G20 bäddar för ett ekonomiskt krig.

.

Karel De Gucht som under sin tid som Belgiens utrikesminister gjorde sig omöjlig i Belgien med sina halvrasistiska kommentarer om regeringen i Kinshasa är sedan hösten 2009 EUs handelsminister.

Häromdagen anslöt han sig till kören av politiska och ekonomiska ledare i väst som nu specialiserar sig i vad amerikanerna kallar ”China bashing”, slå på Kina. Det handlar om det som pressen upphöjt till Valutakriget. Egentligen handlar det om ett ekonomiskt krig, ett begynnande krig, utan militära arsenaler tills vidare, mellan USA, EU och Kina.

.

EUs handelsminister Karel De Gucht har för vana att trampa på andras tår.

.

-Länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, sa De Gucht som om det var den naturligaste sanningen i världen. Varför gäller inte det motsatta?

–Länder som importerar mycket mer än de exporterar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, är ju precis lika korrekt eftersom det är baksidan, eller framsidan, av samma mynt. De Gucht gör ett till synes oskyldigt uttalande men ansluter sig till ”kriget” om marknader som allt mer tar form.

Detsamma gjorde Barack Obama första dagen i Sydkorea inför det stundande G20-mötet. I ett brev till de ministrar som samlats i Seoul uppmanar han dem att ”vända den globala efterfrågan bort från det historiska beroendet av Amerikas konsumtion och skuldsättning”. Budskapet är tydligt. Obama uppmanar Kina och Tyskland att sänka sitt inflytande på världens exportmarknader för att lämna lite mer plats åt USAs haltande industrier.

Av Kina krävs att landets valuta värderas upp och av Tyskland, som redan har en stark valuta, krävs att hemmafronten ska konsumera mera – helst amerikanskt. Redan som nybliven president sa Obama att lösningen på den ekonomiska krisen i USA var att öka landets andelar av världens exportmarknader. När nu de amerikanska hushållen kraftigt skurit ned sin konsumtion på kredit återstår inte mycket för de amerikanska kapitalisterna än att skärpa striden på den internationella marknaden. Det är vad Obama säger till G20s ministrar i Seoul om än inlindat i mjuka diplomatiska fraser om ”ömsesidigt samarbete” och ”respekt”.

.

I Seoul samlas 19 statschefer plus EUs representant till diskussioner som den här gången kommer att sluta med en överenskommelse att förbli oense.

.

Den nya regeringen i London under David Camerons ledning bidrar på sitt ”brittiska” sätt till China bashing. Det har blivit en tradition i England att bära en vallmoblomma på kavajslaget inför den 11 november, dagen då första världskrigets slakt upphörde. Problemet är bara att för de kinesiska deltagarna i Seoul uppfattas blomman som en diplomatisk snyting. Den symboliserar de två opiumkrigen 1839-46 och 1856-60 då brittiska flottan tvingade det kejserliga Kina att acceptera opiumhandel på dess territorium och lämna ifrån sig Hongkong på hundra år.

.

Vallmoknappen som britter gärna bär den 11 novemeber och som påminner Kina om opiumkrigen.

.

Scenen för det ekonomiska kriget, som nu kallas valutakrig, byggs upp. Små diplomatiska utspel, oskyldiga anmärkningar, outtalade hot och andra incidenter ingår i scenuppsättningen. Världens ledare svänger in på en väg av intensifierad konkurrens om marknader och råvaror. Det ekonomiska kriget närmar sig. I en galen värld där vinsten på eget kapital styr det mesta kan vi tyvärr vänta oss ännu större galenskaper och vansinne inom en kanske inte alltför avlägsen framtid. Upp till dig och mig att visa på en annan väg. Solidaritetens, jämlikhetens och broderskapets väg. Inget är oundvikligt. En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.

.

Media;GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,SSD1,Dagens Arena,AB2,AB3,EXP1,GP2,DN4,

Bloggare; Jinge,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Röda Berget,Motvallsbloggen,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Japan, EU, Valutakrig, Dollar, Yuan, Euro,

Dela

Under sitt besök i Asien mötte Barack Obama också Japans kejsare. Presidenten i världens mäktigaste land valde att buga sig djupt inför japanernas kejsare, den gudomlige Akihito. De amerikanska republikanernas grand old man Dick Cheney missade inte chansen att attackera Obama för att buga sig inför Akihito.

-En amerikansk president bugar inte inför någon, sa den gamle höken och hoppas säkerligen att vinna några poäng för sina republikanska vänner. Han kan stolt hänvisa till sitt eget besök i Japan då han med rak rygg tog Kejsaren i hand.

Självfallet tycker amerikanska talesmän att detta är nonsens. Obamas rådgivare svarar Dick Cheney att vid diplomatiska besök är det vanligt att besökaren respekterar de lokala vanorna.

En viking bugar sig inte för fan själv….

Vilken tur för Obama att han inte var på statsbesök i Thailand. Där får nämligen ingen närma sig Kungen utan att krypa fram på knäna.

Media:DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Japan, Kejsaren, Dick Cheney, Obama, Thailand

Dela

Det finns många olika sätt att reagera på för att försvara sig mot krisens effekter på levnadsstandarden. Enligt en rapport som publicerades i går verkar snatteriet bli mycket vanligare. Inte det klassiska snatteriet där gäng stjäl för att sälja vidare. Inte heller fattigas snatteri av en korvbit till middagen.

I stället har snatteriet bland före detta välställd ”medelklass” ökat kraftigt. Det skriver Centre for Retail research som undersökt snatteriet i 42 000 affärer över hela Europa.

-Medelklassmänniskor som inte vill överge lyxiga vanor de inte längre har råd med ligger bakom snatteriet av dyrbara matvaror, alkohol och kosmetika, skriver rapporten.

Andra varor som rapporten säger stjäls mer ofta än förr är ”parfymer och ansiktskrämer, färskt kött, mobiltelefoner, datorspel, iPods och andra prylar”.

Stöld av kläder i lyxbutiker har gått upp mest, 9 procent på ett år, följt av dyra matvaror med 8,4 procent. Den största ökningen av lyxsnatteriet har skett i Storbritannien. Det är bara i USA och Japan som samma typ av snatteri är vanligare.

Det är nog ingen tillfällighet att det är i nyliberalismens och klara-dig-själv-mentalitetens nationer som före detta välbärgade medborgare använder den individuella metoden snatteri för att bevara sin status i samhället.

Det enda råd som verkar vettigt är:

Sluta snatta. Lär er att ta kamp mot kapitalismens kriser genom att organisera en kollektiv kamp i de fackliga organisationerna.

I media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Japan, Snatteri, Klasskamp, Facklig kamp

Dela

I skarp kontrast med alla glädjemedia som bara stirrar sig blinda på aktiebörsernas siffror skriver den internationella arbetsbyrån, ILO, att reallönerna världen över sjunkit de senaste 18 månaderna.

I en rapport med namnet Global Wage Report visar FN-organisationen att talet om slutet på krisen ska tas med minst en nypa salt. Vad vi bevittnar är en uppgång som bara gäller finansinkomster och i vissa industribranscher. Vinsterna hämtar sig för bankerna och spekulanter i värdepapper. I går skrev New York Times att storbanken Goldman Sax gått med i snitt 100 miljoner dollar i vinst per dag det senaste kvartalet. Just det, per dag.

Men ljuset i tunneln för bankirer och kapitalägare gäller inte de som arbetar hårt för att hålla takt med räkningarna. I mer än en fjärdedel av de 53 länder som rapporten omfattar sjönk reallönerna under 2008 medan den stagnerade kraftigt i resten.

För 2009 har ILO uppgifter för 35 länder och där minskade reallönerna i mer än hälften, bland annat i USA, Storbritannien, Brasilien, Japan och Sydafrika. Den största orsaken till de sänkta reallönerna är att krisen tvingat arbetarna att acceptera kortare arbetsveckor med sänkt lön. Ett konkret bevis på att i slutänden är det de arbetande som betalar Goldman Sachs 100 miljoner dollar per dag.

En artikel i dagens Financial Times visar att produktiviteten i den amerikanska industrin gått upp med hela 4.3 procent på ett år. Samtidigt skriver tidningen att arbetslösheten i oktober ökade med 175 000 personer. Av detta kan vi dra två slutsatser. Att produktiviteten ökar därför att den lilla återhämtning i industriproduktionen skett med färre anställda på vilka tumskruvarna dragits åt ytterligare ett snäpp. Och för  det andra att den permanenta arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå när konjkunturen vänder uppåt eftersom de som inte avskedats tvingas arbeta under mer press.

-Ökade profiter innan krisen bröt ut bidrog till hög likviditet på finansmarknaderna och låga räntor, medan stagnerande reallöner jämfört med produktivitetsutvecklingen, tillsammans med ökad ojämlikhet i inkomstutvecklingen, minskade de flesta hushållens förmåga att öka konsumtionen annat än med ökad skuldsättning, skriver ILO och sammanfattar i en mening(om än lång) krisens fysionomi.

I media:DN1,DN2,SVD1,Dagens Arbete1,Dagens Arbete2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ILO, Reallöner, Goldman Sachs,

Dela

Historiskt val i Japan

En förödande tsunami krossade det japanska politiska landskapet i helgen. I femtiofyra år har det Liberaldemokratiska partiet härskat över det politiska livet i den uppstigande solens land. LDP har mer än något annat parti i den industrialiserade världen varit synonym för absolut makt. Inte ens den svenska socialdemokratin kan konkurrera med LDP om maktinnehav. Ändå är utgången av valet inget som speciellt rubbar den härskande klassens ritningar. För det Demokratiska partiet som vann över 320 av 480 platser i Diet, det japanska parlamentet, hotar på inget vis maktstrukturen i samhället. Allt och inget har förändrats.

Så här kan propagandan se ut i en japansk valrörelse. Här lanseras en bh som uppmanar folk att rösta...

Liberaldemokraterna var så insuttna i maktens fåtöljer att de inte orkade resa sig och försvara sina platser i Diet. De var så vana vid att oppositionen saknade punch att de inte orkade höja rösten och försvara partiets politik. De var så vana vid att en son, sonson eller svåger tar över en ledig fåtölj att väljarnas stöd togs givet för evigt. Det vinnande Demokratiska partiets politiska kultur skiljer sig inte mycket från de dinosauriers kultur som nu lämnar makten bakom sig. Korruption och svågerpolitik är inget främmande för det vinnande partiets ledare. Skillnaden är omfattningen. Ändå är det stora förväntningar i samhället som ligger bakom maktskiftet i Japan. I fyrtio år styrde LDP ett land som under USAs kärnvapenparaply förvandlades från en ruin till världens näst mäktiga ekonomi. Made in Japan som först var liktydigt med dåliga kopior av västerländska konsumtionsvaror blev under åttiotalet och senare synonym för extra god kvalitet. Men efter börskraschen 1990 har den japanska ekonomin inte återhämtat sig. LDP drev under slutet av 90-talet och det nya seklets början en nyliberal politik i hopp att sätta fart på hjulen. Men inget hjälpte. Gånga tiders dynamik och snabba tillväxt var som bortblåsta. Kräftgång är bästa beskrivningen av de senaste tio åren i Japan. Effekterna av den nyliberala politiken har varit drastiska. Det relativt stabila och jämlika samhället undergrävdes av allt högre arbetslöshet, växande klyftor i samhället och nya generationer som inte längre går i invanda scheman med mörkgrå kostym och slips. LDP`s legitimitet har undergrävts av de senaste 15 årens ekonomiska stagnation och politiska förfall och lagt grunden till det Demokratiska partiets jordskredsseger.

För Japans kapitalistiska ekonomi är den åldrande befolkningen ett gigantiskt problem. I dag är snart nog en tredjedel av befolkningen över 60 år och många äldre över 75 år saknar helt pension. Om tjugo år pekar prognoserna på att landet kommer att ha en befolkningspyramid där hela fyrtio procent är sextio plus.

Demokraternas partiledare och Japans nya premiärminister heter Yukio Hatoyama har i valkampanjen använt sig av en kritisk ton mot USA och globaliseringens negativa effekter på lokala traditioner och traditionella ekonomiska aktiviteter. Han säger att USAs roll som världsledare närmar sig slutet och att en multipolär värld växer fram. Det betyder antagligen att Japans nya ledare kommer att hålla mera distans till Washington i syfte att kunna spela en större roll i ett Asien där Kina och Indien ses som nyblivna stormakter. Men mer självständighet innebär inte att Japan upphör att vara USAs främste allierade i Asien. Barack Obamas snabba gratulation till Hatoyama bekräftar det.

I Media:DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,AB1,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Japan, LPD, DPJ, Diet, Obama,

Dela

Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.

Hur långt ska markjakten leda?

Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.

Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.

De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.

« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.

Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?

Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.

En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.

Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.

-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.

FN-rapportens svar på frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.

-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.

-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.

I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.

Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009

Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer.

Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.

De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.

-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.

-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.

-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.

Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.

I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar

Dela

Nittonhundratalet var bilens århundrade. Ingen annan produkt fångade så till den grad människors fantasier och vardag. Bilen erövrade världen i ett segertåg som får Alexander den Stores krigarbedrifter att blekna. I början av seklet fanns det tjugofemtusen bilar på gatorna. När första världskriget bröt ut 1914 rullade redan femhundratusen fram på kullersten och trampad jord. När det andra världskriget slutade spydde femtio miljoner fyrhjulingar ut avgaser och smuts. Strax innan oljekrisen 1974 fanns det trehundra miljoner spridda över världen och i storstäderna stod de redan fast i långa köer. Men det stoppade inte monstrets framfart. År 2007 var de till sist niohundra miljoner och Moder Jords luftrör på väg att förstöras. Bilen har besegrat sig själv på exakt hundra år.

En Rolls Royce från 1905

I dag står bilindustrin inför sin första världsomfattande strukturella kris. Strukturell inte konjunkturell. De senare har drabbat branschen många gånger, med fallande försäljning och lägre vinster under ett par kvartal. Nu handlar det om en strukturell kris där hela branschens framtida inriktning står på spel. Personbilen kan inte längre lösa den moderna stadsmänniskans transportbehov. Drömmen om den individuella friheten bakom ratten har för många blivit en två-tre timmar lång daglig mardröm i ringlande köer med snigelfart. Redan syns det problemet i skillnaden i biltäthet mellan storstäder och mindre orter och ren landsbygd. I tabellen nedan ser du hur många bilar det går per tusen innevånare i olika delar av världen. I de äldre industriländerna är det uppenbart att bilens erövring av marknaden nått ett maximum.

I Stockholm och Göteborg är biltätheten lägre än i mindre städer och på landsbygden. Samma mönster går igen i alla större europeiska städer. I de finare innerstadskvarteren är biltätheten lägre än i de vitt utspridda förorterna. Ett resultat i exempelvis Frankrike är att det nu är fler arbetare som äger en bil än de högre tjänstemännen.

Överkapacitet och låga marknadsandelar

När vi tittar på branschen tänker vi oss några få jättar som producerar miljontals fordon och som tillsammans kontrollerar marknaden. Det märkliga med bilindsutrin, trots dess ålder, är att den är relativt utspridd och att ingen dominerar marknaden. Tillverkare av mobiltelefoni eller personliga datorer som är unga industrier är mer koncentrerade än bilindustrin, vilket kan tyckas märkligt. Men priset på bilar, till skillnad från elektronikprodukter, har alltid kunnat anpassas uppåt genom modellbyten, lockande finesser och spel på mångas behov av sociala statussymboler.

Finns det en framtid för fyrhjulingen?

I tabellen här under kan du se att de stora jättarna som GM, Toyota och resten av de för oss alla kända märkena tillsammans kontrollerar en relativt liten del av världsmarknaden.

Produktion och andelar av världsmarknaden 1998 och 2007

Under den tioårsperiod som tabellen ovan visar ser vi att de nio jättarnas andel av världsproduktionen bara ökat från 71,9 procent till 74 procent, det vill säga att industrin helt saknat en tendens till koncentration och större enheter under decenniet och Toyota, nu störst av alla, står bara för 13,2 procent av marknaden. De resterande 26 procenten av världsproduktionen är utspridd på ett mycket stort antal producenter. Det gäller speciellt på den kinesiska marknaden. Det finns inte mindre än ett hundratal kinesiska bilfabrikanter , nästan alla med mycket små volymer. Likt i bilens barndom i Europa, då varje land producerade märken som ingen ens längre minns, kommer nästan alla av dem att försvinna. Men i toppen av Kinas bilindustri finns tretton företag med årsvolymer på mellan 100 000 och 700 000. De flesta kommer att slås ut eller slås samman och ur processen kan ett par kinesiska jättar födas som om några år kan ta upp konkurrensen med de riktigt stora på världsmarknaden.

Vem minns vad den här hette?

Världspressen har inte missat att den kinesiska marknaden de första tre månaderna i år seglat upp på första plats , med fler sålda bilar än i USA. Det beror naturligtvis mer på den djupa krisen i USA och Europa , med sjunkande försäljning på upp till 50 procent för vissa märken, än på en säljexplosion i Kina. Krisen drabbar också Kina, men försäljningen av bilar ökade ännu med 5 procent mellan mars 2008 och mars 2009, dock att jämföra med 22 procent 2007.

Riktning Asien

Kombination av mättade marknader i väst och snabb ekonomisk expansion i Asien har på kort tid förflyttat bilproduktionens centra, från Europa och USA till Japan, Sydkorea, Kina och snart också Indien. Trots den enorma överproduktionen och det låga kapacitetsutnyttjandet i världen i sin helhet försöker ändå alla större bilproducenter att bygga nya fabriker i framför allt Kina. Det gäller att vara med och slåss om de få marknader som ännu växer snabbt. Själva storleken på Kinas befolkning borgar för miljontals potentiella kunder.

I tabellen här under kan vi se hur bilproduktionen fördelas över världen.

* Alena= USA, Kanada och Mexiko

Trenden är övertydlig. I Västuropa koncentreras produktionen allt mer till Tyskland och Frankrike samtidigt som produktionen ökat med knappa 4,6 procent under tioårsperioden. I handelsblocket Alena och framför allt i USA har antalet producerade bilar faktiskt minskat under perioden, vilket visar bakgrunden till att GM, Ford och Chrysler knappt håller sig flytande. Samtidigt har produktionen i Asien ökat med nästan 70 procent under decenniet och regionen står nu för 40 procent av hela världsproduktionen.

Färre och större.

Fiananskraschen och den pågående recessionen skakar om bilbranchen ordentligt.

-Det är när tidvattnet drar sig tillbaka som man ser vilka som badar nakna, sa den amerikanska finansgurun Warren Buffet om bankerna. Samma sak gäller för bilkoncernerna. Och där står de. GM, Ford, och Chrysler utan badbrallor och lilla Volvo och Saab som inte kan annat än hoppas på en lycklig skilsmässa från de partners som de så villigt sålde sig till för snart 20 år sedan. Det verkar nästan otänkbart att GM och Ford ska gå i konkurs och ändå är det en möjlighet som kanske blir verklighet redan innan sommaren, speciellt för GM. Fords ledning påstår att de har tillräckligt med cash för att rida ut stormen i väntan på nya energisnåla modeller klara till 2011.

Men oavsett hur det går med enskilda tillverkare är det helt klart att inom tre-fyra år kommer flera av de välkända märkena att försvinna i sammanslagningar eller nedläggningar. Den internationella bilmarknaden klarar inte längre av att absorbera den enorma överproduktion som råder. Delar av industrin kommer helt enkelt att slaktas. Hur den processen ska gestalta sig och vilka som försvinner är det inte möjligt att säga än. Miljoner arbetares framtid står på spel. I USA sysselsätter branschen tillsammans med underlevrantörerna och distributionskedjan 3,3 miljoner personer. I Europa är det inte mindre än tio miljoner arbetare som direkt och indirekt får sin utkomst av bilbranschen.

Inte längre statussymbol

Vid sidan av fabrikanternas problem med överproduktion växer ett nytt och alltmer skrämmande hot fram mot bilkapitalisternas intressen av allt större produktionsvolymer. För en växande grupp av konsumenter fyller inte bilen längre rollen som statussymbol. För andra konsumenter möter den inte längre kraven på funktionalitet. För ännu andra innebär de stagnerande reallönerna att de allt dyrare bilarna hamnar utom räckhåll och ersätts med begagnade.

Plåt om än röd inte längre status.

Bilen som symbol för frihet och framgång har fått sig en knäck. De miljöproblem som bilen orsakar väger allt tyngre i människornas syn på dess roll i samhället. Samtidigt har kostanderna lett många till att minska bilåkandet. Det är en trend som uppmärksammats i flera europeiska länder. I Frankrike har exempelvis bilåkandet minskat sedan 2005. Knappt 30 procent av bilförsäljningen i Västeuropa är nya bilar och bilparkens medellivslängd har ökat från cirka fem år till åtta år. Köparen av en ny bil är oftast en person strax över 50 år. Bland yngre generationer intar inte bilen längre samma plats i livet. Detta är trender som gäller i våra industrisamhällen där över 80 procent av hushållen har tillgång till bil. I Kina däremot rapporterar branschkännare att bland yngre framgångsrika män är bilen det första och största beviset på social status.

En bilfri framtid ?

Svaret är självfallet nej. Bilen som ett transportmedel för en eller några personer kommer alltid att behövas. Men bilen som smutsar ner atmosfären och sitter fast i köer har ingen framtid. Hela transportsystemet måste tänkas om. Dagens bensindrivna fyrhjulingar med plats för 4-5 personer används för det mesta av en ensam person och två tredjedelar av allt bilåkande är kortare än tre kilometer. Nya och friska svar krävs för att dagens destruktiva personbilar ska bli en nyttig och viktig del i ett transportsystem som i första hand riktas in på människornas verkliga behov och naturens behov av skydd. Men det innebär inte att bilen som idé är död. Så här skrev bloggkompisen Göte för någon vecka sedan.

-Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Efter den här genomgången av bilindustrins strukturella och konjunkturella kris kan vi bara utropa:

Kung Bil är död. Leve tronföljaren.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,SSD2,Dagens Arbete1,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bilar, GM, Ford, Chrysler, Volvo, Saab, Kina, Indien, Japan, Sydkorea, USA, Europa, EU

Dela

Det gick inte mer än ett par dagar innan optimismen som Barack Obama ville sprida med sin budget sjönk ihop till djup pessimism. Det amerikanska handelsministeriets reviderade siffror för bruttonationalproduktens utveckling sista kvartalet 2008 lamslog finanspressen. Den hittills publicerade nedgången på 3,8 procent fick revideras om till minus 6,2 procent, den snabbaste nedgången över ett kvartal sedan den djupa recessionen i USA 1982.

Den stora frågan som de reviderade siffrorna reser är om USA och även resten av världsekonomin kan undvika att falla ned i en djupare recession än någonsin under efterkrigstiden. Eller för att vara mer direkt- blir det depression?

Det finns ingen « vetenskaplig » definition av en depression. En recession sägs råda när BNP minskar tre kvartal i rad. En depression är i så fall en kris som drar ut längre i tiden och som har mycket större effekter på hushållens inkomster och sysselsättning. Det ser allt mer ut som det är vad som väntar oss. Det råder egentligen redan depression i vissa sektorer av ekonomin , som finanssektorn, byggbranschen och bilbranschen. När den japanska exporten faller med 46 procent på ett kvartal och den amerikanska exporten med 26 procent samma kvartal då handlar det inte längre om en av dessa traditionella och tätt återkommande recessioner som få ens märker av.

I sin budget kalkylerar Barack Obama med att tillväxten i den amerikanska ekonomin redan är tillbaka år 2010 och då når plus 3,2 procent. Allt talar för att det är rent och skärt önsketänkande. Förhoppningen är att stödet till bankerna och bilindustrin tillsammans med den lagda budgetens utlägg för energi, undervisning och sjukvård ska få fart på de ekonomiska hjulen igen.

Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas.  Stödpaketen kan kanske hindra att en katastrofal depression utvecklas, vilket i sig inte är så illa, men inte bli de lokomotiv som världsekonomin behöver för att få upp farten igen. För den aktuella stimulanspolitiken krockar med en stenhård verklighet som kallas överproduktionskris. I den verkliga ekonomin finns det inga lokomotiv redo för avgång. Det lyser « inställd » eller « försenad » på anslagstavlan.

Hushållen i både USA och Europa skär i sin konsumtion som aldrig förr. Speciellt i USA där deras konsumtion utgör 70 procent av BNP är det nästan omöjligt att vända nedgången utan en uppgång i hushållens konsumtion. I Kina, Tyskland, Japan och Sydkorea, där investeringarnas andel av BNP är mycket större kan nedgången stoppas om nyinvesteringarna tar fart. Men i vilken sektor ? Vem vill investera i nya bilfabriker ? Det finns redan en överkapacitet på 20 miljoner bilar i branschen. Det andra potientellt tunga lokomotivet, byggbranschen, verkar inte heller kunna få upp ångan. I USA finns det redan flera miljoner tomma hus utan köpare. Varför bygga fler inom överskådlig framtid ? I Spanien och Storbritannien är krisen i byggbranschen ännu mer katastrofal än hos Uncle Sam. Just nu verkar inte heller kommunikationssektorn kunna dra lasset. Datorer och mobiltelefoner i all ära men de väger ändå ganska lätt i den samlade världsekonomin så det blir svårt att chatta och sms:a oss ur krisen. Inte heller Kina kan spela någon roll i krisbekämpningen. Inte positiv i alla fall. Den extremt snabba nedgången i Kinas export det senaste kvartalet och det faktum att tusentals företag i de södra industridistrikten redan stängt sina portar och avskedat över 20 miljoner arbetare  pekar snarare mot en kommande djup ekonomisk och politisk kris i Mittens rike.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,DN4,SVD3,ETC,SDS,

Det ska vi fira: Det här är den 400e texten på vår blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Budget, Obama, EU, Depression, Kina, Japan, Recession, Bilindustri

Dela