Det har blivit några år sedan det begav sig. I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten och för första gången sedan 1936 fick Sverige en öppet borgerlig regering.

Bondeförbundet med det uppfräschade namnet Centerpartiet hade än en gång lyckats säkra platsen som borgerlighetens största parti i Sverige med nära 25 procent av rösterna.

Partiledaren Torbjörn Fälldin hade på sin plats vid rorkulten sett den förliga vinden i kärnkraftsfrågan, satte snabbt storsegel genom att lova att ”aldrig dagtinga med sitt samvete och ladda en enda ny kärnreaktor ” och kunde med denna djärva manöver segla upp som valets segerherre.

.

.

Torbjörn Fälldin i sin glans dagar.

Han stod för det största sveket i Sveriges moderna politiska historia.

.

Väl vald som statsminister hade samvetet lättat betydligt. Det viktigaste var trots allt att socialdemokraterna hade besegrats och vi fick uppleva det mest uppenbara sveket i Sveriges moderna politiska historia. Fälldin laddade helt sonika reaktorn i Barsebäck 2.

Folkkampanjen mot atomkraft, där jag själv var aktiv under några bråda år, kom sedan att växa fram till en ny folkrörelse och ett år efter reaktorhaveriet i amerikanska Harrisburg (det där osannolika som aldrig hade hänt) i mars 1979 tvingades det politiska etablissemanget i Sverige att arrangera en folkomröstning om kärnkraften.

Folkomröstningen innebar en folkbildning av sällan skådat slag. Hela landets förvandlades till ett bubbelbad fullt med kreativitet och idéer. Med massor av studicirklar både ute på mindre orter och i landets stora fabriks- och verkstadsklubbar.  Dessvärre formulerade riksdagsmajoriteten inte två klara alternativ. Med ett Ja och ett Nej. Utan vi fick Linje 1 och 2 som faktiskt bägge sa sig vilja avveckla, om än på lite olika sikt. Linje 3 däremot ville avveckla så fort som det bara var möjligt.

Linje 3 förlorade med knappt 39 procent av rösterna. Men i god enighet beslöt riksdagen – i linje med de olika alternativen – att ”slutdatum” skulle var 2010 då den sista reaktorn definitivt skulle tas ur bruk.

När socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 började man ”avveckla med förnuft”, som man lovat, genom att se till att det under decenniet byggdes en kvarts miljon nya egnahem, där det var direktverkande el som skulle klara värme- och varmvattenförsörjningen…

.

.

Maud Olofsson är politiskt ansvarig för Vattenavfall.

Så här heter det i dag på deras hemsida.

.

Nu är det 2011 och vi lever med en av Centerpartiets alla svekfulla efterträdare till Torbjörn Fälldin. Energifrågorna är i dag Maud Olofssons fögderi och hon har gett klartecken både till att ”ladda om” alla befintliga reaktorer samt till att svenska folkets Vattenfall köpt på sig tyska kärnkraftverk.

Går allt väl kommer både hon och Centerpartiet snart att vara försvunna ur svensk politik. Minnas av många för sina svek. Men saknade av få.

I dag har haveriet i japanska Fukushima uppgraderats till en sjua som det heter. Kärnkraftsdebatten har åter fått fart och i en handvändning kanske vi är framme vid en ny folkomröstning.

Då kommer jag definitivt att driva en fråga som jag på prov redan lanserade vid den förra för 31 år sedan:

Vi är vana vid att politiska val ska vara slutna. Valhemligheten ska bevaras och det är jag helt för. Men vill göra ett radikalt undantag när det en omröstning om kärnkraften.

.

.

Efter katastrofen i Tjernobyl beordrades

hundratusentals människor att begränsa farorna…

.

För sker det en olycka då kommer det tvångslagar. Var och en av oss kan beordras att hjälpa till med att begränsa katastrofen. Så var det i Tjernobyl där flera hundra tusen människor, främst värnpliktiga, skickades in i det radioaktiva helvetet. I Japan har man än så länge använt sig av befintliga arbetare (våra hjältar), polis och militär.

I en öppen folkomröstning kunde man lösa problemen redan från början. Bara de ”friska och arbetsföra män och kvinnor” som röstat ja ska kunna beordras att hjälpa till. Exempelvis Jan Björklund och Maud Olofsson som bägge två vill ladda på för fullt.

”Det löser sig, sa han som sket i vasken”, hette det i Sillstryparns klassiska refräng, då när det begav sig. I morgon skulle det alltså bli Jan och Maud som får torka upp det som inte har löst sig…

Alla vi som bokförts med en nej-röst ska däremot utan hinder kunna packa våra käraste saker och fly bort från Ringhals, Oskarshamn och Forsmark.

Själv har jag tänkt mig att skynda till Jotunheimen eller Lofoten…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fukushima, Centerpartiet, Torbjörn Fälldin,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,

Bloggare: RödaMalmö,

Dela

.

Mitt i de fruktansvärda följderna av katastrofen i Japan och inför hotet om en kärnkraftskatastrof visar det kapitalistiska systemet upp sin vidrigaste sida.

Den första åtgärd som den japanska regeringen vidtog efter tsunamins förkrossande framfart  var att pumpa ut 150 miljarder dollar på finansmarknaden för att lugna oroade aktieägare. Sedan dess har ytterligare 100 miljarder kastats till de hungriga vargarna i Tokyo, London och Wall Street.

.

Här krävs enorma insatser för att återskapa ett normalt liv. Aktiemarknadens oro är irrelevant.

.

Samtidigt ser vi reportage på teve om hur människorna i norra Japan saknar allt, – mat, el och tak över huvudet. All kraft verkar inte läggas ned på räddningsarbetet. Det är i alla fall den bild som media på plats förmedlar då den visar fullt farbara men i det närmaste tomma vägar norrut som rimligtvis borde vara fulla av lastbilar med förnödenheter.

Är det verkligen så groteskt att i finansvärldens topp bekymrar man sig mer om en härdsmälta på börsen än om de verkliga härdsmältor som hotar med oöverblickbara följder för människor och natur i Japan med omnejd? Det verkar så.

Det visar den vansinniga plats det internationella finanskapitalet ges av de politiska ledarna i världen. För att riktigt se galenskapen i sin nakenhet kan vi fråga oss hur det såg ut förr i tiden när stora naturkatastrofer inträffade.

.

Hur ska detta sluta?
.

Vi som är lite till åren kommen vet att när exempelvis jordbävningen i Agadir 1960 utplånade staden och dödade en tredjedel av innevånarna var det ingen som ens en gång kom på tanken att snabbt kasta in en livboj till aktieägarna. Det behövdes inte. För då var aktiemarknaden till för att finansiera företagens behov av produktiva investeringar. Nu är företagen till för att maximera utdelningen till aktieägarna på kortast möjliga tid.

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,SVD4,DN5,SVD5,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Japan, Tokyo, Kärnkraft, Härdsmälta,

Dela

Än har inte snödropparna vågat sig upp hos oss. Men snart smyger de fram ur snökristallerna. Nästan oförskämt trotsiga.

.

.

Likt de två tranor som i går landade i snömodd och lersörja ute på åkrarna. Med långa skränande fanfarer annonserade de ut att våren minsann är här. Symboliskt nog samtidigt som jag på TV såg hur årets skidtävlingar avslutades i en våldsam snöyra uppe i Falun. Trots att tranan är Västergötlands landskapsdjur är det först det senaste tiotalet år som den häckar i våra trakter. Ett par har i flera år haft fälten, åbrinkarna och dikesrenarna runt om oss som skafferi.

-

.

Nere vid våtmarkerna runt ån trivs tranorna.

.

Förmodligen är det detta par som kom i går. Det gäller att vara först på plats och hävda revir. Om någon vecka eller två kan det vara ett hundratal tranor som mellanlandar på sin färd vidare norrut och då ska nykomlingarna snabbt kunna få klart för sig att här redan är upptaget. När värmen tränger på blir det sedan kiv om årets första grodor och maskar med de kanadagäss och sångsvanar som också häckar här. Under den månad som paret sedan ruvar är det försynt och mer tystlåtet för att efter någon månad dyka upp med två ungar. Halvmeterhöga, med tunna ben och smal hals samt skrudade i vitt dun ser ungarna på håll komiska ut . Som två stora vita bollar som sakta rör sig över vallarna.

.

.

Annars handlar våren ännu så länge inte om snödroppar, tussilago, lövsprickning och fågelsång utan mest om slask, modd, lerpölar och dimma. Så här ser en av våra vägar ut. Just nu skulle det inte vara så dumt att låna en av alla de stadsjeepar som rullar  runt på cruising i Göteborgs innerstad…

. ..

.

I bilvägen upp till byn har tjälen pucklat ut luftspalter som nu säckar ihop och bildar väldiga hålor. Vår labrador Freja, som är en fin sökhund, nosar funderande…

,

.

,.

…för att sedan gräva sig ner och utforska dessa nya fantastiska skrymslen.

.

.

Man vet aldrig. Där kan finnas någon övervintrad mask som kvicknat till. Eller en förskrämd skogsmus.

.

.

Nja. Bara rutten tjäle och gammalt grus. Men vågar sig en mördarsnigel hit är den dödens!

.

.

Här är det Christer, en av mina svärsöner, som pustar ut i skogsbacken

Annars är det hos oss bråda dagar med att gallra och fälla, kvista och kapa, klyva och hugga, för att få in veden för nästa vinter. Den djupa lössnön i skogen har inneburit att jobbet släpar.

En sådan här sträng kyla har för oss som för många andra haft ett högt pris. Veden har tagit slut eller så har man tvingats att helt och hållet lita till el. Elräkningarna har de senaste månaderna dubblats eller tredubblats. I tidningarna kan man läsa att de tre eljättarna ska vara ”mjuka” mot sina kunder och tillåta avbetalningsplaner. Räntan på de försenade pengarna blir 8 procent. Jag kallar det hellre för det ocker som det handlar om.

Annars blir det gott om politisk melankoli i dessa dagar. I morgon är det trettio år sedan folkomröstningen om kärnkraft och samtidigt lägger regeringen sin proposition i riksdagen om att tillåta laddningen av tio nya kärnreaktorer. I frukost-TV intervjuade KG Bergström Maria Wetterstrand och han kunde sammanfatta sin utfrågning med att Miljöpartiet nu sviker sitt eget program om ”en omedelbar avveckling av kärnkraften”. Wetterstrand kunde lova industrin energi men inte att avvecklingen ens skulle inledas under ett styre med en rödgrön regering. ”Miljöpartiet står nu för det som var Linje 2 för trettio år sedan”, menade Bergström…

Ska man i längden – med en iskall vinter i minne – argumentera för både fossil- och kärnkraftfria lösningar när det gäller vårt och världens energibehov då krävs åtminstone stommen till en plan som innefattar de väsentliga delarna av vår produktion, vårt boende och vår konsumtion i stort, liksom de transportlösningar som krävs för att klara detta. Det ”privata ägandet” eller ”marknaden” kommer inte att klara vare sig biffen, värmen eller en bra social standard för alla människor. Miljöpartiet, är inte längre asfaltens maskrosbarn utan har de senaste åren fått alltmer fast mark under fötterna som ett marknadsliberalt borgerligt parti främst för städernas högutbildade medelklass. Dess talrör kan peka på en del bra åtgärder och vurma för en lite bättre mer modern livsstil – för de egna väljarna. Men lika lite som den gamla arbetarrörelsens förolyckade partier har man ens en tanke på den sociala revolution som krävs om vi ska få ett samhälle där det är den sociala och ekologiska nyttan som bestämmer vad och hur vi ska producera.

—————————-

.

Här en bild av Martin Fredriksson från Jobbupprorets

demonstration i lördags till Svenskt näringsliv.

.

För övrigt är avtalsrörelsen inne i det som kanske måste kallas för ”stormens öga”. Alltså stiltje.  Handels varsel kan betyda ”kulingvarning”. Men friska vindar har redan blåst från Jobbupproret.se där även nu Svenska Hamnarbetarförbundet ställt sig bakom:

.

Hamnarbetarförbundet stöder Jobbupproret

Hej kamrater!
Svenska Hamnarbetarförbundet har på sitt styrelsemöte den 11 mars beslutat ställa sig bakom jobbupproret. Vi tycker att det är helt riktiga krav som ställs och den nyliberala utvecklingen av arbetsmarknaden som nu stoppas.
Med fackliga hälsningar
SVENSKA HAMNARBETARFÖRBUNDET
Björn A.Borg
Förbundsordförande

.

I går gästade min gamle vän och fackligt politiska vapebroder under många år Tomas Johansson Agenda. Hans skarpa omdömen om våra chefers bonusar kan du lyssna till här: SVT 2 Agenda.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vårvinter, snöstorm, tranor, kärnkraft, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3.AB4,

Dela

Stopp för

SVINERIET

Lena Mellin frågar i dag om Fredrik Reinfeldt hycklar eller bara driver vanlig realpolitik när han pratar om att minska utsläppen av koldioxid. Detta eftersom statliga Vattenfall numer äger kolkraftverk ute i Europa.

Svaret är att han driver både realpolitik och hycklar. På samma sätt som Göran Persson när han pratade vackert om ”det gröna folkhemmet” samtidigt som han – med benäget stöd från Maria Wetterstrand (!) och Lars Ohly – hade det politiska ansvaret för att Vattenfall köpte kolkraftverken i Tyskland och Polen.

Grundproblemet är det samma som för svineriet i den industriella grisuppfödningen. Här råder inte demokrati och förnuft utan EU:s fria konkurrens. En blind marknadsekonomi. Där den ekonomiska liberalismens ”osynliga händer” sedan ger oss billig fläskfilé från plågade djur eller billig el från skitig kol.

Grundproblemet med den skitiga energiproduktionen från kol är det samma som för svineriet i den industriella grisuppfödningen.”Lönsamheten”  tvingar producenterna till felaktiga val och prioriteringar. De döda sönderstressade grisarna  på bilden är från en fabrik i USA. Avfallet får gå till hundmat…

I går var Mona Sahlin energiminister och drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. I dag har Maud Olofsson tagit över hennes roll.I dag är också Eskil Erlandsson ansvarig för svineriet på grisfarmarna.

I grunden ifrågasätter ingen av dem lönsamheten som kompass för framtidens energipolitik – eller framtidens djurhållning. Men bra ekologisk och etiskt godtagbar djurhållning liksom en övergång till rena och ofarliga energislag är omöjliga med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.

Sak samma med julskinkan. Jag tror inte att man ska ”socialisera” jordbruket. Men ska vi kunna äta vår granna gris utan att få dålig smak i munnen krävs regler och en ”grön protektionism” som ger uppfödarna en rimlig chans att sluta med svineriet i de stora grisfabrikerna…

Här kan du läsa mer om förutsättningarna inför mötet i Köpenhamn:

Inför Köpenhamn

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kolkraft, Vattenfall, Reinfeldt, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, EU

I pressen:AB1,AB2,AB3,ETC,SVD1,SVD2,SDS1,Internationalen,

Dela

Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade...

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,

Dela

Maud Olofsson på grund

Maud Olofsson har gått på grund och när hon nu försöker komma loss och ta sig ut på öppet vatten, missar hon backen, drar i stället på med full fart framåt och skrapar in i mer grynnor och urberg.

En bit längre ut på sjön driver Jan Björklund runt. I stället för att erbjuda bogserhjälp med tross och livlina håller han yviga presskonferenser om mer och mer kärnkraft…

I morse var Maud Olofsson inbjuden till SVT:s frukostnyheter. Där fick hon först frågan om varför hon och regeringen inte kommit med några ägardirektiv för Vattenfall, trots att detta utlovades redan för tre år sedan. Svaret blev ännu ett förlorat ägg: ”Vattenfall är ett stort europeiskt bolag. Med 265 miljarder i omsättning och med 33 000 anställda. Då måste vi ta tid på oss. Först måste bolaget utveckla en egen strategi. Sedan kan vi komma med direktiven…”. Olofsson menar alltså att det är bolagets direktörer som ska formulera den långsiktiga målsättningen. Hon själv, som politiskt ansvarig ägare, ska vara passiv i detta arbete för att först senare formulera det som direktörerna kommit fram till i några käcka slagord…

Vidare menade Olofsson att hon inte gjort fel. ”Kommunikationen” kunde ha varit bättre och ”Den som inte gör några fel har gjort för lite” fick vi veta. Vad hon missat är det uppenbara. Hon har inte gjort för lite utan gått på grund därför att hon inte gjort ett skvatt. Hon har låtit Vattenfalls direktörer styra utvecklingen.

Till sist pressades hon ändå till ett klart besked. Hon var ”tveksam” när det gäller om Vattenfall ska driva kärnkraftverk i Tyskland men gav – i linje med regeringskoalitionens uppgörelse – klartecken för nästa generation av svenska reaktorer. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist. ”Blott Sverige svensk kärnkraft har”, tycks centerledaren mena. Bättre att svenskar dör med riktigt svensk radioaktivitet än tyskar med svensk. Frågan är om centerrörelsen kan leva med detta. Trots allt kom det gamla Bondeförbundet in i den moderna politiken och blev Centerpartiet tack vare sina löften om ett stopp för svensk kärnkraft.

Om Maud Olofsson blir kvar där på sitt grund efter valet återstår att se. Hon har trots allt tur i oturen. Valet av Cecilia Malmström till ny svensk kommissionär flyttar för en stund fokus från hennes ofrivilliga strandhugg till en annan kvinnlig politiker. Jag har inget till övers för den politik som Malmström står för. Inte ens det faktum att hon är uppvuxen i Göteborg hjälper. Men med henne får vi i vart fall en seriös människa som till skillnad från Maud Olofsson uttrycker sig tydligt och utan en massa glidningar.

Det är bra för då blir det lättare att bekämpa hennes politik.

Läs mer i gårdagens blogg; Socialisera Vattenfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, kärnkraft, miljö, Köpenhamn

I pressen:AB1,AB2,SVD1,,DN1,SVD,SVD2,AB3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,RödaGöinge,EttHjärtaRött,

Dela

Socialisera Vattenfall!

Konstig rubrik. Vattenfall är ju redan statligt?

Så kanske många menar. Vilket naturligtvis är sant. Dagens Nyheter driver exempelvis en kampanj för att privatisera, att sälja ut de delar av Vattenfalls verksamhet som inte rör svensk energiproduktion.

Men samtidigt är det så att Vattenfall i de flesta avseenden drivs som vilket annat bolag som helst. Ja, kanske inte riktigt. Under Lars G Josefssons tid som vd har det varit exceptionellt framgångsrikt! Det är inte så länge sedan som den ansedda tidningen Times korade Josefsson till ”årets hjälte i Europa” och med det menade att han lyckats med att förena grön omställning med god lönsamhet. Josefsson blev kompis med världens stora. Bland annat nära vän och rådgivare till Tysklands Angela Merkel.

Det är inte så många år sedan Times

publicerade denna idolbild på ”den gröne

företagsledaren” och utsåg honom till ”Europas hjälte”.

Alla har vi sett hur Maud Olofsson snubblat på sig själv de senaste dagarna. Uppenbart vet hon inte hur hon ska komma på fötter. Framförallt vet hon inte vilket ben hon ska stå på: ”lönsamheten” eller den ”gröna omställningen”. Dessutom har hon det svårt med att hantera frågan om kärnenergin. Ingår den i en ”grön omställning” eller inte?

Grundproblemen finns i EU:s energipolitik. Bakom Vattenfalls kolkraftsköp låg regeringen Göran Persson med benäget stöd från (v) och (mp). Som energiminister var det Mona Sahlin som var drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. Där det första steget för oss var Nordpol, alltså den gemensamma elmarknad eller elbörs där företag och vi vanliga konsumenter ”fritt” ska kunna välja mellan olika kraftbolag och nätproducenter. Vi tvingades till att slösa tid med att fundera över om vi ska ha ett rörligt eller ett fast elpris. Fundera om vattenmagasinen i norr är fyllda eller inte? Eller ha koll på om Forsmark räknar med mer reaktorstopp. Kanske ska vi välja den tyska uppstickaren, kraftproducenten Yello Strom? Med hjälp av Nordpols höga marknadspriser kunde samtidigt de tre kraftjättarna i Sverige Vattenfall, Fortum och Sydkraft, tjäna storkovan. Det är bland annat dessa vinster som Vattenfalls Lars G Josefsson använt för sina uppköp av kol- och kärnkraftverk i Europa…

För oss konsumenter blev resultatet av Sahlins ”fria konkurrens” det omvända. Trots att producentpriset för svensk el var extremt lågt fick vi rekordsnabba höjningar av elpriset. För många människor blev det halsbrytande nog helt plötsligt svårare att klara elräkningen än räntorna på sina bostadslån. Om ett och ett halvt år kommer dessutom nya EU-regler att läggas till de gamla. Sverige är absurt nog på väg att delas in i tre eller fyra olika prisområden. Vi får konstgjorda energilandskap med olika elpriser. Det blir dyrast el i söder. Minst dyr blir elen i norr. Idén bakom dessa nya regler från EU-kommissionen är dessvärre inte att öppna upp för en sorts glesbygdsstöd utan med dessa nya regler vill man få bort flaskhalsar i elnäten, man vill stimulera till investeringar i distributionsleden så att det blir ett bättre flöde av el mellan Sverige och Europas övriga marknader.

Katastrofen i Tjernobyl ”har faktiskt hänt”, för att använda

Tage Danielssons bevingade ord om Harrisburg…

De senaste dagarna har Maud Olofsson veckan pannan och brytt sig mycket om framförallt de tre ägardirektiv för Vattenfall som hon jobbat med: ”lönsamhet”, ”grön omställning” och ”varumärket”. Om vi hoppar över det sista direktivet som naturligtvis är beroende av de två första kvarstår alltså ”lönsamheten” och ”den gröna omställningen”. När det gäller bolagets lönsamhet är det ingen som klagat. Företaget har de flesta år genererat massvis med miljarder i vinst till staten. Nej, den stora haken för Olofsson är naturligtvis det här med den ”gröna omställningen”. När Mona Sahlin lämnade över fanns det direktiv om att denna skulle gälla för Sverige, men ingen tolkning av hur kärnenergin skulle hanteras. Det är därför – och i linje med Maud Olofssons nya vurm för kärnkraft – som Vattenfall i gruppen Industrikraft, tillsammans med en del stora svenska förbrukare och kärnkraftslobbyn, planerar för att ta i bruk tiotalet nya reaktorer om 10 till 15 år. När det gällde övriga Europa fanns det inga direktiv alls från Sahlins energidepartement…

Summan av allt detta är att Maud Olofsson – och den rödgröna alliansen – förr eller senare måste ta ställning till om kärnkraft ska ingå i den plan som kan ta Europa bort från sitt beroende av fossila bränslen. Bägge regeringsalternativen måste sluta med att strutta runt med hur de menar att oljan och kolkraften ska avvecklas? Med eller utan kärnenergi? Det är denna fråga som alla intresserade människor vill ha besvarad. Vare sig de olika partikoalitionerna vill det eller inte kommer detta också att bli en viktig valfråga. Inte ens Vänsterpartiet har klargjort var man står när det gäller kärnkraften. Dess näringspolitiske talesman Kent Persson säger bara att ”det behövs tydliga och glasklara direktiv”. Det är naturligtvis bra. Men bättre hade varit om han kommit till skott om innehållet!

Grafitbranden bekämpades med olika kemiska medel. 800 000 människor, mest värnpliktiga, från hela det forna Sovjetunionen skickades till Tjernobyl för att hjälpa till med saneringen. Bl a stod de på led och sprang in och grävde under den havererade reaktorn för att härden inte skulle fortsätta ned i marken.Tusentals av dem har dött i förtid av den radioaktiva strålningen.

För alla socialister är det självklart att ”kärnkraften ska väck”. Kolkraften i Europa ska inte ersättas med hjälp av kärnenergi utan av sol, vind, bioenergi och vatten. Det är i en övergång till dessa rena och ofarliga energislag som det blir omöjligt med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.

I Svenska Dagbladet drar Gustav Fridolin en helt annan slutsats:

Problemen att styra Vattenfall verkar, oavsett regering, bottna i att man skiljer mellan de miljömässiga målen som politiska överväganden i bred samsyn lett fram till och affärsmässigheten. Men här finns ingen motsättning. Flera svenska privata aktörer tar idag större klimatansvar och anledningen till detta är uppenbar: den som tar täten i omställningen får ett försprång på marknaden. När alla länder samtidigt söker hållbara energilösningar, är det i den riktningen den största utvecklingspotentialen på energimarknaden går att finna.

Men detta är inte sant. De ”aktörerna” finns bara på låtsas. Det hela är bara en fåfäng liberal dröm. Det finns inga kvartalskapitalister som kan tänka sig att vänta i decennier på sin utdelning…

Kampen för att socialisera Vattenfall måste naturligtvis gå hand i hand med anställda och antikapitalistiska rörelser och partier i hela Europa. En övergång till energiproduktion där det är den sociala nyttan som bestämmer, inte vinstmöjligheterna, innebär dessutom att producenter och brukare i Tyskland eller Nederländerna tar över ägandet och ansvaret för sina egna resurser och sitt eget arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om Vattenfall, Maud Olofsson, Lars G Josefsson, Mona Sahlin, Ekonomi, politik, energipolitik, kärnkraft, regeringen, den rödgröna alliansen, Gustav Fridolin

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,

Bloggare; Jinge,RödaGöinge,Ett HjärtaRött,

Dela

När man snubblar på sig själv…

Först var det Vattenfall som brast i ”sin kommunikation”. Sedan var det Maud Olofsson.

Frågan är vems ”varumärke” som är mest skadat. Vattenfalls eller Maud Olofssons? Hon har helt enkelt snubblat på sig själv och då är det svårt att komma upp på fötterna.

Först sa hon att hon inte visste något om ansvarsfrågan när Vattenfall köpte tysk kärnkraft. Då sa hon också att Vattenfall inte skulle ta ansvar för en olycka med de reaktorer man hade i drift. Sedan kom hon på att hon som näringsminister och ansvarig ägare borde ha känt till det här byket. Fakta fanns tidigt både i årsrapport och i pressen. Dessutom hade hon insett att ägare till kärnkraft ska ta ett ansvar vid olyckor…

Med dessa nya insikter säger hon nu att hon länge ”anat” det hela. Vilket också omformulerats till att hon ”luftat” sina åsikter internt. ”Man behöver inte säga allt till media…”. Dessutom blev det helt plötsligt självklart att Vattenfall ska vara ekonomiskt ansvarig vid en kärnkraftsolycka…

Det hela kan bokföras som en klassiker. En eufemism eller på vanlig svenska, en förskönande omskrivning. Ett talesätt att använda när någon ljuger:

NN brast i sin kommunikation. Men å andra sidan behöver man inte säga allt till media…

Det är inte lätt att snubbla på sig själv. Maud Olofsson brukar ofta gnata om att den eller den politiske motståndaren ”inte gjort sin hemläxa”. Det lär vi inte få höra mer.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Maud Olofsson, Vattenfall, Centern, Lars G Josefssson

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Andra bloggare: RödaMalmö,Jinge,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,Schlaug,Etthjärtarött,

Dela

Dags för ekosocialism?

I några dagar har nu Vattenfalls Lars G Josefsson balanserat på slak lina. I dagens Aftonbladet vill man på ledarplats putta till honom så att han drösar ner och i fallet tar med sig sin ledning:

Gör detta till en rödgrön valfråga. Ägardirektiven måste skärpas och Vattenfalls ledning bytas ut.

Förtroendekrisen handlar i grunden om ett energi­politiskt haveri. Efter Centerns piruetter råder osäkerhet om vad som gäller. Vad vill regeringen med Vattenfall? Hur ska elförsörjningen se ut framöver?

Näringsminister Maud Olofssons otydlighet har fått reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar. Marknaden för förnybar energi och energi­effektiv teknik har gått i stå. Alltmedan Vattenfall värnar allt annat än den svenska elförsörjningen.

Detta borde bekymra både miljömedvetna medborgare och den elberoende basindustrin.

Det är bara att hålla med. Men sedan gäller det att vinna den valfrågan. Spåren från förr förskräcker och i samma ledare konstateras uppriktigt att ”även den socialdemokratiska regeringen lät bolaget härja fritt på den europeiska marknaden”. En rödgrön regering i tjänst hos löntagarna måste ha en trovärdig plan när det gäller den framtida energipolitiken och att säga detta är samma sak som att ha en planerad ekonomi som fullständigt bryter med marknadens fria logik när det gäller produktion, transporter och boende. Det går inte bara att rakt ut i luften prata om förnyelsebara energikällor. Ta bort kärnkraften och fossila bränslen från den svenska elkorgen och beskriv i reda siffror hur denna omställning skulle kunna se ut. Framförallt om man räknar med ett stort antal elbilar är detta ingen enkel uppgift. Men fullt möjlig.

Redan under Folkomröstningen om kärnkraften 1982 utarbetade miljörörelsen sin egen skiss till en alternativ energiplan, MALTE. I dag snart trettio år senare är frågan långt mer akut. Miljöhoten är skarpare och oavsett om man anser att koldioxiden har en liten eller stor roll när det gäller klimatet så är tillgången på fossila bränslen begränsad. Framförallt tillgången på olja planar ut samtidigt som vår kära planet år 2050 kommer att trampas av tre miljarder fler människor än i dag. Människor som alla kommer att lämna åtminstone lätta ekologiska fotavtryck efter sig. Det är också så illa att det inte bara är Maud Olofssons ”otydlighet” som har fått ”reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar”. Reaktorkramarna i arbetarrörelsen är många. IF Metalls ledning, med Stefan Löfven i spetsen kramar både kärnreaktorer och krigsindustri. Många arbetare och tjänstemän delar i grunden hans ”oro för jobben” och den kan bara bemötas med konkreta alternativ.

Vattenfalls dåraktiga lättsinne för människor och miljö måste bekämpas med ett politiskt program, med en rödgrön rörelse i löntagarnas tjänst, som bryter med den logik som inte bara är Lars G Josefssons utan motorn i hela det nyliberala projektet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, miljörörelsen, Köpenhamn, IF Metall

I pressen: ,AB2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,

Dela

Kortslutning så att propparna ryker

”Dra åt helvete! Produktion och distribution är hjärtat i ett kraftbolags verksamhet. Det är hål i huvudet på någon…”

Så finkänsligt uttryckte sig SEKO:s ordförande Janne Rudén när han kommenterade det interna styrdokument som TV 4 kommit över och som visar att Vattenfalls ledning vill sälja ut hela sitt svenska distributionsnät – till 850 000 hushåll och företag – och använda färska 50 miljarder till att bygga kärnkraft i Storbritannien.

Den ”någon” som har hål i huvudet är naturligtvis Vattenfalls vd Lars G Josefsson. Uppenbart är det kortslutning i skallen både hos honom och hela styrelsen – så när som hos dess vice vd, Hans von Utman, vilken motsatt sig beslutet och då fått sparken. Vattenfalls styrelse har en strategi som är lika smart som planerna hos Jönssonligan. Tänk om SJ skulle sälja ut hela det svenska järnvägsnätet och använda pengarna för att köpa in sig i Ryanair?

”Sickan” i Jönssonligan på väg att förverkliga en av sina planer…

Men är det kortslutning i Vattenfalls styrelse har det samtidigt gått en propp i huvudet hos energiminister Maud Olofsson. Hon är ännu så länge oanträffbar för kommentarer. Men hon är politiskt ansvarig för statligt äga Vattenfall och har sedan länge varit varse att hennes vd Josefsson lekt ”Sickan” i filmerna om Jönssonligan. Redan i januari i år cirkulerade massor med rykten om Vattenfalls planer på att satsa på kärnkraft i Storbritannien. ”Vi är redo att bygga ny kärnkraft om möjlighet ges. Vi siktar på en ledande position globalt”, hette det då från Johansson. Redan då – i januari – var Olofssons departement naturligtvis väl införstått med planerna. Så här sa hennes högra hand, statssekreterare Ola Alterå, i en intervju för Svenska Dagbladet, när han skulle bemöta kritiken mot Vattenfalls satsning på tysk brunkol:

Vattenfall är ett av Sveriges största bolag alla kategorier. Vi gör inte ett symbolutspel inför konferensen. Men vi driver en tydlig förändringsagenda. Ministrarna tar inte ställning till enskilda projekt. Det är EU:s klimatmål för 2020 som gäller. Man kan räkna baklänges från hur energiproduktionen i Europa ser ut, i vilken takt kol måste minska och förnybara energikällor öka, säger Ola Alterå. SVD sammanfattar sedan de nya direktiven: Han avslöjar att de nya direktiven till Vattenfall kommer att innebära en radikal kursändring i Vattenfalls energiinriktning. Bolaget ska vara med och leda omställningen till förnybara energislag, inte bara i Sverige utan i Europa. Det innebär att Vattenfall ska bidra väsentligt till att EU lyckas öka andelen förnybar energi med 20 procent till år 2020.

Olofssons och regeringens direktiv för Vattenfall var helt enkelt att minska beroendet av fossila bränslen genom en storsatsning på kärnkraft. Planerna på att ta sig över Nordsjön och hjälpa Gordon Brown med hans kärnkraftssatsning är nygamla. Det vi fått veta de senaste dagarna är att satsningen, i regi av ”Industrikraft”, också gäller Sverige.

När Maud Olofsson sommartalade i Almedalen var  pionjärer där från Folkkampanjen för att påminna henne om sina gamla politiska ambitioner.

”Jag sätter min heder i pant på att inte ladda reaktorn i Barsebäck”, sa en gång Maud Olofssons ungdomsidol och mentor, Centerpartiets Torbjörn Fälldin. Han förlorade panten och sin heder och sitter nu bortglömd uppe i sin stuga i Ångermanland och puffar på sin pipa. Vi får se om hans efterföljare Maud Olofsson tänker sätta sin heder i pant på att statliga Vattenfall inte ska ladda Storbritanniens nya generation av kärnkraftreaktorer…

Men bäst vore naturligtvis att sparka både henne och Vattenfalls styrelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Maud Olofsson, regeringen, den rödgröna alliansen, Kärnkraft, Folkkampanjen

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,AB2,DN2,

Andra bloggare: Jinge,Ilsemarie,

1. Henrik Says:

Bara konstaterar att du har missat ett par detaljer: SJ har inget järnvägsnät alls. Det gick över till Banverket 1988 när den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson avreglerade spårvägstrafiken och lade all banunderhåll på banverket. Greencargo och SJ med flera måste köpa in sig på spårvägarna. Varför ska inte vattenfall kunna koncentrera sig på produktion så kanske äntligen vi får lite konkurrens och lägre priser på vår el, istället för att de ockeravgifter som vi betalar till Vattenfall idag som nätavgifter mm går till finansiering av bygga fler kolkraftverk i Tyskland. Vad har Maud med vad Vattenfalls styrelse diskuterar? Visst är hon ansvarig, men då måste ju hon få informationen på siitt bord att ta ställning till också. Maud sitter inte och avlyssnar allt som händer där, till skillnad från SAPO som är S hemliga polis.

1. Göte Kildén Says:

Jo, visst är det Banverket. Idiotiskt nog privatiserade Ingvar Carlsson delar av själva trafiken.

Men min poäng var att Banverket är statligt och ska driva utvecklingen inom järvägssektorn. Ansvara för drift och förvaltning av anläggningarna. Samordna lokal, regional och interregional trafik samt ge stöd till forskning och utveckling.

Ska staten då i stället sälja Banverket, behålla SJ och köpa Ryanair. Så borde frågan formulerats för att visa hur dumt det hela är.

Konkurrens? Det är EU och den öppna elmarknaden i Europa som driver upp priset. Kostnaden för svensk el är bara 10 öre kilowatten.

Hade Jan Björlund varit ansvarig för regeringens energipolitik då hade jag inte blivit upprörd. Men Maud Olofsson spelar falskt. Hon själv och hennes Centerparti har rötterna i Linje 3. I motståndet mot kärnkraften. Hon vet självfallet allt om Vattenfalls diskussioner. Vad har hon annars betalt för? Att hon inte “kommer ut” och talar om att hon är för att statliga Vattenfall ska sälja elnätet och vara med i en gigantisk satsning på kärnkraft på andra sidan Nordsjön. Det är detta som gör mig rasande.

G

Dela