Abbas passionerade tal i FN kontrades

med Obamas ännu mer passionerade försvar

av extrem sionism i hans nyårshälsning

till Israels judiska befolkning.

.

”Det pågår en ”lågintensiv”

etnisk rensning av alla palestinier

från Västbanken…”

.

Mahmoud Abbas passionerade begäran i förra veckan om att FN ska erkänna ett självständigt Palestina fick många röster i Israel att varna för ”en diplomatisk tsunami”. Men landets utrikesminister Avigdor Lieberman viftade bort all kritik. Den mediala euforin under en dag, med fokus på palestiniernas sak, den var för honom långt ifrån någon tsunami. Ja, ”inte ens en molnig dag med en eller annan regnskur”, menade han upprymt. ”De som såg det hela som ett diplomatiskt fiasko borde i stället läsa Barak Obamas tal och kommentaren från USA:s utrikesdepartement”, underströk han bestämt. Även Medlarkvartettens (Ryssland,USA,EU och FN) nya krav på att ”parterna nu ska sätta sig i villkorslösa förhandlingar” fick mer än godkänt av denne rabiata försvarare av sionistisk extremism och i praktiken banérförare när det gäller den israeliska statens glupska annekteringspolitik av de landområden som  är tänkta som hemland för det nya Palestina.

Detta hemland ser i dag på en karta  ut som en fläckig leopardpäls eller som Benny skrev i förra veckan:

”Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern”, under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård – små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.”

Liebermans eufori över Obamas tal delas helt av Israels inrikesdepartement. I tisdags, endast tre dagar efter Abbas` tal i FN, meddelades att 1200 nya bostäder ska byggas i Gilo. Ett illegalt bostadsområde i en de facto annekterad enklav av sydöstra Jerusalem.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton tyckte att beslutet var ”kontraproduktivt”. Vår egen Carl Bildt hängde självfallet på och menade att det var ”provocerande” så här bara några dagar efter FN-diskussionerna. Men det var också allt. Det ingår så att säga i låtsasföreställningen. Självklart är både Clinton och hennes lilla eko i Sverige fullt medvetna om att Obama till hundra procent ställt sig bakom den inställning som slogs fast av George Bush i april 2004:

“USA tar hänsyn till den förändring av verkligheten som ägt rum, inklusive existensen av stora israeliska befolkningscentra”

.

.

Här övar kvinnor med sin skjutvapen

i den illegala bosättningen Pnei Kedem

.

Dessa bevingade ord om att det är ”the reality on the ground” som ska räknas och som Obama gjort till sina innebär självklart att det för Israel bara är att fortsätta med sin Andra Nakba eller Den Andra fördrivningen. Allt under täckmanteln av ”förhandlingar mellan parterna”. Men i sak en lågintensiv etnisk rensning av hela Västbanken från alla araber. Alla vägskyltar för den ursprungliga befolkningen är vända bort från Palestina, de pekar ut över Jordanfloden och bort till Jordanien. Först kör några judiska religiösa extremister ner en sionistisk flagg på en kulle i närheten av en arabisk by och gör anspråk på att detta är ”det land som judarna fått av Gud”. Samtidigt – med många provokationer och sammanstötningar – drar alla nybyggen i gång. En del palestinier köps ut. Andra tvingas bort. Blir det för mycket bråk griper IDF, Israels försvarsmakt, in och försvarar ockupanterna (som själva vill kalla sig för det mer hyggliga namnet bosättare). Efter några år är “verkligheten” förändrad och det nya bostadsområdet – “bara för judar” – kan med en motorväg länkas ihop med tidigare annekteringar.

Vattennivån i ”den åländska skärgården” stiger. De små karga öarna blir till skär, som sedan blir till grund…

För övrigt lär Israels utrikesminister vara den enda i världen som är bosatt på ockuperad mark. Han föddes som ryss och sovjetisk medborgare i nuvarande Moldavien 1958. Ändrade sitt förnamn från Evet till Avigdor när familjen emigrerade till Israel så sent som 1978. Tio år senare bosatte sig han med fru i den illegala bosättningen Nokdim på Västbanken…

.

.

Israels utrikesminister bor i den illegala

och  befästa ”bosättningen” Nokdim

.

Samtidigt som politiker och diplomater låtsas som om de på allvar skulle förhandla om en självständig palestinsk stat pågår hela tiden den krypande annekteringen. Den senaste dramatiken har utspelat sig i regelrätta överfall från innevånare i den illegala ”bosättningen” Pnei Kedem, som med skyfflar, hundar och gevär kör ner med fyrhjulsdrivna jeepar från sin kulle och angriper den arabiska befolkningen i byn Qusra:

”Bosättarna provocerar oss oavbrutet”, säger Hani Abu Reidi som är ordförande för byrådet. ”De rycker upp olivträden med rötterna, dödar våra får, bränner våra moskéer och hädar vår profet. De vill dra in oss i en våldsspiral. Men det vill inte vi.”

För en vecka sedan lyckades ändå ”bosättarna” att skapa ett häftigt bråk med omkring trehundra bybor. IDF var snart på plats och sköt med tårgas och skarp ammunition mot – just det – innevånarna från Qusra. En av dem dödades. Issam Odeh. Bara 33 år gammal men redan far till 8 barn…

En annan grov provokation mot palestinierna och diskussionen i FN har i den tysta diplomatins namn i stort försvunnit från media. För tre veckor sedan annonserade den franska gruppen av Jewish Defence League (JDL) på sin websida efter ”militanter med militär erfarenhet” som var villiga att delta i en solidaritetsresa till Israel mellan den 19 och 25 september. ”Syftet med denna expedition är att räcka ut en hand till våra bröder, som möter aggression från de palestinska ockupanterna, genom att öka säkerheten för judiska samhällen i Judeen och Samarien”, förtydligade man sin annons. För att bli så uppmärksammad som möjligt samordnades resan i tiden med Abbas framträdande i FN.

.

.

Det var inte precis en vanlig turistresa till Israel

JDL:s egen bild av sin väpnade utflykt…

.

Minst av allt handlade det om en turistresa. Den organiserades i stället som ett väpnat stöd av franska medborgare till den illegala israeliska ockupationen av Västbanken. Under FN-mötet utplacerades fem grupper med elva beväpnade fransmän  i olika illegala ”bosättningar”. Deras mandat var ”att försvara bosättningarna mot varje attack från palestinier” och att hjälpa till i områden där det råder brist på israeliska militärer eller poliser.

Jewish Defence League är en högerextremistisk rörelse grundad av rabbinen Meir Kahane i USA 1968. Där refererar landets Federal Bureau of Investigation till gruppen som en ”våldsam extremistisk organisation”.

”I Frankrike är det en rörelse av medborgare som försvarar judisk gemenskap när denna utsätts för aggression. Vi försvarar också Israel”, förklarar Amnon Cohen som är JDL:s lokala talesman. ”När det gäller ideologin, är vi sionister, pro-Israel, och vi delar värderingar med Ichud Leumi (Den Nationella enhetens parti) i Israel”, fortsätter han. Alltså det parti som förespråkar judisk annektering av hela det ockuperade Västbanken. Det tänkta hemlandet för det nya Palestina som partiet liksom många andra judiska israeler väljer att kalla efter de bibliska namnen Judeen och Samarien.

“Vi vet att IDF inte behöver oss, men vi visar vår solidaritet”, understryker Cohen. ”Vi reser över till Israel för att försäkra oss om att alla områden är täckta och för att försvara bosättningarna”.

En aktivist som försvarar palestinierna i Franrike, Shahshahani, säger att rörelsen måste tas på stort allvar. ”Helt offentligt kan de rekrytera och träna människor med militär erfarenhet. Franska medborgare med militär bakgrund som ska tjäna ett främmande land med gevär. Vad ska detta kallas, frågar han. Vi känner alla till folk som skickades till Guantanamo, inklusive franska medborgare, för samma sak. Hur är det med dem som assisterar den israeliska armén?”.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Barak Obama, bosättningar, Jewish Defence League,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Dela

En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

Dela

Abbas begär erkännande av FN

.

Palestinska Myndighetens chef Abbas begär i morgon fredag att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Begäran riktas till Säkerhetsrådet som vi redan nu kan säga inte kommer att tillfredställa det palestinska kravet. USA kommer att lägga in sitt veto om det överhuvudtaget kommer till omröstning. För just nu agerar Israel och USA i kulisserna för att Säkerhetsrådet inte ens ska ta upp frågan i sin session så att USA ska slippa använda sin vetorätt.

.

Trion som inte kan leverera vad palestinierna kräver.

.

Den Palestinska Myndigheten begär stöd för sin sak från alla länder men från Carl Bildt kan palestinierna inte vänta sig något eftersom Sverige inte längre har en egen utrikespolitik. Utrikesdepartementet är numera inget annat än en kopieringsbyrå som väntar på originalen från Vita Huset.

För det palestinska folkets frihet kan ett FN-beslut bli mycket viktigt. Det skulle förvandla Israels ockupation av ”omstridda” territorier till en ockupation av en självständig stat. Följderna på det internationella planet är svåröverskådliga. Men chansen att Abbas begäran om ett erkännande ska förverkligas är mycket små.

För i praktiken ser bilden helt annorlunda ut. Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern” under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård –små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.

.

Duon som är överens.

.

Den nuvarande statsledningen i Israel, med Netanyahu, Barak och halvfascisten Lieberman i spetsen, har inga som helst planer på att låta palestinierna bilda en självständig stat på Västbanken, för att inte tala om en stat med östra Jerusalem som huvudstat. Deras mål är att, under USAs skyddande vingar, helt kolonisera Västbanken och göra varje palestinsk statsbildning omöjlig, samtidigt som fikonlövet ”tvåpartsförhandlingar” ska skyla den nakna sanningen. Det har varit och är de israeliska ledarnas politiska grundbult.

Den arabiska våren har brutit in som en ”tsunami” över det israeliska politiska landskapet, som Ehud Barak uttryckte det. Men den enda slutsatsen regeringen Netanyahu dragit är att köra ner klackarna i marken ännu hårdare i hopp att det lynniga ”vårovädret” ska dra över. Israel har i årtionden haft två trogna allierade i regionen som nu fått nog av Israels ”arrogans” som Erdogan säger. In i det sista klamrade sig Israels diplomati fast vid Ben Ali och i ännu högre grad Mubarak. ”Stabila diktaturer” passade mycket bättre in i de israeliska ledarnas tal om att vara den ”enda demokratin” i regionen än yviga folkliga uppror som inte längre accepterar de arabiska despoternas kohandel med USA/Israel om palestiniernas liv.

Våren i Kairo skakade om alla relationer mellan de härskande i Mellanöstern. Israel befinner sig i konflikt med sina två främsta allierade –Turkiet och Egypten. Den civila regeringen i Ankara, under ledning av Erdogan, kunde inte undvika att kräva en ursäkt från Netanyahu för mordet på nio turkiska deltagare i Ship to Gaza. Hans väljare på hemmaplan krävde handling.

.

På Västbanken hoppas folket att deras land erkänns som 194e medlemmen i FN.

.

-Det handlar om stolthet, svarade Netanyahu och vägrade att gå Erdogan till mötes. Nu eskalerar det diplomatiska kriget mellan Jerusalem och Ankara. Samtidigt sker närmast samma sak i förhållandet till militärrådet i Kairo. Netanyahu vägrar ge en officiell ursäkt för dödskjutningarna av egyptiska gränsvakter trots att generalerna i Kairo visat att öppningen av gränsövergången till Gaza bara var en tillfällig flirt med gatans krav på hemmaplan.

Den turkiska regeringens hårda linje mot Israel ska inte tas för ett bevis på en ny radikalism i Ankara, eller ens ett uns ”anti-imperialism”. Erdogans rundresa i den arabiska världen är mer ett tecken på att den allt starkare turkiska kapitalismen har regionala ambitioner som nu kan få spelrum när USAs direkta inflytande i området skakas. Kravet på ursäkt för morden på skeppet Mavi Marmare är naturligtvis helt berättigat och Israels vägran att erkänna sin skuld säger allt om ledarna i Jerusalem.

.

Israel mördade nio personer på Mavi Marmara.

.

Men Erdogan använder också frågan till att undvika att ljus kastas över angreppen på det kurdiska PKK. Turkiskt flyg attackerar regelbundet kurdiska frihetskämpar inne på irakiskt och syriskt territorium. De hårda orden mot Bachar Assad hindrade inte heller Erdogan från att utvisa till Syrien en syrisk officer som deserterat i utbyte mot fem kurder fängslade i Syrien. Hyckleriet och dubbelspelet är uppenbart.

Ehud Barak har rätt i att den arabiska våren piskat upp en politisk tsunami som redan sopat undan tre diktaturer i regionen och som hotar att förvandla hela den arabiska världen. Till och med de stora protesterna i Israel mot dyrtiden kan inte ses isolerad från den arabiska revolutionen trots att de protesterande hittills inte förhåller sig till den palestinska ”frågan”. Inom parentes, en svaghet som kan bli den israeliska proteströrelsens stötesten och undergång.

-Hur man än vänder sig har man ändan där bak, är nog det ordspråk som Barack Obama mest tänker på när USAs politiska och diplomatiska intressen i Mellanöstern dryftas i Vita Huset. Turkiet är medlem i Nato och har därför enligt alliansens regler rätt till militärt stöd från alla andra medlemmar i Nato vid en konflikt med Israel. Om Erdogan ger en ny konvoj till Gaza marin eskort är inte en ”incident” med Israel otänkbar. För USA är det ett mardrömscenario utan någon verklig lösning. Det finns inte en chans i h-vetet att USA ska göra något annat än fullt ut stödja sionisterna i Jerusalem trots att Turkiet är med i Nato. Alla medel kommer att användas för att ta Ankara i örat.

.

Medlemar i samma militärallians men i konflikt över Palestina.

.

I de fina talen ges alltid palestinierna ”rätten” till en egen stat. Men i praktiken har USA ända sedan Camp David inte gjort något annat än gett Jerusalem grönt ljus för sin politik. Ibland hålls ett rosa kort upp för ”olagliga” nybyggen men det stoppas ganska snart ner i bakfickan igen. De två amerikanska chefsdiplomater som nyligen besökte Abbas vägrade att ens fördöma utbyggnaden av redan existerande kolonier på Västbanken. I stället sa de till Abbas att det var en fråga om ”naturlig befolkningstillväxt”, vilket Netanyahu och de andra extremisterna i Knesset säger varje dag då de utfärdar nya byggtillstånd.

I Förenta Nationerna kommer USA att stoppa palestiniernas krav på erkännande som stat. Går det till omröstning i Säkerhetsrådet och om minst nio av de femton medlemmarna säger ja till Abbas begäran kommer USA att lägga in sitt veto. Det är något som Obama helst av allt vill undvika eftersom det skjuter i sank tilltron till hans vision som den målades upp i talet i Kairo. Hans budskap till arabiska ”gatan” att USA står på folkens sida i kampen för demokrati kommer att framstå som det tomprat det handlar om.

.

Varje dag byggs nya hus på ockuperad mark.

-Det finns inga genvägar till fred, sa Obama i onsdags inför FNs generalförsamling. Så sant, så sant. I årtionden har parhästarna USA/Israel lett det palestinska folket i nosring på alla tillgängliga omvägar för att alltid komma tillbaka till ruta ett –nya ”fredsförhandlingar” som aldrig lett till annat än nederlag för den palestinska saken.

Att den Palestinska Myndighetens chef Mahmoud Abbas nu trotsar USA och vill driva frågan till sin spets i FN beror på att karusellen av ”fredsförhandlingar” inte längre inger hopp bland palestinierna. Det uttrycktes tydligt i de massiva demonstrationer på Västbanken som häromdagen tryckte på Abbas i hopp att han inte än en gång ska vika ner sig inför Israel. Den Palestinska Myndigheten har gått så långt det är möjligt i sitt samarbete med USA/Israel. Ytterligare eftergifter skulle definitivt klassa myndigheten som Israels polis på Västbanken.

En ny fas öppnas upp i Mellanöstern. Den arabiska våren sätter alla etablerade politiska allianser ifråga och ”samtalen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten har nått vägs ände. Befolkningen på Västbanken har insett att de inte leder dem en millimeter närmare en egen statsbildning. Mahmoud Abbas har också insett att den vägen nu är omöjlig att fortsätta på. Hur den palestinska befolkningens kamp ska föras vidare är nu en öppen fråga.  

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVT1,DN5,SVD4,DN6,SVD5,SVT2,

DN7,SVD6,SVT3,DN8,DN9,GP3,SVT4,SVT5,SVD7,GP4,SVD8,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Jinge2,RödaBerget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, FN, USA, Israel, Abbas, Netanyahu, Västbanken,

Dela

Europas regeringar står i giv akt.

.

Den kubanska regeringen har effektivt stoppat alla aktivister som tänkte bege sig till Havanna för att visa sitt stöd åt landets oppositionella. Det har varit möjligt tack vare ett skandalöst samarbete från europeiska regeringar som gett efter för Havannas ultimatum.

Castros regering har upprättat en lista över 342 personer som inte kommer att släppas in i landet. På helt lösa grunder anklagas de för ”terrorism” eller ”anti-kommunism”.

.

Fidel och Che i revolutionens linda.

.

-Om de tillåts borda flygplan till Havanna kommer vi att skicka tillbaka dem omedelbart på flygbolagens bekostnad, sa en talesman för regeringen vid en presskonferens.

Det skandalösa i historien är egentligen inte Kubas beslut att avvisa oönskade personer. Den verkliga skandalen är att alla berörda regeringar i Europa till fullo samarbetat med Kuba för att hindra demokratiaktivisterna från att flyga till Havanna.

I Bryssel satte den belgiska regeringen in kravallpolis på flygplatsen Zaventem för att stoppa alla oönskade aktivister från att checka in vid Brussels Airlines gate. Aktivister släpades bort av polisen.

Samma scener utspelades i Paris på Charles de Gaulle. Hundratals kravallpoliser blockerade alla aktivister som lagligt köpt biljetter till Havanna från att checka in. Också här släpades aktivisterna iväg som brottslingar.

.

På Charles de Gaulle hindrade polisen aktivister från att borda bokade flyg.

.

Den enda brottslighet som verkligen ägde rum stod inte aktivisterna för. Den verkliga skandalen är västliga regeringars medbrottslighet med Kubas regering. I givakt har de tagit emot instruktioner från en utländsk regering om vilka som har rätt att köpa biljett på ett civilt flygbolag med destination Havanna och som goda knektar hindrade de hundratals människor från att borda de plan de reserverat plats i.

Om det vore augusti kunde historien avfärdas på rötmånadens konto. Nu kan den avfärdas som en skröna. Visst är det en skröna.

Men om du byter ut orden Kuba och Havanna mot Israel och Tel Aviv då blir det en äkta historia från juli månad 2011. Sedan kan du fundera över hur regeringar och media hade reagerat om  min påhittade historia verkligen varit sann? Jämför sedan med hur regeringar och media reagerade inför den verkliga händelsen.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kuba, Havanna, Israel, Tel Aviv.Europa

Dela

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

Dela

än oberäknelig demokrati.

.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

..

.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba  –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.

I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.

Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.

I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet  –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt,  för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.

Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Nakba, Syrien, Palestina,

Dela

.

I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.

I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.

.

I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.

.

Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.

I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.

.

Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.

.

Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.

I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.

Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.

.

I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.

.

Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.

Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.

.

Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.

.

I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.

Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.

-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?

Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.

.

Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.

I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.

Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,

Dela

.

Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd.

.

-Svansen som viftar på hunden, är ett engelskt uttryck som helt sammanfattar Säkerhetsrådets röstning om en resolution som kallar Israels bosättningar på Västbanken illegala. Med 14 röster för resolutionen och USA ensamt emot blir situationen mer glasklar än någonsin. USA står till 100% bakom Israels illegala annektering av allt större landytor på Västbanken.

.

Efter Condoleezzza Rice följer Susan Rice. Samma politik – nya ansikten.

.

Att byggandet på Västbanken är illegalt enligt internationell lag råder det ingen tvekan om.

-De är illegala under internationell lag, sa Mark Lyall Grant som är Storbritanniens FN-ambassadör i ett gemensamt uttalande med Frankrike och Tyskland. Han sa också att EU hoppas att Palestina ska bli full medlem i FN i september 2011. Storyn berättar inte om han också tror på Jultomten.

Från Israelisk sida väntade man inte många timmar för att uppmana palestinierna att ”åter sätta sig vid förhandlingsbordet för förutsättningslösa diskussioner”. Efter årtionden av illegal ockupation av Västbanken ska den evinnerliga ”fredsprocessen” på nytt föras ”förutsättningslöst” i några år. Under tiden kan Israel bygga bostäder för ytterligare några hundra tusen kolonialister och stycka upp den bästa jorden och vattentillgångarna.

.

Västbanken styckas bit för bit. Bästa jorden och vattentillgångarna tar ”bosättarna” hand om.

Det är svårt att finna rationella förklaringar till att den israeliska regeringen och lobbyn i USA verkar hålla fast Vita Huset lika enkelt som en tjur dompteras med nosring. Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd. Samtidigt står det klart för snart alla som kan tänka självständigt att Vita Husets politik i Mellanöstern bara styrs av två faktorer – den israeliska regeringens planer för ett Stor-Israel och den strategiska kontrollen över olja och transportleder i regionen.

Allt annat är spel för gallerierna.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,DN5.DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,

GPI,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,DN8,SVD8,SVD9,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Clinton, Netanyahu, FN

Dela

Under de senaste decennierna är det tre stabila stöttepelare, Israel, Saudiarabien och Egypten, som burit upp USA:s, EU:s och Sveriges politik i Nordafrika och Mellanöstern.

När Hosni Mubaraks regim hotar att störta samman sprider sig oron i västvärlden.

.

.

George Bush eller Barack Obama.

Olika ansikten men med samma politik.

.

Självklart smittar den av sig till ockupationsmakten Israel. Dess högerextrema regering ser en nära framtid när den inte längre kan göra vad den vill och strunta i omvärlden. Premiärministern Benjamin Netanyahu har själv inga officiella kommentarer och har bett sina ministrar att ligga lågt. Men natten till söndag skickade utrikesministeriet ut ett direktiv till sina ambassader i USA, Canada, Kina, Ryssland och flera europeiska länder, där dessa uppmanades att så snabbt som möjligt be sina värdländer om att lägga band på sin kritik av Egyptens diktator Hosni Mubarak…

.

.

Det är den israeliska tidningen Haaretz som berättar om

regeringen Netanyahus omsorg för diktatorn Mubarak.

,

Exempelvis gäller det att påverka EU:s utrikesministrar som i dag sitter i möte. EU:s inställning, som självklart kalibreras med vad Vita Huset säger, kan bli avgörande för om stöttepelaren Mubarak faller inom de närmaste dagarna. Ja, kanske redan i natt eller i morgon när oppositionen i Egypten kallat till en ”miljondemonstration” för att störta den förhatliga diktatorn.

I sammanhanget är den Palestinska myndighetens och Mahmoud Abbas agerande snart betydelselöst. Bara tragiskt. De ”Palestine Papers” som Aljazeera, The Guardian och till en del Dagens Nyheter, har publicerat under veckan som gått har visat att Abbas och hans samarbetsregim på Västbanken knäfallit så djupt ner i ökensanden inför sina förtryckare att de nog aldrig lär kunna komma på fötter igen.

I lördag ringde Abbas personligen upp sin vän Mubarak och delgav denne sin oro för vad som sker i Egypten. Han underströk sitt stöd för Mubarak och sa att denne alltid hade varit till stor hjälp för den Palestinska myndigheten. En gest som kanske inte var någon större tröst för diktatorn. Snarast ett dåligt omen. För bara några dagar innan Tunisiens envåldshärskare Ben Ali tvingades att fly från sitt eget land, ringde Abbas som en av få arabiska ledare också till denne för att ge honom sitt fulla stöd.

”President” Abbas, vars mandat i själva verket gick ut för två år sedan, har fungerat som ett bräckligt stag åt stöttepelaren Egypten.  Uppenbart inser han att staget också faller om pelaren rasar.

Trots allt kanske det finns en klokskap i dårskapen…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ekonomi, Egypten, Israel, Mubarak, Abbas, Palestine Papers

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN5,GP4,GP5,GP6,SVD6,DN6.

GP7,SVD7,DN7,

Bloggare: Jinje,Svensson,RödaMalmö,

Dela

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå  mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit. De viftade med olivkvistar men fick inte ens i gengäld ett fikonlöv för att skyla att de stod nakna inför sitt eget folk.

.

.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:

”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”

Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka”  av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett.  Det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.

De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon; e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.

”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:

• Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.

• Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush`s utrikesminister Condolezza Rice konstaterade bara cyniskt: “Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen..”. Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit”.

• Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta”.

• I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.

.

.

”Vi erbjuder ingenting”. Det är vad den Palestinska Myndigheten

har fått höra från Tzipi Livni till vänster på bilden.

Till höger i förgrunden de som sålt ut sina landsmän.

I förgrunden Ahmed Quereia. Sedan Saeb Erekat.

.

Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är  avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i dagens The Guardian. Tidigare en representant för PLO och nu skribent:

”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, bosättningar, Gaza, Palestinian Papers,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,AB2,DN4,DN5,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaBerget,Palestinagrupperna,RödaMalmö,

Dela