Inlägg taggade Kabu

.

När Mona Sahlin nu försöker sy ihop en överenskommelse, med Carl Bildt, om hur de i riksdagen ska kunna ge ett fortsatt mandat för vårt krig i Afghanistan, borde hon dra sig till minnes hur historiens gång var när det gällde kriget i Vietnam. Redan som trettonårig engagerade hon sig i Nacka FNL-grupp och hon vigde sedan en del av sina unga politiska liv åt att protestera mot USA:s sanslösa krig i Sydost-Asien. Några reflexer av gammal internationell solidaritet finns det säkert kvar därinne i huvudet. Men en påminnelse kan vara på plats för alla de yngre människor som inte var med:

Skotten i Dallas 1963, när president Jonh F Kennedy sköts ihjäl i sin paradbil, sammanföll med en upptrappning av USA:s krig i Vietnam. Ett krig man villigt tagit över efter vietnamesernas militära triumf, när dessa 1954 förintade den franska, ”ointagliga”, garnisionen i Dien Bien Puh.

.

För att undkomma fransmännens bombflyg arbetade

20 000 vietnamesiska bönder, arbetare och soldater

med att sköta alla transporter genom djungeln.

Såväl artilleri som mat. Ombyggda cyklar klarade laster på 200 kilo.

.

Kennedys skyddsling, katoliken / i det buddistiska Vietnam / och den brutale diktatorn Ngô Dình Diêm, hade, ödesmättat nog, mördats vid samma tidpunkt som Förenta staternas president, och vicepresidenten Johnson som ryckte in och tidigare kallat denne brutale diktator för Sydost-Asiens ”Winston Churchill”, fick finna sig i att med gott mod, under ett knappt år, stödja de sex sydvietnamesiska presidenter som hans köpta lokala militär av- och tillsatte i en virvlande intern maktkamp.

I sin valrörelse för omval 1964 lovade Johnson att avveckla USA:s militära engagemang i Syd-Ostasien. Säkerhetsansvaret skulle i stället lämnas över till vietnameserna. Men väl omvald ökade han i stället successivt insatserna. Vi fick se ”surge” efter ”surge”. ”Svallvåg” efter ”svallvåg” som det heter med dagens nyspråk. Truppförstärkningar sa man förr. 1964 fanns det 18 000 amerikanska soldater i Vietnam. 1969 räknades insatsen till smått otroliga 500 000 man, varav de flesta var stridande. Kriget blev en humanitär katastrof för Vietnam. Två till tre miljoner människor dödades. För USA:s vidkommande slutade det hela med en militär katastrof. I ett förnedrande nederlag. 50 000 amerikaner dödades, 300 000 sårades och 1975, två år efter Jonsons död,  kunde vi i TV se hur de sista soldaterna i panik flydde tillsammans med ambassadpersonal och vietnamesiska kollaboratörer i helikoptrar ut till sina hemvändande hangarfartyg…

.

.

I en uppgörelse mellan Reinfeldt/Bildt och Sahlin, mellan regeringen och socialdemokratin, kommer man säkert göra samma piruett som en gång Lyndon Johnsson. Mona Sahlin säger att hon ”har fått besked av Reinfeldt om ett möjligt slutdatum i Afghanistan” och att detta gör ”att det finns utgångspunkter för en bred uppgörelse vilket är viktigt både för truppen i Afghanistan och för Sveriges säkerhetspolitiska anseende”. Hennes slutkläm om detta med vårt ”säkerhetspolitiska anseende” ska förstås som att vi ska kunna visa på fortsatt lojalitet med USA.

Svenska soldater är inte i Afghanistan för att skydda kvinnor eller för att verka för demokrati, även om de som skickas ut själva tror så, hävdade Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan, i PI:s God morgon världen” i söndags. Det verkliga syftet för Sverige är att signalera vår tillhörighet med Väst och att öka ”svenskt inflytande i världen … men det är svårt för politiker att tala öppet om”.

Det är två slutdatum som parterna kommer att haka upp sig på. Dels en möjlig början 1 juli  nästa år, som är den tidpunkt då USA hoppas att ”svallvågen” ska kunna börja dra sig tillbaka. Dels  den tidpunkt som finns med vid den omtalade Kabulkonferensen, vilken slöt upp bakom Afghanistans fuskvalde president Hamid Karzai och biföll hans förhoppning om att själv kunna ta över hela säkerhetsansvaret innan slutet av år 2014.

Under den valrörelse vi hade ljög såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet om denna konferens. Man bytte medvetet ut innehållet i den samstämmighet som fanns där i Kabul, om den förhoppning som fanns om att afghanerna själva skulle kunna ta över själva säkerhetsansvaret, mot ett falskt påstående om att beslutet skulle ha gällt att ta hem alla utländska trupper vid samma tidpunkt. På så sätt kunde man låtsas som att överenskommelsen med socialdemokratin inte var ett alltför stort avsteg från de egna förslagen. I de rödgrönas uppgörelse undveks frågan och där underströks dessutom att avvecklingstakten skulle bedömas i förhållande till ”läget på marken”. I de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan släpptes aldrig lojaliteten med ISAF/NATO och USA och dess försök till ett proamerikanskt statsbygge i landet.

Ingen ansvarig vare sig för ISAF eller NATO, vare sig för Vita huset eller Pentagon, har heller i något sammanhang påstått att alla utländska trupper ska dras tillbaka 2014. I stället har de alla understrukit, i all tänkbar media, att motsatsen gäller så länge som den afghanska militären och polisen inte klarar av det fulla ansvaret på egen hand.

Gör man sig besväret att lyssna till Australiens nyvalde premiärminister, socialdemokraten Julia Gillard, är detta lika tydligt. I sitt parlament den 19 oktober slog hon först fast att Karzai förväntades ta över ansvaret i slutet av 2014. Sedan hette det att:

”Jag ska vara tydlig /…/ Det Internationella samfundet kommer att fortsätta med att vara engagerat i Afghanistan efter 2014 och Australien kommer att fortsätta med att vara engagerat. Det kommer fortfarande att vara en roll med utbildning/träning och andra defensiva uppgifter…”

För den som inte är van att tolka det nyspråk som används är det denna roll med ”utbildning/träning och andra defensiva uppgifter” som de svenska soldaterna sysslar med i dag. De strider helt enkelt tillsammans med marionettarmén. Med den självpåtagna rätten att döda dess motståndare…

Det är dessa lösa skott eller lösa tidsramar som Reinfeldt/Sahlin kommer att hänvisa till när det gäller ett politiskt säljbart ”slutdatum”. Allt för att i riksdagen få klartecken för ett fortsatt svenskt krig under NATO:s fanor.

Hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som maskat sig själva på kroken, hur de ska göra. Ja, se det får bli en annan historia…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, De rödgröna, Kabul, NAT/ISAF
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Expr1,GP1,SDS1SVD3,DN4,GP2,Expr2,

Bloggare: Jinge,,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Dela