.

-I Syrien förföljs sårade och läkare, de riskerar att fängslas och torteras av säkerhetstjänsten, säger Doktor Marie-Pierre Allié som är ordförande för franska Läkare utan gränser. Médecins Sans Frontières, som det heter på franska, publicerade onsdag den 8 februari en dramatisk rapport över hur regimen i Damaskus använder sjukvården som ett vapen i förtrycket av upproret mot Assads despoti.

.

.

Alla offentliga sjukhus måste rapportera identiteten på de intagna och deras skadors natur till säkerhetstjänstens män närvarande på sjukhusen så att de kan skilja ut de som skadats av kulor och granatsplitter. Det verkar bekräfta en ny taktik från de arabiska diktaturernas sida för att krossa uppror och för att skrämma medicinsk personal till underkastelse.  I upproret i Bahrain strömmade mängder av rapporter in om hur säkerhetsstyrkorna invaderade sjukhusen och fängslade eller dödade personal som vårdade sårade demonstranter.

Mönstret går nu igen i Syrien. Barbariet saknar inga gränser när isolerade diktaturer gör allt för att klamra sig fast vid makten. Förebilden kommer från Tjetjenien och Bosnien där angrepp mot sjukhus och sårade var legio. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov hade kanske några tips med sig till Damaskus under besöket hos Assad häromdagen. Moskva saknade ju inte uppfinningsrikedom i sitt krig mot tjetjenerna.

.

.

-De flesta sårade tar sig inte till de offentliga sjukhusen i rädsla för att arresteras och torteras. Ibland, när en skadad skrivs in på ett sjukhus, sker det under falskt namn och läkaren skriver en falsk diagnos för att undvika säkerhetstjänsten som letar efter sårade, skriver MSF i sin rapport.

Den syriska Röda Halvmånen, motsvarigheten till Röda Korset, lyder under regeringen och inrikesministeriet har tagit kontroll över landets blodbanker vilket gör att alla skadade undviker kontakt med den offentliga sjukvården.

I stället organiserar oppositionen ”mobila sjukhus” som bara är sjukhus till namnet. Sårade tas om hand i bondgårdar, garage, källare, hangarer, badrum och kontor som för några timmar omvandlas till vårdcentraler och operationsrum. Nästan all medicinsk utrustning saknas och läkare opererar utan bedövning och under hygieniska förhållanden som riskerar patienternas hälsa. De ”mobila” sjukhusen måste byta plats ofta för att undkomma regimens blodhundar som inte drar sig för att skjuta skarpt mot obeväpnade och sårade människor.

-Sjukhus ska vara skyddade platser där skadade vårdas utan diskriminering, där de inte utsätts för misshandel och tortyr och där vårdpersonalen inte riskerar livet för att de valt att respektera sitt yrkes hederskod, skriver MSF.

MSFs rapport om diktaturens övergrepp ger mig tyvärr anledning till att ta upp ett tråkigt och bedrövligt faktum          –nämligen att delar av de som kallar sig vänster inte har ett uns av medkänsla för det syriska upproret mot diktaturen eller den minsta förståelse för vad som pågår i landet. De före detta maoisterna som numera finns grupperade i Kommunistiska Partiet (Proletären), SKP, FiB-Kulturfront och Clarté tar i stället öppet ställning för regimen i Damaskus och försvarar den skamlöst genom att bara upprepa regimens propaganda om ”utländska terrorister” som angriper civilbefolkningen som Assad gör sitt bästa för att försvara.

Idén att mina fienders fiender är mina vänner har här drivits till sin spets. Samma maoister som inte för så länge sedan talade om ”socialimperialisterna” i Moskva citerar nu gladeligen Rysk teves ”sanningsreportage” som om ryska media till skillnad från Fox News och CNN skulle vara mer ”objektiva”.

Bottennappet från dessa organisationers sida gjordes i Rinkeby den 28 januari. Då talade den före detta kongresskvinnan Cynthia McKinney som sanningssägare om Libyen. Hon har en lång ”meritlista” som organisatörerna antagligen lusläste innan de bjöd in henne.

-Bland annat påstår McKinney att hon visste om 11/9 innan attacken skedde och att ingen i CIA ville lyssna till henne. Hon är en aktiv medlem i den så kallade Sanningsrörelsen vars specialitet är konspirationsteorier kring 11/9.

-Under stormen Katrina som ödelade New Orleans påstod lögnerskan McKinney att den amerikanska armén sköt fem tusen fångar som dumpades på okänd plats. Att ingen hört sig för var deras anhöriga tagit vägen är inget som stör McKinneys logik.

-För bara några veckor sedan påstod hon att det fanns 12 000 amerikanska GIs på Malta som inom kort ska invadera Libyen. Det hela avfärdades som ett dåligt skämt av bloggare på ön som påpekade att Malta är så pass liten att öns egen armé på 2 600 soldater syns överallt. I Maltas hamn ligger en amerikansk jagare med 450 matroser.

Men för sanningssägare som McKinney har hårda fakta ingen plats i berättandet om den ena konspirationen efter den andra. Att delar av de som kallar sig för vänster i Sverige bjuder in en modern Münchhausen för att berätta ”sanningen” om Libyen och Syrien kan ses som slutpunkten för dessa organisationers anspråk på att vara en röst från vänster. Att det nazistiska och öppet judehatande Nationell.nu fanns på plats på mötet och dessutom kunde göra en intervju med ex-maoisternas hedersgäst McKinney störde tydligen inte Jan Myrdals fanclub. Själv bryr hon sig inte om vem hon pratar med.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,

Bloggare; Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Homs,

Dela

Homs angrips med tanks och artilleri

.

Syriens diktator Bachar al-Assad har klart visat att han med alla medel tänker krossa all opposition mot sitt envälde. Stad efter stad har utsatts för regelrätta angrepp från säkerhetsstyrkorna och de väpnade regeringstrogna gäng som går under beteckningen Shabiah.

Ändå såg många med förhoppning på det avtal som Assad skrev under med Arabförbundet den 2 november. Mest kanske i utländska regeringskanslier för den samlade oppositionen i nationella rådet SNC sa redan samma dag att det bara var en manöver från Assads sida för att vinna tid.

.

Är despotens tid snart ute?

.

Avtalet som Damaskus accepterade ”utan reservation” bestod av fyra huvudpunkter att uppfylla innan en dialog mellan regeringen och oppositionen tar plats:

-Stopp för allt våld.

-Befrielse av alla som fängslats under upproret

-Tillbakadragande av alla trupper från alla städer

-Fritt tillträde för observatörer och media

Fyra enkla punkter som Assad förband sig att följa ”utan reservation”. Sagt och inte gjort. Redan den 3 november fortsatte dödandet av civila demonstranter och fram till i dag har omkring hundra personer dödats. Framför allt i staden Homs som nu har stormats efter en sex dagar lång belägring med beskjutning från tanks och artilleri.

Oppositionsrådet SNC hade rätt. Det var bara en manöver från regimens sida som inte hade den minsta avsikt att hålla det avtal de skrev under med Arabförbundet. Homs är sedan ett tag centrum för upproret och offensiven mot industristaden syftar till att tysta oppositionen och visa upp en ”ren” fasad inför Arabförbundet som nu kallat till nytt möte den 12 november för att ta ställning till vad förbundet kallar Syriens ”avtalsbrott”.

.

Syriens Nationella Råd, SNC, är en brokig samling.

.

Enligt de lokala oppositionsråden i Homs har staden bombarderats i fem dagar. I går tisdag började trupper och Shabiahmilis att invadera staden och gå från hus till hus i framför allt kvarteret Baba Amro. Enligt samma källor i oppositionen försöker Assad att skaffa sig legitimitet inför Arabförbundet genom att ”snygga” upp sina handlingar. Säkerhetsstyrkornas fordon målas om i polisens blå färger och Shabiahs gangsters förses med fabriksnya polisuniformer. Ett till synes futilt försök eftersom den bombade staden inte kan förses med en Potemkinkuliss.

SNC och andra oppositionella organisationer har hittills motsatt sig alla krav på utländsk inblandning då främst med tanke på militär inblandning. Inför den brutala attacken på Homs kräver nu SNC att Arabförbundet, FN och andra ska skicka internationella observatörer till landet för att övervaka vad regimen tar sig till med. Vissa krav på en ”flygförbudszon” har återgetts i media men de verkar vara individuella röster på ”nätet”. Oppositionen inne i landet säger nej till all form av utländsk militär inblandning medan ledare utomlands lämnar dörren öppen.

.

Tanks och artilleri verkar inte kunna stoppa kraven på frihet och värdighet.

.

I ett motdrag har Bachar Assad skickat ett brev till Arabförbundet i vilket han ber om ”hjälp” att stoppa USAs inblandning i Syrien så att Damaskus kan respektera avtalet från 2 november. Nu går det enligt tyrannen inte eftersom ”beväpnade terrorister” dödar soldater och civila, ”terrorister” som nu befolkningen i Homs ”begär skydd emot”. Vi börjar närma oss Khaddafis te spetsat med tjack.

Det finns inga bevis alls för att ”utländska terrorister” eller ”inhemska” för den delen, bildat hemliga miliser som angriper regimens trupper. Däremot verkar antalet avhopp från armén öka snabbt i antal. Det finns inga verifierbara siffror över hur många soldater som deserterat och hur många de desertörerna som anslutit sig till ”Syriens Fria Armé” som de kallar sig. Uppgifterna varierar mellan några hundra till flera tusen.

.

På bilden syns soldater som deserterat i staden Hama

.

Att det verkligen handlar om avhoppare från armén och säkerhetstjänsten lyckades fransk teve visa i ett sensationellt reportage som gjordes i augusti av en syrisk kvinna boende i Frankrike. Bland annat lyckades hon besöka en grupp i Homs som kallade sig ”fria officerare”. När en av dem hoppade av skapade det stor uppståndelse i hela landet sedan det visat sig vara sonen till en av Assads högsta generaler.

-Allt fler soldater vägrar bli delaktiga i brott mot internationella lagar och hoppar av. Det finns en allvarlig risk för att Syrien sjunker ner i väpnad kamp, sa i går FNs människorättschef Navi Pillay.

Inte ens löftet att släppa fängslade demonstranter uppfylls av regimen och nu rapporteras det att många startat en hungerstrejk i fångenskapen. Exakt hur många som tagits till fånga, utan rättegång och dom, är oklart men SNC och även Navi Pillay säger att det handlar om minst tio tusen, bland dem många läkare och vårdare som hjälpt skadade demonstranter.

.

Plats nummer 4 på podiet över störtade tyranner är ledig

.

Bachar Assad har på kort tid tappat allierade i regionen och det verkar vara en tidsfråga innan han tappar viktigt stöd från minoriteter inom landet. Turkiet och Saudiarabien visar att de nu agerar för regimskifte. Det är bara Israel tillsammans med Iran, Hizbollah i Libanon och ett tvekande Hamas som sluter upp bakom regimen i Damaskus. Vid sidan av alawiterna(en shiamuslimsk variant) som A  ssad baserar sin makt på kan han också räkna med passivt stöd från den kristna minoriteten som är rädda för hur den sunnitiska majoriteten i landet kommer att behandla dem efter Assads fall och med en neutral hållning från landets kurdiska minoritet. Om kurderna skulle ansluta sig till upproret mot regimen då kan det utdragna upproret se ett snabbt slut på diktaturen. Att flera arabstater låtit förstå att Bachar Assad kan söka en fristad hos dem är ett tecken så gott som något att tyrannens tid snart är ute.

.

Media: SVD1,DN1,SVT1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, SNC, Homs, Hama, FN, Khaddafi

Dela

.

De första fria valen i Tunisiens historia är avklarade. Valdeltagandet slog alla prognoser. Närmare nittio procent som skrivit in sig på vallistorna deltog i söndagens historiska val. Det exakta valdeltagandet får vi veta senare eftersom de som inte fanns med i röstlängderna också kunde rösta genom att visa upp sitt ID-kort.

.

I vallokalerna räknades de enorma valsedlarna för hand

.

Däremot står det redan klart att det islamska partiet Ennahda utgår som den väntade stora segraren. Exakta tal finns inte ännu tillgängliga, men allt talar för att partiet får cirka 35 procent av de avlagda rösterna. Med det antalet kommer Ennahda att besätta 60 av de 217 platserna i den konstituerande församlingen, alltså långt ifrån en egen majoritet.

En stor överraskning är att en liberal koalition, under namnet demokratiska poolen, får endas 6 procent och ännu större överraskning är att Progressiva Demokratiska Partiet, med Ahmed Chebbi som ledare, hanar kring 10 procent och inte de 20 procent som spåtts.

De två näst största partierna blir därför det vänster-nationalistiska partiet CPR, med 15 procent, under ledning av Moncef Marzouki och det socialistiska Ettakatol, med 12 procent, vars ledare heter Mustapha Ben Jaffar.  Därpå följer Petitionspartiet, PP, med 9 procent. PPs ledare Hachemi Hamdi fick 90 procent av rösterna i sin hemstad Sidi Bouzid, januarirevolutionens vagga.

.

Moncef Marzouki är känd av alla för sin decennielånga kamp mot diktaturen.

.

Av dessa resultat kan man dra en solklar slutsats. Nämligen att valet i söndags var ett känslornas val, inte ett val bestämt av program och idéer. Samtliga partier som gjorde bra ifrån sig, från Ennahda till PP, leds av personer som är kända för sitt modiga motstånd mot diktaturen och det i årtionden.

Ennahada förföljdes hårt, många medlemmar har passerat åratal i fängelse och ledaren Rached Ghannouchi tvingades till landsflykt i 22 år. Moncef Marzouki är känd för sitt engagemang i Tunisiens Kommitté för de mänskliga rättigheterna något som kostat honom flera år i fängelse och påtvingad vistelse i Frankrike.

Däremot straffades PPDs ledare Ahmed Chebbi antagligen för sin eviga opportunism. Han accepterade att kollaborera med Ben Ali under en viss period och han accepterade omedelbart en ministerpost i övergångsregeringen i januari.

Resten av alla småpartier, ett 80-tal, har helt enkelt stått på sidan som maktlösa åskådare. Den radikala vänstern var oförmögen att bilda en valallians. Några platser i den konstituerande församlingen kan det kanske ändå bli tack vare det proportionella valsystemet som gynnar småpartier. Om den radikala vänstern hade kunnat nå bättre resultat om den bildat en gemensam plattform är svårt att svara på. Sett till att bara ”gamla kämpar” fått folkets röst är det tveksamt om det hade ändrat något av resultatet.

.

Valhemligheten skyddades av kartongbås

.

Att ett islamskt parti blir det överlägset största partiet skapar oro både i sekulära kretsar i Tunisien och bland västerländska regeringar speciellt i EU, som har ett frihandelsavtal med landet. Hittills har ledningen för Hannahda gång på gång försäkrat att de tunisiska lagar som statuerar om kvinnans legala rättigheter och minoriteters rättigheter inte ska ändras. Många har tvivel kring vad Ennahda verkligen vill lagstifta om. I den Konstituerande församlingen måste dock partiet ingå en koalition med minst två-tre partier för att ha en majoritet kring förslaget till ny konstitution.

.
Att som förstagångsväljare hitta rätt bland alla partier var inte lätt.

.

-Vi respekterar kvinnans rättigheter som de statueras i lagen och jämlikheten mellan alla tunisier oavsett deras religion, kön eller social tillhörighet, deklarerade Nourreddine Bhiri, ledare i Ennhada.

-Vi hoppas att snabbt kunna skapa stabilitet och gynnsamma villkor för investeringar, sa partisekreteraren Avdelhamid Jlassi för att lugna det utländska kapitalet.

Nästa etapp i den politiska processen blir att skriva en ny konstitution och val av en ny övergångsregering i den konstituerande församlingen. Sedan ska det enligt planerna hållas parlamentsval och presidentval inom ett år. Ett år är en lång tid i en process där en diktatur störtas och om inte löftena om frihet och ett bättre liv uppfylls kanske landets gator och torg på nytt fylls av protesterande folkmassor. Tålamodet är lågt och förhoppningarna höga.

.

I Kef vakade milis över säkerheten vid vallokalerna

.

Tunisien var först att störta sin diktator och först att hålla fria val. Mubarak följde tätt inpå och fria val i Egypten ska hållas i november. Khaddafi har just avtackats för gott. Inom ett år ska libyerna för första gången gå till val. Enorma utmaningar väntar för de som störtat sina despoter. Många fällor ligger redan utlagda. Exakt hur de demokratiska revolutionerna i Nordafrika kommer att utvecklas beror uteslutande på styrkeförhållandet mellan de olika sociala, sekulära och religiösa skikt som ska mäta sina krafter på den samhälleliga arenan.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ennahda, Islam, Revolution,

Dela

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen.  Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

.

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

.

 -Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.     

.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,

Dela

.

President Bachar Assad har kastat tärningen. Den folkliga resningen med krav på frihet ska krossas till varje pris. Tusentals soldater från lojala förband understödda av tanks angriper städer som om det var öppet krig.

Efter en period av tvekan och ”eftergifter” har regimen beslutat att löpa linan ut. Vad det kan innebära vet de som minns regimens krossande av revolten i staden Hama 1982. Minst tio tusen människor dödades av arméns artillerield mot staden.

Stärkt av att Israel, Turkiet och Iran inte vill se ett regimskifte i Damaskus kan Assad höja lien och kasta bödelns kappa över axlarna.

Det började med en mindre demonstration med krav på lite mer frihet och ett upphävande av undantagslagarna. Nu en månad senare går tiotusentals man ur huse i Syrien och kräver Bachar Assads avgång.

Scenariot känns igen från Egypten, Tunisien, Bahrain och Jemen men inte Libyen. Först svarar regimen med våld och ännu mer våld om det behövs. När det ändå inte stoppar protesterna ger de efter och erbjuder reformer, oftast alltför ytliga, och mer pengar i fickan för att avleda protesterna och förhoppningsvis splittra oppositionen.

.

Kravet på verklig frihet kan inte mötas av regimen.

.

I samtliga fall har eftergifterna alltid varit för timida och alltid kommit för sent. Det är precis vad regimen i Damaskus gjort. Först bevärdigade sig Bachar Assad inte ens att tala till nationen. Protesterna ignorerades helt av presidenten som överlät allt till kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Det enda de verkar har fått utbildning till är prickskytte på demonstranter.

Sedan en månad lever befolkningen i allt fler städer i en infernalisk cykel av dödade demonstranter, begravning, mord på deltagare i begravningstågen, nya demonstrationer, nya begravningar och så vidare.

När väl Bachar Assad tog till orda var det för lite och för sent vad han hade att erbjuda befolkningen. Han annonserade en rad ”reformer” som inte längre övertygar demonstranterna.

-Undantagslagarna upphävs med omedelbar verkan. De förbjuder bland annat alla demonstrationer. Samtidigt meddelade den nytillsatta regeringen att alla demonstrationer som saknar tillstånd är olagliga. I praktiken ingen förändring alltså. Men det är ändå en symbolisk eftergift eftersom undantagslagarna ägt kraft i över sextio år.

.

I Homs deltar tiotusentals människor i protesterna.

.

-Slöjförbudet i skolorna avskaffas för att blidka den sunnitiska majoriteten.

-Landets enda kasino stängs.

-Den statliga säkerhetsapparatens fruktade domstol avskaffas.

Flörten med de radikalaste sunnitiska islamisterna är uppenbar. Syftet kan inte vara annat än att försöka splittra oppositionen. Det står i skarp kontrast till den andra delen i Assads tevetal till folket, nämligen att ”befolkningen attackeras av utländska terrorister från salafistiska organisationer” (extrem variant av sunnismen).

Det är inte omöjligt att dessa eftergifter hade räckt till att dämpa protesterna om de gjorts för en månad sedan men nu är de inte värda vatten. Minst 200 personer har mördats av regimens säkerhetspolis och nu finns det inte längre någon annan utväg för Bachar Assad än blodigt våld till varje pris. Enda eftergiften som kan öppna för en ny politisk situation är hans egen avgång.

Från att ha legat i Daraa har protesternas epicentrum flyttat sig till storstaden Homs, landets industriella centrum med närmare 1,5 miljoner innevånare. Dussintals demonstranter har kallblodigt skjutits ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor. Bara i söndags mördades 17 personer som deltog i ett begravningståg. I måndags intog tiotusentals demonstranter Klocktorget i staden och började bygga ett tältläger med Tahrirtorget i Kairo som förebild. Skillnaden mot Kairo visade sig i att statens beväpnade män inte som i Kairo började frottera sig med demonstranterna. I stället beordrade en officer de församlade att skingras, varpå belysningen över torget släcktes ned och skarp eld öppnades mot deltagarna.

I tisdags begravdes offren från natten och nya protester startade på flera platser i Homs. I går onsdag utlyste oppositionen en tredagars strejk. Stadens centrala minaret användes till att propagera för strejken. I skrivande stund finns det inga uppgifter om strejkens omfattning. I morgon Långfredag avslutas strejken med ”Stora protestdagen”.

I huvudstaden Damaskus har protesterna hittills varit begränsade till den studerande ungdomen. Efter måndagsnattens massaker i Homs samlades ett par hundra studenter utanför medicinska fakulteten i solidaritet med kampen i Homs. Den stora ansamlingen av säkerhetsstyrkor i Damaskus verkar räcka till för att stoppa huvudstadens innevånare från att ansluta sig till oppositionen. Men för hur länge återstår att se.

.

Trots repressionen fortsätter Homs innevänare att protestera på Klocktorget.

.

Enligt Ekots Cecilia Uddén har däremot regimen i stort sett tappat kontrollen över landets mindre städer och framför allt de större byarna. Där har tydligen hela maktapparaten kastat in handsken och syns inte till längre. Om makten också börjar tappa kontrollen över de större städerna och isoleras till Damaskus är nog Bachar Assads dagar som president räknade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Homs, Daraa, Baath

Media: SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN1,SVD2,DN2,

Dela

.

Det säger Moustafa Abdeljalil i en debattartikel som den franska dagstidningen Le Monde publicerade i går 13 april.

Abdeljalil  var justitieminister i Khaddafis regim innan han flydde till Benghazi där han utsetts av det Nationella övergångsrådet till dess ordförande.

I texten här under reser han Rådets krav på att utrustning och vapen ska levereras till oppositionen så att den själv kan strid med Khaddafi och befria Libyen från diktaturen. Samtidigt erkänner han att revolutionen redan hade varit krossad om inte det franska flygvapnet satt stopp för pansarkolonnerna som stod beredda att inta Benghazi.
.

Moustafa Abdeljalil.

.

Innan jag diskuterar delar av Abdeljalils brev och den kritik från vänster som kallar Rådet i Benghazi för kollaboratörer och som anser att den libyska revolutionen redan förlorat sin själ till imperialismen som slagit klorna i den låter jag er själva läsa och bedöma hans brev:

Friheten behöver tid

Efter fyra decenniers förtryck och orättvisor gjorde det libyska folket uppror den 17 februari och befriade en stor del av landet till priset av tusentals martyrer, vars namn för alltid blir oss kära. I det fria Libyen under bildande öppnar sig en lagens och rättvisans styre.

Vi bildade lokala kommittéer, därefter ett nationellt övergångsråd, för att föra vår kamp till sitt slut utan återgång till det gamla, för att en första demokrati ska födas som styr vårt blödande land i väntan på den dag då alla kvinnor och män, befriade från Khaddafi och hans familj, fritt kan uttrycka sig i allmänna val, fria och transparenta. I dag är tyrannen tyvärr fortfarande på plats.

Efter att först ha befunnit sig på defensiven samlade han sig till motattack. Hans armé av legosoldater slog tillbaka våra kämpar utanför Sirte. Hans kolonner av tanks och artilleri bombarderade oss i öknen. Våra unga kämpar som avancerade utan tanks och tunga vapen för att befria det omringade Misurata och det nertrampade Tripoli tvingades till reträtt under stora förluster.

Utan ingripandet av det franska flygvapnet som räddade Bengahzi från det blodbad diktatorn svurit på, utan ingripandet från det internationella samfundet lett av Sarkozy och hans allierade hade hela Libyen på nytt slagits i fotjärn. För i öknen kan inget stoppa stridsvagnarna förutom flygvapen. Västerländskt flyg har ingripit ofta och vi är oändligt tacksamma för det.

Men Natos flygflotta kan inte befria de ockuperade städer där Khaddafis styrkor befinner sig i skydd av civilbefolkningen. Vi fria libyer har inte ännu en styrka tillräckligt luttrad för att fullgöra denna uppgift så brådskande och vital för våra medborgare som bombarderas eller tvingas till underkastelse. Sex veckor av frihet gör inte tusentals beväpnade medborgare till en armé. Det behövs mer tid. Just nu håller vi stånd. Och redan det är vi stolta över.

Vi begär inte att någon krigar i vårt ställe. Vi begär inte att utländska soldater kommer hit för att stoppa fienden. Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater och väktare för att sedan befria våra städer.

Det internationella samfundet, om det inte ändrar uppfattning, måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad. Khaddafi är stark bara på grund av vår oerfarenhet och svaghet i utgångsläget. Men han är en papperstiger. Vänta och ni ska få se.

Det vore orättvist, det vore fatalt, att med vår ursprungliga svaghet som ursäkt vilja offra oss för en nästan villkorslös fred. Vore det en fred eller en underkastelse utan motstycke? Kan man verkligen förhandla med tyrannen Khaddafi medan hans styrkor allvarligt hotar det fria Libyen? Ska man i den blinda realismens namn, denna eviga ursäkt från uppgivenhetens förespråkare, minska det stöd som räddat oss, väga det på våg, och i morgon bakbinda oss?

Friheten behöver tid för att segra.

Vi har väntat i fyrtio år på att frihetens timme ska slå. Vi behöver ännu lite tid. Jag svär inför våra utländska vänner att inte låta trötthet eller otålighet sätta vår kamp för ett fritt Libyen i fara och för alla folk som längtar efter frihet och rättvisa.

Le Monde 13 april 2001

I debatten om den libyska revolutionen har många ställt sig tvivlande till resningens karaktär och framför allt efter att Bengahzi begärde hjälp från imperialistiska stormakter för att stoppa Khadaffis stridsvagnar. Två parallella argument har förts fram. Ett att imperialismen enbart ingriper av egenintresse och att revolutionen amputeras om den accepterar hjälp från imperialisterna.

.

Ungdomar firar segern i Benghazi den 19 februari.

.

Det andra argumentet pekar på närvaron av dignitärer från Khaddafis regim i Nationella rådet, att ”finansministern” studerat ekonomi i USA och självfallet kommer att vara positiv till marknadsekonomin, att det finns radikala islamister i Rådet som minsann inte vill kämpa för demokrati och så vidare i en radda av reservationer för att försvara en förment neutralitet bakom slagord om Nej till Natos krig mot Libyen.

Är Nationella Rådet i Benghazi anti-imperialistiskt? Nej, självfallet inte. Mycket av den kritik som riktas mot den libyska oppositionen missar denna enkla detalj. Men det är helt enkelt inte ett relevant argument. Resningen mot Khaddafi är inte en social revolution, lika lite som den är det i Egypten och Tunisien. Det är folkliga resningar mot diktaturer som i decennier förtryckt alla demokratiska fri- och rättigheter.

Därför är det uppenbart att den arabiska revolutionen inte (ännu) ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin, imperialismens dominans och den nyliberala agendan för världshandeln. I den meningen är oppositionen i Benghazi inte väsensskild Khaddafis regim. Ingen av dem har en kritisk syn på kapitalismen eller ett program för ett alternativ system.

.

Flicka i Tobruk firar införandet av en no-fly zon den 18 mars.
.

Men innebär detta ett problem för oss socialister vad gäller vårt ställningstagande till oppositionen i Benghazi? För vår blogg som ser det som en ofantlig omvälvning att hela den arabiska världen visar att den vill kasta av sig tyranniet är det inget problem att ta ställning. Vi står på Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim. Det innebär inte att vi anser det Nationella Rådets program för ett borgerligt demokratiskt Libyen svarar mot vad som krävs av sociala djupgående förändringar för att de fattigas och förtrycktas intressen verkligen ska realiseras.

Däremot innebär en seger för oppositionen och införandet av demokratiska fri- och rättigheter att det öppnas möjligheter för en mer radikal opposition att arbeta för en djupare social revolution. En seger för Khaddafi kommer i stället att kasta landet tillbaka in i en terror som för lång tid sätter stopp för alla sociala framsteg för den frihetstörstande befolkningen.

.

I den här samlingen finns det minst sagt skilda motiv till att hjälpa Benghazi.

Så länge oppositionen själv kan bestämma hur hjälpen används spelar

det ingen större roll varifrån den kommer.

.

Därför anser vi att en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen. Det räcker inte med att skyla neutraliteten bakom risken att imperialismen kommer att sätta nosring på den kommande regimen.

-Titta, Benghazi har redan lovat att uppfylla alla oljekontrakt som Khaddafi ingått, sägs det till exempel för att ”bevisa” Rådets västvänliga karaktär. Ja, än sen då? Är detta inte en omvänd ”revolutionsromantik” som väntar sig att den politiska revolutionen mot diktaturen omedelbart ska ta sig an en socialistisk regerings uppgifter? Gör den inte det är den inte värd vår solidaritet.

I sin artikel i Le Monde skriver Abdeljalil att oppositionen behöver tid och vapen för att kunna ta sig an Khaddafis styrkor för att själva befria Libyen. Han är mycket tydlig när det kommer till vem som ska befria landet. Det är libyerna själva. Nato kan bara hjälpa till med att tysta Khaddafis tunga vapen.

Vi anser det alldeles för tidigt att påstå att imperialismen redan kontrollerar den libyska revolutionen eller att den kommer att göra det om Nationella Rådet blir stommen i en kommande regering. Risken finns naturligtvis. Låt oss till och med anta att det skulle sluta så. Är det i så fall en värre utgång för befolkningen än ett fortsatt liv under Khaddafis stövelklack?

I Abdeljalils artikel syns också en medvetenhet om och en rädsla för att imperialisterna ska strypa revolutionen genom att snåla med beväpningen av motståndet och ”i morgon bakbinda oss”. Uppenbarligen är Benghazi redo att ta den risken för att erhålla den utrustning som krävs för att själva kunna befria Libyen. Är det vår uppgift att i anti-imperialismens namn säga nej till den hjälp som oppositionen begär? Vårt svar är nej.

.

Khaddafi har förbrukat sin legitimitet.

.

Att USA, Frankrike eller någon annan imperialistisk stormakt stöder Benghazi av andra skäl än egenintressen är nog uppenbart för alla. Ja förutom för naiva idealister som tror att FN är det godas hand här på jorden. För att ”avslöja” de imperialistiska makternas ”hyckleri” anförs nästan uteslutande den retoriska frågan: ”varför bombar de inte i Jemen, Bahrain och Gaza”?

Frågan är berättigad eftersom den visar på den inkonsekvens som leder till att kungen i Bahrain skyddas av USA samtidigt som Khaddafi hamnat på listan över persona non grata. Men vad är det egentligen den kritiken kräver utöver den moraliska indignation den ger uttryck för? Vad är det som är bra? Att man inte bombar i Bahrain eller att man bombar i Libyen? Eller är det just bara en retorisk fråga som låter frågeställaren bekvämt luta sig tillbaka i den principfasta anti-imperialismens fåtölj?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,Röda Göinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Benghazi, USA, Nato, Frankrike,

Dela

.

I röken från bomberna över Libyen blir händelserna i resten av den arabiska världen mindre synliga. Ändå var de senaste 48 timmarna fulla av viktiga händelser. Revolutionen har inte gjort halt.

I Jemen pekar allt mot att president Saleh är färdig för avpollettering. Efter det kriminella blodbadet på närmare femtio demonstranter vände i går stora delar den militära ledningen i en sensationell vändning presidenten ryggen. Det luktar jemenitisk revolution à la Egypten.

.

En soldat som gått över till demonstranternas sida.

.

-Krisen kompliceras och den driver landet in i våld och inbördeskrig. Jag och mina kollegor befälhavare och soldater förklarar vårt stöd och fredliga uppbackning av ungdomens revolution.

Det sa befälhavaren över nordvästra militärdistriktet, generalen Ali Mohsen al-Ahmar när han deklarerade att han ansluter sig till revolutionen.

Generalen följdes i sitt avhopp från president Salehs sida av det östra militärdistriktets befälhavare Mohammed Ali Mohsen och två andra regionala befälhavare. Ett dussintal officerare gick till demonstranternas tältläger vid universitetet i Sanaa för att offentligt uttala sitt stöd för revolutionen.

Samtidigt avgick både parlamentets vice talman Himyar al-Ahmar och Ahmed Qaatabi, guvernören för nyckelprovinsen kring staden Aden i protest mot dödsskjutningarna i fredags.

Vad är det som verkligen händer? Har helt plötsligt militären fått ömma känslor för den revolterande ungdomen? Nej, det är snarare samma process vi ser i Jemen som den som ledde fram till Mubaraks fall i Egypten.

Den militära ledningen ser att presidentens tid är ute. Den har att välja mellan ett blodbad på landets ungdom för att hålla den gamle diktatorn kvar vid makten eller att släppa honom till vargarna för att rädda landet undan en social kris som ingen vet hur den kommer att sluta. Likt den egyptiska militären hoppas säkerligen generalerna att deras stöd till ungdomarnas krav på frihet och rättvisa ska hindra att kraven radikaliseras och sätter mer på spel än vad den härskande eliten vill acceptera.

.

Jemens unga vill inte längre leva under president Salehs klack.

.

Ännu en gång sitter Vita Huset med skägget i brevlådan. President Saleh har varit en trogen allierad i ”kampen mot terrorismen” och USA har viktiga marina anläggningar i Aden. Nu är en balansgång mellan realpolitik och stöd till den demonstrerande ungdomen inte längre möjlig. Med stora delar av militären i direkt opposition till president Saleh kommer Barack Obama att tvingas välja sida, än en gång.

President Salehs tid är över. Ännu en arabisk diktator får lämna scenen. Det som sker i den arabisktalande världen är det viktigaste politiska skeendet sedan Vietnamkrigets slut. Jemen är ett extremt fattigt land utan nämnvärda naturresurser. Men med stöd och solidaritet från andra arabiska folk i uppror kan även det jemenitiska folket kasta av sig förtryckets ok.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Militär, Saleh, Diktatur, Revolution

Dela

kontrarevolutionens tjänst.

.

Minst tretton personer dog i tisdags i en förort i Kairo då flera hundra kristna kopter och fundamentalistiska salafister drabbade samman efter att en kristen kyrka bränts ner.

Röster från 25 januarirörelsen hävdar att det med stor sannolikhet är civilklädda ur Mubaraks säkerhetspolis som utnyttjat ett ”banalt” familjegräl till att hetsa islamska extremister att attackera de kristna kopternas kvarter i Kairo.

.

När ungdomar stormade säkerhetspolisens högkvarter i Kairo fann de att många dokument förstörts.

.

-Rapporter visar att det finns fasta band mellan den statliga säkerhetsapparaten och den salafistiska rörelsen, säger Mounir Meghad som representerar frivilligorganisationen Egypter mot Diskriminering och menar att det är säkerthetspolisen som ligger bakom våldet.

Familjegrälet handlade om något så klassiskt som en kärleksaffär mellan två unga människor, en koptisk grabb och en muslimsk flicka. Medlemmar ur flickans familj angrep enligt uppgifter det koptiska kvarteren i Atfhee i södra Kairo varvid också kopternas kyrka brändes.

När den koptiska befolkningen i kvarteret protesterade attackerades de av hundratals salafister som unga revolutionärer från 25 januarirörelsen tror organiserades av säkerhetsstyrkor.

Historien kunde stanna där om det inte vore för att den visar att kontrarevolutionen i Egypten långt ifrån gett upp hoppet om att vrida klockan tillbaka och att den styrande militären fortfarande spelar ett dubbelspel. Samtidigt som den avsatte premiärministern Shafik under tryck från gatan låter militären beväpnade huliganer attackera demonstranter på Befrielsetorget utan att ingripa.

.

Unga rebeller är revolutionens verkliga ansikte. Sekterism leder till dess undergång.

De unga revolutionärerna i 25 januarirörelsen har insett faran i att samhällsklimatet förmörkas av religiösa konflikter mellan traditionsbundna grupper och har mobiliserat närmare tusen frivilliga som ska hjälpa till att bygga upp kopternas kyrka och kallar tillsammans med andra grupper i oppositionsrörelsen till en ”miljonmarsch mot sekterism” nu på fredag. Deras initiativ är mycket viktigt eftersom varje konflikt som underblåser religiös sekterism i landet kommer att spela kontrarevolutionen i händerna.

.

Media: DN1,GP1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Salafisl, Sekterism, Kopter, Religion,

Dela

.

Den arabiska revolutionen sprider sig som en löpeld från land till land, ja till och med till ett kungligt emirat som Bahrain. Media fylls av reportage allt ifrån kungadömet Jordanien till Jemen på den arabiska halvöns sydspets. Samtidigt letar sig revolutionerna i Egypten och Tunisien vidare mellan kontrarevolutionens fällor, de internationella ”samfundets” maningar till moderation och interna slitningar i de revolutionära leden vad gäller militärens roll.

.

Ska revolutionen öppna dörrarna till Libyen?

I morgon lördag mobiliserar oppositionen i Algeriet till en ny demonstration och vi kan vänta oss att regimen i Alger på nytt sätter in tiotusentals kravallpoliser för att hindra demonstranterna att marschera från Förstamajtorget till Martyrernas torg.

För första gången under revolutionsåret 2011 kallar oppositionella till demonstrationer i Marocko. Där kan vi också vänta oss brutalt polisvåld för att kväva protesterna i sin linda.

Ändå är det folkliga protester i Khaddafis Libyen som drar mest uppmärksamhet just nu. Dels på grund av medias fascination för Khaddafi som karismatisk figur och dels för Libyens speciella historia.

.

Den excentriske diktatorn drar allas blickar i FN.

I går torsdag var det ”Vredens dag” i landet och regimen i Tripoli visade med brutal makt hur den tänker behandla krav på demokratiska fri- och rättigheter. Enligt Human Rights Watch mördades minst 24 personer under torsdagens protester. Kontrollen över media, internet och telefonin gör det svårt för oppositionella att informera omvärlden om protesternas omfattning.

Enligt afrol News sköt polisen skarpt från helikoptrar i städerna Benghazi och Al-Baida varvid minst sju personer dödades i Benghazi, landets näst största stad. I mindre städer i inlandet, som bergsstäderna Az-Zintan och Ar-Rujban, sägs befolkningen ha jagat Khaddafis ”revolutionära garden” på flykt, deras lokaler tagits över av lokalbefolkningen och flera regeringsbyggnader satts i brand.

.

Första september 2009 firade Khaddafi sin ”gröna revolution” 1969.

.

Likt i den tunisiska revolutionens första dagar är det ”landsbygden som omringar städerna” (som Mao skulle ha sagt). I Tripoli härskar lugnet än så länge. I Benghazi sågs plakat som manade medborgarna i Tripoli att delta i protesterna.

-Kom igen Tripoli. Vakna upp, manade demonstranterna i Benghazi och Al-Badai. Bara några hundra vågade dock följa exemplen i andra städer. I stället organiserade Khaddafi demonstrationer som hyllade hans ”storhet” och ”folkets revolutionära makt”. Makten behövde dock ta till tvång för att lyckas mobilisera ett par tusen ”anhängare”. Tripolis studenter drevs ut på gatorna med budskapet att de som inte deltog i hyllningarna av Khaddafis styre kunde säga adjö till fortsatta studier.

.

Förbrödring mellan clownen från Rom och Tripolis julgran.

.

Ska Khaddafi bli nästa tyrann som faller i det dominospel som den arabiska revolutionen formar sig till? Jag har vissa tvivel. För det första har Khaddafi en reserv som Ben Ali och Mubarak saknade – han kontrollerar enorma oljeinkomster och kan möjligen köpa sig frigång. För det andra saknar oppositionen en radikal pol. De flesta står under det Muslimska brödraskapets inflytande som i sin propaganda kräver mer frihet men samtidigt inte bryter med regimen. I sin tur släppte Khaddafi häromdagen 200 av brödraskapets medlemmar ur sina fängelsehålor. Vid sidan av brödraskapet finns en ”nationalistisk” opposition som nostalgiskt ser tillbaka på Libyen innan Khaddafis statskupp 1969, samt borgerligt liberala förespråkare för mänskliga rättigheter. En sekulär vänster med sociala och politiska krav saknas däremot helt.

.

Med bara 7 miljoner innevånare täcker landet en yta fyra gånger Sveriges.

.

Revolutionen i Libyen brottas också med ett rent demografiskt/geografiskt problem. Det finns knappt sju miljoner innevånare i landet som täcker ett enormt, nästan folktomt territorium. Bara mellan de båda hamnstäderna Tripoli och Benghazi är det hundra svenska mil. Avstånden gör det svårt för oppositionen att skapa fysiska band mellan orter där protesterna nått framgångar.

Slutsatsen av analysen ovan borde bli att Khaddafi inte är nästa tyrann som lämnar den historiska scenen. Men efter att till synes orubbliga regimer i Tunisien och Egypten störtats efter några veckors mobilisering är det bäst att inte säga för mycket. Det är bara att hålla tummarna för att rationella argument inte biter på revolutionens fantasier.

Inför Vredens dag mobiliserades folk med bland annat den här videon.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,DN7,DN8,AB1,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Revolution, Khaddafi, Tripoli,

Dela

Av Benny&Göte

.

Politiska ledare i Europa visade i går upp sig som de bedrövliga ynkryggar de är. Tyrannen Mubarak sa mot all förväntan att han sitter kvar till september. I ett vidrigt tal trampade han på de hundratals demonstranter som dödats av regimens kravallpoliser och ligister.

-Avgå, avgå, svarar folket och kräver demokrati, frihet och ett omedelbart slut på tyranniet. Det är ord och inga visor. För landets befolkning är en ”övergång i ordnade former och stabilitet” lika med fortsatt diktatur. Och de har rätt.

.

Alla tillsamans ger en kraft som ingen kan stå emot.

.

I skenet av vad det egyptiska folket kräver är våra politiska ledares uttalanden ett klart ställningstagande för fortsatt auktoritärt styre i Egypten. Lady Ashton, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och vår egen Carl Bildt mumlar om det ”islamistiska hotet” och erbjuder sin hjälp för att garantera en ”fredlig” övergång till en parlamentarisk demokrati. Först kastar de en ängslig blick mot Vita Huset för att se vad husbonden har att säga och sedan lägger man sig pinnhålet över för att inte bjuda över i den demokratisk maskeraden.

.

-Låt mig se vad vi har här. Doktor Demokrati I presume?

;

-Den europeiska unionen är beredd att bygga den genomgripande demokrati som måste ligga till grund för stabiliteten för det egyptiska folket, sa EUs utrikesminister Lady Ashton. Försök att tolka vad det betyder? Ska EU ”bygga” demokratin i Egypten? Inte ens under det Brittiska imperiets kolonialtid sa en ledare något så löjligt. Det egyptiska folket minns ännu vad de brittiska och franska trupperna gjorde i Suezkrisen 1956.

Nicolas Sarkozy som gång på gång spelat på islamofobi och främlingshat för att vinna över anhängare från Le Pens Nationalfront förnekade sig inte heller den här gången:

- Jag hoppas av hela mitt hjärta att den blivande demokratin i Egypten kommer att ta sig tid att bygga politiska partier, strukturer, principer, som leder folket till att finna en väg till demokratin och inte till en ny form av diktatur, en religiös diktatur, sa han i fransk teve.

Han glömde att tacka Mubarak för alla lyxsemestrar i Egypten som han spenderat där på folkets bekostnad. Tid för att göra vad Sarkozy önskar ska tydligen folket få genom att avsluta sina protester, gå hem och vänta på att den ”demokratiska processen” ska bryta sin väg i fredliga former. Diktaturen ska garantera och organisera sin egen undergång, det är vad Kung Sarkozy säger. Vi är långt ifrån de kraftord den löjlige sprätten brukar använda när han hotar att ”rensa upp” bland upprorisk ungdom i Paris förorter, de flesta med ursprung i norra Afrika.

– Vi formulerar oss aldrig så. Vi fokuserar aldrig på personer utan på principer och institutioner och processer.

Så svarade vår egen globetrotter Carl Bildt på frågan om varför EU inte kräver att Mubarak avgår. Vad innebär det? Att Bildt i stället för att kräva Mubaraks omedelbara avgång utropar: -Ned med diktaturen NU? Han ska ju rikta sig till institutioner, så då blir det en passande paroll att resa.

Nej inte alls. Sådana kraftord använder vår karolin endast när han har kikaren riktad i österled. När Lukasjenkos hejdukar pucklade på sina motståndare då satte den modige Carl allt ner foten så kraftigt att golven skakade i Riddarfurstens palats. Rysslands president Medvedev kallades till och med för nazist av utrikesminister Bildt. I vems namn han då talade är det ingen regeringsmedlem som förklarat minst av allt Reinfeldt som inte verkar veta vad som finns söder om Ystad.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, EU, Demokrati, Poltiker,

Dela