Den hand som är ute efter motståndsrörelsen, den handen kommer att huggas av, underströk Nasser Nasrallah i torsdags, när han kort och gott förklarade att besluten från Libanons regering att avsätta säkerhetschefen för Beirut Airport samt att förbjuda Hezbollahs telesystem var en krigsförklaring.
Dagen efter ”högg man av handen”. På bara några få timmar tog man fullständig kontroll över Västra Beirut och satte i praktiken två av 14:e marskoalitiones främsta ledare, Saad Hariri och Walid Jumblatt i husarrest. ”Nationen chockades” och ”i praktiken kollapsade regeringen”, skrev Times i går och kunde lakoniskt bara konstatera att ”amerikanska representanter gjorde uttalanden om stöd till en regering som egentligen inte fanns”…
Forsatta strider under de senaste dagarna har mer varit efterskalv till fredagens showdown i Beirut. Våldsamma uppgörelser, men ändå så lokala att de inte kan skaka om den radikala maktförskjutningen i Beirut. Bland annat har drusledaren Walid Jumblatts milis fullständigt slagits ut i regionen Aley uppe i bergsområdet öster om Beirut. I stället har den rivaliserande klanledaren Talal Arslan, allierad med Hezbollah, erövrat en större roll. I norra Libanon, främst i Tripoli, fortsätter konfrontationerna mellan alawiter ( en av Libanons 18 officiella religiösa samfund ) från oppositionen och milis från Hariris Future Movement.
I gårdagens Times fortsätter man att hårddra sina slutsatser:
Jumblatt sitter i sin trädgårdsterass med endast några familjemedlemmar och lojala pensionärer och har snabbt förstått innebörden i det nya politiska landskapet. ”USA har misslyckats i Libanon och det måste man medge”, säger han. Nu får vi vänta och se vilka nya regler som Hezbollah, Syrien och Iran kommer att sätta upp. De kan göra vad de vill”.
Visst, ett misslyckande. Men Times far nog för fort fram. De komplexa nationella och internationella styrkeförhållandena tvingar Hezbollah till stor försiktighet. Taktiskt balanserar rörelsen på ett rakblad. Premiärminister Fouad Siniora har inte gett hoppet om stöd från vännerna i Washington, Paris, Riyad och Cairo – och den amerikanska jagaren USS Cole har i dag som markering lagt sig i nära nog libanesiska farvatten. För övrigt kanske ett skäl för den svenska korvetten HMS Gävle att återvända till Libanon. I fjol seglade besättningen henne runt i dessa vackra vatten under hela sex månader, allt i syfte att för FN:s räkning stoppa vapensmuggling ( till Hezbollah ). Nu kanske korvetten djärvt kan dreja bi och gå upp reling vid reling med USS Cole för att stoppa en eventuell inblandning i Libanons inre angelägenheter…
Från svensk horisont kan det synas lite märkligt att så våldsamma konfrontationer kan utlösas av bråk kring beslutet att frånta Hezbollah organisationens eget telefonnät samt avskedet av säkerhetschefen vid Beirut Airport. Men i Israel är sprängkraften i dessa frågor uppenbara och logiska. Den kommission som man tillsatte för att analysera de egna bakslagen i julikriget för två år sedan, Winograd, var entydig i sina slutsatser. Hezbollahs militära framgångar handlade till en stort del om att Israel misslyckades med att slå ut motståndets interna kommunikation, dess säkerhetstjänst och ledningsstrukturer. Israeliska terrorbombningar förstörde över hundratusen bostäder och drev sjuhundratusen människor på flykt, men de lyckades inte slå ut Hezbollahs försvar. Israelisk media, som Haaretz, har de senaste dagarna bekräftat att Sinioras beslut att försöka komma åt Hezbollahs kommunikationsnät skett mot denna bakgrund och var noga övervägt. Den regering som Israel/USA/Egypten/Saudiarabien/EU och därmed Sverige gör sitt yttersta för att hålla under armarna hade helt enkelt som uppdrag att försöka desarmera Hezbollah genom att bokstavligen slita sönder motståndsrörelsens interna kommunikationsnät. När det gäller beslutet om att sparka Wafiq Shgeir vid Beirut Airport handlade det givetvis om att eliminera Hezbollahs kontroll över luftrummet, alltså att sätta stopp för organisationens möjligheter att kunna blockera Israel/USA från att använda flygfältet vid en invasion. Militäranalytiker (vad det nu är för lustigt släkte) säger i media att Hezbollah dessutom vill bibehålla kontrollen för att genom flygtransporter kunna ta emot nödvändigt försvarsmaterial från Iran. Efter Israels mord på en av Hezbollahs främsta ledare Inad Mughiyah, inne i Damaskus, sägs relationerna mellan den egna organisationen och Syrien vara spända och eftersom flyget då är den enda bra förbindelsen för länken till Teheran, blir det logiskt för Siniora och hans folk att försöka kapa den förbindelsen.
Hezbollah vann den första kraftmätningen efter denna svåra utmaning från regeringen. Om organisationen ska vinna på fall i nästa återstår att se. Ingenting tyder på att man skulle rygga tillbaka ens en centimeter. Bush är på väg till Mellanöstern och utlovade i dag ett utökat stöd till Siniora och den libanesiska militären. En panarabisk kommitté ska anlända till Beirut på onsdag – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – i ett försök att medla. Men allt detta blir skenhändelser och tåfjuttar om inte regeringen kan återta makten över Beiruts gator!
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Nasrallah, Libanon, Israel, USA, Svenska flottan, Beirut