"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Jan Guillou
Har Jan Guillou fått fnatt?
27 Apr 11
.
Jan Guillou är en av våra bästa krönikörer. Kanske den allra bästa.
Därför är det obegripligt varför han i söndagens Aftonbladet skickade en föraktfull spottloska rakt i ansiktet på Julian Assange.
.
Först hävdar Guillou – efter att ha rubricerat WikiLeaks grundare som ett principlöst litet äckel – att ”det står pinsamt klart” att Assange ”inte är någon manlig förebild” och att detta dessutom är att ”uttrycka saken återhållsamt”. Vad menas? Har Assange för lite hår på bröstet? Saknar han muskler? Är han för feminin och snobbig? Går han utan uppkavlade skjortärmar? Eller behandlar han kvinnor illa?
Guillou kanske vet något som vi inte vet. Då borde han tala om det. Är det skvaller som skvalpat runt i ett vinglas borde han tiga. Med sina försåtliga skrivningar biträder han bara åklagarsidan när det gäller de anklagelser som riktats mot WikiLeaks grundare.
Om exempelvis jag på en debattsida skulle skriva att det är mer än uppenbart att författaren Jan Guillou är ett stort äckel och inte alls någon manlig förebild, då skulle säkert tidningens läsare fråga efter en grund för denna grava anklagelse.
För det andra låtsas Guillou som att kampanjen till Assanges försvar i huvudsak handlar om den svenska sexlagstiftningen och då blir det ”än mer pinsamt att välkända radikala samhällskritiker som John Pilger, Michael Moore och Tariq Ali tycks backa upp denna”. Vad jag vet tar inte dessa välkända samhällskritiker ställning till om anklagelserna mot Assange är sanna eller inte. De liksom många välkända radikala kvinnor(!) som Bianca Jagger eller Jemima Khan ifrågasätter förvisso den minst sagt märkliga förundersökningen, liksom åklagarsidans turer, men framförallt fruktar de att Assange kan komma att utlämnas till USA om han hamnar i Sverige. En utlämning som för gott skulle kunna tysta Pentagons mest avskydda person. Varför inte Guillou ens nämner denna möjlighet kan bara han själv svara på.
För det tredje är Guillou helt okunnig om den Bradley Manning som i USA anklagas för att ha läckt allt amerikanskt diplomatiskt material till WikiLeaks Julian Assange. I yviga och stora ordalag skriver han om hur Manning ska lägga upp sin rättegång: Denne borde säga att han läckt sitt material därför att han på så sätt ville avslöja amerikanska krigsförbrytelser. Dessa höga demokratiska principer ska sedan ursäkta hans handlande.
.
Bradley Manning
Ja, det kanske vore klokt och är i sig ganska banalt. Om nu det hade varit så att Manning erkänt några läckor och något brott! Men det har han inte! Det är därför han under så lång tid tvingats sitta häktad under förhållanden som bara kan beskrivas som tortyr. Manning har förnekat allt samröre med Assange och hans WikiLeaks…
För det fjärde sätter Guillou mer eller mindre likhetstecken mellan det redaktionella nätverket WikiLeaks och personen Assange samt skriver sedan att denne minsann håller sig själv med tre advokater samtidigt som WikiLeaks trots löften inte ger Manning någon ekonomisk hjälp. Påståendet bygger på grundlösa rykten i januari och dementerades redan då i ett pressmeddelande från Jeff Paterson, talesman för Bradley Manning Support Network! Guillou är säkert också väl medveten om att det mesta av WikiLeaks ekonomiska tillgångar har spärrats. Assange själv har skrivit en bok under sin tid med brittisk elektronisk fotboja för att kunna betala sin juridiska hjälp och lär för övrigt leva ett betydligt mer spartanskt liv än Guillou själv.
Varför Jan Guillou kokat sin soppa utan ens en spik vet vi inte. Det kan väl aldrig vara så att han är avundsjuk på detta ”lilla äckel”? I vår svenska värld är Peter Bratts och Jan Guillous IB-avslöjanden definitivt det största som hänt i denna bransch. Det var en journalistisk bragd. Men i den stora världen, den utanför Sundbyberg som man brukar säga. I den värld där Sveriges befolkning ryms i några förorter till Shanghai eller Mexico City, där var och är IB-affären en notis. WikiLeaks avslöjanden däremot får ständigt feta rubriker världen över. Är det så illa att detta tär på Guillous ego?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, Julian Assange, Bradley Manning,
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN3,GP1,SVD3,DN2,
Bloggare: Jinge,
-Ordets makt och vanmakt
25 Aug 10
Jan Guillous blinda fläck.
.
I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.
Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.
Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.
I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.
.
När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.
Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.
Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.
.
Guillou och Bratt då det begav sig.
Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?
Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)
I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.
.
Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.
Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,
Solidaritet med Palestina
2 Jun 10
Tack Jan Guillou och Per Gahrton.
.
Protesterna mot Israels angrepp på konvojen Ship to Gaza var överväldigande i Sverige. Tio tusen och kanske fler i Stockholm och tiotusentals människor i resten av landet slöt upp för att visa sin avsky för den israeliska statens politik.
Det var helt fantastiskt. Men varför deltog så många? Vi är ju i Sverige inte speciellt kända för att ta gator och torg i besittning för att visa vad vi tycker.
.
Minst 10 000 deltog i Stockholm
Samtidigt var det omkring tusen personer i London, ett par hundra i Berlin och inte många fler i Paris som deltog i de hastigt organiserade protesterna. I Amsterdam hände ingenting och här i Bryssel var vi cirka 400 som ropade ut vår avsky.
Tusen personer i London? Det borde med någon sorts aritmetik ha varit 100 000 ute på gatorna för att kunna jämföras med mobiliseringen i Stockholm. I Bryssel kommer det ledigt femtio till hundra tusen människor till demonstrationer som mobiliserar till försvar av jobben eller pensionerna.
.
I Bryssel var vi 400. Foto: Benny Åsman
Jag tror att svaret är att den förlamande islamiofobin som förpestar det politiska klimatet speciellt i länder som Nederländerna och Belgien har krossat den förståelse och solidaritet som fanns med det palestinska folkets rättigheter och kamp. I Frankrike är islamofobin inte (ännu?) så förlamande men den har ändå lyckats sätta likhetstecken i mångas ögon mellan palestiniernas rättfärdiga kamp och islamistisk fundamentalism. Även bland människor som vanligen räknas som vänster sviktar förståelsen för det palestinska folkets kamp.
Islamofobin har dragit en slöja över solidariteten. Om det är så att i Sverige den humanistiska ådran pulserar snabbare i solidariteten med Palestinas folk beror det enligt mig mycket på två personers konstanta insatser under fyra decennier. Jan Guillou och Per Gahrton har nått en mycket bred publik med ett budskap om solidaritet med Palestina och speciellt lyckats skapa en förståelse för det rättfärdiga i deras kamp som ingen islamofobi och rasism lyckats döda. Hundratusentals människor har lästa Guillous böcker om Hamilton och Arn.
.
Man får tycka vad man vill om Per Gahrton som politiker och vad man vill om Guillous litterära verk. Men ett är säkert. I Per Gahrtons politiska verk och i Jan Guillous böcker finns en konstant och osviklig solidaritet med det palestinska folket. Mer än några andra enskilda personer har de två bidragit till att tiotusentals svenskar spontant visade sin solidaritet med Ship to Gaza.
.
Media; DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,EXP1,SVD1,AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Gaza, Palestina, Jan Guillou, Per Gahrton, Solidaritet
Mona Sahlin – sosse ända upp till pannbenet
23 Nov 09
Ända in i kaklet?
Jan Guillou ger sig nu ut i politiken och utmanar Mona Sahlin:
Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas. Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.”
En bra sammanfattning av regeringens program. Men jag menar nog att Guillou har helt fel när det gäller Mona Sahlin. Jag tror inte alls att det är mod som fattas. Hon är dessutom sosse ända upp till pannbenet och kommer att vara så ”ända in i kaklet”. Det senare en sammanfattning av partiets slutspurt i nästa års valkampanj, som publicerades i dag.
Där sägs det också att (s) kommer att ställa två samhällsmodeller mot varandra. En uppgift som bara går i retorikens värld. Så här pricksäkert sammanfattade Kjell Östberg Sahlins ”jobbkongress” i tidningen Internationalen:
Med Mona Sahlin som partiledare har partiet fått en ordförande som en gång för alla vill slå fast att socialdemokraterna fullt ut accepterar det pågående systemskiftet. Som anförare för partihögern satsade hon allt på ett kort – och vann. Kongressens beslut kan sammanfattas i satser som:
– Fritt fram för vinster inom vård och skola
– Inget kommunalt veto mot etablering av friskolor
– Inget återställande till 90 procent i a-kassan, inget avskaffande av karensdagar
– Privatiseringen av apoteken accepteras
– Nej till att komplettera riksbankens inflationsmål med ett sysselsättningsmål
– Inget upprivande av Reinfeldts tre första jobbskatteavdrag.
Kanske sammanfattades skiftet bäst i en inte särskilt uppmärksammad ändring i skolpolitiken. Där man tidigare talade om ”lugn och ro och respekt för varandra” heter det nu helt kort med Björklunds språkbruk ”Ordning och reda”.
Dessutom bekände Sahlin – och kongressen – utrikespolitisk färg genom att besluta att de svenska soldaterna även i fortsättningen ska slåss i det USA-ledda Afghanistankriget.
Kongressen hade i förväg döpts till jobbkongressen. De konkreta förslagen för hur socialdemokratin ska kunna skapa fler jobb nu när man uttryckligen spolat den offentliga sektorn som motor för samhällsomvandlingen är vaga. Stort utrymme tog ett upprepande av näringslivsminister Olofssons mantra om stöd till småföretagsamheten.
Bättre kan det inte sägas. Som man alltid gjort, ända sedan Per Albins dagar, driver ”sossarna” bara med kapitalismens egna ekonomiska vågor och kriser. Det är därför man nu så att säga slår i kaklet när det gäller reformpolitiken. Nu med den långvariga ekonomiska kris som vi lever med finns det inget utrymme för en traditionell socialdemokratisk politik av 1945 -70 års typ. Det blir kontrareformer. Vill man vinna några reformer krävs det en rödgrön regering som har modet att bryta med det kapitalistiska systemet!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, Jan Guillou
I pressen: AB1,
Bloggare: Jinge,
Senaste kommentarer