Aldrig

glömmer vi

hans ofredsår

Välgärningen kom på kvällen den 30 november klockan 21 00. Då går en 19.5-millimeters kula från ett gevär in i Karl XII:s hatt, slår igenom pannbenet vid vänster tinning, spränger sig igenom hjärnan för att till sist krossa pannbenet och gå ut genom högra tinningen. Hans huvud sjunker ner i fältkappan. Lite blod sipprar ner i värnets grus och en militärdiktators liv är till ända.

I arton långa år hade Karl XII tillbringat sitt liv på marsch, i läger eller på slagfältet. Hans dödsryckningar ändade inte bara ett krigarliv utan innebar välsignat nog att den svenska stormaktstiden var slut.

Ser man till kalla siffror bara från Karl XII:s ofredsår under 1700-talets två inledande decennier räknar forskarna med att mer än 200 000 man ställdes på benen inom ramen för det ordinarie indelningsverket, därtill kom värvade trupper. Minst 120 000 stupade eller dog i sjukdomar i fält eller fångenskap (en del forskare har mycket högre siffror). Av de 30 000 man som förnedrades i tsarens fångenskap var det bara 5 000 som återvände efter kriget.

Om man ställer dessa i sig så fasansfulla siffror i förhållande till Sveriges och Finlands ringa befolkning på sammanlagt bara 1.8 miljoner människor, blir förlusterna nästan ofattbara. Inte minst om man tänker på att nästan alla som stupade var män i arbetsför ålder.

Tänk om. Ja, tänk om av Sveriges nuvarande befolkning 500 000 yrkesverksamma män skulle stupa i ett nytt krig eller i sjukdom. Samtidigt ska vi komma ihåg att i den sociala katastrofen under Karl XII:s militärdiktatur drog dödliga farsoter fram som präriebränder. Värst var böldpesten 1709 när liemannen skördade minst 100 000 människoliv.

Den självklara frågan på diktatorns dödsdag är givetsvis: Hur kan en enda människa hylla minnet av denna man? Hylla i stället den som höll i geväret när det begav sig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: SDS1,SDS2,SDS3,SVD1,DN1,AB1,

Andra bloggare: Jinge,