"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Italien
”Ajöss, Berlusconi – bekämpa Montis bankirregering!”
16 Nov 11
.
.
Slut med ”Bunga,bunga”…
Men hur går det med välfärden?
.
I både Grekland och Italien har IMF, Europas banker och EU:s ledare gått in som politiska överförmyndare och tvingat fram regeringsbildningar vilka ska försöka få människor att acceptera mer privatiseringar av gemensam offentlig egendom samt än hårdare attacker på välfärd, löner och pensioner. I Sverige rapporterar många av medias främsta journalister och ”kännare” av exempelvis Italien i dessa dagar att landet ”äntligen kan komma att få sina nödvändiga reformer”. Vare sig de är medvetna om det eller inte blir de till nyttiga idioter, till simpla budbärare av bankvärldens politiska agenda. Varje tanke på den ”kritiska journalistik” som lärs ut på högskolan har övergetts.
Här återger vi en helt annan dagordning som föreslås av den socialistiska organisationen Sinistra Criticas nationella styrelse:
.
”De tusentals kvinnor och män som samlades på torgen i så många städer hade all rätt i att fira att den man avgått som orsakat så mycket skada under de år han varit premiärminister eller i opposition.
Till skillnad från många av dem som firar är vi dock inte likgiltiga till det sätt på vilket Berlusconi föll, eller inför dem som kommer att efterträda honom. Vi deltar inte heller i lovsångerna för president Napolitano. Han understödde Berlusconis avgång för att tillgodose kraven från kapitalägarna och EU-ledningen. De såg att Berlusconi och hans regering var oförmögna att driva igenom det ekonomiska nedskärningsprogrammet och nedmonteringen av social service, som enligt dem är den ”enda vägen” för att möta krisen i Europa.
Inte heller kan vi glömma att åstramningsprogrammet nu sker i Mario Montis namn, den man som förbjudit minsta lilla statliga satsning i syfte att tillfredställa de stora bankernas intressen och för att säkra avregleringen av finanssystemet. Det är samma Mario Monti som använde högertidningen Corriere della Sera för att hylla de reaktionära ”reformer” som genomförts av Gelmini och Marchionne. Kan någon inom vänstern på allvar tycka att denne man representerar något ”bättre”?
Det finns inget ”efteråt”. Vad vi har är ett nu med en regering som är fientlig till arbetarbefolkningens intressen. Dess enda program är att på nytt vidta ekonomiska och finansiella åtgärder mot arbetarna: gigantiska privatiseringar av den gemensamma välfärdssektorn för att möta kraven från det europeiska kapitalet. Det är en regering som är försäljare av en ideologi som säger att vi bara kan komma ur krisen med hjälp av än större attacker på välfärden, löner och pensioner än de som vi redan genomlidit under de senaste tjugo åren.
För arbetare, folk med osäkra anställningsförhållanden, ungdomar och invandrare återstår bara ett möjligt val – en omedelbar och bestämd opposition mot Monti-Napolitano-regeringen. Vi måste skapa de argument och de organisationsformer som behövs för att göra motstånd mot de styrandes planer. Vi måste formera ett nätverk som ställer frågorna om de sociala och politiska alternativ som behövs för att de som orsakade krisen ska tvingas betala för den.”
.
Översättningen är gjord av Björn Rönnblad efter International Viewpoint och är hämtad från Socialistiska Partiets hemsida.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Italien, Grekland, finanskrisen, Silvio Berlusconi, Mario Monti
Svenska moderater applåderar Berlusconi
10 Nov 11
.
Nej, det man jublar över i den moderna svenska högern är inte att Berlusconi nu säger att han ska avgå. Rubriken är inte helt dagsfärsk utan är hämtad från en artikel i Sydsvenskan våren 2001. Till förnöjelse för många cirkuleras den nu bland annat på Facebook och har blivit ännu en påminnelse om att moderaterna har många hemläxor att göra när det gäller sin historieskrivning. Jag vill inte missunna våra läsare denna godbit utan har här saxat det bästa:
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Italien, Berlusconi, moderaterna, Carl Bildt, Gunilla Carlsson,
Vattnet en gemensam tillgång
6 Jun 11
Italien röstar om
privatisering av vattnet.
.
Italien går till val igen den 12-13 juni. Den här gången gäller det för de 
italienska väljarna att ta ställning till ett nyliberalt lagförslag som vill privatisera vattenverken i landet. Efter Berlusconis svidande nederlag i kommunalvalen nyligen blir nästa helgs folkomröstning mycket viktig.
I Italien kan en folkomröstning bara organiseras mot men inte för ett lagförslag och för det krävs en halv miljon namnunderskrifter. Organisationen Attac har samlat in nästan en och en halv miljon namnunderskrifter vilket möjliggjort helgens folkomröstning. För att segra krävs att minst 50 procent av de röstberättigade stöder ett nej till privatiseringen vilket är lika med 26 miljoner röster.
Folkomröstningen ska samtidigt ta ställning till kärnkraften och en lag som ger Berlusconi immunitet som premiärminister. Det kommer att bli svårt att vinna omröstningen men vår bloggs politiska fränder i Sinistra Critica tror att Berlusconis nederlag i kommunalvalen kan mobilisera nej-anhängarna i större utsträckning än väntat.
Inför valet intervjuades miljökämpen Daniel Tanuro, redan känd för våra läsare, av sajten Lettera43.it. Här följer intervjun med Daniel som förklarar varför privatisering av offentlig service som vattenförsörjningen bara tjänar kapitalets intressen och försvårar kampen mot miljöförstöringen. Intervjun gjordes av Fernando Cotugno 27 maj. Översättningen är min.
.
********
Vad skulle hända om dricksvattnet privatiserades? Vad bör medborgarna oroa sig för?
Daniel Tanuro : Vid en privatisering bör medborgarna i första hand oroa sig för höjda priser, men också en sämre vattenkvalitet, en sämre förvaltning av vattentäkterna, färre arbeten i branschen och en risk för avbrott i distributionen.
Sådana konsekvenser av en privatisering av vattnet har setts i varierande omfattning i många länder. I Ghana har vattenpriset redan ökat med 95 procent och väntas öka med upp till 300 procent. I Bolivia har vattnet stigit i pris så att det nu tar 20 procent av hushållens inkomster.
.
.
I England har prisökningen uppgått till 50 procent på fyra år som lett till en tredubbling av antalet avstängningar på grund av obetalda räkningar. I allmänhet åtföljs privatiseringarna av minskade anställningar som i sin tur försämrar underhållet av vattenverken med negativa följder för kvaliteten på vattnet och risken för distributionsavbrott speciellt vid torka.
Tio år efter privatiseringen i England drar en studie oroande slutsatser vad gäller närvaron av nitrater, järn, bly och växtgifter i dricksvattnet. En annan studie visade att vattenavbrotten i Yorkshire under torkan 1995 berodde på att de privata ägarna satte utdelningen till aktieägarna före investeringar i underhåll av distributionsnätet. Vattenförsörjningen kunde sättas i ännu större fara vid exempelvis en konkurrs för ett privat vattenverk.
.
.
Vilka exempel visar att det finns en vilja att vattnet förblir offentlig egendom? Var har privatiseringen inte fungerat?
D.T. : Allt beror på den samhälleliga syn man utgår från. Ur aktieägarnas synpunkt har privatiseringarna av vattnet fungerat bra överallt. Det är mycket svårare att peka ut var de har fungerat ur befolkningens synpunkt, speciellt för de sämst lottade. Överallt där vattnet privatiserats har det åtföljts av ökad social ojämlikhet bland annat beroende på att direktörerna och de höga cheferna i de privata vattenbolagen gett sig själva astronomiska löner.
I en studie av FNs specielle rapportör, Miloon Kothari, rörande rätten till ett korrekt boende visas att privatiseringen av vattendistributionen inte lett till en bättre service för marginaliserade grupper i samhället. När han nämner England och Bolivia oroar han sig över att Världsbanken och regionala utvecklingsbanker ständigt stöder privatiseringarna trots resultatet av dessa studier.
Det pågår många mobiliseringar i världen mot privatiseringarna. Striden i Cochabamba i Bolivia är den mest kända. På begäran av Världsbanken, som kräver privatiseringar i utbyte mot lån, lämnade Bolivia 1999-2000 över förvaltningen av vattendistributionen och reningsverken i Cochabamba till ett enda konsortium bestående av flera multinationella bolag. Priset på vattnet ökades kraftigt omedelbart. En folklig mobilisering ägde rum som armén slog ned med sex dödsoffer som följd. Men manifestationerna fortsatte och konsortiet drevs ut ur landet.
.
I Cochabamba vann folket kampen mot de internationella vattenmonopolen.
Varför blir servicen inte effektivare med en privat förvaltning av en gemensam tillgång?
D.T. : Därför att de privata grupper som tar över vattendistributionen motiveras enbart av en hägrande vinst som medger utdelning till aktieägarna. Medborgarnas behov kommer i andra hand. Det sägs att det privata skapar konkurrens men i verkligheten blir det ingen konkurrens. De grupper som förskaffar sig kontrollen över tillgångarna är multinationella bolag som Lyonnaise des eaux, Vivendi Environnement och Saur International, som de facto åtnjuter monopol. I samtliga fall har det privata varit värre än den offentliga förvaltningen, även i de fall då denna varit rutten in till märgen av korruption och byråkrati. När den offentliga förvaltningen är dålig kan den förbättras genom att tvinga på den en demokratisk kontroll och andra åtgärder som tillåter transparens.
Du har sagt att tillägnandet av naturens resurser är kapitalismens sista gräns. Kan du förklara dig mer?
D.T. Tillägnandet av naturens resurser var egentligen kapitalismens första gräns, dess födelseakt. Om ” the communs” (gemensam ägd mark i England före kapitalismens genombrott, m.anm) inte hade tagits över med våld av noblessen och om bönderna inte hade drivits bort från den jord de brukade hade en arbetarklass aldrig formats och kapitalismen inte kunnat utvecklas. Denna tillägnelse av brukbar jord och skogen skedde i skilda länder under skilda perioder men ägde ändå rum överallt.
I dag ser vi en ny våg av tillägnelse av resurser: arvsmassan, vattnet, ekosystemets kapacitet att lagra koldioxid, ja även atmosfären eftertraktas av kapitalismen. Denna strävan svarar mot systemets behov att finna nya områden där kapitalöverskottet kan skapa nytt värde. När allt detta privatiserats och omvandlats till varor kommer var och en tvingas konstatera att kapitalismen löser inga problem, den förstör allt –samhället och miljön. I den meningen kan man tala om en yttersta gräns. Men låt oss hoppas att vi kan avskaffa detta absurda system innan det går så långt.
.
Varför anser du att privatiseringarna i allmänhet inte kan bidra i den ekologiska kampen?
D.T. : Einstein sa att man kan inte lösa ett problem om stannar kvar i den logik som skapat problemet. Den ekologiska krisens grundläggande orsak, jakten efter profiter, tvingar varje kapitalägare att under konkurrensens piska ständigt sträva efter att ersätta arbetare med maskiner eftersom de är mer produktiva. Det är därför uppenbart att skapandet av ännu fler konkurrerande företag som strävar efter att skapa ännu mer vinster genom ökad varuproduktion inte räddar den ekologiska jämvikten.
Vilken ekologisk politik bör en modern europeisk vänster föra?
D.T. : En modern europeisk vänster värd namnet bör utgå från konstaterandet att en ”grön kapitalism” och en ”social kapitalism” är motsägelser i sig och därav dra den strategiska slutsatsen att det brådskande krävs en antikapitalistisk politik för att rädda vår miljö och den mänskliga civilisationen. Eftersom kapitalismen är fienden kan miljökampen inte segra utan att kapitalismens direkta offer, de exploaterade och förtryckta, deltar aktivt i kampen En ekologisk vänsterpolitik är därför en politik som utgår både från miljöns behov och mänsklighetens verkliga sociala behov.
Hur kan man förena den ekologiska kampen med kampen för jobben?
D.T. : För att rädda vår omgivning handlar det i första hand om att fördela rikedomarna. För att nå dessa dubbla målsättningar är bästa vägen en radikal sänkning av arbetstiden med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande parat med en sänkt arbetsrytm. I andra hand gäller det att snabbt sätta in gröna teknologier som medger sparande av energi och användande av förnyelsebara energikällor.
Eftersom dessa teknologier är dyrare än de smutsiga teknologierna måste exploateringen av dem ges till offentliga bolag som ensamma kan agera efter
andra motiv än vinst.
Om offentliga företag för isolering av bostäder skapas kan utsläppen av växthusgaser från bostadssektorn stoppas och nya jobb skapas samtidigt som de boendes livskvalitet och inkomster förbättras.
En övergång till en fossilfri och kärnenergifri ekonomi kräver till sist att olje-, kol-, gas- och atomkraftslobbyns makt bryts. De måste nationaliseras. Bildande av ett nationellt energibolag medger samtidigt skapande av många nya jobb eftersom det krävs en övergång från ett centraliserat jobbfattigt system till ett decentraliserat system med mycket större behov av mänsklig arbetskraft.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Vatten, Reningsverk, Folkomröstning
Berlusconi på fall.
31 Maj 11
En skammens epok.
.
Silvio Berlusconi erövrade premiärministerposten första gången 10 maj 1994. I arton år har hans vidriga personlighet dominerat italiensk politik. I arton år, med ett par mellanrum, har Italien letts av en man som inte drar sig för något skamgrepp i politiken och som är inblandad i rättsliga processer för korruption, mutor, skattefusk, maktmissbruk och uppmuntran till prostitution.
.
Verklighetens Don Corleone.
.
Berlusconis tid vid makten och hans maktmissbruk kan bara förklaras med hur arbetarrörelsens historiska partier banade väg för ”berlusconismen”. Det italienska kommunistpartiet klarade inte av brytningen med Moskva och stalinismen och att samtidigt skapa ett trovärdigt alternativ till de socialdemokratiska traditionerna – Berlinguers ”eurokommunism” blev bara en blindtarm på reformismen.
Samtidigt leddes de italienska socialdemokraterna av en skurk vid namn Benito Craxi, som i skumraskaffärer inte stod Berlusconi efter även om han saknade finansmannen Berlusconis personliga tillgångar. Ett år innan Berlusconis tillträde som premiärminister flydde Bettino Craxi till Tunisien undan en säker fällande dom i Italien för mutor och maktmissbruk.
.
Craxi och Berlusconi simmade i samma vatten och brottslighet.
.
Stilen var så att säga präglad i förväg. Berlusconi hade bara att kliva i galoscherna och fortsätta i samma bana men med andra medel till sitt förfogande. Trots att han inte suttit som premiärminister oavbrutet sedan 1994 har ”il Cavaliere” dominerat Italiens politik. Även under Prodis ”demokratiska” styre var det Berlusconi som i viss mening stakade ut politikens innehåll.
Berlusconi kom alltså till makten mycket tack vare den etablerade vänsterns oförmåga att erbjuda annat än förvirring och kompromisser med högern.
Nu är epoken Berlusconi snart över. Han har helt enkelt själv slagit in alla spikar i sin politiska likkista. Det är inte en framstormande entusiastisk vänster som vunnit de just hållna kommunalvalen. Det är Berlusconi som förlorat dem.
Den sista spiken i kistan satte han strax innan valdagen då han i ett sista desperat utspel satte allt på ett rasistiskt kort. I det kanske mest vidriga utspel som någon europeisk politiker gjort i moderna tid anklagade han vänstern för att vilja ”islamisera” Italien och att Milano skulle förvandlas till ett ”zigenarcity” om han inte vann.
.
Två herrar som använder Europas romer som slagträ i inrikespolitiken.
.
Under åratal hade Berlusconi skördat röster med sin blandning av språklig vulgaritet och elegant jet-set liv. Likt de teve-såpar hans medieföretag sprutar ut fascinerade han en stor del av befolkningen under lång tid. Allt förläts. Alla sexuella ”äventyr” hamnade på den ”italienska gigolons” oförargliga konto.
Men det kommer en tid då även den mest omtyckta såpan börjar fastna i halsen och illamåendet tar över. Till och Dynasti fick lägga ned en dag. För mycket blir för mycket. Tydligen blev ”zigenarcity” den lilla ärtan som stjälpte lasset. Trots den tilltagande fientligheten mot invandringen och ”invasionen” i Lampadusa var det något så uppenbart överdrivet med Milano som ”zigenarstad” att det fastnade i halsen på de flesta.
.
Romer utvisas eskorterade av italiensk polis.
.
Skredet hade satts i rörelse och nu kan ingen stoppa det. Epoken Berlusconi är snart över. Milano har alltid varit hans ekonomiska och politiska bas. I och med förlusten av Milano för hans parti PDL finns det inga dammluckor kvar. Nästa etapp i sammanbrottet för mediekungen kommer troligen i form av ett brott med Lega Nord. Umberto Bossis nationalistiska extremhöger kan inte längre ingå i en allians med Berlusconi om det ska undvika att dras med i ”kungens” fall. Bryter Bossi med ”bossen” då finns det ingen majoritet kvar i parlamentet.
Den ekonomiska och sociala krisen i Italien är djup och den har nu hunnit ikapp och neutraliserat tevesåpornas opium. Vulgaritet, bunga-bunga och alla andra frivoliteter serverade med Stomatol räcker inte längre.
Men det ger inte den segrande vänstern i kommunalvalen fria händer att fortsätta i den italienska socialdemokratins nötta spår. Det är mer än symboliskt att vinnarna i Milano och Naples inte var socialdemokratins första namn utan ”out-siders”. Krisen kräver en politik som kan ge hopp om en bättre framtid, inte ett budskap om ”sparande, budgetsanering, minskade sociala utgifter, sämre a-kassa” och alla andra nyliberala recept som den europeiska socialdemokratin gjort till sina.
.
På Puerta del Sol kräver ungdomen nya vägar i politiken.
Den spanska ungdomen har visat på en väg ut ur krisen –vägra betala kapitalismens kris. Det är i mobilisering för solidariska samhälleliga lösningar på kapitalismens kris som en väg framåt kan brytas. För det krävs att Italiens, Frankrikes, hela Europas arbetande med ungdomen i spetsen gör Puerta del Sol till sin sak. Krisen kräver en social lösning som tar människornas gemensamma problem som utgångspunkt, inte bankernas och aktieägarnas behov av snabba klipp. Annars kommer vi att bli passiva åskådare till och offer för ”lösningar” på krisen som likt en ångvält krossar allt i sin väg.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Berlusconi, Korruption, Craxi,
Maffians premiärminister sitter kvar .
15 Dec 10
Berlusconi köpte två röster !
.
- och spolas av folket
.
Den skrupellöse Silvio Berlusconi lyckades hålla sig kvar som regeringschef genom att vinna misstroendevetot i den italienska Senaten och Deputeradekammaren. Med minsta marginal men ändå.
Samtidigt visade landets ungdom att den inte längre accepterar clownen Silvio som ledare för ett allt mindre regerbart Italien. Enligt media protesterade minst 100 000 personer på gatorna mot regeringens universitetsreform och mot Berlusconis regeringspolitik. I flera städer blev det häftiga sammanstötningar mellan polis och demonstranter med många sårade.
I deputeradekammaren kom det nästan också till fysisk konfrontation mellan deputerade sedan den stod klart att två medlemmar av oppositionen hoppat över till Berlusconis led. Det verkar mer än troligt att de två köpts av Berlusconi. Åklagarämbetet i Rom har redan öppnat en dossier. ”Maffiusconi” förnekar sig inte. Gianfranco Fini har säkert rätt när han säger att Berlusconi håller sig kvar vid makten enbart för att undgå de otaliga åtal som väntar honom. Han är ju skyddad mot åtal tack vare de skräddarsydda lagar han själv stiftat.
.
I deputeradekammaren vann Berslusconi med tre rösters övervikt. Dra ifrån två köpta röster och två från oppositionen, frånvarande på grund av förlossning, och resultatet blir motsatt.
.
Silvio Berlusconis största politiska tillgång i nuläget är oppositionen. Den är så eländigt kraftlös och splittrad att Berlusconi tillsammans med separatisterna i Umberto Bossis Liga Nord kan fortsätta att regera trots att deras majoritet i dagens omröstning bygger på två kanske köpta röster och frånvaron av två deputerade i oppositionen.
Gianfranco Fini framstår som den store utmanaren i parlamentet men i opinionsundersökningar kommer han inte upp i tio procent. Trots slips och fina manér verkar det som hans fascistiska förflutna inte går hem i de italienska tavernorna.
.
På gatorna var det upprörd stämning efter omröstningen i Parlamentet.
.
Den reformistiska vänstern, det vill säga resterna av det forna kommunistpartiet och mutkolven Craxis socialister, har absolut inget att bjuda på.
Hoppet står i stället till de fackliga organisationerna och den studerande ungdomen. De senaste månaderna har fackliga protester och studentdemonstrationer avlöst varandra. Facklan från Grekland, Frankrike, Portugal, Storbritannien och Irland hålls brinnande.
Gårdagens omröstning var slutet på början till slutet för Silvio Berlusconi. Han har gjort allt rätt för att sparka sig själv. Mutor, call-girls, korruption, maffiakontakter, – you name it. Inget är obekant för mediemagnaten Berlusconi. Hans misstag var att han tog sin egen dåliga smak för italienarnas smak.
.
Media: GP1,GP2,DN1,DN2,DN3,SVD1,Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Italien, Berlusconi, Fini, Korruption, Mutor, Maffia, Studenter,
Berlusconis affärer.
10 Jul 10
Silvio Berlusconi – en slipsgangster.
.
Alla ministrar och statschefer skakar hand med honom och skrattar generat åt hans grova skämt. Alla ler tillsammans med honom på familjefoton från EUs ministermöten och G20-möten.
Mannen alla hatar att skaka hand med, men som ingen kan bryta med, är den italienska maffians mest intima kontakt i de högsta politiska sfärerna i den italienska republiken.
Han heter Silvio Berlusconi och tror att han äger Italien. Vid sidan av hans amorösa äventyr, som vi på den här bloggen rent ut sagt skiter i, är mannen en dödsfara för det demokratiska italienska samhället, eller mot vad som finns kvar av det.
.
Il Cavaliere i storform.
.
Efter de stora strejkernas nederlag under 70-talet och det ”stolta” italienska kommunistpartiets totala bankrutt och färd till de heliga markerna hade den reaktionära italienska borgerligheten fritt fram. Det historiska regeringspartiet, kristdemokraterna, kapsejsade tillsammans med de traditionella arbetarpartierna och plötsligt låg vägen öppen för en mediekung, som tjänat miljarder på skumma affärer, att kasta sig in i politiken för att undvika rättvisan som redan nafsade honom i hälarna.
Att Berlusconi blev politiker för att undvika rättvisan förklarar till fullo hans mycket energiska kampanj mot ”de kommunistiska domarna” som han säger blandar sig i politiken, det vill säga hans allt mer egenmäktiga kontroll av media och hans intima kontakter med maffian.
Men trots att han kontrollerar nästan alla tv-kanaler i Italien börjar hans ”imperium” att rämna i fogarna. Efter ett par decennier av tillbakagång för de folkliga protesterna och politisk apati börjar ”kejsarens” brio och elegans att falna. För mycket är för mycket, som det brukar heta.
Berlusconis viktigaste uppgift som premiärminister har varit att driva igenom lagar i parlamentet som gett honom själv immunitet mot den ena anklagelsen för korruption efter den andra. Hittills har de mjäkiga koalitionspartnerna i regeringen gått med på taskspeleriet. Men det finns tecken på att ”Il Cavalieres” juridiska vidlyftigheter inte längre accepteras av det italienska samhället, vare sig av den arbetande befolkningen till vänster eller av hans högerpartner Gianfranco Fini.
I fredags strejkade media mot Berlusconis försök att stoppa all rapportering om ”kriminella affärer”. Media stod stilla, förutom Berlusconis privata tidningar och tv-kanaler. Journalister och poliser protesterade mot att media, enligt Silvios nya lagförslag, inte får rapportera om brottsmål så länge en dom inte fallit. I Italien är det vanligt med 2-3 års väntetid mellan åtal och dom. Döm själv.
Nu är det enligt mig inte Silvio Berlusconis uppenbara maffiakontakter som chockar mest. Italiensk politik är inte främmande inför dylika anklagelser. Silvio är inte den första toppolitikern som spelat under täcket med maffian. Det är ett problem att lösa för det italienska folket i valurnorna och på gator och torg.
.
I Toronto var de alla nakna.
Problemet är snarare det faktum att alla ministrar inom EU gladeligen fortsätter att smila upp sig på familjefoton där den självgode maffiakunden aldrig missar ett tillfälle att visa upp sitt blänkande garnityr. På vilket sätt har den ”nya arbetarrörelsens” ledare Fredrik Reinfeldt visat att han inte gillar att frottera sig med maffiafavoriten Berlusconi? Inte med en enda gest.
Men som sagt. En avgörande test närmar sig. Berlusconi som ännu älskar att bränna av ett smile och hänvisa till den tid då han kunde räkna med positiva opinionssiffror på 63 procent kan inte längre luta sig mot mer än knappt 40 procents stöd och det sjunker dessutom snabbt.
För Reinfeldt, Mona Sahlin, och andra kandidater till makten gäller det att inta en mediemässigt korrekt attityd till den gangster som härskar i Italien. Reinfeldt har redan smilat upp sig mot den gode Silvio. Men räkenskapens dag närmar sig. Berlusconi befinner sig i fritt fall. Räkna ändå inte med att Reinfeldt och andra vänner aktivt kommer att bidra till hans fall. Han smörade dem i åratal. Finns det en enda svensk toppolitiker som sågar Berlusconi och hänger ut honom till beskådning?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Maffia, Berlusconi, Korruption, Fini,
Ett dygn utan invandrare
4 Mar 10
Ett dygn utan oss.
.
Det var i onsdags som kollektivet « En dag utan invandrare » i Frankrike organiserade en 24 timmars ”strejk”. Av det upprop som kollektivet publicerade innan aktionen syns det att rädslan för att förlora sitt arbete format ”strejkens” karaktär.
.
-Vi deltar alla i ”en dag utan invandrare”.
.
-Genom att stanna hemma från jobbet och genom att inget köpa vill vi få medborgare, politiker, arbetskamrater, studiekamrater, grannar, vänner, företagare och butiksägare, att förstå att vi bidrar till det här landets storhet. Med vår frånvaro markerar vi nödvändigheten av vår närvaro.
.
Det är svårt att utvärdera aktionens omfattning eftersom inget strejkvarsel lagts av de fackföreningar som stödde aktionen. Kollektivet manade deltagarna att samlas framför stadshuset i varje stad vilket skedde i ett trettiotal städer, med bland annat flera hundra som samlades i Paris.
.
Idén med ”ett dygn utan invandrare” kommer från USA där latinamerikanska invandrare satte stopp på hela landet under ett dygn den 1 Maj 2006. I femtio amerikanska städer fanns inte en öppen stormarknad att finna och massor av företag fick stänga på grund av frånvaron.
.
Närmare 2 miljoner demonstrerade 1 maj 2006 i USA till stöd för invandrarna
.
I Frankrike valde Kollektivet 1a mars för att markera mot den franska invandringslagen från 1 mars 2006 som inrättade en selektiv invandring, det vill säga bara för kvalificerad arbetskraft.
.
Samma dag organiserade ett motsvarande kollektiv ”en dag utan invandrare” i Italien med demonstrationer i bland annat Milano, Rom, Bologna och Neapel.
.
-Vi är inte brottslingar. Invandring är inte kriminellt, var en av huvudparollerna i demonstrationerna som samlade mycket folk. I Neapel samlades 25 000 och i Bologna 10 000.
.
I Italien sa invandrare och radikala italienare nej till Berlusconis rasism
.
Under mediakungen Berlusconis, premiärminister på fritiden, styre har Italien glidit långt på vägen mot en form av diktatur. De nya invandringslagarna kriminaliserar och dömer fängelsestraff för olaglig invandring och personer som hjälper invandrarna.
.
Den farlige pajasen Silvio uppmanar till och med befolkningen att skapa civila medborgargarden för att bekämpa invandringen. De är inte (ännu) tillåtna att bära vapen. Men med tanke på hur Mussolinis civilgarden utvecklades under 20-talet finns det all anledning att frukta det värsta. Det italienska samhället är inne i en extremt farlig fas.
.
Steroidstinna praktexemplar på jakt efter första bästa offer
.
När en mediakung kan tillverka skräddarsydda lagar för att slippa stå inför rätta och landets parlament antar lagarna utan att blunda då är det dags för alla som värnar om demokratiska fri- och rättigheter att säga stopp.
.
Nästa ”ett dygn utan oss” måste bli ett dygn utan alla arbetande människor, invandrad som inhemsk arbetskraft.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Invandring, Frankrike, USA, Italien, Berlusconi,
Ankeborg viktigare än Rom?
6 Dec 09
Ankeborg viktigare än Rom?
Att hundratusentals människor, efter en enorm kampanj på Facebook, i går samlades i Rom för att visa sin avsky för den korrupte mutkolven Silvio Berlusconi, saknar uppenbart intresse för Aftonbladet, vars nätupplaga, bortsett från ledar- och kultursidor, skrivs på den ”italienska” som präglar Berlusconis mediaimperium. Krisen för greve Ian Wachtmeisters man i Europa har nu gått så långt att till och med hans närmaste vapendragare, Gianfranco Fini, sagt att ”Silvio” utövar en ”absolut monarki” i sin ledarstil…
Nej, för Aftonbladet är det uppenbart viktigare att skriva om skilsmässor i Ankeborg än att belysa den politiska krisen i ett av Europas största länder. I dag är det än en gång makarna Ankas familjeliv som topparna rubrikerna. Tillsammans med inträngande analyser av när, var och hur Tiger Woods har rullat runt med golfbollar och älskarinnor…
Vad anser egentligen en av bladets största ägare, LO, om detta?
‘
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Rom, Silvio Bersluconi, Anna Anka, Paul Anka, EU
Dagens tutti-frutti
24 Mar 09
Lite av varje
I dag har jag ingen huvudstory , så i stället bjuder bloggen på lite smått o gott.
Ehud Barak i allians med Lieberman
Det verkar inte finnas någon gräns för det israeliska arbetarpartiets politiska och ideologiska förfall. Ehud Barak , som sagt att det inte finns någon att förhandla med på den palestinska sidan, meddelar nu på morgonen att han kommit överens med Netanyahu att bilda en koalitionsregering där 
arbetarpartiet får 6 ministerposter och Barak som behåller sin post som försvarsminister. Han visade ju sin militära effektivitet nyligen i Gaza.
Med Ehud Barak i sin regering har Netanyahu löst sitt relationsproblem med Barak Obama. Anständigheten är räddad. Obama behöver inte längre bry sig över att det sitter en extremnationalistisk regeringschef i Tel Aviv som öppet säger sig vara emot en tvåstatslösning och som på sin högra sida famnar en israelisk Le Pen. Om nu inte Avigdor Lieberman kanske ska betraktas som Le Pens överman i rasism och islamofobi.
En fråga som ställdes redan under attacken mot Gaza ställer sig igen. När ska den svenska socialdemokratin, när ska Mona Sahlin, begära att Socialistinternationalen utesluter Ehud Baraks « arbetarparti » ur sina led ? När ?
Geithners plan en gåva till spekulanter.
I går skrev jag redan om Obamas och finansminister Geithners plan för att köpa upp bankernas alla risklån, « toxic waste » och för att kalla planen vid dess rätta namn- gratis pengar till spekulanterna.
Nu finns detaljerna publicerade och det är mycket värre än jag kunde ana. De 
privata investerana lockas med omfattande subventioner för att delta i uppköp av bankernas skräppapper. Med 6 kronor i insats kan en privat investerare delta i köp för 100 kronor. För varje krona en privat satsar går staten in med en krona och garanterar lån upp till 85% av köpesumman. Går det bra och priset stiger på den smörja som köpts kan det bli stor vinst för de privata spekulanterna. Går det illa med smörjans prisutveckling kan de privata förlora maximum de 6 kronor som satsades till att börja med. Det är inte en guldkantad fallskärm men nog liknar det guld allt.
Ändå kan hela schemat misslyckas totalt om de privata investerarna inte ställer upp i den omfattning Geithner hoppas på. Det verkliga problemet som spekulanterna stöter på är att ingen vet vilket pris som de riskfyllda papprena verkligen betingar. Spricker planen sitter Geithner i « deep shit » som det vanligen uttrycks på andra sidan Atlanten.
Berlusconi och Gianfranco Fini går samman
Ett nytt parti med sikte på att skapa en egen majoritet har fötts i Italien. Berlusconis Forza Italia och den förre fascisten Finis Nationalalliansen bildade i går PDL (Det fria folkets parti).
Därmed har Gianfranco Fini avslutat sin politiska resa från fascism till traditionell högerpolitik, med allt vad det innebär i dagens Italien. För Berlusconi är det en seger som etablerar honom som ensam herre på täppan i högerlägret. Och för Fini är det en realistisk option på 
premiärministerposten om några år eftersom Berlusconi redan är 77 år. Nationalalliansen lyckades aldrig nå över 12 % i parlamentsvalen och Finis ambitioner var större än att vårda en gammal relik från Mussolinis tid. Det gamla fascistpartiet MSI är defintivt begravt. Kvar finns Alessandra Mussolini, diktatorns barnbarn, som försöker hålla de fascistiska färgerna levande.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Forza Italia, Fini, Berlusconi, Ehud Barak, Lieberman, Netanyahu, Obama, Geithner, Banker
Senaste kommentarer