiska åtgärder säger att frihandel leder till sociala försämringar, exempelvis att lönerna drivs ned av billig import som konkurrerar ut « våra » företag. Men det är lite lättvindigt att skylla detta på globaliseringen eftersom attacken på lönerna i den avancerade industrivärlden tidsmässigt skedde innan 
globaliseringen verkligen tog fart. Det var under de första åren på 80-talet som lönernas andel av samhällsekonomin i de rika länderna började minska snabbt. Från en löneandel i Europa kring 67 procent av BNP föll den till 57 procent 2008. Det är en gigantisk överföring av rikedom till de redan rika ägarna av kapital. Detta var inte globaliseringens fel men den direkta effekten av kapitalistklassens brutala offensiv och den snabbt växande massarbetslösheten, kort sagt ett resultat av kapitalismens egna interna motsättningar, av kampen mellan klasserna i samhället.
Det är inte heller globaliseringen och utlokaliseringen av företag som i huvudsak orsakar avsked och massarbetslöshet. Likt attackerna på lönerna började massarbetslöheten att växa fram i mitten av 70-talet och början av 80-talet. Samma argument som ovan gäller även här. Globaliseringen och utlokaliseringarna tog inte fart förrän tio år senare, en bit in på 90-talet.
Att antalet industrijobb minskade så mycket beror i första hand på två fenomen. För det första på att produktiviteten i industriproduktionen ökade mycket snabbare än i andra ekonomiska sektorer som service och handel, samt för det andra att konsumtionsmönstret i våra industrinationer ändrades till att allt mer efterfråga tjänster och service på bekostnad av de rena industriprodukterna.
Även Europas varuutbyte med omvärlden visar att det inte 
i första hand är handeln med Syd som ligger bakom avsked och nedläggningar. Europa handlar med sig själv till över 70 procent. Europas export går till 73 procent till Europa och 70 procent av importen kommer från Europa. Europa exporterar dessutom mer industrivaror än det importerar. Underskottet med Syd handlar främst om olja och råvaror.
När protektionismens ideologer höjer rösten är det alltid för att slå ned på den ena eller den andra nationens « illojala » handelspraktik eller usla arbetsvillkor. Men det verkliga problemet är inte olika nationers agerande utan de multinationella bolagens agerande. Vanligen håller anhängarna av protektionism tyst om de « egna » multinationella bolagens praktik. I själva verket är en mycket stor del av världshandeln en intern handel inom de multinationella jättarna. Om vi tittar, till exempel, lite närmare på Kinas export, den stora boven i protektionisternas ögon, så gäller följande statistik :
-Företag i Kina som ägs av utländskt kapital eller gemensamt utländskt/kinesiskt(joint venture) kapital har ökat sin andel av världsexporten från 1.2% 1998 till 6% 2008.
-Statsägda företag har under samma period legat kvar på 1.8% av världsexporten
-Privatägda kinesiska företag har under samma period öka sin andel från ingenting till 2.2%
Av det kan vi dra slutsatsen att det kinesiska exportundret i första hand handlar om amerikanska, japanska och europeiska företags exportsuccé med Kina som produktionsbas.
Vi kan också se att det protektionistiska pratet om « nation mot nation » är svammel. Det är de multinationella bolagsjättarna som kontrollerar stora delar av världshandeln. De som i dag förespråkar protektionism för att rädda « vår industri » borde först fråga sig vilka som kommer att tjäna på tullar, importtariffer och andra kondomer mot utlandssmitta.
Den enda vägen för att rädda jobben är att kort och gott kräva en demokratisk kontroll över « våra industriers » investeringar i utlandet. Vad syftar de till ? Är enda idén att öka aktieägarnas inkomster eller finns det en gedigen industriplan bakom? Hur kan kapitalinvesteringar i fattiga länder bidra till en harmonisk ekonomisk utveckling för lokalbefolkningen?
För anhängare av protektionism råder en sorts asymetri. Alla sorters skydd ska resas mot import av olika varor. Men det är aldrig tal om att beskatta en export från det egna landet. Varför inte beskatta kapitalflykten till länder med billigare löner och produktion i stället för att resa protektionistiska hinder mot varor för det mesta producerade av multinationella bolag i låglöneländer?
Det finns missförstånd i vänstern som leder till endera ett stöd för protektionistiska åtgärder, « vi ska skydda våra industriarbeten », eller vi är för frihandel, för globaliseringen, därför att det ger billigare konsumtionsvaror. Inget av alternativen är en lösning för den socialistiska rörelsen. Vi måste vara emot både frihandel och protektionism. Inget av alternativen tjänar de arbetande massorna. I båda fallen är det arbetarklassen som får stå för kostanderna när det krisar till sig.
Det påstås ofta att Karl Marx var för frihandel och mot protektionismen. Det är en sanning med modifikation. I ett tal till det Demokratiska Förbundet i Bryssel den 7 januari 1948 sa han :
- Protektionismen är konservativ, medan frihandeln är destruktiv. Frihandeln upplöser nationaliteterna och driver konflikten mellan borgarklassen och arbetarklassen till sitt yttersta. Kort sagt, frihandeln skyndar på den sociala revolutionen. Det är, mina herrar, enbart av denna revolutionära anledning jag röstar för frihandeln.
Nej, den enda vägen till en garanti för jobben, en värdig levnadsstandard och bra arbetsförhållanden är en folklig demokratisk kontroll av kapitalets rörelser över gränserna, en folklig demokratisk kontroll över de stora investeringsbesluten i samhället och en produktion som syftar till att möta befolkningens materiella och andliga behov. Dagens finanskris och djupa recession visar att jakten på profit för profitens skull har nått vägs ände.
I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arbete,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Protektionism, Frihandel, Kina, Marx,
Senaste kommentarer