och ingen stat

.

Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.

.

.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.

I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida.  Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.

.

.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.

-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi,  är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.

.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.

.

Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.

.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.

.

Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.

.

Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.

Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.

-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.

Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.

***

PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:

Egyptens revolution – ett år senare

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,

Dela

.

I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.

En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.

.

Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?

.

Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.

I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.

.

Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”

.

Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.

.

Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.

.

I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled.  Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.

Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.

.

I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.

.

-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.

I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.

.

I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.

.

De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.

I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.

.

Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.

Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .

I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.

Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.

I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.

.

Med plåster och lap-tops kommer man långt.

I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.

Leve den arabiska revolutionen

Ned med alla tyranner

Nej till Natos inblandning

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama

Dela

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.

Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.

Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.

.

Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.

.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.

.

Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?

Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.

Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132  punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.

Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.

Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.

Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.

Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.

Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.

Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.

Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

.

I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.

.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.

I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

.

Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.

.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.

Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.

Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.

I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.

.

.

–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.

Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

.

USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.

.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.

Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.

Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.

Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.

.

Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.

.

Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny & Göte

.

Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,

Dela

.

En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt. Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggaregatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det.

Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.

.

Mannen ovan mördade en abortläkare.
.

Mannen på Bryggaregatan var tydligen, om man ska tro vad som redan publicerats av media, en islamistisk extremist som visste vad han gjorde och varför. Bloggarna i den rasistiska cyberrymden kring Sverigedemokraterna svämmar nu över av ”vad var det vi sa”.

Det finns extremism i handling och i tanken. Själv ser jag bara till handlingar innan jag accepterar att kalla någon för terrorist. Därför var medlemmarna i Bader-Meinhof terrorister. De mördade människor och kallade det klasskamp. De sa sig vara antikapitalistiska revolutionärer men saknade all anknytning till den verkliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister.

.

Den som bombar och mördar på fyra kontinenter skördar mord och hat.

De terrorister som mördade abortläkare sa sig vara ”pro-life” men spred bara död och hat kring sig. Ändå kom ingen på tanken att kalla hela den ”pånyttfödda” evangelistiska rörelsen i USA för terrorister. De ansvariga dömdes efter sina handlingar, inte för sina idéer.

När islamofobin får fritt fram försvinner rummet mellan handling och idé. För den rasistiska fåran i samhället är tanke och handling samma sak. Är man troende muselman är man en potentiell självmordsbombare lyder den enkelspåriga logiken.

Vilka bär då till sist ansvaret för att islamofobin blivit rumsren och tillåts peka ut ett religiöst samfund med mer än en miljard anhängare som tänkbara terrorister?

De som ska ställas till svars är anstiftarna av ”kriget mot terrorismen” som skördat hundratusentals oskyldiga offer i Irak, Afghanistan, Jemen och andra platser där imperialismens jihad slagit till. De som ska ställas till svars är också de köpta ideologer som tjänat miljontals dollar på skrivet strunt om ”civilisationernas krig” och annan fördomsfull smörja om västerlandets moraliska överlägsenhet.

.

.

De härskande klasserna i USA och Europa har inga lektioner att ge i moral och etik. Inte heller i konsten att tortera och terrorisera människor. Det är i stället deras teknoligiskt avancerade bomber och drönare som med precision dödar utan urskiljning och förfinade tortyrmetoder i Abu Ghraib, Bagram och Guantanamo som driver unga män i armarna på figurerna på det imperialistiska myntets baksida  -  Bin Laden &Co.

Det är dags att sluta upp att ställa hela folk, samfund och gemenskaper kollektivt till svars för enskilda personers eller gruppers handlingar. Det muslimska samfundet i Sverige är lika lite ansvarigt för bomberna på Bryggaregatan som nyevangelisterna i USA för morden på abortläkare. Vi har sett vart den kollektiva anklagelsens vansinne kan leda  – Auschwitz.

.

Media:GP1,GP2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,EXP1,AB1,DN4,DN5,SVD4,SVD5,SVD6,GP3,

Bloggar: Jinge,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Kristendom, Terror, Drottninggatan, Stockholm, Bombdåd,
.

Dela

” Terrorhot mot Nordstan”

” Ny Laserman i Malmö”

” Terroristrättegång mot somalier i Göteborg”

” Så dödades svenske soldaten”

” USA: Vi övervakar bara terrorister”

.

De flesta svenskar håller inte längre fast vid ”den enda sanna evangeliska läran”. Därför är det omöjligt att  här på hemmaplan piska upp rätt stämning för ett religionskrig. Den tid, när den uppländska överklasskvinnan ”Heliga Birgitta” kunde mana kung Magnus Eriksson till krig mot ”hedningarna i Finland” är ett minne blott. Vare sig regeringen, miljöpartiet eller socialdemokraterna väljer i dag att kalla sitt krig i Afghanistan för ett nytt ”korståg”.

De svarta rubriker,  som sätter fart på ideologiska uppbådet för Sveriges militära aktivism under NATO:s fanor,  handlar i stället om ”terrorister”, ”talibaner” eller ”islamister”.

.

.

I går var det antisemitism som gällde…

.

I början av 1900-talet var det ”sågfilare” från Ryssland som hotade Sverige. I en tid när sviterna från Karl XII:s krigarliv ännu inte gått över i tvinsot. Under 1930- och 40-talen, som så många gånger förr, var det judarnas tur, att hängas ut. Det var ”judarna som korsfäst Jesus”. Judarna låg inte bara bakom ”bolsjevikrevolutionen”. De var också ansvariga för börskraschen på Wall Street och Den stora ekonomiska depressionen. De var ”ockrare” med ”osvenskt kroppsspråk” på samma sätt som ”lappjävlar, tattare och zigenarpacket”. Antisemitismen var djupt rotad i Europa. I alla klasser, i överlevande kungahus och i alla samhällsskikt. Det var definitivt inte en farsot som spridit sig  från arabvärlden…

Åren passerade och Carl Bildt lyckades under några år blåsa nytt liv i rysskräcken med sin jakt på ”sovjetiska ubåtar”. Men i dag har tiderna flytt och gårdagens ryska sågfilare och judar har blivit till ”islamistiska terrorister”.

Detta därför att USA och stora delar av västvärlden jagar efter kontrollen över Afrikas, Mellanösterns och Centralasiens energi- och råvaruresurser. Därför krigar man i Irak, i Afghanistan och i Pakistan. Direkt eller indirekt också i Somalia och i Jemen. Våra stater ger också ett reservationslöst stöd åt kolonialmakten Israel. Namnet Carl Gustaf sprids över världen. Inte minst när bilden av vår monark som en ömsint och trofast familjefar suddats bort på Stockholms lönnkrogar blir det granatgeväret Grg m/48/Carl Gustaf  som får stå för varumärkets glans och ständigt nya exportframgångar…

.

.

Från amerikanarnas övergepp i  fängelset Abhu Ghrahib

.

Krigen rasar främst i muslimska länder och därför blir det” Muhammed” som på ett naturligt sätt kopplas till ”terrorismen”, vilken oftast handlar om mer eller mindre desperata svar på våra krig. Kopplingen blir lätt att göra. I krigens spår kommer flyktingströmmarna. USA vägrar i stort sett att ta emot ”sina flyktingar”. Inte ens alla kristna i Mellanöstern som nu flyr från Irak, Libanon och Israel får en fristad i landet.  Som en följd av krigen i Irak, där vår utrikesminister Carl Bildt var aktivist, har över hundratusen irakier i stället hittat skydd i Sverige. Miljoner andra finns i Syrien, Jordanien och andra länder i Mellanöstern. I Sverige finns också stora flyktingskaror från Somalia. I veckan berättade radions P1 om att svenska poliser hjälper den grekiska gränspolisen med att försöka klara den enorma flyktingströmmen från Afghanistan. Flyktingar som inte är några ”flyttfåglar” i mänsklig skepnad. De försöker ta sig  hit helt enkelt därför att vi krigar i deras hemländer. Borta är de dagar när de gamla kolonialmakterna lugnt kunde skjuta ihjäl ”gulingar” och ”svartingar” utan att behöva räkna med rekyler i form av flyktingar till sina egna trygga hemländer…

Därför blir det ”Muhammed” som jagas. Inte när hans namne blir matchhjälte för AIK och räddar denna anrika fotbollsklubb från att ramla ur allsvenskan. Nej, den Mohammed man jagar är en palestinier eller en muslim som har svårt för eller inte accepterar USA: s krig i Somalia, Jemen, Irak, Afghanistan och Pakistan. Jan Guillou har väl berättat om hur det gick när en svensk familjefar med detta namn skulle kallas till vittne efter ”terrorhotet i Nordstan”:

”Men nu var det alltså frågan om en svensk som hette Muhammed i förnamn. Då krävdes 20 man för tillslaget, då fick polisen mundera sig i de särskilt skräckinjagande svarta kläderna med terroristmasker och då fick de använda sina häftigaste vapen, k-pisten Heckler & Koch MP 5 med lasersikten.”

Judas Iskariot med kroknäsa och penningbörs har blivit den skäggige självmordsbombaren Muhammed…

Vare sig en Fredrik Reinfeldt eller en Mona Sahlin kan beskyllas för rasism. Men deras krig och deras anpassning till USA grumlar det vatten där Sverigedemokraterna och andra ännu mer obskyra partier finns. Sverigedemokraterna kan framgångsrikt  fiska röster på grund av västmakternas krig i den muslimska världen. Beror inte alla skjutningar i Malmö egentligen på alla muslimer i stan?

.

.

Ett av de mest vidriga inslagen i detta ideologiska uppbåd för våra krig var en ledare i Svenska Dagbladet: ”Afghanistan handlar också om Nordstan”. Där hyllas polisen för sina övergrepp i Göteborg och författaren Claes Arvidsson hävdar fullständigt grundlöst att ”ett attentat avvärjdes”. I sin smaklösa tribut till våra krig väljer han sedan att citera från den danske statsministern Lars Lökke Rasmussens bok ”I orkanens öga”, där denne försvarar det danska dödandet i Afghanistan:

”Vi är där för att försäkra att landet inte blir en fristad för terror igen. Det är grunden till vår närvaro, varken mer eller mindre.”

Ledaren i Svenska (Amerikanska?) Dagbladet avrundas sedan djupsinnigt med en poetisk rad:

”Afghanistan är långt borta. Nordstan är nära.”

Varför inte vända på versen?

Är det inte så att  Nordstan är nära och Afghanistan långt borta.

Det är därför vi ska ta hem våra soldater nu!

Då hjälper vi till att minska både flyktingströmmar och att hålla Nordstan fritt från terrorhot.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, terrorhot, terrorister, Irak, Bush, Afghanistan, Reinfeldt, Sahlin, ISAF/NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,GP1,GP2,GP3,SDS1,AB1,VG1,SVD9,SVD10,SVD11,SVD12

GP4,SVD13,GP5,GP6,SVD14,SVD15,DN3,GP7,GP8,AB2,VG2,AB3,SVD15.

Bloggare; Jinge, Svensson,Sjöstedt,

Dela

Aftonbladet i dag…

Visst är det bra att media belyser korruptionen hos moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten. Men efter WikiLeaks alla krigsdagsböcker på nätet är det mer än märkligt att inga strålkastare riktats också mot krigsministern Carl Bildt.

Tätt inpå alla sina sinnen känner irakierna redan  väl till innehållet i de 400 000 nya dokument som WikiLeaks lagt ut på nätet . På grund av kriget har de tvingats att begrava någon eller några av sina anhöriga. Nära och kära som ibland torterats innan de mördats. Hundratusentals andra har dött som en följd av kollapsen för det civila samhället. Miljoner irakier har flytt sitt land.  Bara i Sverige har mer än hundratusen irakier fått en fristad.

Men att WikiLeaks nu publicerat ockupationsmaktens krigsdagböcker är sensationellt. En historisk välgärning.  FN:s högste kommissionär för Mänskliga rättigheter, Navi Pillay, tvingas att kräva av USA:s och Iraks regeringar att de undersöker de krigsbrott som kan ha begåtts. Många röster höjs för att en internationell krigstribunal.

Men självklart blir det ingen sådan. ”Det går aldrig USA med på”, konstaterar lakoniskt Ove Bring, Försvarshögskolans professor i folkrätt.

.

Vad värre är att Västmakternas liberala press skjuter skarpt på budbäraren. Dess giftigaste drakar sprutar sin etter över WikiLeaks Julian Assange. Tidningar som New York Times och Dagens Nyheter konstaterar först att de krigsbrott som avslöjats är lika omfattande som avskyvärda. Sedan ger de en bild av Assange som en möjlig våldtäktsman och ett hot mot de krigförande ländernas nationella säkerhet.

Vore det inte mer klädsamt om den liberala pressen här i Sverige gav sig på vår utrikesminister Carl Bildt?

Fredrik Reinfeldt har stolt berättat att han vid sin regeringsbildning hade ett utökat frågeformulär där han ville att tilltänkta ministrar skulle berätta om allt som kunde finnas i deras garderober. Minsta lilla fläckiga trasa skulle visas upp. Som svartjobbande dagmammor eller ett bloss på en marijuanacigarett i ungdomen. När det gällde partisekreteraren Arkelsten glömde han däremot att fråga om bjudresor. Men uppenbart frågade statsministern inte heller Carl Bildt om hans politiska ansvar för USA:s illegala invasion av Irak 2003…

Det borde han ha gjort. För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

.

.

.

.

Att tilltänkta ministrar lejt svartjobbande dagmammor är ett oskick. Vi ska heller inte acceptera att de någon gång provat marijuana. Men bara byket plockas fram ur garderoben i tid. Då kan ministern bli förlåten om han eller hon erkänner synderna innan tillträdet till regeringskansliet. Våra ministrar ska vara snövita. Åtminstone nästan.

När det gäller Bildt är denna lilla ritual omöjlig. I hans många garderober finns inte bara en eller annan nerfläckad slips eller en skrynklig skjorta. De är helt enkelt, på ren svenska, så fullproppade med skit, att det stinker ända långt ut i farstun.

Det var därför Reinfeldt aldrig ställde några frågor till sin kompis Bildt. Skulle denne kommit ut ur garderoben, med famnen full av politiskt ansvar för fasorna i det krig som WikiLeaks dokument nu tydliggjort, då skulle han knappast ha blivit förlåten. En utrikesminister med politiskt ansvar för det smutsigaste kriget i vår tid? En utrikesminister som dessutom tjänat grova pengar på att tillhandahålla de vapen som dödat alla dessa människor? Vore det anständigt? Är det anständigt?

.

.

Självklart inte. Det är en skam. På samma sätt är det en skam att Mona Sahlin i dagarna sitter och gosar med just denne Carl Bildt och försöker att skriva ihop en gemensam proposition om ett förnyat mandat för den svenska insatsen i USA:s nu snart tio år långa krig i Afghanistan…

Ropen skallar om att Sofia Arkelsten ska avgå. Det går inte an för ett regeringsparti att drivmotorn i det inre partiarbetet tidigare accepterat lättsamma bjudresor från näringslivet och fått en rejäl dusör för ett styrelseuppdrag i ett börsbolag.

Men går det an med en utrikesminister som agerat som krigsaktivist och själv tjänat miljoner på en smutsig vapenhandel?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sofia Arkelstan, Carl Bildt, Shell, Afghanistan

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,AB3,Expr1,GP1,GP2,GP3,AB4,AB5,Expr2,SVD5,

DN6,AB6,SVD6,AB6,AB7,SVD7,SVD8,,DN7,SVD9,DN8,Expr3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

Dela

Vi är nog många som minns socialdemokraten Tony Blairs ljuva år vid makten. ”New Labour” hade strålglans och Blair blev en celebritet. Han kom att förkroppsliga nyliberalismen.

”Jag brukar ringa till Tony någon gång i veckan”, sa Göran Persson förtjust. ”Tony” var också en förebild, en idol, för det unga statsrådet Mona Sahlin.

I dag är han en avdankad politiker. Av många sedd som krigsförbrytare.

.

.

Han ruinerade Storbritannien. Förstörde både landets industri och sitt parti. Men berikade sig själv efter förmåga och öppnar nu en egen bank eller ett finanshus. Blir helt enkelt bankir med en egen nisch. Syftet är att hjälpa planetens rikaste människor att bli ännu mer välgödda. Han får hjälp av välkända svindlare från Stanley Morgan och Lehman Brothers.

Under och efter sin tid i regeringen har Blair varit så fingerfärdig med pundsedlarna att han redan har hunnits skaffa sig ett  fett startkapital för sin spekulationfirma. Han har en egen förmögenhet på över 230 miljoner. Familjen äger dessutom sju fastigheter värda 160 miljoner kronor. En av hans viktigaste inkomstkällor har varit att agera mellanhand för diktaturen i Kuwait när det gällt finansiella placeringar, vapenköp mm.

Som alla andra samvetsömma katoliker, eller papister som man sa förr, söker Blair samtidigt försona sig med sin Gud med hopp om att komma in genom pärleporten. Han har därför beslutat att alla arvoden och royalties som kommer in från försäljningen av de memoarer,  som ges ut i dagarna,  ska gå till The Royal British Legion. En förening för brittiska krigsveteraner. 179 brittiska soldater har dödats i Irak och 331 i Afghanistan. Blair var ansvarig för att trupperna skickades dit. Ännu fler britter har återvänt sårade och handikappade från striderna. Vi ska komma ihåg att Irakkriget inleddes utan stöd från FN och med ett stort motstånd från det brittiska folket.

Många anhöriga till stupade eller sårade soldater kallar också Blairs donation för ”blodspengar”. ”Jag har talat med andra föräldrar och alla är överens om att detta inte gör någon skillnad”, säger Rose Gentle till tidningen The Guardian. ”Det är ju Blairs beslut som försatte oss i den här situationen. Jag håller honom fortfarande som ansvarig för min 19-årige sons död”. En annan förälder, Peter Brierley, hoppas att Blair ska ställas inför krigsrätt. Brierly blev känd i hela Storbritannien när han under en minnesgudstjänst för stupade i Irak, vägrade att ta Blair i hand. ”Våga inte. Du har min sons blod på din hand”, sa han.

För den som har råd kommer memoarerna att också tryckas i en speciell lyxutgåva. Designad som en helig bok. Blodröd som en kardinalskappa och med titeln tryckt i guld. Till det nätta priset 1 800 kronor…

Kanske något för kompisarna Göran och Mona. Vem vet. Tony kanske kan skriva en personlig hälsning på försättsbladet?

Läs även andra bloggares åsikter om Tony Blair, New Labour, Göran Persson, Mona Sahlin, Irak, Afghanistan

I pressen: DI1,SVD1,SVD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge

Dela

Fallujah ”befrias” 2004…

.

”Befrielsen är nära!” Så hette det när amerikanska ockupationsstyrkor dödade tusentals människor och förstörde tiotusentals hem i den irakiska staden Fallujah för sex år sedan. Fallujah med anor från babylonisk tid hade omkring en halv miljon innevånare före kriget. Nu när befrielsen är här finns bara hälften kvar.

.

”Befrielsen är nära!” är också den mest kända sången från 1970-talets kvinnokamp.

.

I går den åttonde mars – efter ett inslag i Frukost-TV om den internationella kvinnodagen – hängde melodin kvar i huvudet under hela dan. Så där envist som en bra låt kan bete sig. I alla media dök det upp bilder på kvinnor i kamp.

.

Samtidigt flöt Carl Bildt runt i kanalerna och pratade om valet och demokratin i Irak. Den etniska uppdelningen är avslutad och har paradoxalt nog skapat förutsättningar för trygghet och fred, fick vi veta. Det är klart. ”Härska genom att söndra” är ett recept från det brittiska imperiets dagar som fortfarande fungerar. Dessutom ”döda och söndra” ska det vara för att det hela ska bli bra. Så har också gjorts i Irak. Över en miljon människor har dödats. Tre till fyra miljoner är på flykt.

.

Men hur gick det med allt det där andra? Nu när de massförstörelsevapen som inte fanns är borta? Hur ser den demokrati ut som George Bush och Carl Bildt skapat? Är ”befrielsen” mer nära i dag än före invasionen exempelvis när det gäller landets kvinnor? ”Kan de?”, ”vill de?” och ”törs de?” som det frågas i sången . Har befrielsen kommit?  Eller är den nära? Knappast.

.

En bild kan säga mer än tusen ord heter det ibland.  Den här bilden från i söndags och som visar två kvinnor i Fallujah på väg att rösta säger mycket. Den är hur tydlig som helst. Om man vet att kvinnorna i staden inte tvingades till att bära burkor före amerikanarnas invasion.

.

Fallujah efter ”befrielsen”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekomin, politik, ”Befrielsen är nära”, ”Jösses flickor”, Internationella kvinnodagen, Irak, Fallujah, Carl Bildt, Bush

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,

Dela

Lag sitter

i spjutstångs ände…

I Storbritannien fortsätter den parlamentariska utredning, Chilcot Inquiry, som är satt att granska bakgrunden till Tony Blairs beslut att landet skulle ställa sig bakom Bush`s Irakkrig. En delvis offentlig utfrågning av nyckelpersoner som hela tiden i media kopplas till dagens stora missnöje med Browns krig i Afghanistan…

Blair har föregått sin egen utfrågning genom att i en brittisk radiointervju säga att han oavsett om det hade funnits massförstörelsevapen eller inte, skulle ha valt att gå ut i krig mot Saddam Hussein. Skälet skulle ha varit den ”regionala militära obalansen”. Han skulle hur som haver ha hittat andra skäl för kriget.

”Lag sitter i spjutstångs ände”.

Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet eftersom många anser att det var (det falska ) argumentet  om massförstörelsevapen, som påstods kunna nå England på minuter, som fick parlamentet att rösta för krig.

Svensken Hans Blix, som från FN:s sida ledde arbetet med att undersöka om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte, men som kördes över av Bush/Blair, kommenterar argsint Blairs yttrande med att denne använde uppgifterna om att det skulle ha funnits massförstörelsevapen som ett ”bekvämt sätt att rättfärdiga kriget”. ”Att Saddam togs bort var en fördel. Men det är den enda fördelen jag se med det kriget”, säger Blix som menar att uttalandet i radiointervjun ”gav ett starkt intryck av brist på ärlighet”…

Det är märkligt med politiska salongslejon i västerlandets imperialistiska stater. När de bryter mot internationell rätt och i stor skala begår krigsförbrytelser kan deras brott – i efterhand – diskuteras. Men de ställs aldrig inför rätta.

I Haag sitter redan Radovan Karadzic häktad hos den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Där finns också en permanent brottmålsdomstol som behandlar krigsförbrytelser. Där behandlas ännu så länge bara mål mot afrikanska krigsförbrytare. Att vare sig Kissinger, Bush eller Obama hamnat i Haags häkten beror naturligtvis först och främst på den gamla fornnordiska visdomen om att ”Lag sitter i spjutstångs ände”. Dessutom har inte USA skrivit under det FN-fördrag som reglerar domstolens arbete. Imperiets medborgare ska inte dömas av andra stater. Men varför inte Blair nu får dela häkte med Tomas Lubanga, Bosco Ntaganda, Germain Katanga, Mathieu, Ngudjolo Chui, Ahmed Haroun, Ali Kushayb och Omar al-Bashir blir svårare att förklara. Storbrittanninen har skrivit under de fördrag som gäller.

Kan det vara fråga om rasism?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Irakkriget, Chilcot inqueir, Bush, Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,

Dela

För nyliberala makthavare och ideologer är A och O att allt som  är offentlig verksamhet ska utlokaliseras till privata företagare och bli en källa till vinst.

Säkerhetsbolaget säljer krigsprodukter

Det gäller också krigets förunderliga värld. Allt fler av det nationella försvarets uppgifter lämnas över i privata händer. I USA har detta satts i system så till den grad att mord och attentat läggs ut på entreprenad, inte till högstbjudande men till säkerhetsbolaget med bästa kontakterna in i Pentagons och CIAs djupaste korridorer.

I utlokaliseringens grundtanke finns idén att allt som är offentlig verksamhet och som kan drivas med vinst av privata företag ska privatiseras. Sedan länge har kritiker ställt den uppstudsiga frågan varför staten inte utlokaliserar sin militära verksamhet i privata händer. Varför inte ta steget fullt ut och leja privata arméer för krig och privatpersoner för att mörda motståndare? Oturligt nog för utlokaliseringens fanatiker ger en demokratisk stats lagar endast Staten rätt att bruka vapen mot dess fiender.

Nästa steg är sponsrade privatarméer.

Det verkar inte vara ett hinder för Pentagon och CIA som upprättat ett intimt samarbete med bland annat det privata ”bevakningsföretaget” Blackwater. Problemet är bara att de två växer samman till en och samma mördarmaskin. Gränserna mellan de båda verkar ha suddats ut. I både Irak och Afghanistan deltar Blackwaters legoknektar och yrkesmördare aktivt i hemliga operationer i syfte att kidnappa eller mörda misstänkta ”terrorister” och medlemmar i al-Qaeda. Mord blir en lukrativ aktivitet betald med skattepengar. Är detta den sista etappen i nyliberalismens privatiseringar och utlokaliseringar av den offentliga verksamheten?

Privata skolor och vård till de som kan betala för sig var kanske bara en etapp på vägen till Statens upplösning och förtvinande. Allt under den nydubbade fredsprisriddarens överinseende.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,

Bloggare: JInge,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irak, USA, Afghanistan, Blackwater, Nyliberalism, Mord, CIA

Dela