hinner för Bachar Assad

.

Kapplöpningen mellan arabländernas tyranner om vem som faller som nummer fyra har varit hård. Men nu verkar loppet kört och näste man att packa sina pinaler och ge sig av till någon saudisk badort blir Jemens president Saleh. Oddsen på att Bachar Assad skulle vinna fjärde plats var mycket låga men nu är han huvudkandidat till plats nummer fem i tyrannernas galopp.

.

Plats nummer fyra bland fallna tyranner går till Jemens president Saleh.

.

Nu tvingas äntligen president Saleh att avgå efter många brutna löften om att lämna sin post och efter hundratals dödade demonstranter. Striderna i Jemen mellan lojala truppenheter och avhoppade soldater hade kört fast i ett läge där ingen hade överhanden. Risken för att situationen skulle övergå i rent inbördeskrig var stor. Det var antagligen anledningen till att Saleh efter stora påtryckningar till sist accepterat golfstaternas krisplan, nämligen att lämna över makten till vice-presidenten Abdrabuh Mansur Hadi i utbyte mot fri lejd till en fristat som ännu inte utpekats.

Det lär finnas plats i Ben Alis saudiska palats. Utöver GCCs, Gulf Co-ordination Council, påtryckningar spelade nog Khaddafis öde en roll i Salehs beslut att avgå, innan det var för sent att rädda livhanken. Målet för det allt mäktigare GCC är att blanda sig i den arabiska revolutionen med alla medel för att styra den i en riktning som inte hotar golfstaternas kontroll över regionens fossila bränslen. Qatars väl bryska uppträdande i Libyen efter Khaddafis fall syftade också till en större kontroll över utvecklingen. Den nya libyska regeringens sammansättning är ett bakslag för Qatar, vars man Abdelhakim Belhadj inte utsågs till försvarsminister, något de flesta väntat sig.

.

GCCs plan för att hålla revolutionen inom acceptabla ramar för de härskande

.

De lagliga oppositionspartierna i Jemen har redan sagt ja till GCCs ”fredsplan” och det väntas också de militära ledarna som hoppat av göra. De har nog samma mål som GCCs, att hindra en splittring av armén och ett omfattande inbördeskrig.

Kvar finns dock de tusentals ungdomar som ockuperar ”Change Square” i Sanaa och de har redan sagt att Salehs avgång bara syftar till att rädda elitens grepp om makten men att de nya ledarna under vice-presidenten inte står för en demokratisk förändring i landet. Hur det kommer att gå med ungdomarnas självständiga kamp är en öppen fråga. Om alla lagliga partier och armén sluter upp bakom den nye presidenten riskerar de att isoleras i sin kamp. På samma sätt som det finns en risk för att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo isoleras när valet börjar nu måndag.

.

Media: DN1,SVD1,SVT1,SVT2,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Assad, Saudi, Khaddafi, Tripoli, Sanaa,

Dela

 Segern i Libyen ger kraft

Över hela Nordafrika och i Mellanöstern firar människor Khaddafis fall. Här under finns en kort rapport från Jemens huvudstad Sanaa. Tiotusentals oppositionella mot landets diktator Saleh visade sin glädje över att Khaddafi är slut. Nu är det Salehs och Baschar Assads tur skanderade demonstranterna.

.

I Sanaa samlades tiotusentals i protester mot Saleh..

Stärkta av Muammar Khaddafis död intog tiotusentals demonstranter gatorna i Jemens huvudstad för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång.

-Ali, nu är det din tur, din och Bashars, skanderade demonstranterna, med hänvisning till president Bashar al –Assad, en annan ledare i regionen som möter protester typ arabiska våren.

-Varje diktator möter sitt öde, sjöng de när de marscherade genom Sanaas centrum under beskydd av oppositionella trupper som bytt sida och nu stöder protesterna mot regeringen.

-Khaddafis död har eldat på revolutionärer världen över, och speciellt i Jemen, sa Walid al-Ammari , en talesperson för de unga aktivister som stått i spetsen för nio månaders protester mot Salehs styre.

-Nu måste Saleh dra lärdom av Khaddafis död, som kallade libyerna råttor men som till slut fångades som en råtta i en tunnel, sa al-Ammari till AFP.

.

-Bye ,bye Khaddafi… nu är det din tur, säger plakatet om Baschar Assad under en demonstration i går i Syrien.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jemen, Saleh, Assad, Khaddafi, Libyen Syrien

Dela

En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

Dela

.

Är Ali Abdullah Salehs tid som president i Jemen slut? Det är den fråga alla i landet ställer. Saleh befinner sig i Saudiarabien där han vårdas för skador efter en bombattack mot hans residens. Kommer, kommer ej? Ingen vet riktigt. Vicepresidenten Abed Mansour Hadi säger att Saleh kommer tillbaka om några dagar. Enligt källor som Al Jazeera hänvisar till är Saleh allvarligt brännskadad och kan knappast lämna sjukhuset den närmaste månaden.

.

I huvudstaden Sanaa firades att Saleh lämnat landet.

.

För utvecklingen i Jemen har det en stor betydelse. Kommer Saleh tillbaka i morgon är den politiska striden tillbaka där den stod när Saleh skadades. Om inte öppnas helt nya perspektiv.

Den politiska terrängen i Jemen är inte lätt att överskåda. En rad politiska, sociala, och regionala krafter verkar i ett svårbegripligt mönster och inom ramarna för ett dominerande klansystem. För om det finns ett land i Mellanöstern och Nordafrika där klanerna spelar en stor, ja dominerande roll, så är det i Jemen. Klanernas överhuvud har oftast mer att säga till om än ministrar och regionala statliga chefer.

President Salehs envisa vägran att lämna makten har fört landet till randen av ett inbördeskrig. Hans metod följer mönstret från Tunisien, Egypten och Syrien. När stora ungdomsgrupper började samlas till protester och sit-ins på Sanaauniversitetets campus attackerades de av kravallpolisen. Likt Ben Ali proklamerade Saleh att valet stod mellan honom själv och al-Qaida.

.

I går tisdag marscherade tusentals ungdomar mot vice-presidentens residens för

att kräva bildande av en övergångsregering.

.

Ungdomen svarade –avgå! När protesterna spred sig till allt större ungdomsgrupper och till flera platser i landet började kravallpolis och militär att skjuta skarpt.

Ungdomarnas aktivitet drog snart med sig hela samhället i en kamp om den politiska makten. Den lagliga oppositionen i parlamentet höll sig i början av revolten avvaktande, för att inte säga avog, till de ungas protester. Men de unga är en kraft som kan flytta berg eftersom hälften av landets befolkning på 25 miljoner är under 18 år.

Sedan dess har den lagliga politiska opposition som samlas i JMP (Joint Meeting Parties) försökt ympa sig på den unga demokratiska rörelsen och samtidigt förhandla fram en fredlig kompromiss om bildandet av en övergångsregering utan Salehs medverkan. Det är också vad de arabiska emiratens medlingsgrupp har försökt uppnå. Saleh lät två gånger förstå att han var beredd att skriva under ett avtal om sin egen avgång för att sedan omedelbart provocera fram en konfrontation för att spetsa till läget.

Eftersom hotet om al-Qaida inte fungerade lät i stället Saleh sina trupper angripa landets mäktigaste klan i hopp om att provocera fram en militär konfrontation.

Det var grunden till att landets mäktigaste klan reste sig mot Saleh trots att presidenten tillhör just samma klan. Sadek al-Ahmar är vid sidan av Saleh landets mäktigaste man och ledare för klanförbundet Hashid. Det var al-Ahmars starkt beväpnade milis som drabbade samman med Salehtrogna trupper när presidenten skadades.

.

Ali Saleh har styrt Jemen med järnhand i 33 år.

.

Att olika klaner har en egen väpnad milis är inget nytt i Jemen. Det räkans med att det finns cirka 60 miljoner handeldvapen i landet och landets historia är en lång rad av väpnade konflikter mellan motstridande intressen.

Man ska inte begå misstaget att se exotiska krigsherrar när vi talar om klaner. Familjen al-Ahmar leds av Sadek al-Ahmar som också är chef för det mäktiga klanförbundet Hashid. Men familjen är samtidigt moderna kapitalister. Sadeks bror Hamid är största kapitalägaren i Sabafone –ett mobiltelefonnät –och en rad andra bolag. Två av hans bröder är också starka politiska figurer som Himyar, vice talman i parlamentet, och Hussein en framstående ledare för klanförbundet Hashid.

.

Sadek al-Ahmar med traditionell jemenitisk kniv.

Här tillsammans med sin gamle vän president Saleh.

.

Det är uppenbart att familjen al-Ahmar strider om makten med Saleh inte för att hjälpa ungdomsrevolten nå sina mål utan för att ersätta Salehs familj vid makten. Sett till al-Ahmars långvariga vänskap med Saleh är en seger för familjen al-Ahmar långt ifrån en garanti för ett friare samhälle.

Vad väntar nu? Om president Saleh blir kvar i Saudiarabien och ingen kompromiss om regeringsmakten, som USA och EU manar till, kan uppnås finns det stor risk att ett fullt inbördeskrig bryter ut. Om vice-president Hadis uttalande häromdagen ska tas som utgångspunkt är det vad som väntar.

-Löjligt. Saleh är landets president. Inga förhandlingar kan hållas innan han kommer tillbaka, sa Hadi som själv inte utgör en kraft. Han accepteras som tillfällig president mer för att han saknar stöd i något läger än tvärtom.

Den verkliga chefen i Salehs läger och över de lojala trupperna är Salehs son Ahmed som leder det republikanska elitgardet och brorssonen Yahya som leder kravallpolisen. Tar Salehs familj över i presidentpalatset blir det öppet inbördeskrig med klanen al-Ahmar.

.

General Ali Mohsen bröt med Saleh och spräckte den reguljära armén.

.

Ett okänt kort i maktkampen är general Ali Mohsen som är chef för första pansardivisionen, den största enheten i landets reguljära armé. I mars hoppade generalen av och uppmanade sina trupper att beskydda landets unga demonstranter från regimens våld och i Sanaa omringade hans trupper Förändringstorget där de unga slagit upp ett tältläger. Det går dock inte att komma undan misstanken att det också är för att kontrollera vad de unga tar sig för och använda deras kamp som en språngbräda mot presidentpalatset.

Läget kompliceras ytterligare eftersom de två klanerna och general Mohsen inte är ensamma i den politiska kampen. Till bilden ska läggas de regionala och etniska krafter som till och från kämpat mot Sanaas dominans. I norra delen av landet är shiaminoriteten Houthis i uppror mot den sunnitiska makteliten i Sanaa. Kungen i Riyad som visat vad han kan i Bahrain har också hjälpt Saleh och flera gånger satt in saudiska trupper mot shiaupproret i norra Jemen.

Samtidigt pågår en revolt i södra Jemen som kräver självständighet från Sanaa. Rörelsen verkar växa i styrka för var dag som går och landets näst största stad Taiz sägs helt kontrolleras av ”separatisterna” sedan regimens styrkor  lämnat staden. Ett oppositionsråd med 20 medlemmar har tagit över i staden.

.

I söder kräver befolkningen självständighet och

samlas under det gamla Sydjemens flagga.

.

I Sanaa fortsätter den ungdomliga revolten som samlas i paraplyorganisationen Unga Revolutionärers Samordningskommitté för Förändring. Från att ha varit några hundra som ”tältade” utanför universitetet har de ungas mobilisering växt till en kraft som samlar tiotusentals personer till demonstrationer i Sanaa. Ingen kan längre bortse från deras kamp även om alla försöker ta kontrollen över den.

I söndags publicerade samordningskommittén en kommuniké som kräver att en övergångsministär utan Salehs män omedelbart tillsätts för att lägga ”grunden till en modern stat”.

Om de ungas revolutionära kamp för en verklig demokrati ska lyckas står skrivet i stjärnorna. I Jemen finns starka konservativa och traditionsbundna krafter som står i vägen. Redan om de lyckas befria landet från familjen Saleh är en viktig seger uppnådd. Kanske det till sist blir den revolutionära utvecklingen i Egypten och andra arabländer som avgör vilken riktning Jemen ska ta.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVD3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Revolution, Sanaa

Dela

.

Vad sker egentligen i Jemen? I två månader har tiotusentals människor dagligen demonstrerat och krävt president Salehs avgång. Regimens svar har hittills enbart varit brutalt våld med många dödade av säkerhetsstyrkornas prickskyttar som leds av presidentens son. Plötsligt säger presidenten att han ska avgå. De arabiska oljeemiraten har presenterat en plan som han säger sig acceptera.

.

I går måndag angeps fredliga demonstranter av polisen i staden Taiz.

Vad består den av? Saleh ska enligt planen avgå inom trettio dagar och lämna över till vice-presidenten i spetsen för en ”försoningsregering” som ska organisera nytt presidentval inom sextio dagar. Presidenten och hans familj ska också ges fri lejd och undgå rättsliga följder för omfattande korruption och för sin roll i dödandet av hundratals demonstranter.

Presidentens parti i parlamentet, CPG, accepterade utan protester emiratens plan. Vad annars? Parlamentsoppositionen i den Gemensamma Fronten accepterade efter lite gny om presidentens immunitet också planen. USAs utrikesministerium visade omedelbart att planen passade som handsken. En ”stabil” övergång till en regim som inte bryter med USAs strategiska intressen är imperiets högsta prioritet.

Däremot manar ungdomsorganisationen, Peaceful Youth Revolt, som lett de stora demonstrationerna att inte vika en tum från kravet på Salehs omedelbara avgång. Speciellt som planen också kräver att alla demonstrationer upphör under trettiodagarsperioden fram till Salehs avgång.

Ungdomarnas farhåga är att planen är en fälla för att få stopp på protesterna, att oppositionen i parlamentet spelar under täcket med presidentens parlamentsmajoritet. Det är troligt att deras farhågor är berättigade. Det politiska spelet i Jemen är extremt komplicerat och ytterst svårt att greppa utifrån.

.

Redan motsättningarna mellan det klandominerade extremt traditionsbundna norra Jemen och det mer sekulära södra Jemen med staden Aden som centrum är svåröverskådligt. Ingen del av den etablerade eliten i landet står för en radikal social lösning på landets djupa fattigdom och ungdomens krav.

Inte mindre än hälften av landets befolkning är under 18 år. Det är de unga som står för upproret mot förtryck och korruptionen, som kräver arbeten och frihet. Det är deras kamp vi solidariserar oss med.

.

Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Aden, Sanaa, Klaner, al-Qaida, USA,

Dela

.

President Bachar Assad har kastat tärningen. Den folkliga resningen med krav på frihet ska krossas till varje pris. Tusentals soldater från lojala förband understödda av tanks angriper städer som om det var öppet krig.

Efter en period av tvekan och ”eftergifter” har regimen beslutat att löpa linan ut. Vad det kan innebära vet de som minns regimens krossande av revolten i staden Hama 1982. Minst tio tusen människor dödades av arméns artillerield mot staden.

Stärkt av att Israel, Turkiet och Iran inte vill se ett regimskifte i Damaskus kan Assad höja lien och kasta bödelns kappa över axlarna.

Det började med en mindre demonstration med krav på lite mer frihet och ett upphävande av undantagslagarna. Nu en månad senare går tiotusentals man ur huse i Syrien och kräver Bachar Assads avgång.

Scenariot känns igen från Egypten, Tunisien, Bahrain och Jemen men inte Libyen. Först svarar regimen med våld och ännu mer våld om det behövs. När det ändå inte stoppar protesterna ger de efter och erbjuder reformer, oftast alltför ytliga, och mer pengar i fickan för att avleda protesterna och förhoppningsvis splittra oppositionen.

.

Kravet på verklig frihet kan inte mötas av regimen.

.

I samtliga fall har eftergifterna alltid varit för timida och alltid kommit för sent. Det är precis vad regimen i Damaskus gjort. Först bevärdigade sig Bachar Assad inte ens att tala till nationen. Protesterna ignorerades helt av presidenten som överlät allt till kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Det enda de verkar har fått utbildning till är prickskytte på demonstranter.

Sedan en månad lever befolkningen i allt fler städer i en infernalisk cykel av dödade demonstranter, begravning, mord på deltagare i begravningstågen, nya demonstrationer, nya begravningar och så vidare.

När väl Bachar Assad tog till orda var det för lite och för sent vad han hade att erbjuda befolkningen. Han annonserade en rad ”reformer” som inte längre övertygar demonstranterna.

-Undantagslagarna upphävs med omedelbar verkan. De förbjuder bland annat alla demonstrationer. Samtidigt meddelade den nytillsatta regeringen att alla demonstrationer som saknar tillstånd är olagliga. I praktiken ingen förändring alltså. Men det är ändå en symbolisk eftergift eftersom undantagslagarna ägt kraft i över sextio år.

.

I Homs deltar tiotusentals människor i protesterna.

.

-Slöjförbudet i skolorna avskaffas för att blidka den sunnitiska majoriteten.

-Landets enda kasino stängs.

-Den statliga säkerhetsapparatens fruktade domstol avskaffas.

Flörten med de radikalaste sunnitiska islamisterna är uppenbar. Syftet kan inte vara annat än att försöka splittra oppositionen. Det står i skarp kontrast till den andra delen i Assads tevetal till folket, nämligen att ”befolkningen attackeras av utländska terrorister från salafistiska organisationer” (extrem variant av sunnismen).

Det är inte omöjligt att dessa eftergifter hade räckt till att dämpa protesterna om de gjorts för en månad sedan men nu är de inte värda vatten. Minst 200 personer har mördats av regimens säkerhetspolis och nu finns det inte längre någon annan utväg för Bachar Assad än blodigt våld till varje pris. Enda eftergiften som kan öppna för en ny politisk situation är hans egen avgång.

Från att ha legat i Daraa har protesternas epicentrum flyttat sig till storstaden Homs, landets industriella centrum med närmare 1,5 miljoner innevånare. Dussintals demonstranter har kallblodigt skjutits ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor. Bara i söndags mördades 17 personer som deltog i ett begravningståg. I måndags intog tiotusentals demonstranter Klocktorget i staden och började bygga ett tältläger med Tahrirtorget i Kairo som förebild. Skillnaden mot Kairo visade sig i att statens beväpnade män inte som i Kairo började frottera sig med demonstranterna. I stället beordrade en officer de församlade att skingras, varpå belysningen över torget släcktes ned och skarp eld öppnades mot deltagarna.

I tisdags begravdes offren från natten och nya protester startade på flera platser i Homs. I går onsdag utlyste oppositionen en tredagars strejk. Stadens centrala minaret användes till att propagera för strejken. I skrivande stund finns det inga uppgifter om strejkens omfattning. I morgon Långfredag avslutas strejken med ”Stora protestdagen”.

I huvudstaden Damaskus har protesterna hittills varit begränsade till den studerande ungdomen. Efter måndagsnattens massaker i Homs samlades ett par hundra studenter utanför medicinska fakulteten i solidaritet med kampen i Homs. Den stora ansamlingen av säkerhetsstyrkor i Damaskus verkar räcka till för att stoppa huvudstadens innevånare från att ansluta sig till oppositionen. Men för hur länge återstår att se.

.

Trots repressionen fortsätter Homs innevänare att protestera på Klocktorget.

.

Enligt Ekots Cecilia Uddén har däremot regimen i stort sett tappat kontrollen över landets mindre städer och framför allt de större byarna. Där har tydligen hela maktapparaten kastat in handsken och syns inte till längre. Om makten också börjar tappa kontrollen över de större städerna och isoleras till Damaskus är nog Bachar Assads dagar som president räknade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Homs, Daraa, Baath

Media: SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN1,SVD2,DN2,

Dela

.

I går tog den arabiska revolutionen nya steg. I Egypten kanske vi bevittnar en ny utveckling i revolutionens karaktär och de deltagandes politiska och sociala medvetande.

För många unga aktivister i Egypten är smekmånaden med den militära hierarkin över. I går och i natt drabbade tusentals demonstranter samman med kravallpolis, säkerhetsstyrkor och arméenheter på det nu historiska Befrielsetorget. Två demonstranter sägs ha dödats av skarp ammunition vilket armén förnekar.

.

Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta.

.

Militärrådets försök att klä sig i revolutionens färger samtidigt som den manövrerar för att bevara och befästa den härskande klassens makt möter allt större misstro. Medan Mubarak sitter i sitt lyxpalats i Sharm-el-Sheik attackerar militären arbetarnas strejkrätt och förbjuder demonstrationer. I går krävde demonstranterna på Tahrirtorget respekt för revolutionens krav på frihet, slut på undantagstillståndet, högre löner och inrättande av en civil övergångsregering fram till ett helt demokratiskt val, samt att Mubarak ställs inför rätta.

De fattiga folkmassorna i landet ser att den sittande militärregeringen inte tar det minsta steg framåt för att minska deras missär. I stället spelar den ut islamister mot kopter och fängslar unga aktivister som inte vill spela med i deras falskspel.

Under tiden riskerar fortfarande den libyska revolutionen att krossas av Khaddafis terrorregim. Man kan som många drömmare beklaga att revolutionen inte lyckades bryta sig fram med fredliga protester. Men det var Khaddafis omedelbara svar med skarp ammunition som tvingade fram det väpnade motståndet. Det var inte oppositionen som valde att ta en väpnad strid med Khaddafis regim, det var regimen som tvingade ut oppositionen i en väpnad kraftmätning som utspelas på mycket ojämna villkor.

.

Viljan att besegra Khaddafi är det inget fel på. Men beväpningen är usel och det militära kunnandet noll.

.

Sett till den senaste tidens allt mer utbredda protester mot diktatur och monarki i hela den arabiska världen har inte motgångarna i Libyen bromsat människornas krav på frihet. Tvärtom ökar protesterna i styrka både i Syrien och Jemen samtidigt som antalet strejker och sit-ins i Algeriet växer för var dag som går. Farhågorna att Natos inblandning i Libyen skulle leda till en reträtt för protesterna i hela den arabiska världen har inte besannats. Folkmassorna i grannländerna har uppenbarligen sett bombningarna mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi som det som räddade staden från ett blodbad. Annars hade vi redan sett omfattande protester mot ”västs” bombningar av arabiskt territorium.

Däremot har Khaddafis brutala svar på de till att börja med fredliga demonstrationerna haft inflytande på diktatorkollegornas val av politik. När Ben Ali och Mubarak föll som käglor träffade av de fredliga demonstrationerna visade Khaddafi att brutalt och omedelbart våld kanske var räddningen. I Bahrain, Jemen och nu i Syrien har de styrande valt Khaddafis metod- gränslöst våld mot obeväpnade demonstranter och ännu mera våld om det inte räcker. Det är en riskabel metod för de härskande och för de imperialistiska makternas intressen. Riskabel för de första eftersom de satsar allt på ett kort – våld. Riskabel för imperialismen om den av folkmassorna indentifieras som de härskandes allierade och högsta beskyddare.

.

I Syrien brukar president Assad extremt våld för att krossa alla protester.

Minst ett hundratal demonstranter har skjutits ihjäl.

Lyckas de härskande att med brutalt våld rulla tillbaka revolutionerna i Jemen, Syrien, Bahrain och Libyen då kommer det att ge kraftig luft under vingarna på kontrarevolutionen i Egypten och Tunisien. Men vi är inte där ännu och den senaste tidens utbredning och fördjupning av den folkliga resningen pekar i motsatt riktning – mot en arabvärld där den ena diktatorn efter den andra faller.

Begränsningarna i den aktuella resningen kommer att visa sig senare. Kraven på frihet och värdighet och ett slut på korruptionen kan bara delvis tillfredställas av en politisk revolution som avskaffar det tyranniska enväldet. Formella fri- och rättigheter kan däremot inte möta de enorma sociala behov som måste mötas för att den misär som majoriteten i dag lever under ska kunna hävas. För det krävs att den politiska revolutionen också ställer sig uppgiften att ta tag i de sociala omvälvningar som krävs för att bryta underutvecklingens förbannelse och beroendet av den kapitalistiska världsmarknaden.

Den uppgiften kommer inte den rika eliten i de arabiska staterna att ta sig an. Tvärtom, deras privilegier och rikedomar är beroende av banden till och beroendet av den internationella finansmarknaden och stödet från imperialismens metropoler. Bara de arbetande i industri, offentlig service och jordbruk kan driva en sådan revolution till seger.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3.DN3,SVT1,GP3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,B&P,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Nato, USA, Khaddafi, Libyen,

Dela

.

Algeriet lyser med sin frånvaro i våra media. De omtumlande händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och alla andra arabiska stater ger sken av att det inget sker i Algeriet. Inget kan vara mer felaktigt.

Det som sker i det tysta och i smått når inte fram till våra drakars ettor och hemsidor. I själva verket pågår sociala strider över hela landet och i alla sektorer av samhället. Det går inte en dag utan att det äger rum strejker och sit-in på arbetsplatserna. Regimen i Alger är totalt döv för alla protester och inbillar sig att problemen ska försvinna om de ignoreras.

.

Arbetarna vid en marmorfabrik i Guelma strejkar sedan åtta dagar.

.

I stället ökar trycket i samhället och en ny explosion som i december kanske närmar sig. Men då kommer den inte bara att omfatta åsidosatta arbetslösa ungdomar från storstädernas fattigkvarter. Sedan klockan sex i dag drabbar ungdomar i en förort i Alger samman med kravallpolis. Ungdomarna protesterar mot att myndigheterna beslutat riva ett 40-tal plåthus som saknar byggtillstånd. Bostäderna har byggts av ungdomen i stadsdelen eftersom det råder total brist på billiga lägenheter för de unga.

På universiteten är studenterna mobiliserade ett regeringsdekret från den 13 december 2010 som kraftigt försämrar de studerandes villkor. De senaste dagarna har studenternas krav radikaliserats. De kräver nu en demokratisering av universiteten och att alla funktionärer i hierarkin ska tillsättas i demokratiska val.

.

Kommunala ordningsvakter demonstrerar i Alger den 7 mars.

.

Läkare på landets sjukhus som inte fast tjänst befinner sig en hård konflikt med regeringen. Över hela landet genomför dessa läkare punktstrejkar med krav på fast anställning. Utan positivt svar från hälsoministeriet planerar de en längre strejk i april.

Lärare med tillfälliganställning avslutade just en tredagars sit-in framför presidentpalatset El Mouradia och kräver de också fast anställning. I stället för att ta emot en delegation från lärarna skickades kravallpolisen ut med svingande batonger. Det hindrade inte lärarna att fortsätta den fredliga protesten.

De arbetslösa har bildat en egen organisation och genomför ett stort antal aktioner med krav på arbete och uppmärksamhet.

Militärer som avskedats från armén på grund av handikap de inte ådragit sig under tjänsten protesterar mot de usla sjukpensioner de får och kräver sjukförsäkring, a-kassa och hjälp med att få nya arbeten. I flera dagar har de protesterat utanför försvarsministeriet.

Familjer som föll offer för inbördeskriget mellan armén och islamisterna kräver ersättning. Kommunanställda hotar att gå ut i strejk liksom kommunal säkerhetspersonal.

.

Statens representanter vänder samhållet ryggen.

.

Inför alla dessa protester och strejker slår regeringen dövörat till. Den spelar ett högt spel. Traumat från inbördeskriget kommer inte att hålla tillbaka människornas protester. De börjar se igenom de tomma fraserna från president Bouteflika och arméledningen om att valet står mellan islamistisk terror eller en stark stat.

När det valet inte längre accepteras av befolkningen kommer maktens skyddsvallar att rämna.

.

Media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Arabiska revolutionen,

Dela

.

I röken från bomberna över Libyen blir händelserna i resten av den arabiska världen mindre synliga. Ändå var de senaste 48 timmarna fulla av viktiga händelser. Revolutionen har inte gjort halt.

I Jemen pekar allt mot att president Saleh är färdig för avpollettering. Efter det kriminella blodbadet på närmare femtio demonstranter vände i går stora delar den militära ledningen i en sensationell vändning presidenten ryggen. Det luktar jemenitisk revolution à la Egypten.

.

En soldat som gått över till demonstranternas sida.

.

-Krisen kompliceras och den driver landet in i våld och inbördeskrig. Jag och mina kollegor befälhavare och soldater förklarar vårt stöd och fredliga uppbackning av ungdomens revolution.

Det sa befälhavaren över nordvästra militärdistriktet, generalen Ali Mohsen al-Ahmar när han deklarerade att han ansluter sig till revolutionen.

Generalen följdes i sitt avhopp från president Salehs sida av det östra militärdistriktets befälhavare Mohammed Ali Mohsen och två andra regionala befälhavare. Ett dussintal officerare gick till demonstranternas tältläger vid universitetet i Sanaa för att offentligt uttala sitt stöd för revolutionen.

Samtidigt avgick både parlamentets vice talman Himyar al-Ahmar och Ahmed Qaatabi, guvernören för nyckelprovinsen kring staden Aden i protest mot dödsskjutningarna i fredags.

Vad är det som verkligen händer? Har helt plötsligt militären fått ömma känslor för den revolterande ungdomen? Nej, det är snarare samma process vi ser i Jemen som den som ledde fram till Mubaraks fall i Egypten.

Den militära ledningen ser att presidentens tid är ute. Den har att välja mellan ett blodbad på landets ungdom för att hålla den gamle diktatorn kvar vid makten eller att släppa honom till vargarna för att rädda landet undan en social kris som ingen vet hur den kommer att sluta. Likt den egyptiska militären hoppas säkerligen generalerna att deras stöd till ungdomarnas krav på frihet och rättvisa ska hindra att kraven radikaliseras och sätter mer på spel än vad den härskande eliten vill acceptera.

.

Jemens unga vill inte längre leva under president Salehs klack.

.

Ännu en gång sitter Vita Huset med skägget i brevlådan. President Saleh har varit en trogen allierad i ”kampen mot terrorismen” och USA har viktiga marina anläggningar i Aden. Nu är en balansgång mellan realpolitik och stöd till den demonstrerande ungdomen inte längre möjlig. Med stora delar av militären i direkt opposition till president Saleh kommer Barack Obama att tvingas välja sida, än en gång.

President Salehs tid är över. Ännu en arabisk diktator får lämna scenen. Det som sker i den arabisktalande världen är det viktigaste politiska skeendet sedan Vietnamkrigets slut. Jemen är ett extremt fattigt land utan nämnvärda naturresurser. Men med stöd och solidaritet från andra arabiska folk i uppror kan även det jemenitiska folket kasta av sig förtryckets ok.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Militär, Saleh, Diktatur, Revolution

Dela

En revolution på marsch lockar till debatt. Det var meningen med det möte som organiserades i Göteborg lördag 19 mars. Jag hade nöjet att vara inbjuden som talare. Mötet var organiserat av ett antal organisationer i Göteborg. Här under hittar du det tal som jag höll som inledning.

Grunderna för den arabiska revolutionen.

.

Det är fantastiska tider vi lever i. Det är revolution och historia skrivs snabbare än bläcket hinner torka. Under decennier vande vi oss vid att åren släpade sig fram utan att något hände. Visserligen föll sovjetimperiet samman men det kändes ändå bara som en trist bekräftelse på nyliberalismens segertåg.

Nu kastas vi tillsammans med de arabiska folkmassorna mellan glädjefnatt, över till ängslan och rädsla och sedan tillbaka till segervisshet. Sådan är revolutionen. Det är snabba framgångar, på stället marsch och kontrarevolutionära motattacker.

Hotet om nederlag i Libyen och Bahrain visar att historien inte går på räls, även om den känns mer pålitlig än SJ.

Den arabiska revolutionen ställer minst två stora frågor som kräver sina svar.

Den första frågan man måste ställa är varför den sker just nu och inte för ett par år sedan eller nästa år.

Svaret på frågan är naturligtvis att det inte finns något svar.

-Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!

Orden är Karl Marx’ och beskriver hur den europeiska revolutionen 1848 tog många på sängen.

Vi vet alla att den finns där i sina underjordiska gångar och gräver sig fram för att helt plötsligt utan att någon kunde förutse exakt när och var dyker den så upp mitt framför näsan på oss.

Vad som får samhället att explodera i en revolution kan vara en enkel gnista som den som tände eld på krutdurken i Tunisien. Att Muhammed Bouazizis självbränning skulle starta den präriebrand som drev hyenan Ben Ali på flykten var inte givet. Andra hade begått samma drastiska handling innan utan att något hände.

I Egypten var det den tunisiska revolutionen som var den tändande gnistan. När folkmassorna mot all förmodan bara vällde in på Tahrirtorget den 25 januari gapade omvärlden med förvåning.

Nu i efterhand vet vi att Mullvaden grävt sig fram i den egyptiska myllan under flera år innan den slog världen med häpnad. Många små protester och strejker hade lagt grunden. 6-aprilrörelsen hade arbetat i flera år för att skapa ett nätverk av aktivister och organiserat ett stort antal mindre protester och sit-ins.

.

.

Fjärde Internationalens brittiska sektion, IMG, kallade under sjuttiotalet sin

veckotidning för Red Mole, Röda Mullvaden. Här John Lennon med en löpsedel.

.

Men nu ska vi lämna Mullvaden i sina gångar och kanske hoppas att nästa gång den sticker upp sitt sympatiska nylle är det i Kina eller varför inte här hos oss i Europa.

Den andra med grundläggande frågan vi kan ställa är varför revolutionen sker nu och inte för 15-20 år sedan?

.

Tahrirtorget står som den verkliga symbolen för den revolution

som sveper fram över den arabiska världen.

.

Det blir som att lägga ett pussel med bitar av olika betydelse men där de tillsammans ger oss den bild som tillåter  att förstå vad som sker i dag i den arabisktalande världen.

Internationella valutafondens diktat.

Den första pusselbiten handlar om hur den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden drog in länder som Egypten och Tunisien i det som kallats Washington Koncensus. Vilket handlar om IMFs program för en så kallad strukturanpassning av fattiga länders ekonomiska strukturer. A och O i programmet går ut på att de interna marknaderna ska öppnas för det internationella storkapitalet, att de statliga monopolen ska privatiseras och att det ska byggas en ekonomi som exporterar landet ur fattigdom.

-För arabvärlden har det inneburit att de fått en exportsektor som väldigt mycket bygger på jordräntor, det vill säga inkomster från olja och gas och i andra hand turismen som också ska ses som en ”exportsektor”.

Ett huvudargument från nyliberalernas sida är att de rikedomar som skapas i toppen på samhället tack vare öppningen mot världsmarknaden kommer att sippra ner i samhället och skapa välstånd för alla.

Efter decennier av nyliberal tvångströja vet vi att ”trickle down-effekten” som den kallats är nonsens. Pengarna stannar på vägen ner i fickorna på en klass av profitörer som blir mer en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin.

Vi hittar dessa kapitalismens underhuggare i importsektorn för konsumtionsvaror för eliten. Det handlar om entreprenörer i byggsektorn och importörer. Som resultat har det bildats en stenrik elit som lever helt avskild från det civila samhället.

.I Katameya Heights kan den härskande eliten njuta det goda livet.

.

I Kairo finns det en stadsdel som heter Katameya Heights. Där ligger lyxvillorna i lummiga områden runt en stor golfbana där bankirer, importkapitalister, utlandsegyptier och höga dignitärer kan utbyta sina sarkasmer om pöbeln i landet. Infarten till området är självfallet bevakad.

På den andra sidan av myntet hittar vi den stora folkmassan som bara sett de negativa effekterna av IMFs strukturanpassning. I Egypten lever nästan halva befolkningen under det officiella fattigdomsstrecket, det vill säga 2 amerikanska dollar per dag.

Enligt samma definition lever 20% av tunisiens befolkning i fattigdom, 37 % i Algeriet, 25% i Marocko och otroliga 62% i Jemen.

På grund av ekonomiernas inordning under världsmarknadens diktat skapas inte tillräckligt med arbeten för att de stora ungdomskullarna ska kunna få jobb.

Och det handlar inte längre om outbildade analfabeter i den arabiska världen. För ett av dragen i de diktaturer som dominerat är att den satsat på en utbildningssektor för att hålla arbetslösheten nere bland de unga.

I Tunisien fanns det bara 11 000 universitetsstudenter  år 1970. 2007 var de inte färre än 340 000. I dag kan inte ekonomin erbjuda jobb till alla som är klara med sina studier eftersom landets ekonomi är inriktad på världsmarknadens behov och inte de interna sociala behoven.

Vi minns att media strax efter Ben Alis fall talade om att utländska investerare var less på korruptionen och de kommissioner de tvingades betala till diktatorns familj för att kunna bedriva sin affärsverksamhet.

.

Ingen kunde 2009 tänka sig att Ben Alis dagar var räknade.

.

I själva verket kan man säga att Ben Alis diktatur var det internationella kapitalets diktatur. Det finns 1 200 franska företag i landet och lilla Belgien har inte mindre än 260 företag i landet. De flesta av bolagen finns inom textil, turism, och telekommunikation. Man kan undra vad det klagade över eftersom produktiviteten per arbetad timme i den tunisiska textilindustrin ligger kring 80% av Frankrikes medan lönerna i Tunisien är en tjugondel av vad arbetare tjänar i likvärdiga arbeten i Frankrike. Det behövs inte någon miniräknare för att inse vilka profitmarginaler vi talar om. Inte mindre än 60% av Tunisiens industriproduktion ligger i utländska händer och 30 % ansågs ha legat i Familjen Alis kontroll.

En demografisk bomb.

Den andra pusselbiten vi kan lägga på plats handlar helt enkelt om den demografiska utvecklingen i de arabiska länderna.

I alla revolutioner genom tiderna är det ungdomen som stått i spetsen när en samhällsordning störtats. Det gäller alltifrån den franska revolutionen, via revolutionerna i Europa 1848, över Pariskommunen 1871 och till den ryska revolutionen 1917.

I den arabiska revolutionen är det mer sant än någonsin att ungdomen står i första ledet. Det beror mycket på den rent demografiska bilden.

I alla arabiska stater är minst hälften av befolkningen yngre än 30 år samtidigt som en mycket stor del av dem har en relativt god utbildning.

.

Stora barnaskaror ligger bakom dagens revolter i den arabiska revolutionen.

.

Vi kan ta några exempel:

I Tunisien är 41% yngre än 25  år och inte mindre än 34 % av de unga i studentålder går på universitet. Bara 4% av unga mellan 15 till 25 år räknas som analfabeter.

I Egypten är hela 57% under 25 år och 30% av de i studieålder går på universitet medan cirka 15% procent är analfabeter bland 15-25-åringarna.

I resten av regionen är cirka 50 % under 25 år med ett extremfall i Jemen där hälften av befolkningen är under 18 år.

Demografiska experter säger att numera är antalet födda barn per kvinna i arabvärlden nere i nivåer jämförbara med Europa. I Frankrike som tillsammans med Irland har det högsta barnafödandet i Europa handlar det om strax över 2 barn per kvinna. I arabvärlden ligger genomsnittet kring 2,3-2,5 barn per kvinna och ett så lågt tal som 1,83 barn per kvinna i Tunisien. Jemen utgör enda undantaget där siffran fortfarande är 4,85 barn per kvinna.

Men om vi går tillbaka 25 år i tiden då var dagens siffra i Jemen i underkant för genomsnittet i hela regionen. Mellan fem och sex barn per kvinna var det vanligaste.

Därför ser ländernas befolkningspyramider i dag ut som ett päron med en enorm undre halva med tjockaste delen för gruppen 15-25 år och med en avsmalnande del för det senaste decenniet.

Det här är förklaringen till det vi sett från Tahrirtorget i Kairo, från Tunis och andra ställen. En enorm massa av unga utbildade människor frontalkrockar med ett förstelnat korrupt samhällsystem som bara erbjuder arbetslöshet, ströjobb och tomma löften.

.

De arabiska staternas karaktär och funktionssätt.

Den tredje pusselbiten visar hur staten utövar sin makt. Det var i striden för att kasta av sig det koloniala styret som den arabiska nationalismen blev dominerande ideologi. Ledare som Nasser i Egypten, Bourguiba i Tunisien och Ben Bella i Algeriet fick ett starkt stöd bland befolkningen tack vare deras kamp för en nationell lösning på vad kolonialismen lämnat efter sig.

.

Den arabiska revolutionen inger hopp om frihet för en hel världsdel.

.

Under en viss period kunde de även skapa en viss nationell självständighet genom att manövrera mellan de två blocken i det kalla kriget.

Men den nationella befrielsen blev bara nationell. Den övergick aldrig i en social befrielse. Från Nassers Egypten till Bourguibas Tunisien och senare Algeriet under Boumédiène, växte en form av stat fram där all kontroll av samhället låg i  arméns och säkerhetsapparatens händer.

Den här utvecklingen befästes definitivt efter Sovjets fall då de alla drogs in under IMFs beskyddande vingar.

Jag har sett någon kalla de här samhällena en ”sekuritokrati”, en ”snutokrati” på lite mera slang. Man kan säga att det är ett tillstånd där armén och säkerhetsapparaten får varsin uppgift.

Armén blir garanten för staten medan säkerhetsapparaten har till uppgift att skydda regimen på plats, det vill säga en diktator eller en monarki i de flesta fall.

Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de två. I Algeriet kan man säga att de båda grenarna av maktapparaten växer på samma stam.

I Tunisien var de helt åtskilda och i Egypten delvis sammanvävda.

I den tunisiska och egyptiska revolutionen kan vi se vilken fördel det ger den härskande eliten när det kommer till att bevara det väsentliga, det vill säga kontrollen över statsapparaten.

När säkerhetspolisen i Tunisien gjorde bort sig genom att skjuta skarpt på demonstranterna kunde armén stiga in på scenen och be Ben Ali packa sina pinaler och dra. Säkerhetsapparaten var Ben Alis personliga styrkor. De fanns överallt och räknade in närmare 200 000 poliser men ändå vägde de ganska lätt i slutet eftersom de just var knutna till Familjens makt.

I det kritiska skedet dagen innan hans flykt till Saudiarabien stegade armén in och sa att den vägrade skjuta på demonstranterna. Det var slutet för Ben Ali.

I Egypten var säkerhetsapparaten om möjligt ännu mer inflytelserik. Alla beskrivningar av dess sätt att fungera talar om hundratusentals agenter som kontrollerade det mesta ända ner i lokal administration och enskilda företag.

.

Men när trycket från gatan blev för stort kunde armén stiga in med sin roll som garant för staten och släppa Mubarak till vargarna.

Det fanns en säkerhetsventil och armén kunde helt enkelt släppa Mubarak och Ben Ali för att rädda det väsentliga, arméns plats som statens ryggrad.

Med det här som bakgrund kan vi se skillnaden mot utvecklingen i Libyen. Där har alltid armén varit svagt utrustad och satt åt sidan. Den var aldrig statens ryggrad. Sedan Khaddafi byggt upp sin diktatur som helt koncentrerades kring hans person och klanens lojalitet höll han arméns officerare mycket kort. Alla tänkbara rivaler rensades systematiskt undan.

Däremot var säkerhetsapparaten, bland annat hans söners milisbrigader, rustade till tänderna och de var inte ens en garant för regimen utan en garant för personen Khaddafis makt.

Nu kan vi förstå varför Khaddafi kunde bita sig fast de dagar då även gatorna i Tripoli var fylld av protesterande folkmassor. Vare sig armén eller säkerhetsapparaten hade tillgång till en säkerhetsventil. Ingen kunde helt enkelt ersätta Khaddafi.

-Jag kan inte avgå, Jag är revolutionen, gapade Khaddafi och det hade han rätt i. Han är regimen och den står och faller med honom.

.

Inget annat än total frihet är nog.

Så kommer vi fram till den sista pusselbiten som passar in i bilden som visar grunderna till den arabiska revolutionen.

Föräldrarna till dagens revolterande ungdom trodde ännu på den arabiska nationalismens löften om nationell frihet och ett bättre liv. Men med nyliberalismens triumfer, den ekonomiska världskrisen, med krigen i Irak och Afghanistan tappade de arabiska regimerna sin legitimitet och kvar blev bara det rena förtrycket och den kroniska korruptionen, den nakna makten.

Den stora relativt välutbildade ungdomsskarorna kunde se att samhället inte hade en meningsfull framtid att erbjuda. Maktens tomma retorik gick inte hem längre.

När Obama höll sitt berömda tal i Kairo om en demokratisk framtid i den arabiska världen trodde han kanske att det skulle puffa regimerna att skapa mer legitima styrelsesätt. I regeringspalatsen föll hans ord för döva öron.

Däremot legitimerade hans tal ungdomens krav på frihet. Frihet att tänka högt. Frihet att skriva vad man vill. Frihet att välja vilka som styr i samhället. De unga vill inte längre leva i ett totalitärt samhälle och hade kunskap om omvärlden och medel att organisera sig.

.

De radikala islamisterna har inget att erbjuda den stora massan av arabiska ungdomar.

.

De kan inte längre leva i samhällen där den stora majoriteten är under 30 år men kontrolleras av mossiga gubbar med en moralkod från gången tid. I den meningen är jag övertygad om att den radikala politiserade islamismen är en historisk utvikning av kortvarig betydelse. Den har inget att erbjuda arabvärldens ungdomar.

Därför har den arabiska revolutionen i ett slag krossat en rasistisk myt. Det reaktionära pratet om att de arabiska massorna är omogna för demokratiska friheter har visat vad det är värt. Det är bara en utlöpare av de europeiska kolonialisternas rasbiologi om de svartas underlägsenhet.

.

Revolutionens betydelse för oss.

Till slut tänkte jag dra fram en del politiska och ideologiska lärdomar av de senaste månadernas omtumlande händelser.

1. En reaktionär klyscha som vi tvingats bekämpa genom åren är synen på revolutionen som en blodig historia där våldet marscherar fram i taktfast stöveltramp.

I stället kan vi nu konkret visa att revolutionen är en stor folkfest. Glädje, öppen debatt, solidaritet och engagemang är vad människorna på Tahrirtorget, i Tunis och Manama visat hela världen.

I stället är det bevararna av det etablerade, kontrarevolutionens krafter, som passar in på mytbilden om blodtörstiga revolutionärer.

Kontrarevolutionen står för ilska, bitterhet, småaktighet och gränslöst brutalt våld.

Ett par exempel visar på reaktionens totala likgiltighet för mänskligt liv.

I staden Kasserinne i Tunisien hindrade Ben Alis milis kvinnor i en hamam att komma ut. När män och söner kom till undsättning sköts de till döds av milisens prickskyttar.

Ni minns säkert bilderna av ryttarna som med piskor i handen red in på Tahrirtorget. På en bild syns en av ryttarna med ett brett leende piska demonstranter under sin vilda framfart. Det är kontrarevolutionens verkliga ansikte.

2. Det har pratats mycket om de nya media, om en Facebookrevolution. Själv tror jag att alla nya media har spelat en stor roll för att göra revolutionen möjlig.

Historiskt kan vi se att vår kära Mullvad tar sig fram enligt det minsta motståndets lag. I Iran 1979 var Shahens förtryck fruktansvärt och det var bara i moskéerna som politiska diskussioner kunde föras.

Med Internets alla möjligheter har det blivit mycket svårt för förtryckande regimer att kontrollera informationsutbytet och formerandet av diskussionsgrupper.

Vi som är lite gråhåriga minns hur svårt det var förr att skapa sig en bild av världshändelser som den härskande ideologin presenterade på sitt vis.

.

Rörelsen Mau-Mau ledde ett kolonialt uppror mot kolonialmakten i Kenya.

.

Ni har säkert hört talas om Mau-mauupproret i Kenya i mitten av 50-talet. I media som Rekordmagasinet och andra populära publikationer som vi unga läste beskrevs Mau-mau som grymma blodtörstiga kannibaler. I själva verket handlade det om ett uppror mot det koloniala styret.

I dag är det omöjligt att upprätthålla en så grov bild av ett folkligt uppror.

Den arabiska revolutionen tänder även hopp för oss. Kanske vi kommer att överraskas av att lite arabiska metoder börjar sprida sig till Europa. Var det kanske en symbolik i att det fanns plakat bland demonstranterna i Wiscounsin som sa att om man kan i Egypten så kan vi också.

Tänk om ungdomen i Europa och USA, som alltmer drabbas av kapitalismens kris med massarbetslöshet och tomma löften om framtiden, börjar se den arabiska ungdomens kamp som en förebild. Vilken underbar historisk näsknäpp för imperialismen vore inte det?

Vår kära gamla Mullvad kanske just nu befinner sig under våra fötter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Egypten, Tunisien, Libyen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,GP3,

GP4,GP5,SVT1,SVT2,SVD7,SVD8,SVD9,DN8,DN9,DN10,DN11AB2,AB3,GP6,SVD10,DN12,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,B&P,RödaLund,

Dela