"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Jordbruk
Rika pratar om fattiga.
23 Sep 10
Millenniemålet tusen år borta.
.
I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.
Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.
.
FN såg ljust på framtiden.
.
Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.
En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.
Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.
.
Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.
.
Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.
Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.
Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.
Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.
.
Fjärde målet var att minska barndödligheten.
.
Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.
Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.
Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.
.
Det kostar småpengar att stoppa malarian.
.
Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.
De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.
I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.
.
Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.
För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.
Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.
Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.
I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,
Bloggare: Biology&Politics,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN
Kylslagna dagar
17 Maj 10
.
.
Det är bara i delar av östra Sverige som värmen tränger sig på. Hos oss fem mil norr om Göteborg, i Alefjäll har vi haft rejält med nattfrost alla klara nätter. Kung Bore ger inte upp utan motstånd. Här är det liljorna vid vår gamla jordkällare som fått sig en knäck.
.
.
”Utan kreatur. Ingen gödsel. Utan gödsel inget spannmål. Utan spannmål inget bröd på bordet”. Våra grannar har gått över till ekologiskt mjölkproduktion och bara på den här biten mark, på drygt två hektar, plöjs det ner 60 ton gödsel. Det gäller att få ner den snabbt annars försvinner kvävet ut i luften. Här hade vi tidigare får. Men nu arrenderar grannen. I år blir det korn/havre som skördas tidigt för att bli en form av kraftfoder i ensilagerullar
.
.
En stor dag för många på landet. Vedbacken fylls. Det blir många kubik i år. Elen är för dyr och vi har en bra ekopanna på 40 kilowatt som klarar värme och varmvatten i det gamla båtmanstorpet. Nu återstår kapning och klyvning. Men jag får hjälp av flera armar. Internationalens Kjell Pettersson har lovat att sätta fart på klyven…
.
.
Vi har gallrat ut en hel del ek för att ge luft och ljus åt några gamla ekar. Det ger bra med värme.
.
Första vårbetet. Några kor som sinar är på ”semester” ute i hagarna
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ekopanna, vårbruk, vedbacken
Tomma fat på bordet
18 Nov 09
Tomma fat på borden.
-Må Gud välsigna ert arbete för att garantera det dagliga brödet åt alla.
Den närmare 150 statschefer och höga dignitärer som
samlades i Rom i måndags fick påven Benoit XVIs välsignelse när FAOs konferens om svälten öppnades. Om det kommer att ge mer mat på borden för de som svälter återstår att se. Klart är dock att om de ska lita till de som påven lyfte Guds hand över blir det nog bara torra smulor.
Konferensens värd var naturligtvis gycklaren Berlusconi, för dagen utklädd till mat- och gödningsexpert. Mannen vet ju hur man göder korruption. Om det gör honom till en kvalificerad person vad gäller de fattigas problem att hitta mat för dagen är mer tvivelaktigt.
Bakgrunden till mötet är däremot minst sagt allvarligt. Den globala ekonomiska krisen har helt kullkastat FNs Millenniemål som skulle halvera svälten i världen innan 2015. Snart tio år in i millenniet är målet mer avlägset än någonsin.
-I dag dör mer än 17 000 barn i svält. Ett barn var femte sekund. Sex miljoner per år. Det är inte acceptabelt. Vi måste agera, sa FNs generalsekreterare Ban Ki-moon med passion till de församlade och förklarade att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent fram till 2050.

Det är här det verkliga problemet ligger. Två sidor står i skarp motsättning – vad som sägs på banketter och i de fina rummen och vad som är praktisk politik. Varenda delegat i Rom har strukit under behovet av stöd till det lokala jordbruket i fattiga länder dels för att det föder människor på plats, dels för att det kan stoppa flykten till storstädernas slumkvarter.
-Det krävs 44 miljarder dollar per år i offentlig utvecklingshjälp för att utrota svälten i världen. Pengar som ska investeras i infrastruktur, teknologi och moderna metoder. Det är en modest summa jämfört med de 365 miljarder dollar som jordbruket i OECD erhöll 2007 och de militära utgifterna som samma år uppgick till 1 340 miljarder dollar, sa FAOs chef Jacques Diouf.

Det som Jacques Diouf antyder är den andra sidan, den stenhårda verkligheten. USA och EU har under årens lopp tvingat på nästan alla utvecklingsländer en politik som tvingar dem att rikta in sitt jordbruk på export till världsmarknaden. IMF och Världsbanken har gått fram som ångvältar över jordbrukarna i Afrika, Asien och Latinamerika. Den som inte accepterar den nyliberala agendan kan säga adjö till alla internationella krediter.
Det är en politik som lägger tyngdpunkten vid storskalighet och agrobusiness i syfte att producera exportprodukter. De små lokala brukarna förlorar jord och slås ut på de lokala marknaderna av billiga jordbruksvaror importerade från USA och EU. Deras enda utväg är flyttlasset till slummen.
FNs experter har djup kunskap om läget men ingen makt. Det är inte de som tar besluten i Washington och Bryssel. Belgaren Olivier de Schutter är FNs talesman för ”rätten till föda”.
-När FAO, för att föda 9 miljarder personer år 2050, projekterar att öka jordbruksproduktionen med 70 procent och köttproduktionen från 270 miljoner ton till 470 miljoner ton frågar sig inte FAO om det är vettigt att bygga vidare på ett konsumtionsmönster med stora negativa konsekvenser. Om alla ska imitera matvanorna i USA behöver vi sex planeter, säger de Schutter i en intervju i Le Monde och fortsätter:
-Vad som saknas är en analys av exportjordbrukets påverkan på miljön. När man producerar för export används stora plantager med monokultur, som utarmar jorden, provocerar fram erosion och stor användning av kemisk gödning och giftbesprutning.
De Schutter pekar också på de omfattande transporter som inriktningen på export leder till. I genomsnitt fraktas jordbruksvaror mellan 150 till 200 mil innan de hamnar i tallriken.
Summan av den katastrofala nyliberala politiken för de fattiga ländernas jordbruk är att det står tomma fat på borden för mer än en sjättedel av mänskligheten.
I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,
Andra bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FAO, Rom, Svält, USA, EU, Jordbruk,
Den moderna kolonialismen
27 Maj 09
Modern kolonialism tar jordbruksmark från de fattiga.
Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.

Hur långt ska markjakten leda?
Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.
Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.
De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.
« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.
Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?

Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.
En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.
Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.
-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.
FN-rapportens svar på
frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.
-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.
-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.
I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.
Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009
RegionAfrika
Asien
Andra
|
Land |
Investerare |
Kontrakt |
|
Dem.Rep. Kongo |
Kina |
2,8 milj.ha för biobränsle |
|
|
Sudan |
Egypten |
2 milj. ton vete per år |
|
|
Sudan |
Kuwait |
Enorma områden inte spec. |
|
|
Sudan |
Sydkorea |
690 000 ha för vete |
|
|
Dem.Rep.Kongo |
Sydafr. bondeförb. |
10 milj. ha utbjudet |
|
|
Tanzania |
Saudiarabien |
500 000 ha att hyra |
|
|
Indonesien |
Bin Laden Group |
500 000 ha för ris |
|
|
Pakistan |
Arabemiraten |
324 000 ha uppköpta |
|
|
Brasilien |
Mitsui (Japan) |
100 000 ha sojabönor |
|
|
Ryssland |
Alpcot Agro (Sverige) |
128 000 ha |
Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer. 
Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.
De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.
-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.
-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.

-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.
Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.
I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar



Senaste kommentarer