-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.

Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.

-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.

.

Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.

.

Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.

Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.

Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.

.

Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.

.

Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.

Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.

Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.

.

I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.

.

Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.

Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.

.

Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution

Dela

.

Nio månader har gått sedan diktatorn Mubarak drevs bort från makten av miljontals människor i en revolutionär våg som den arabisktalande världen aldrig skådat förr.

Mubaraks maktbas var säkerhetspolisen vilket tillät den högsta militärledningen att spela ett dubbelspel. Å ena sidan spelade den med i revolutionen för att stoppa tendenserna till avhopp till revolutionärerna från vanliga soldater. Å andra sidan gav det generalerna möjlighet att placera sig själva vid statsrodret genom att utropa ett Högsta Militärråd med uppgift att ”införa demokrati”.

På nytt slås ungdomar blodiga av landets polis och militär.

.

I fyra dagar har vi nu sett scener som påminner om revolten i januari. –Mubarak är borta men regimen finns kvar, ropar nu unga aktivister. De brustna illusionerna om militärens roll och intentioner har nått den kritiska massa där modet att stå upp mot polisens och militärens våld på nytt omfattar hundratusentals människor över hela landet. För det är inte bara på det symboliska Tahrirtorget som militärens makt ifrågasätts öppet. Mobiliseringen sker samtidigt i flera andra städer.

Under sommaren och hösten har militären allt mer öppet visat upp sitt rätta ansikte. Brutalt våld används dagligen mot strejkande arbetare. Inte mindre än 15 000 personer har ställts inför rätta anklagade för alla möjliga ”brott” mot överheten. Många fall av tortyr har rapporterats. Kort sagt, allt fler har börjat inse att militären manövrerar för att behålla makten även efter val till parlamentet. Beviset att det är fallet kom för de flesta i förra veckan då militären lät förstå att den skulle stå ”garant” för den nya konstitutionen, det vill säga att den skulle ha sista ordet över dess innehåll och uttolkning.

.

Mot polisens överlägsna eldkraft använder ungdomen stenar och ett enormt mod.

.

Gnistan som tände revolutionens andra våg kom inför helgen då polis med brutalt våld attackerade cirka 200 ungdomar som slagit upp ett tältläger. I fredags samlades närmare 100 000 på Tahrirtorget för att protestera mot militärens intentioner för den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet som uppenbarligen spelat under täcket med militären inför valet den 28 november kände sig tvingat att mobilisera sina anhängare eftersom militärens posering som ”garant” var för grov för att sväljas hel.

I lördags kväll intogs torget på nytt av demonstrerande ungdomar i protest mot våldet mot de tältande. Allt fler människor strömmade till för att kräva att militären överlämnar makten till en civil regering. Regeringen hamnade hängande i luften och avgick i går. Den saknade allt inflytande över situationen eftersom den var militärens fikonlöv.

.

Skadade förs till provisoriska ”fältsjukhus” där frivilliga läkare och vårdare ger första hjälpen

.

-Folket vill att SCAF avgår, skallar nu det gemensamma slagordet riktat mot militärrådet. Det grova våldet mot demonstranterna verkar bara mobilisera fler och fler som ansluter sig till protesterna. Amnesty International säger nu i en rapport att militärrådet står för ett förtryck som de kallar ”värre än Mubaraks”. Och på nytt står de ”demokratiska ledarna” i väst med bar bak. Obama, Cameron och andra bara talar om ”försoning”, ”moderation” och ”ett slut på våldet” utan att ta ställning mot militärens uppenbara försök att lägga beslag på revolutionen för den härskande elitens räkning. I dag vet alla på Tahrirtorget vilken roll västmakterna har i militärens våld. USA betalar 2 miljarder dollar per år till landets försvarsmakt. Men demonstranterna drabbas också mer konkret av Obamas ”stöd till demokratin”. Alla på torget vet varifrån tårgasen kommer ifrån som de beskjuts med. Patronerna har visats upp för media. På dem står det klart och tydligt ”Made in USA”.

.

Tårgasen tillverkas i USA av Combined Tactical Systems i Pennsylvania.

I dag tisdag kallar radikala krafter inom oppositionen – Muslimska brödraskapet har krupit tillbaka under sitt och militärens varma täcke och deltar inte – till en miljonmarsch över hela landet. Scener från från olika städer visar att de unga är tillbaka i spetsen för revolutionen. I januari samlades miljoner till kamp för rättvisa, frihet och värdighet. Inget av detta har verkligen uppnåtts. Därför tar nu revolutionen ett nytt steg framåt. Om det ska leda till militärrådets fall återstår att se. Allt beror på hur stora folkmassor som reser sig mot förtrycket.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Röda Malmö,PerBjörklund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tahrir, Kairo, Mubarak, USA, Obama, Cameron

Dela

Tänk om hela världen gör uppror!

.

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…     

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA.  Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

.

I Zurich protesterade också många.

.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99%  -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

Dela

Ett vittne från stridens mitt.

Den egyptiska revolutionen fyller inte längre våra medias förstasidor. Anstormningen av diktaturen Mubarak är över. Men på arbetsplatserna, i skolorna och överallt där de arbetande kräver värdighet och sina medborgerliga rättigheter hamnar de i konflikt med det gamla. Den militära ledningen för landet balanserar mellan eftergifter till folkliga krav och förtryck av rättigheter som rätten att strejka. I den kampen är bygget av fackliga organisationer på varje arbetsplats en viktig del. I intervjun här under kan vi ta del av en facklig aktivists erfarenheter och förklaring av vad som sker just nu.

.

Revolutionärernas idylliska smekmånad med militären är över.

.

Intervjun med Fatma Ramadan publicerades nyligen på fackföreningen Solidaires hemsida www.solidaires.org . Fatma Ramadan är arbetsplatsinspektör i Kairos stadsdel Guiza och deltar sedan lång tid i arbetet för att bygga självständiga fackföreningar i Egypten. Hon arbetar i Samordningskommittén för facklig frihet och arbetsrätt och hon är medlem i den politiska organisationen Tagdid (Socialistisk förnyelse), som är en grupp med ursprung i den internationella rörelse vars främsta representant är det brittiska SWP. Tagdid ingår i en bredare egyptisk partibildning med namnet Tahluf.

Intervjun gjordes i Kairo den 31 maj av Alain Baron och Julien Ente för Union syndicale Solidaires räkning.

Översättning: Benny Åsman

**********

Arbetarrörelsens plats i den egyptiska revolutionen.

-Hur ser du på revolutionen?

Vanligen görs två skilda analyser av den egyptiska revolutionen.

-De flesta beskriver den som en ungdomens revolution baserad på Facebook och Internet. De som delar den åsikten frågar ironiskt: ”var finns arbetarklassen?”

-En minoritet som finns framför allt i den radikala vänstern ger arbetarklassen en avgörande roll. De anser att arbetarklassen har en enorm potential och är kapabel att omforma den pågående revolutionen till en social revolution.

.

Alla genuina revolutioner börjar som en folkfest. Det är reaktionen som står för våldet.

.

Jag intar en mer nyanserad hållning mellan de två. Den revolutionära processen började inte den 25 januari. Den är ett resultat av en lång historia av kamp inklusive stödkampanjen till den andra intifadan i Palestina och kampen mot kriget i Irak. Det ledde över till en konfrontation med Mubaraks regim och en opposition mot sonens planerade ”tronföljd”. Inom ramen för dessa mobiliseringar var textilstrejken i Mahallah 2006 och skatteindrivarnas strejk 2007 ett kvalitativt steg framåt. De båda strejkeran som ägde rum trots företagarnas, statens och den officiella fackföreningens (ETUF) repression blev upptakten till dagens revolution. I denna revolutionära historiskt utdragna process hade arbetarklassen en uppenbar plats. Men arbetarna var del av en bredare rörelse i kamp mot den nyliberala politiken med en internationell dimension. För mig är det konstlat att vilja skilja dessa aspekter åt.

.

Trots militärens varningar gick 20 000 textilarbetare i strejk

vid Mahallahfabrikerna den 17 februari.

.

Demonstrationerna på Tahrirtorget krävde inte bara diktaturens fall. De hade också en social sida. Samma sak gällde i Mahallah, Suez och Alexandria. Hittills har arbetarna huvudsakligen deltagit som individer, inte kollektivt som klass. Det är sant att under Mubaraks sista vecka vid makten spelade arbetarnas sittstrejker en avgörande roll men rörelsen generaliserades inte. Det fanns inga organisationer som kunde ena rörelsen. Strejkerna förblev uppsplittrade sinsemellan och arbetarklassen kunde inte uttrycka sig kollektivt. En generalstrejk förbereddes men för att hindra den gjorde armén i en klyftig manöver Mubarak till syndabock. Av alla dessa anledningar är organiseringen central för mig.

Hur ser du på läget i dag?

Fath Allah Mahrous, som är en gammal aktivst i Egyptens Socialistiska Parti, gillar att säga att vi befinner oss i en situation av dubbel makt, med gatan på den ena sidan och militären på den andra. För mig måste vi lägga till ett element, arbetarklassens organisering som det är nödvändigt att lägga fokus på.

I denna situation av begränsad dubbelmakt står det klart att de väpnade styrkornas Högsta Råd är i allians med krafter ur den gamla regimen, olika konservativa krafter som liberalerna. De agerar energiskt för att undergräva revolutionens sociala aspekter genom:

-En medial och ideologisk kampanj

-Ett rättsligt förtryck ( arresteringar, rättegångar, konvokationer av civila inför militärdomstolar…)

-Lagar införda uppifrån utan något samråd (kriminalisering av strejker, lagliga hinder för bildande av partier, begränsning av vallagarna…)

.

Nasser hyllades som en hjälte efter nationaliseringen av Suezkanalen.

En ”revolution” uppifrån.

.

Det är möjligt att armén försöker att agera som på 50-talet :

-Ge efter för vissa sociala krav

-och i utbyte begränsa friheten inklusive strejkrätten eller kanske generalisera förtrycket av alla friheter.

Men vi dag befinner vi oss i en annorlunda situation, för revolutionen sker underifrån till skillnad från åren på femtiotalet.

Det finns en enorm fara som arbetarrörelsen måste vara medveten om, nämligen försöken att isolera den från resten av den sociala rörelsen. Det kan de fackliga aktivisterna motarbeta genom att gå utöver arbetarnas omedelbara krav. Jag anser exempelvis att man kan inte ta upp frågan om en minimilön utan att också kräva en maximilön. Det är en meningsskiljaktighet jag har med aktivisterna i det Demokratiska Arbetarpartiet där mina gamla kamrater i Socialistiska Revolutionärer deltar.

Hur ser läget ut i den fackliga rörelsen?

Vi befinner oss i en motsägelsefull situation.

Å ena sidan inger mobiliseringarna de senaste månaderna stort hopp. Men å andra sidan saknar vi ett arv att bygga vidare på, eller ännu värre – vi har ett dåligt arv som gör att arbetarna tvivlar på nyttan med en facklig organisation. De har svårt att se vad som kan skilja de nya fackföreningarna från de gamla.

Arbetsmarknadsministern säger sig vara för pluralism men samtidigt gör han allt som står i hans makt för att hindra det i praktiken genom att exempelvis lägga hinder i vägen för löntagarnas möten. Det gäller exempelvis inom Arbetsministeriet där de ansvariga förklarat att rätten att bilda en fackförening upphävts.

.

Den nya fria fackföreningen öppnar vägen till en massorganisering av landets arbetare.

.

De nya fackföreningarnas största svaghet är att de i allmänhet inte är resultatet av en lång process. Oftast organiserar några politiska aktivister begränsade möten i syfte att samla de nödvändiga underskrifterna för att proklamera en fackförening och för att anhålla om dess legalisering. De säger att den minoritetsorganisation som skapats sedan kommer att anta en masskaraktär. Jag är inte överens med konceptet där arbetarna förblir passiva och aktivisterna styr. Det är en elitsyn på det fackliga arbetet som kan leda till isolering. Fackföreningarna ska byggas underifrån och med demokratiska metoder. Där jag arbetar begärde vi en legalisering av fackföreningen endast efter att ett stormöte hållits. Om inte ett maximalt antal arbetare deltar i bygget av en ny fackförening kan det leda till skapandet av flera självständiga fackföreningar på samma arbetsplats.

Hur ser framtiden ut för det gamla officiella facket?

Det är ingen idé att fokusera på den frågan. Det viktigaste är att skapa demokratiska fackföreningar. För det gamla facket återstår ett val- endera tvingas det att omformas i kampen med de själständiga fackföreningarna eller så försvinner det.

.

Medai: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Fackliga organisationer, Revolution, Tahrirtorget,

Dela

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

Dela

.

Den kallar sig 15-majrörelsen och manar till demonstration för frihet, arbete och ett mänskligt samhälle. Nej, det är inte ännu en bland de arabiska revolutionernas datumrörelser. Den arabiska våren sprider sig till vår egen kontinent.

Democracia Real, Ya är dess stridrop. Verklig demokrati, nu! Madrid har fått sitt Tahrirtorg –ett Befrielsetorg på spanska med namnet Puerta del Sol. Det finns tydliga gemensamma drag mellan Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid och andra torg i Spanien som de unga ockuperar. Till och med tälten i mitten påminner om de omtumlande dagarna i Kairo.

.

-Verklig demokrati, NU!

.

I slutet av den här artikeln kan du läsa den unga rörelsens Manifest. Det är en ungdomlig, skönt fräsch och något naiv text. Den reser krav på ett nytt sätt att leva, att nya prioriteringar ska gälla i samhället. Upp till oss alla att anta utmaningen.

Ungdomarna som bildat 15-majrörelsen manar till strid mot den spanska socialistregeringens krisprogram som har en enda kompassriktning –låt de arbetande betala den kapitalistiska krisen. I Spanien är det verkligen kris. Efter den vansinniga byggruschen fram till 2007 har landets ekonomi kraschlandat. Nu står tusentals byggnader halvfärdiga i hela kvarter som redan börjar förfalla.

Samtidigt är fler arbetslösa i Spanien än i något annat land i Europa. Bland den vuxna befolkningen är arbetslösheten just nu 21,19 procent och statistiken säger att 44,6 procent av alla i arbetsför ålder under 25 år saknar arbete eller jobbar svart för smulor.

.

När ungdomen tar till orda exploderar fantasin.

.

Häromdagen såg jag ett reportage på fransk teve om krisen i Spanien. Det som frapperade mig främst var de individuella öden som beskrevs. Där fanns en 29-årig kvinnlig advokat utan arbete sedan flera år och som tvingas bo hos föräldrarna för att få tak över huvudet. En statsanställd 39-årig kvinna hade sparkats från sitt jobb och tvingades också flytta hem till sina åldrade föräldrar.

-Det är jag som borde kunna ta hand om mina föräldrar men i stället är det de som måste ta hand om mig, sa den bittra kvinnan som kanske aldrig mer kommer ut på arbetsmarknaden.

Där fanns den 44-årige metallarbetaren som bor på gatan sedan hans rätt till a-kassa löpt ut. Hans ”jobb” består nu i att sälja prylar som han hittar bland sopor och skräp. Enligt olika beräkningar är det en till fyra miljoner spanjorer och invandrare som dagligen släpar sig fram på en svart arbetsmarknad med löner som påminner om sweet-shops i Bangladesh.

.

Plaza de Catalunya i Barcelona fylls också av protesterande ungdomar.

.

Trots den djupa krisen, eller kanske på grund av den, har det varit få protester mot följderna av krisen för de arbetande i landet. En viktig förklaring till det är uppenbarligen den roll som den ”socialistiska” regeringen under Zapatero haft, nämligen använda allt sitt inflytande i de fackliga organisationerna för att lägga locket på. Det har däremot inte hindrat mer än 100 000 ungdomar från att demonstrera över hela landet.

Nu på söndag hålls regional- och kommunalval. Socialistpartiet kommer att krossas i valet. De arbetande överger partiet som så tydligt visat att de inte representerar deras intressen. Samtidigt är det politiska krismedvetandet bland den stora massan av väljare sådant att högerpartiet med all säkerhet kommer att segra stort i valet. Att de står för samma krispolitik inser inte alla och idén att ersätta Zapatero med ett alternativ från höger har ett vitt fäste. Resten kommer röstskolket att fixa till högerns fördel. Men som ungdomarna skriver i sitt manifest –det verkar inte vara någon skillnad mellan traditionell högerpolitik och vänsterpolitik. Inför söndagens val har Valkommissionen utlyst ett förbud mot alla demonstrationer. Det är knappast troligt att landets ungdomar lyssnar.

.

I Zaragossa tar man sig tid att diskutera.

.

Men för de unga som ockuperar Puerta del Sol finns det ett alternativ om alla samlas till kamp.

-Skapa ett, två, tre Tahrirtorg.

-Gatans parlament kan stoppa krispolitiken.

Manifest för 15 maj

Democracia Real, Ya

Manifest av 15-majrörelsen

Vi är vanliga, normala personer. Vi är som du, personer som stiger upp tidigt för att studera, arbeta eller söka ett arbete, personer med familj och vänner.

Vi arbetar hårt var dag för att leva och skapa en bättre framtid för de runt omkring oss. En del av oss är radikala, andra är mer konservativa. Vi är troende eller inte troende, vi har en klart uttalad ideologi eller är opolitiska.

Ändå är vi alla engagerade och indignerade över den politiska, ekonomiska och sociala situation vi lever i, över politikernas, företagarnas, bankirernas korruption… och medborgarnas försvarslöshet. Denna förfärliga vardag kan ändras om vi sluter oss samman.

.

Tahrir eller Madrid?
.

Det är dags att stå upp, att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Därför står vi starkt eniga bakom:

-Varje framstående samhälles prioritet ska vara jämlikhet, framsteg, solidaritet, kultur för alla, en ekologiskt hållbar utveckling, självförverkligande och medborgarnas välmående.

-Det finns grundläggande rättigheter som bör garanteras av samhället, som rätten till en bostad, rätten till ett arbete, tillgång till kulturen, till utbildning, deltagande i det politiska livet, individens fria utveckling, rätten att konsumera varor nödvändiga för ett sunt och lyckligt liv.

-Vårt ekonomiska system och styrelseskick fungerar i dag inte enligt principerna ovan och utgör nu ett hinder för mänsklighetens framsteg.

.

I Barcelona vill man inte vara sämre än i Madrid. Barca mot Real.

.

-Demokratin utgår från foilket, (demos=folk; kratos=makt), och därför ska regeringar födas ut folket. Men i vårt land lyssnar inte majoriteten av politikerna på oss. Deras jobb borde vara att representera våra krav i samhällets institutioner och möjliggöra våra medborgares deltagande i det politiska livet till förmån för samhällets bästa. I stället berikar de sig själva på allas bekostnad.

-Vissas omättliga maktbegär provocerar fram ojämlikhet, konflikter och orättvisor med ett våld till följd som vi förkastar. Vårt utlevda och onaturliga ekonomiska system blockerar samhällets utveckling och skapar en spiral som berikar vissa medan andra stöts ut i fattigdom och umbäranden. Till sammanbrottet.

.

Den arabiska skon passar också spanska politiker.

.

-Medborgarna är fångna i en maskin med mål att berika en minoritet som ignorerar alla våra behov. Vi är osynliga, men utan oss skulle inget fungera. Det är vi som får hjulen att snurra.

-Systemets inriktning och mål är att ackumulera pengar som ställs över samhällets effektivitet och välmående. Det slösas med resurser, förstör vår planet, skapar arbetslösa och olyckliga konsumenter.

.

Utan kvinnokamp ingen socialism.

.

-Om samhället kunde lära sig att inte lägga framtiden i händerna på en abstrakt ekonomis räntabilitet som aldrig tjänar majoritetens intressen kan vi avskaffa alla överdrifter och skapa allt som vi saknar.

-Det behövs en Moralisk Revolution. Vi har satt penningen över Människan när det borde vara tvärtom. Vi är människor inte varor på en marknad. Jag är inte bara det jag köper, varför och av vem.

Allt detta upprör mig.

Jag tror att jag kan ändra det.

Jag tror jag kan vara till hjälp.

Jag vet att enade klarar vi av det.

Kom med oss. Det är din rättighet.

Puerta del Sol i skymningen.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,SVD4,SVT1,DN4,GP1,DN5,SVT2,GP2,

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero, Kris,

Dela

en cliff hanger.

.

Andreas Malm befinner sig just nu Egypten för att på plats se hur revolutionen lever vidare, vilka problem den står inför, hur kontrarevolutionen organiserar sig och vilka perspektiven är inför det kommande parlamentsvalet i september.

Aftonbladet publicerade en artikel av Andreas i veckan. Här under kan du läsa en mer detaljerad version av hans rapport från revolutionens Egypten. Man kan lära sig mycket via media. Men inget går upp mot en skarpögd iakttagare på plats. Vi tackar Andreas för tillståndet att publicera nedanstående mycket givande text.

**************

Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.

.

Festen på Tahrir visste inga gränser när Mubarak föll.

.

Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.

Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.

.

Egyptens kopter är en utsatt minoritet som reaktionen använder som måltavla.

.

Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.

Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.

.

Landets salafister är kontrarevolutionens stormtrupper.

.

Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

.

Arbetare vid textilfabriken Mahalla har stått i spetsen för många strider.

.

Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:

– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.

Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst. Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.

.

Religiös övertygelse och socialt uppror är ett kännetecknet för Egyptens revolution.

.

Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.

Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.

Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.

.

Israels Netanyahu hade hellre sett Mubarak kvar vid makten.

.

På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.

Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.

Andreas Malm i Kairo.

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Arabisk revolution, Kairo, Tahrir,

Dela

.

I fredags kunde vi se varför Israels regering in i det sista höll fast vid Mubarak och efteråt beklagade att han tvingats lämna makten. I Jerusalem föredrar sionisterna att kalla sig den ”enda demokratin” i Mellanöstern vilket i själva verket innebär att de inte vill se en demokratisk utveckling i grannländer som Jordanien, Syrien och Egypten.

.

En mäktig symbol för den arabiska revolutionens enhet och solidaritet med Palestina.

.

Tiotusentals människor demonstrerade i går i Egypten i protest mot det sekteristiska våld som salafistiska grupper tycks initiera. Men i media är det ändå solidariteten med det palestinska folket kamp som lyfts fram. I Kairo, i Alexandria och Suez och Amman dominerade slagord till stöd för ett fritt Palestina.

-Folket kräver att gränsen till Gaza öppnas helt, stod det att läsa på banderoller på Tahrirtorget.

När Mubarak höll i diktaturens piska slogs varje solidaritetsyttring med Palestina ned med grovt våld. Han var lika mån om en ”stabil” relation Israel som ledarna i Jerusalem. Dessutom var den ”stabila” relationen grundbulten i USAs politik för hela regionen.

Nu hotar hela det strategiska bygget att falla samman om det inte redan gjort det. Inget kommer att kunna återgå till ”business as usual”. I Palestina känner Hamas och Fatah elden under fötterna. Den palestinska ungdomen känner sig inte längre helt övergiven av sina bröder i regionen och deras krav på enad handling har tvingat fram överenskommelsen mellan Hamas och Fatah att bilda en gemensam regering.

.

Tiotusentals människor samlades på Tahrirtorget i fredags.

.

Den arabiska våren står i full blom. Nu väntar vi på den palestinska sommaren. Det är dags att Israels ockupation av palestinskt land upphör. Med den arabiska revolutionen i ryggen öppnas äntligen en dörr till friheten för Palestinas folk.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, Egypten, Kairo, Hamas, Fatah, Jordan,

Dela

.

Tahrirtorget är fortfarande den egyptiska revolutionens symbol. I våra media sägs inte längre så mycket om den fantastiska folkresning som skakat av sig diktatorn Mubarak.

Men bilden i våra media bedrar. Samhället sjuder av politiska och sociala initiativ, organisering, strejker och demonstrationer för att skydda revolutionen och utvidga dess landvinningar.

.

Masskampen på Tahrirtorget är nu historia. Revolutionen bryter nya vägar i hela samhället.

.

Ett initiativ som kan få stor betydelse går av stapeln den 7 maj. Så här beskriver den egyptiska dagstidningen Ahram Online den konferens som då samlas i Kairo:

-I Kairos internationella konferenscentrum samlas för första gången ledande representanter för de rörelser och politiska partier som deltog i Egyptens revolution till ett nationellt möte, likväl som ett stort antal intellektuella, akademiker, fackliga aktivister och medlemmar av juridiska institutioner. Utländska gäster är också inbjudna.

Konferensen som organiseras av en koalition av den revolutionära ungdomen och politiska grupper har en dagordning med fyra punkter:

-De grundläggande principerna för en ny Konstitution

-Visioner för framtiden och vad som krävs för att skapa social rättvisa.

- Hur skapa aktionsenhet mellan alla revolutionära krafter inför de kommande parlamentsvalen.

-Skapa ett nationellt råd, sammansatt av alla politiska och revolutionära styrkor, för att stödja uppfyllandet av revolutionens löften, ge röst åt folkets strävanden och koordinera med de väpnade styrkornas Högsta Råd för att garantera att dessa mål uppnås.

.

-Alla era krav ska mötas, lovade militären. I dag inser allt fler att militären

spelar ett dubbelspel för att hålla revolutionen inom ”rimliga ramar”

.

Det är ännu för tidigt att spå om konferensens betydelse. Men magkänslan säger mig att vi kanske står inför en ny viktig fas i revolutionens utveckling. Det är extremt viktigt att revolutionära och radikala rörelser och partier som finns och som bildas dagligen kan samlas till gemensam handling och att de kan mötas i en nationell organisering av debatten och kampen. Det är bästa garantin mot en sekteristisk uppsplittring av de revolutionära krafterna och skapar det bästa tänkbara forumet för landets socialistiska krafter.

Om det nationella rådet bildas och om det kan knyta an till alla de lokala råd som finns, att de blir basen för det nationella rådet då kan vi se en demokratisk folklig maktstruktur födas. Annars finns risken att det nationella rådet blir en diskussionsklubb. Men med tanke på vilken skicklighet landets revolutionära ungdom visat hittills kanske den risken är liten.

En bra garanti för att revolutionen ska ta nya steg framåt är också en självständig organisering av de arbetandes kamp. Den nya fackliga landsorganisationen, Oberoende Fackföreningsförbundet, kallar till demonstration på Tahrirtorget 1a Maj. Medan den nya fackliga organisationen går ut och manifesterar arbetarklassens självständighet sitter lederna för den gamla statligt kontrollerade fackförbundscentralen i fängelse i väntan på åtal för korruption.

.

Ungdomen är revolutionens motor.
.

Fyra tusen arbetare vid en textilfabrik i staden Mahalla startade i lördags en strejk. Sett till kraven är det mer en politisk strejk än en facklig strejk för lön och bättre arbetsförhållanden.

Strejken är en protest mot det höga priset på den bomull som den inhemska industrin köper samtidigt som försäljningspriset på bomullstyg på världsmarknaden ligger still. Arbetarna kräver att den inhemska textilindustrin ska skyddas från världsmarknadens förödande inverkan på den egna produktionen. De vänder sig kort och gott mot nyliberalismens katastrofala inverkan på lokalproduktion i fattiga länder.

Fackliga demonstrationer på Första Maj och politiska strejker mot den kapitalistiska världsmarknadens förtryck visar att den långa vintern under Mubaraks styre är över. Våren är kommen till Egypten.

.

Media:DN1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tahrirtorget, Revolution, Kairo

Dela

.

.

Den här bilden valde DN till att illustrera utsikterna för revolutionen i Egypten. Man kan ställa flera frågor om den.

Först vad kvinnan står för. Att hon är islamist och radikal i sina idéer går det att gissa sig till. Men vad gör hon på torget? Jo hon deltar i en social kamp som mobiliserar människor ur alla samhällsgrupper i en gemensam kamp mot diktaturen. Hon var där i söndags tillsammans med kristna, andra muslimer, sekulära ungdomar, fackliga aktivister, socialister, nasserister och marxister.

Varför hon bär niqab vet vi inte. Gör hon det av egen vilja och religiös övertygelse? Eller bär hon den på grund av familjeförtryck? Vi vet inte svaret och det spelar egentligen ingen roll för hon kämpar tillsammans med alla andra som vill fälla regimen.

Nästa fråga som verkar lättare att besvara är varför DN valde just den här bilden av alla tusentals bilder till att illustrera artikeln. Av slentrian? Knappast. Antyda att det finns en fara att revolutionen slutar i en islamistisk regim? Troligen. Spela an på fördomar om muselmaner? Troligen, om än inte nödvändigtvis medvetet.

.

Kvinnor kan bära sjal och ändå be machopoliser hålla käften.

Ett är dock säkert. Bildredaktören har ägnat tid åt att hitta bilden. För bland alla de hundratusentals  människor som fanns på Befrielsetorget i söndags  bar kanske en handfull kvinnor en niqab. Det kan verka oskyldigt att välja en sådan bild men jag tror att avsikten var allt mer än oskyldig.

Det påminner mig om ett reportage från första miljondemonstrationen fredag den 28 januari. Jag satt klistrad vid Al Jazeeras direktsändning från torget hela dagen. Jag minns att jag reagerade överraskat på den totala avsaknaden av religiösa inslag.

Lika förbannat lyckades slaskkanalen RTL-TVi här i Belgien visa en intervju med en enda person från torget, en kvinna klädd i niqab. Jag begriper inte ens hur de lyckades hitta henne. Men jag begriper vad syftet var med inslaget. Ingenting är oskyldigt i media.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Niqab, Muslimer, Revolution, DN

Dela