"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Jimmie Åkesson
Varför tiger Carl Bildt
29 Jan 11
.
När det är protester mot förtryck och övergrepp i länder som Iran eller Vitryssland.
Då tiger inte vår utrikesminister Carl Bildt. Nej, då blir det presskonferens och hans stämma vibrerar av indignation. Ilskan frustar fradga och hans blogg ”Alla dessa dagar” glöder av vrede.
Nu är han på Värdsekonomiskt Forum i Davos och har alla möjligheter i världen – att inför mer än tusen journalister – lämna ett tydligt avtryck. Ingenting kunde vara enklare. Han har bara att säga att regimen Mubarak måste bort.
.
.
Inga brösttoner mot USA:s bäste vän i regionen…
,
I stället samtalar han med en och annan svensk journalist och säger att Mubarak ”måste bli mer konkret”. Han efterlyser en ”tydligare reformagenda”. På sin blogg delger han sina läsare sin ”oro” och konstaterar att internet släckts ner. Men ingenting om att diktaturen ska störtas.
I Kairo, i Alexandria, i Suez och i Assuan samlas i dag – lördag – åter hundratusentals demonstranter. Under morgonen har de räknat alla sina döda och försökt hjälpa alla som sårats. Men väljer ändå att okuvligt fortsätta sin kamp mot diktaturen. Det krav som genomsyrar alla proteströrelser är att Mubarak ska bort.
Men Bildt. Han tycker bara att Mubarak ska ”bli mer konkret”. I sak hånflinar han mot demokratin.
För övrigt. Varför är de ”rödgröna” mol tysta? Både när det gäller Tunisien och Egypten. Varför säger inte Sven Erik Österberg något? Så att partiets medlemmar får reda på var han står i frågan. Inte ens Veronica Palm, som av sina anhängare i partiet uppfattas som vänster, kunde i dagens Lördagsintervju, trots upprepade frågor, rakt på sak svara att Mubarak ska störtas. Var det bara Olof Palme som kunde tala med ljungeld om ”diktaturens kreatur”? Är den ”internationella solidariteten” bara något för historieböckerna? Varför moltiger Lars Ohly och varför säger inte Sverigedemokraterna något? Klarar inte Jimmie Åkesson av att se hur ”vanliga muslimer” kämpar för att störta sina förtryckare. Är det så att den egna fantombilden av att alla araber är jihadkrigare pulvriserats av den massörelse för demokrati och frihet som dag för dag vuxit sig allt starkare i den muslimska världen?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mubarak, Egypten, Kairo, Carl Bildt,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,SVD5,SVD6,GP4,AB1,AB2,DN6,
Strejk vid Stockholms tunnelbana
25 Jan 11
.
På torsdag blir det nya problem med kollektivtrafiken i Stockholm. Men det är inte Kung Bore som slår till igen med snö och frost utan syndikalisterna i Driftsektionen Stockholms tunnelbana och spårvägar som med sin endagsstrejk kräver att Hongkongbaserade ägarna i MTR ordnar upp de grava missförhållanden som råder för personalen. I spåren av detta ökar självklart riskerna för säkerheten.
.
.
På sin hemsida berättar MTR hur stolta man är att
personalen håller i gång tunnelbanan 365 dagar om året…
.
Det är tidningen Arbetaren som berättar om detta på sin hemsida. ”Förmodligen komer folk att få vänta på tåg och åka i trånga tåg. Vi vill inte att det går ut över resenärerna, men blir vi inte hörsammade kommer striden gå vidare och trappas upp”, säger där tunnelbaneföraren Jens Bessing. I DN/Debatt skriver också Maria Karlsson och Robert Sundin om varför strejken blivit nödvändig.
Det är på tre områden som det skett kraftiga försämringar:
För det första kan inte längre spärrpersonalen gå på toaletten under sin arbetstid. ”Måste” man kissa blir det att ringa och då får man i bästa fall en ”inhoppare” efter femton minuter. Eller en utskällning.
För det andra måste tågförarna jobba över sex timmars långa pass utan rast.
För det tredje har MTR avskaffat de så kallade ramtiderna för tunnelbaneförarna. Med ramtiderna var det tidigare i förväg angivet om de anställda skulle jobba dag-, kvälls- eller nattpass. Nu kommer beskeden tre dagar i förväg och passen kan läggas ut hur som helst.
.
.
.
På den tiden när svenska kvinnor bar slöjor eller sjalar nere i T-banan.
Då hann personalen gå på toa.
Kanske något för Sverigedemokraterna att tänka på?
.
”Det är hemskt, hur ska man någonsin få en ordentlig dygnsrytm? Man får inget liv om man inte ens vet när man ska jobba”, understryker tågföraren Jens Bessing.
Det är lätt att hålla med. På torsdag får SL:s passagerare ha med sig tålamod på sina resor. Även om inte den personal som är organiserad i SEKO deltar i strejken är de säkert också överens om kraven på förbättringar. MTR:s förhandlingschef Pierre Sandberg säger till syndikalisternas driftssektion att företaget inte ska försöka sätta in strejkbrytare.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SL, MTR, syndikalisterna, Strejk vid tunnelbanan, SL-strejk,
Debatt om Sverigedemokraterna och Politiskt inkorrekt
16 Nov 10
.
Eftersom diskussionen om hur våra medier i allmänhet och en sajt som Politiskt inkorrekt i synnerhet skildrar verkligheten, är mycket viktig, lyfter jag upp en kommentar från i går, tillsammans med en replik.
Tidigare bloggar:
Överallt terrorhot och terrorister
Svenska Dagbladet, Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna
Peter Andersson:
Nu är det så att sidan Politiskt inkorrekt skriver om sådant som censureras i politiskt korrekt media, det är liksom därför siten har fått ett sådant genomslag. Varför ska PI skriva alltför mycket om våldtäktsmannen i Örebro, det gör ju de politiskt korrekta medierna så bra sida upp och sida ner i sin glädje över att han har svensk härstamning. Hade det däremot handlat om en utländsk gärningsman hade det tystats ner av politiskt korrekt media och kortats ner till en notis samt att eventuell bild hade vitpixlats. Det är då PI måste kliva in i handlingen. Hade gammelmedierna valt att inte tysta ner arabers och afrikaners brottslighet hade PI givetvis självdött. Se på Danmark, där behövs ingen sida som PI, för där skriver man sanningen.
.
.
Muslimernas pilgrimsfärd till Mecka. ”Sinnessjuk masspsykos”?
.
Svar:
Du har en poäng, Peter. En enda poäng. Du och uppenbart många av PI:s läsare upplever inte att ”gammelmedia” ger en bra bild av hur det ser ut i en del socialt utsatta och samtidigt invandrartäta bostadsområden. Det är säkert till en del korrekt även om jag inte alls tror att glädjen står högt i taken inne i redaktionerna på våra stora tidningar bara därför att en serievåldtäktsman i Örebro visat sig ha ett svensktklingande namn…
Men bilden blir naturligtvis inte klarare av att PI med svarta penseldrag tecknar en egen vrångbild. Sajtens urval av nyheter är absurd. Men inte nog med det. Titta exempelvis på klippet om muslimernas årliga pilgrimsfärd i min blogg. Vår blogg är antiklerikal. Vi tror på en sekulär, en världslig ordning. Vi brännmärker såväl Ku Klux Klan lynchningar av svarta i ljuset av brinnande kors som Al Quaidas massmord på shiiter och kristna i namn av ett heligt krig. Men vi hånar inte i sig religiositet. Det är en privatsak.
.
,
”Amen, amen, jag säger er: om ni inte äter
Människosonens kött och dricker hans blod
Har ni inte liv i er” /Johannes 6:5/
.
I PI beskrivs muslimernas pilgrimsfärd som ”sinnessjuk masspsykos” och ”vidskepligt trams”. Visst. Med den jargongen kan man beskriva Jimmie Åkessons kristna tro på samma sätt. Åkesson och SD, med sin uppslutning bakom den svenska kyrkan, menar att Jesus, som du säkert skulle kalla för ”arab”, fast han talade arameiska och förmodligen var av judisk börd, återuppstod simsalabim efter sin korsfästelse. Bara poppade upp. När Åkesson deltar i en nattvard tror han bokstavligen, enligt Bibeln, att han äter Jesu Kristus egen kropp och att han dricker dennes blod. Dessutom hoppas han själv att återuppstå på den yttersta dagen för att leva i paradiset. Är inte detta vidskepligt trams. Eller ta evangeliernas förkunnelse om att Jesus vid Genesarets sjö förvandlade fem bröd och två fiskar till så mycket mat att han kunde bespisa femtusen hungriga män. Handlade det inte egentligen om en ”sinnessjuk masspsykos”?
.
.
.
Jesu Kristus vid Genesarets sjö. ”Sinnessjuk masspsykos”?
.
Detta om vi nu skulle använda den valör på ord som är PI:s när sajten behandlar islam…
PI:s nyhetsflöde fokuserar inte på kriminalitet bland invandrare och muslimer därför att man vill peka på problem och försöka hitta lösningar. Man ger sin bild därför att man vill skapa misstro och utså hat. Sajten är rasistisk och föder rasism.
I stort sett varje nyhet förses dessutom med förnedrande och försåtliga kommentarer.
Själv arbetade jag nära trettio år som metallare vid Volvo i Göteborg. Som mest fanns där ett fyrtiotal olika etniciteter. Som ”räddade” Sveriges industriproduktion och vår ”svenska välfärd”. Som Gunnar Sträng, den tidens finansminister, sa: ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”…
Självklart fanns det också problem. Som fackligt aktiv jobbade jag med att hitta praktiska lösningar. Jag och mina kamrater fokuserade på det vi hade gemensamt. Våra jobb och vår kamp för bättre arbetsvillkor och bättre liv.
Det är en bra utgångspunkt för ett politiskt arbete i utsatta bostadsområden. Fast där handlar det om att alla, jag skriver alla, ska ha rätt till jobb, och bra bostäder.
Den kampen sviker både gammelpolitiker, gammelmedia, SD och Politiskt inkorrekt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Politiskt inkorrekt, Hajj, Mecka, pilgrimsfärden till Mecka, rasism,
Dansk Folkeparti vill förbjuda Aljazeera
2 Nov 10
.
Sverigedemokraternas politiska idol Pia Kjaersgaard från Dansk Folkeparti ville först förbjuda paraboler i invandrarområden. I sak ville hon egentligen förbjuda bilder och kommentarer som ger en kritisk syn på Isaf/NATOS: s krig i Afghanistan. Där många danskar dör i det vettlösa kriget. Det var i lördags i en intervju med den danska tidningen Berlingske Tidene som hon kom med sitt förslag. Förbudet skulle göra det omöjligt för hyresgästerna att se de arabiska TV-kanalerna Al-Jazeera och Al-Arabia som enligt henne står för ”indoktrinering från Mellanöstern” med konsekvens att också tittarna i Danmark blir ”inpyrda med hat” mot Danmark och den västliga världen.
.
.
.
”Vi bor i Danmark. Inte Nordkorea eller Kina. Här har vi yttrandefrihet, som Kjaersgaard annars brukar prata om. Men nu vill hon att yttrandefriheten bara ska gälla för dem som delar hennes åsikter”, blev repliken från socialdemokraternas Henrik Dam Kristensen och många andra.
Kjaersgaards politiska taktik är att skärpa motsättningarna mellan ”gammeldanskar” och människor med rötter i muslimska länder. När hon nämner Al-Jazeera och Al-Arabia i samma mening blandar hon dessutom äpplen med ruttna päron. Al-Jazeera är en global TV-kanal, baserad i Qatar. En borgerligt liberal kanal med en enorm betydelse för sekularisering och demokratisering av Mellanösterns bälte med dess olika former av kapitalistiska diktaturer. Obeslöjade kvinnor har en given plats i kanalens sändningar. Själv försöker jag se åtminstone en nyhetssändning varje dag av dess engelskspråkiga upplaga. Många reportage är helt unika. Inte minst visar man upp bilder av ISAF/NATO:s vettlösa krig i Afghanistan. Det krig som leds av NATO:s chef, dansken Anders Fogh Rasmussen. Al-Arabia är den mediala motpolen. Kanalen drivs med pengar från den wahabistiska saudiska dikaturen – en viktig samarbetspartner för NATO. Som ett sätt att bemästra inflytandet från Al-Jazeera…
.
.
NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen
.
Efter lördagsintervjun i Berlingske blev det ingen söndagspromenad på Ströget för Sverigedemokraternas partner. Hon fick i stället springa politiskt gatlopp och tvingades att backa. Vad ville hon mer förbjuda? Skulle det finnas olika yttrandefriheter i Danmark, kopplade till var man bor? Paraboler i en stadsdel. Men inte i en annan. Hur skulle hon göra med internet? I USA där Al-Jazeera inte är förbjuden, men väl har svårt att hitta kommersiella distributörer, där tittar man på kanalen via datorer. Självklart skulle det bli sak samma i Danmark…
Men Kjaersgaard har inte gett upp. Åsiktsfriheten gäller bara för hennes åsikter. Hon hoppas i stället att arabiska TV-kanaler ska stoppas genom att deras satellitsignaler ska brytas genom lagstiftning.
”Pia Kjaersgaards vendetta mot islam kan leda till ett nordkoreanskt samhälle”, säger Per Clausen från danska vänsterpartiet Enhedslisten. ”Hon vill förhindra danskar från möjligheten att se ut över världen från en arabisk synvinkel. Det är inte bara i strid med danska traditioner när det gäller yttrandefrihet utan också ofattbart dumt. Alla behöver vi få vår världsbild utmanad”.
Nu återstår att se vad Jimmie Åkesson ska säga. Varför skulle Folkepartiets svenska eko utebli i denna fråga?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Afghanistan
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD7,
Är Sverigedemokraterna fascister?
18 Okt 10
.
.
.
Är Sverigedemokraterna några snart vissna blåsippor?
Eller svidande brännässlor som ska slitas upp med rötterna?
Med ett inlägg av Anders Hagström avslutar vi, för tillfället,
den viktiga diskussionen om vad det är för nytt parti
som har bänkat sig i riksdagen.
.
.
Av Anders Hagström
.
”History is bunk” är ett uttryck som brukar läggas i mun på Henry Ford, Fordkoncernens grundare. Att historia är skit, skräp eller värdelös är en uppfattning som man tyvärr kan stöta på i olika sammanhang, även inom vänstern.
Varför bråka om gamla gubbar som varit döda i decennier eller händelser som ägde rum för snart hundra år sedan? Det är bara slöseri med tid. Låt oss koncentrera oss på dagens frågor.
Men de döda har en märklig förmåga att göra sig påminda långt efter sin bortgång. Det är inte så konstigt. Dagens frågor är ofta inte alls nya även om de kan verka så vid första ögonkastet. Vid närmare granskning visar de sig förvånansvärt ofta vara gamla frågor som ställs på nytt – vilket är något helt annat.
Låt oss ta ett exempel.
Sverigedemokraterna. Vad är det egentligen för slags parti? Fascistiskt som en del på vänsterkanten hävdar eller något annat? För att kunna besvara frågan måste vi först besvara frågan om vad fascism är för något. Och för att göra det måste vi ta oss en titt på vad som utmärker en rörelse för att kunna karaktäriseras som fascistisk.
Och då upptäcker vi något märkligt. Begreppet fascism har använts på tusen och ett sätt av olika radikala grupper. Allt från Hitler och Mussolini till socialdemokratin har kallats för fascism. Kort sagt vi tvingas för att kunna ta ställning till om Sverigedemokraterna är är en fascistisk organisation studera hur begreppet fascism behandlats (eller snarare misshandlats) av olika riktningar.
Men trots vidlyftigheten eller rättare sagt inflationen i hur begreppet kommit att appliceras råder i stort enighet om en sak; Mussolinis och Hitlers rörelser var fascistiska, ja praktiskt taget arketypen för sådana rörelser..
.
Ta gatan i besittning
.
Vad kännetecknade då dessa rörelser? I en artikel där vi försökte utreda vad fascism egentligen är för något under den ideologiska loppmarknad som dess tankegods ofta framstår som, konstaterade vi:
”I själ och hjärta är fascismen en aggressiv bonapartistisk rörelse, dvs en rörelse som aspirerar på en auktoritär lösning där dess ”utvalde” ledare kommer att ha den odelade makten i sina händer. Den skiljer sig från mer traditionell bonapartism – namnet kommer från Napoleon III:s regim – som oftast använder krigsmakten och den statliga byråkratin som språngbräda genom att den måste försöka ta gatan i besittning för att kunna ta makten i besittning, dvs den måste vinna en massrörelse för sin kandidatur på makten.
Väl vid makten förvandlades fasciströrelserna i Italien och Tyskland till bonapartistiska eller despotiska diktaturer, där själva de massrörelser som burit diktators-aspiranterna till makten till omvandlades till gigantiska byråkratiska apparater för hjärntvätt, åsiktskontroll och fördelning av makt och privilegier. Det var inte bara opportunisterna som anslöt sig – i Tyskland föraktfullt kallade ”marsfrälsta” av nazismens veteraner – utan också praktiskt taget hela befolkningen var mer eller mindre tvungen att ansluta sig till någon av deras otaliga underorganisationer. I Nazi-Tyskland var det från mitten av 30-talet lika obligatoriskt för alla barn och ungdomar att tillhöra Hitler-Jugend som för deras lärare att tillhöra den nazistiska lärarorganisationen.” (Se Om fascismen och nazismen i Italien, Tyskland, England och Norden.)
Därför har vi också alltid avvisat att begreppet fascism används om mer traditionella bonapartistiska fenomen som exempelvid den spanska diktaturen under Fransisco Franco:
”Bakom resningen låg en bred allians av Spaniens alla konservativa och reaktionära krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, José Antonio Primo de Riveras falangister, den spanska upplagan av fascismen.
I motsats till i Tyskland och Italien var det dock inte fascisterna som satte sin prägel på det reaktionära anloppet mot arbetarklassen och de fattiga och jordlösa bönderna hur mycket än kuppgeneralerna betecknades som ”fascister” av sina republikanska motståndare, utan militären som satte sin prägel på Falangen och förvandlade den till en stöttepelare för sin regim (till fascist-veteranernas eller ”de gamla skjortornas” stora förtret.)
Franco skulle på kort tid bli kuppgeneralernas ledare och dessutom utropas till statschef genom en mindre kupp som överrumplade hans generalskollegor, som inte kunde göra annat än att maktlöst kalla honom ‘horunge’ och ‘svin’ bakom hans rygg.” (Se: Spanska inbördeskriget 1936-39)
Men tillbaka till Sverigedemokraterna. Svaret på frågan om det är fascistiskt kan bara bli nej. Sverigedemokraterna är inget fascistiskt parti, inte bara för att det är svårt att föreställa sig bilhandlartypen Jimmie Åkesson som en Mussolini eller Hitler, utan därför att partiets strategi knappast är bonapartistisk av den extrema och aggressiva typ som den klassiska fascismen utgjorde och dess politiskt betydelselösa efterapare idag utgör, utan parlamentarisk, dvs vinna stöd vid valurnorna för att vinna inflytande i de parlamentariska församlingarna.
Partiet gör för övrigt knappast någon hemlighet av sin förhoppning på att få en strategisk betydelsefull vågmästarposition i riksdagen à la sin danska förebild, Dansk Folkeparti, för att med den som hävstång vrida utvecklingen i önskad riktning. Än mer som en framgång, i bemärkelsen växande stöd, för partiet kommer att likt Ny Demokrati på sin tid locka eller pressa andra partier – i kamp om väljare och inflytande – att lägga sig nära Sverigedemokraterna och till och med försöka stjäla delar av dess program. Något som enligt SD:s förhoppningar bara kommer att gynna SD: ”Folk har en tendens att söka sig till originalet”, som Jimmie Åkesson sagt vid flera tillfällen.
Däremot kan man givetvis inte utesluta att ett rejält bakslag för Sverigedemokraterna nuvarande strategi kan få en rekyleffekt inom partiet och locka partiledningens kritiker att på allvar gräva upp stridsyxorna – som är fallet i de flesta partier som gått på pumpen. Något som kan leda till rättning bakåt tillbaka till partiets mer bruna förflutna. En utveckling som bara kan splittra, isolera och marginalisera partiet – kort sagt en välkommen utveckling, men just nu knappast trolig.
.
Inte bara om teori…
.
Men det handlar inte bara om teori utan också om strategi och taktik. Allt hänger nämligen ihop: Hur skall man med hjälp av den uppfattning man har om Sverigedemokraterna (teori) förhålla sig till Sverigedemokraterna i stort (strategi) och hur skall man bära sig åt för att hantera dem i varje konkret situation (taktik) på ett sätt som leder till att det strategiska målet uppfylls.
Eller uttryckt på ett annat sätt: Är det en framkomlig taktik att skrika ner eller spöa skiten ur partiets företrädare och medlemmar för att uppnå det strategiska målet att rycka undan grunden för det, i förhoppning om att demoralisera, skingra eller vinna över dess väljare, varav inte så få måste räknas till arbetarklassen?
Eller är det i grund och botten bara ett uttryck för vanmakt över det faktum att man saknar förmåga och/eller styrka nog att kunna erbjuda ett tydligt, trovärdigt och kraftfullt alternativ till Sverigedemokraternas illusoriska svar på den känsla av att bli trängd, överkörd och lämnad därhän som så uppenbart utgör resonansbotten för partiets attraktionskraft? Ett svar som gett det 340 000 röster.
Lästips:
Ernest Mandel, Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″ (tar bl a upp olika teorier om fascismen)
Debatt: Kampen mot nazismen i Tyskland (ur den maostiska tidskriften Marxistiskt Forum).
Trotskij, Vad är fascismen och hur ska man bekämpa den? (skrift från 1944)
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Adolf Hitler, Benito Mussolino, Dansk Folkeparti
Sverigedemokraterna och fascismen
17 Okt 10
.
.
Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.
Vad karakteriserar fascismen/nazismen?
.
Av Martin Fahlgren
.
För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingelserna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.
.
.
Ernest Mandels analys hittar du på marxistarkiv.se
.
Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).
Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:
1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.
.
Tidiga stormtrupper, 1920, som attackerade arbetarrörelsen
.
2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.
3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.
4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.
5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).
6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).
Sverigedemokraterna fascister?
Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jämfört med de hårda regler som fascisterna stod för).
De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.
Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).
Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.
Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).
Vad bör göras?
För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.
Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshetsunderstöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politikerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politikerförakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]
.
.
Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.
Som här i dagens Frankrike.
.
För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till talesman för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en överdriven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.
Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva förändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]
Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstrationer som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.
Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folkflertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]
[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.
[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsjevismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska översättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultravänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.
För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.
[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Jimmie Åkesson
Sverigedemokraterna – med nytvättad stjärt…
16 Okt 10
.
Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?
Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.
Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat
Alice Tegner och Astrid Lindgren.
Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?
Är det ett rasistiskt högerparti?
Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i mellankrigstidens Tyskland.
Även om det då var fackföreningsfolk,
judar och zigenare som klubbades ner.
.
,
På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.
Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.
Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…
I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.
Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag med ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.
Självklart är vi också öppna för andra bidrag.
,
DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA
.
En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier
Mats Parner
”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”
Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning
En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.
Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.
Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.
De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.
Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.
Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.
Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.
Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.
Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.
I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.
Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.
Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).
Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.
Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.
Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:
”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”
(bloggtext 2008-08-27)
Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.
Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.
Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.
I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.
Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.
George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.
De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.
Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.
”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”
Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, fascister, nazister, rasister, Erik Almqvist, Jimmie Åkesson
I pressen:
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,
Vänsterpartiet och surölet…
4 Okt 10
.
Under Vänsterpartiets valvaka på Münchenbryggeriet kunde Internationalens Håkan Blomqvist ”för ett ögonblick” uppleva att stämningen inte motsvarade ”slutet på en epok utan kanske början på en ny”.
Lars Ohly lät också all ”suröl” flyga sin kos när han talade till gästerna på bryggeriet:
”Nu är vår främsta uppgift att bygga utomparlamentariska rörelser för välfärden och mot rasisterna. Tillsammans med våra rödgröna vänner ska vi bygga oppositionen.”
.
.
Långt innan surölet. Bryggeriet 1903.
.
Samtidigt vet vi att ett ögonblick drar förbi tämligen fort. Redan samma kväll rapporterade Flamman om att upprymdheten flytt och att det var gravkammare över det hela.
Både gott öl och politik är färskvaror och det kommer oftast surt efteråt.
Grundproblemet med Vänsterpartiets valrörelse och politiska strategi i stort finns i Ohlys två meningar ovan. Går det att bygga utomparlamentariska rörelser tillsammans med socialdemokratins och Miljöpartiets politiska ledningar?
Går det att förena eld och vatten?
Självklart inte. Häller man vatten över – om så den bästa glödbädd. Då fräser det till. Slocknar och blir svart.
Samma kväll träffade Blomqvist Flammans chefredaktör Aron Etzler:
”Jag kan inte minnas ett värre valresultat, det är väldigt allvarligt! Alla med hjärta och hjärna till vänster måste inse detta. Vi har inte längre råd med att tänka att den verkliga kampen pågår någon annanstans och att frågan om regeringsmakten inte har betydelse.”
Hans kommentar kan tolkas hur som helst. Men den smakar lite av en spark åt utomparlamentariskt arbete – i hela floran av möjligheter.
Måste det finnas en motsättning?
Självklart inte!
Men det finns en klar motsättning mellan att underordna, sparka ner, alla försök till att i dagens strävanden hitta morgondagens möjligheter. En motsättning där man tvingas att trycka ner eller strunta i dessa för att de ska underordnas ett regeringsalternativ helt fjättrat vid marknadsdiktatur och kapitalism.
Hur bygger man upp en facklig aktivitet bland de många medlemmarna – samtidigt som både Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin vill ha strypkoppel? Hur samsas man med miljöpartister som kapat LAS vid fötterna?
Kan man kräva ”Arbete och bostad åt alla” – som det bästa sättet att bekämpa rasismen och sverigedemokraterna – tillsammans med partiledningar som mest vill diskutera räntor på bostadslån och fastighetsskatter?
Vill man ha en likvärdig, demokratisk skola för alla. Kan man då gå i armkrok och dansa samba med politiker som inte bara älskar klassamhällets friskolor utan också självklart vill att dessa ska generera vinst?
Vill man göra en gigantisk omställning av hela vårt energisystem och ta fram ett sätt på hur vi på ett klokt sätt hanterar vår konsumtion. Kan man då underordna miljörörelsen i stort ett politiskt projekt där det är ”marknaden” som i sista hand ska prioritera och göra våra val?
Kan man bygga en stark rörelse mot Sveriges krigsinsats i Afghanistan och samtidigt säga att trupperna ska tas hem efter en avstämning med USA?
Ja, frågorna är många. ”Surölet” har sedan decennier tvättats bort från Münchebryggeriet. Valvakans bägare har diskats. Men i Vänsterpartiet är det surt. Surt värre.
Många vill ha en omprövning. Många vill diskutera. Många vill ha en självklar extrakongress. Var det egentligen klokt att underordna sig socialdemokratin och det liberala Miljöpartiet i valrörelsen? Vart tog drömmen om socialismen vägen? Hur går vi vidare?
Med svidande sår i stjärten. Med fem förlustval i rad. Då låter kraven minst sagt rimliga.
.
Från Svenska Dagbladet i går
.
Men i helgen slog partistyrelsen igen dörren med en smäll. Det bidde en ”Framtidskommission”. Ingen extrakongress. Enligt Jonas Sjöstedt (som själv tillsammans med Jens Holm krävt extrakongress) finns det också ”förslag om en mer vetenskaplig undersökning om hur progressiva väljare som inte röstar på partiet ser på oss. Det tror jag blir viktigt och nyttigt.”
Tja. Kanske det. Alltid skapar det några nya jobb.
Men vore det inte bättre med en undersökning av vad medlemmarna tycker?
Det brukar sägas att man kan ”segra ihjäl sig”.
Uppenbart kan man också ”förlora ihjäl sig”. Fem val i rad…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Münchenbryggeriet, suröl
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,Expr1,GP1,GP2,AB1,
Bloggare:Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,
Trehundra miljoner av vår skatt till SD
26 Sep 10
.
I trädgården virvlar höstlöv.
Samtidigt bänkar sig snart 20 sverigedemokrater i riksdagen.
I den borgerliga demokratins namn får de nu 300 miljoner kronor av våra skattepengar. I olika former av partibidrag.
De sverigedemokrater som fått plats i riksdagen får dessutom en lön på det tredubbla som du eller jag tjänar. Omkring 55 000/månaden. Dessutom anställer de tjugo ”sekreterare”. Alltså tjugo personer, med en lön på omkring 30 000/månaden.
Pengar som kommer att användas till rasistisk propaganda.
.
.
På ett nästan absurt sätt visar detta skröpligheten hos vår åldrande demokrati.
I runda siffror beviljar socialdemokrater och moderater varandra en miljard kronor. I bidrag. Självfallet hade de aldrig tänkt sig att de övergödda, fläskiga bidragen skulle hamna hos Jimmie Åkesson och hans gäng. Vi får se hur aptiten ser ut. ”Demokratiska fascister”? Ett Svenskt Folkeparti? Där Björklunds gamla dammiga liberaler försvinner som höstlöven i vinden…
Men varför granskar inte media den demokrati som hamnat i ”bidragsberoende”?
Vi som strider mot strömmen är fattigare. Kanske”snåla”. Vi får inte heller del av moderaternas miljonärsstöd.
Men låt oss visa att att vi har många ben och klara strupar!
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson,
I pressen:SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,GP1,GP2,SVD3,SVD4,DN2,GP3,SVD5,Expr1,
Ian, Bert och Jimmie – om greven och hans betjänter.
22 Sep 10
.
Berättelser om ”Herrskap” och ”Tjänstefolk” har alltid fascinerat.
Det kan vara ursinnig erotik som i August Strindbergs Fröken Julie. Där betjänten Jean, en underdog med djurisk sexualitet, under en midsommarnatt kan erövra grevens plats. Ett klasskrig fyllt med ångest och åtrå.
.
.
Erotiskt ursinne. Med åtrå och ångest.
Eller en mer sexuell ömsesidighet.
.
.
I TV-sketchen Grevinnan och betjänten ser vi en mer dement och åldrig, humorfylld sexuell ömsesidighet, där klasskillnaderna mellan Miss Sophie och betjänten James efterhand, mellan klingande glas, försvinner i en snubblande, komisk charad…
Men även i politiken finns det många berättelser när Herrskapet försöker få ut nytta av lite ömsesidighet med sitt Tjänstefolk.
När greve Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och skivmakaren Bert Karlsson skapade Ny Demokrati såg vi ett sådant möte. Bägge hade de för en kort tid både nytta och nöje av varandra. Sedan föll de. Var och en på sitt sätt.
.
.
Med Tista slott som herresäte är det inte lätt
att på egen hand slå mot överheten…
.
Ian har sina ”anor” eller ”härkomst” ( i dag säger man invandrarbakgrund ) i ”en ätt” från Estland. En baltisk krigarfamilj vilken i karriären som korsfarare i österled tog sitt ett tyskt namn. Den svenska ”grenen på familjeträdet” adlades sedan av Johan III. Med Tista slott som sitt herresäte kunde nu den sentida ättlingen Ian inte på egen hand bilda ett högerpopulistiskt, invandrarfientligt parti med strålkastarna riktade ”mot etablissemanget”. Ett parti ”för vanligt folk” som skulle slå vilt mot makthavarna. politikerna, fackföreningarna, byråkraterna, bidragstagarna – och invandrarna. Han behövde den korvätande, slagfärdiga och bredkäftade skivbolagskungen och direktören för Skara Sommarland, Bert Karlsson, för att lyckas med sitt projekt.
.
.
Men man kan låtsas att man är ”vanligt folk”
och tillsammans dansa en sommar.
.
.
”Old warriors never die”…
Bert i Svenska Dagbladet 15 år senare
.
Bert Karlsson. En modern Jean. Med Skara sommarland, dansbandsmusik och allt tingeltangel på köpet. En betjänt som kunde prata om rädslan för invandrare så att vanligt folk förstod.
Ian och Bert. Tillsammans dansade de en sommar. Med sina galoscher och ölbackar. Sedan blev det polka i galopp med Ny Demokrati i riksdagen 1991 -94. När väljarna sedan upptäckte ”alla stolpskott” i partiet, som greven lite snopet sa, föll korthuset samman.
Våren 1998 försökte Ian sig på ett eget partibygge, ”Det nya partiet”. Mer blåblodigt. Utan ”populasen”. Självklart blev det ett fullständigt fiasko med bara 25 000 röster i riksdagsvalet. Greven skyllde på massmedia. Men naturligtvis var det Bert som saknades. En aristokrat utan en plebej ger inga röster.
På ålderns höst träder nu slottsherren på Tista fram i media och välsignar sin nye betjänt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Till Dagens Nyheter och i långa inslag för SVT Aktuellt och i TV:s lättsamma frukost-TV berättar han för alla att Jimmie Åkesson är en ”en skarp, trevlig och duktig svärmorsdröm”. Sverigedemokraten Åkesson, får trots eller tack vare sitt sonnamn, Riddarhusets välsignelse…
Wachtmeisters egen agenda är egentligen hatet mot moderniteten, demokratin, arbetarrörelsen – och alla nya invandrare. Helst skulle nog bara människor med namn i adelskalendern ha rösträtt. Det är därför han älskar Berlusconi, en man som ”förstår sig på det italienska folket, och gärna skulle se sig själv som Sveriges ”Silvio”.
.
.
”Verklighetens folk” på galej…”
.
Mellan sina förhållanden med Bert och Jimmie regisserade Wachtmeister dessutom en föga uppmärksammad mellanakt. Där han själv hade rollen som kristdemokrat. Först vigde den folkliga prästen Alf Svensson greven med hans nya slottsfru Lil Wachtmeister. Sedan tackade Ian genom att ordna en flott middag på Riddarhuset som support till Alfs krysskampanj i EU – valet. Näringslivets Ebba Lindsö var där liksom stjärnadvokaten Per Althin och Mats Odell. Den senare förmodligen som representant för ”verklighetens folk”. Det nutida namnet för ”vanligt folk”. I valrörelsen dansade sedan Ian och Alf schottis ”för att roa folket”…
Tidningarna berättade också om ett litet snedsprång från ”den rätta vägen”. Ian var på väg att bilda ett nytt parti med deckarförfattaren Leif G W Persson…
Men valet föll alltså till sist på Jimmie…
Vi har sett Julie och Jean. Miss Sophie och James. Ian och Bert.
Så Ian och Alf.
Till sist går då ridån ner – eller upp.
Med Ian och Jimmie…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Ian Wachtmeister, Bert Karlsson
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,Expr1,GP1,GP2,SVD4,DN1,DN2,GP3,GP4,AB1,AB2,Expr2,SDS1,Expr3,SDS2,AB3,SVD5,DN3,DN4,
Senaste kommentarer