”Huka er

gubbar och kärringar

för nu laddar dom om”

Den svenska borgerlighetens politiska genombrott kom med Torbjörn Fälldins makalösa succé i riksdagsvalet 1976. Det behövdes en bild av en vresig, stark och sturig jordbrukare från Norrland, med valkiga arbetarnävar och en trygg rökpipa för att besegra den gamla arbetarrörelsen, den som så länge regerat över den svenska kapitalismens väl och ve.

Fälldins till synes obevekliga motstånd mot kärnkraft var en av de viktigaste energikällorna bakom valsegern. Han skapade ett bevingat ordstäv genom att aldrig lova att ”dagtinga med sitt samvete” och ladda en enda kärnkraftsreaktor. Att ”dagtinga” kommer från fornsvenskan och betyder att man gör upp om en dag på tinget, där man sedan kan kompromissa om en förhandlingslösning i en tvistefråga.

Nu var Fälldins samvete billigt. För hans del var det viktigaste att komma åt socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, Inte att följa sitt samvete. Barsebäck laddades och den borgerliga regeringen kunde sitta kvar. Med åren kom Fälldin att vantrivas med Olof Johanssons och Lennart Daleus styre av Centerpartiet. Han drog sig undan, ”hem till gården”. Där han blev sittande med sin sura pipa. Inrökt av minnen från svunna, mer fackföreningsfientliga tongångar.

Men när Maud Olofsson tog över rollen som Centerpartiets ordförande piggnade han till. Hon, Maud, som var nära nog ”granngårds”, ”Harald Olssons dotter”, en gammal partivän till Fälldin, var symbolen för att den gamla tiden var tillbaka. Fackföreningsfientligheten bjöds åter in i Centerrörelsens finrum.

Därför är det logiskt att Maud Olofsson gör som sin förebild. Hon gör som pappa Haralds gamla vän, hon säljer ut centerrörelsens och sitt eget samvete i parti och minut. Här ska laddas om inför riksdagsvalet 2010.

Mats Odell är en annan farisé. Under några år på sjuttiotalet när jag bodde i Stockholm träffades vi ofta i en del trivsamma diskussioner på Södermalm. Folkkampanjen mot Atomkraft skulle bildas och jag var med i diskussionerna som representant för den tidens Socialistiska Partiet. De etablerade partierna, som centern, vänsterpartiet och det mindre etablerade Kristdemokraterna vågade inte ha med radikala miljökämpar och den ”yttersta vänstern” att göra. Vi var ”oberörbara”. Utan riksdagsbänkar och därför kastlösa. Men kristdemokraterna vågade ändå att skicka dit Mats Odell i egenskap av ordförande för dess ungdomsförbund, KDU. Jo, Mats Odell har faktiskt varit ung. Vid alla dessa möten, det var väl 1977/78, satt han i nötta jeans och hängigt år och svängde sig och gummiskorna radikalt i alla frågor som kom upp. Han ställde sig entusiastiskt bakom mitt förslag till ledare för den nya masstidningen. Vare sig det var Öresundsbron, kärnkraften, EU eller löntagarmakten som vi språkade om så hängde Mats på och vi bildade Folkkampanjen.

Senare vid folkomröstningen om kärnkraft, 1980, hade riksdagspartierna – med Vänsterpartiet Kommunisternas energiska stöd våldtagit kampanjen på dess roll som folkrörelse. Den radikala miljörörelsen och vi socialister skulle inte få hålla i några tyglar. Lennart Daleus från Centerpartiet blev kampanjens general och Mats Odell från Kristdemokraterna dess vicegeneral.

Så i dag har tiden hunnit i kapp både centerrörelsen och kristdemokraterna. ”Huka er gubbar och kärringar, för nu laddar han om”, hette det när Tage Erlander en gång berättade en historia från sitt Värmland. Med en lätt omskrivning säger vi i dag:

”Huka er gubbar och kärringar, för nu laddar dom om – för en ny kärnkraftsera”!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kärnkraft, centerörelsen, kristdemokraterna, Torbjörn Fälldin, Maud Olofsson, Mats Odell

I pressen:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1, SVD2,SVD3,SDS1,SVD4,AB,