"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Irak
Demokrati och jämställdhet i burka?
9 Mar 10
.
Fallujah ”befrias” 2004…
.
”Befrielsen är nära!” Så hette det när amerikanska ockupationsstyrkor dödade tusentals människor och förstörde tiotusentals hem i den irakiska staden Fallujah för sex år sedan. Fallujah med anor från babylonisk tid hade omkring en halv miljon innevånare före kriget. Nu när befrielsen är här finns bara hälften kvar.
.
”Befrielsen är nära!” är också den mest kända sången från 1970-talets kvinnokamp.
.
I går den åttonde mars – efter ett inslag i Frukost-TV om den internationella kvinnodagen – hängde melodin kvar i huvudet under hela dan. Så där envist som en bra låt kan bete sig. I alla media dök det upp bilder på kvinnor i kamp.
.
Samtidigt flöt Carl Bildt runt i kanalerna och pratade om valet och demokratin i Irak. Den etniska uppdelningen är avslutad och har paradoxalt nog skapat förutsättningar för trygghet och fred, fick vi veta. Det är klart. ”Härska genom att söndra” är ett recept från det brittiska imperiets dagar som fortfarande fungerar. Dessutom ”döda och söndra” ska det vara för att det hela ska bli bra. Så har också gjorts i Irak. Över en miljon människor har dödats. Tre till fyra miljoner är på flykt.
.
Men hur gick det med allt det där andra? Nu när de massförstörelsevapen som inte fanns är borta? Hur ser den demokrati ut som George Bush och Carl Bildt skapat? Är ”befrielsen” mer nära i dag än före invasionen exempelvis när det gäller landets kvinnor? ”Kan de?”, ”vill de?” och ”törs de?” som det frågas i sången . Har befrielsen kommit? Eller är den nära? Knappast.
.
En bild kan säga mer än tusen ord heter det ibland. Den här bilden från i söndags och som visar två kvinnor i Fallujah på väg att rösta säger mycket. Den är hur tydlig som helst. Om man vet att kvinnorna i staden inte tvingades till att bära burkor före amerikanarnas invasion.
.
Fallujah efter ”befrielsen”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekomin, politik, ”Befrielsen är nära”, ”Jösses flickor”, Internationella kvinnodagen, Irak, Fallujah, Carl Bildt, Bush
Hans Blix – Tony Blair ger ett starkt intryck av brist på ärlighet
14 Dec 09
Lag sitter
i spjutstångs ände…
I Storbritannien fortsätter den parlamentariska utredning, Chilcot Inquiry, som är satt att granska bakgrunden till Tony Blairs beslut att landet skulle ställa sig bakom Bush`s Irakkrig. En delvis offentlig utfrågning av nyckelpersoner som hela tiden i media kopplas till dagens stora missnöje med Browns krig i Afghanistan…
Blair har föregått sin egen utfrågning genom att i en brittisk radiointervju säga att han oavsett om det hade funnits massförstörelsevapen eller inte, skulle ha valt att gå ut i krig mot Saddam Hussein. Skälet skulle ha varit den ”regionala militära obalansen”. Han skulle hur som haver ha hittat andra skäl för kriget.
”Lag sitter i spjutstångs ände”.
Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet eftersom många anser att det var (det falska ) argumentet om massförstörelsevapen, som påstods kunna nå England på minuter, som fick parlamentet att rösta för krig.
Svensken Hans Blix, som från FN:s sida ledde arbetet med att undersöka om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte, men som kördes över av Bush/Blair, kommenterar argsint Blairs yttrande med att denne använde uppgifterna om att det skulle ha funnits massförstörelsevapen som ett ”bekvämt sätt att rättfärdiga kriget”. ”Att Saddam togs bort var en fördel. Men det är den enda fördelen jag se med det kriget”, säger Blix som menar att uttalandet i radiointervjun ”gav ett starkt intryck av brist på ärlighet”…
Det är märkligt med politiska salongslejon i västerlandets imperialistiska stater. När de bryter mot internationell rätt och i stor skala begår krigsförbrytelser kan deras brott – i efterhand – diskuteras. Men de ställs aldrig inför rätta.
I Haag sitter redan Radovan Karadzic häktad hos den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.
Där finns också en permanent brottmålsdomstol som behandlar krigsförbrytelser. Där behandlas ännu så länge bara mål mot afrikanska krigsförbrytare. Att vare sig Kissinger, Bush eller Obama hamnat i Haags häkten beror naturligtvis först och främst på den gamla fornnordiska visdomen om att ”Lag sitter i spjutstångs ände”. Dessutom har inte USA skrivit under det FN-fördrag som reglerar domstolens arbete. Imperiets medborgare ska inte dömas av andra stater. Men varför inte Blair nu får dela häkte med Tomas Lubanga, Bosco Ntaganda, Germain Katanga, Mathieu, Ngudjolo Chui, Ahmed Haroun, Ali Kushayb och Omar al-Bashir blir svårare att förklara. Storbrittanninen har skrivit under de fördrag som gäller.
Kan det vara fråga om rasism?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Irakkriget, Chilcot inqueir, Bush, Obama
Utlokaliserade mord.
12 Dec 09
Mord på entreprenad.
För nyliberala makthavare och ideologer är A och O att allt som är offentlig verksamhet ska utlokaliseras till privata företagare och bli en källa till vinst.
Säkerhetsbolaget säljer krigsprodukter
Det gäller också krigets förunderliga värld. Allt fler av det nationella försvarets uppgifter lämnas över i privata händer. I USA har detta satts i system så till den grad att mord och attentat läggs ut på entreprenad, inte till högstbjudande men till säkerhetsbolaget med bästa kontakterna in i Pentagons och CIAs djupaste korridorer.
I utlokaliseringens grundtanke finns idén att allt som är offentlig verksamhet och som kan drivas med vinst av privata företag ska privatiseras. Sedan länge har kritiker ställt den uppstudsiga frågan varför staten inte utlokaliserar sin militära verksamhet i privata händer. Varför inte ta steget fullt ut och leja privata arméer för krig och privatpersoner för att mörda motståndare? Oturligt nog för utlokaliseringens fanatiker ger en demokratisk stats lagar endast Staten rätt att bruka vapen mot dess fiender.
Nästa steg är sponsrade privatarméer.
Det verkar inte vara ett hinder för Pentagon och CIA som upprättat ett intimt samarbete med bland annat det privata ”bevakningsföretaget” Blackwater. Problemet är bara att de två växer samman till en och samma mördarmaskin. Gränserna mellan de båda verkar ha suddats ut. I både Irak och Afghanistan deltar Blackwaters legoknektar och yrkesmördare aktivt i hemliga operationer i syfte att kidnappa eller mörda misstänkta ”terrorister” och medlemmar i al-Qaeda. Mord blir en lukrativ aktivitet betald med skattepengar. Är detta den sista etappen i nyliberalismens privatiseringar och utlokaliseringar av den offentliga verksamheten?
Privata skolor och vård till de som kan betala för sig var 
kanske bara en etapp på vägen till Statens upplösning och förtvinande. Allt under den nydubbade fredsprisriddarens överinseende.
I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irak, USA, Afghanistan, Blackwater, Nyliberalism, Mord, CIA
Bush och Blair – hemliga blodsbröder om kriget i Irak
27 Nov 09
De gav aldrig
Hans Blix någon chans…
Långt innan ordern gavs om att invadera Irak, hade Tony Blair och George Bush svurit sig samman, med en ”ed i blod”, om att gemensamt störta Saddam Hussein. Detta vid ett hemligt, privat möte på den amerikanske presidentens Crawford ranch i Texas i april 2002.
Detta tror USA:s dåvarande ambassadör i Washington, Sir Christopher Meyer, när han nu för Chilcot-kommisssionen berättar om sin syn på hur diplomatin besegrades till fördel för kriget. När Bush senare sa sig acceptera FN:s deklaration 1441, vilken gav Hans Blix en möjlighet att undersöka om Irak hade massförstörelsevapen eller inte, var det redan omöjligt att stoppa militärens invasionsplan. Bush, Blair och deras generaler brydde sig aldrig om att Blix inte hittade några belägg som kunde motivera bombkriget. Något som för övrigt nonchalerades också av Carl Bildt när han propagerade för att det var riktigt av USA att bryta mot internationell rätt.
Här begravs sergeant Olof Schmid. Ännu ett av offren för George Browns krig.
Den parlamentariska kommissionen om kriget i Irak, som egentligen försöker svara på frågan varför Tony Blair och Storbritannien överhuvudtaget skickade trupper till ett illegalt krig, strör nu grovsalt i såren för George Browns egen krigsministär. Debatten om det nuvarande kriget rasar för fullt i öriket och i takt med att de egna liken räknas växer krigsmotståndet dag för dag. Att då det förhållandevis öppna och avslöjande kommissionsarbetet samtidigt redovisas i TV och i alla andra media får de gamla såren nästan att börja pysa och fräsa. Varför gjorde inte Blair, med Brown som sin finansminister, på samma sätt som en gång den socialdemokratiske premiärministern Harold Wilson? Han som med rak ryggrad sa blankt nej till USA:s krav på att också brittiska trupper skulle skickas till Vietnam? För många blir den naturliga följdfrågan: Varför gör Brown nu om samma misstag som Blair? Varför ska våra ungdomar dö i ett krig som inte är vårt?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Irak, AFghanistan, George Bush, Tony Blair, Hans Blix, Chilqit
I pressen: SVD1,
Därför fick du en baronessa som din utrikesminister
23 Nov 09
Blev du förvånad?
Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?
Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.
Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.
Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.
I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.
Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.
Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.
Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.
Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.
Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…
Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…
Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…
Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.
EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak
I pressen: AB1,
Till botten i Oslofjorden.
9 Okt 09
Bottennapp i Oslo ?
Nyheten slog väl knappast ned som en bomb. I alla fall inte som de bomber Vita Huset fäller över Afghanistan. Vilka fiender som just nu i direktsändning bombas på Månen är också oklart men Nobelkommitten kanske kan ta med det i sin motivering av fredspriset.
-Barack Obama får Nobels fredspris, ropar just nu stora rubriker ut i världens alla media.
Barack Obama har tänt ett framtidshopp med sina ansträngningar för ett bättre samarbetsklimat i världen, menar nobelkommitten vilket rimmar lite illa med en annan av motiveringarna som lyder:
- Vi har inte gett priset för vad som ska komma, utan för vad som har skett det senaste året.
Så vad är det som skett det senaste året som har så stor betydelse för världsfreden? Obamas tal till olika nationer och religioner har visserligen varit fyllda av vackra fraser och löften. Men det är väl inte tomt prat som bestämt utgången i Oslo? Jo det måste det vara. För när det kommer till konkreta handlingar under de 10 månader Barack Obama varit president finns det inte mycket att fylla Oslofjorden med.
Kriget i Afghanistan har utvidgats. Ockupationen av Irak fortsätter och senaste nytt är att Vita Huset redan låter förstå att uttåget ur Irak ställs på framtiden. Obama har inte gjort en enda konkret gest för att tvinga Israel till en reträtt från ockuperat land i Palestina. Guantanamo, med sina oåtalade och i många fall helt oskyldiga fångar, är fortfarande öppet och Obama värjer sig med att det är knivigt att veta vad han ska göra med fångarna.
Mannen som gillade bombnedslag och fick fredspriset.
Men är det verkligen ett bottennapp av Nobelkommitten? Det är ett skamligt beslut som bekräftar att dess ledamöter helt saknar förankring i det verkliga livet.
Men det är ju ingen nyhet. För det verkliga bottennappet heter Henry Kissinger. Massmördaren som i Oslo döptes till fredsduva.
I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,AB4,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,AB5,AB6,
Andra bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Nobels fredspris, Oslo, Kissinger, Afghanistan, Irak
Aftonbladet i fritt fall
9 Okt 09
Ska EU
ha en
krigspresident?
Om några veckor kan Sverige ha en president. Överraskande för många. Ett politiskt ”bakhåll”. Men kalla fakta. Det hela är klubbat så snart Fredrik Reinfeldt rott i hamn Lissabonfördraget. ”Vår” president ska inte utses i demokratiska val utan bakom det Europeiska rådets lyckta dörrar. Detta för att den konstitutionella statskupp det är fråga om inte ska sticka för mycket i ögonen på alla softa EU-kritiker. Formellt får därför presidenten bara titeln ”Ordförande”. Men i media används redan titeln president. Där spekuleras vilt om vem som ska bli EU:s förste president och Tony Blair sägs ligga bäst till. Frankrikes högerman Nicolas Sarkozy sägs vara Tonys främste uppbackare. Ett skickligt drag. Med Blair skulle EU få en nyliberal krigspresident – förankrad också i Europas socialdemokratiska partier.
I dagens huvudledare sluter Aftonbladet följdriktigt upp på Sarkozys sida. Tidningen väjer en aning när det gäller Blairs roll i Irakkriget. Men eftersom han är socialdemokrat, har karisma och är en världskändis må detta med Irak vara hänt. Han ses ändå som den bäste kandidaten:
”Tony Blairs ödesdigra misstag gällande Irak gör honom naturligtvis problematisk. Å andra sidan är det viktigt med en socialdemokrat för att balansera kommissionens ordförande José Manuel Barosso. Dessutom är Blair en skicklig politiker.”
Aftonbladet går in i den fålla som Sarkozy hägnat: ”För att få med oss en majoritet ´balanserar´ vi Barosso med en socialdemokrat. Men då tar vi Blair som i sak står för samma politik som portugisen”.
Men vi glömmer inte. Blairs roll i Irakkriget var inget ”misstag”. Vi minns några rader från hans berömda tal ”War on Iraq”:
”Natten till tisdag gav jag order till de brittiska styrkorna att ta del i den militära aktionen mot Irak. I natt är brittiska soldater, män och kvinnor, djupt inbegripna, i luften, på land och till sjöss. Deras uppdrag är att avlägsna Saddam Hussein från makten och avväpna alla Iraks massförstörelsevapen…Vårt engagemang för den tid som kommer efter Saddam kommer att vara totalt. Vi ska hjälpa Irak att gå mot demokrati. Pengarna från Iraks olja ska hamna i en FN-fond så att de hjälper Irak och ingen annan. Vårt åtagande gäller inte bara Irak. President Bush och jag arbetar för fred i Mellanöstern grundat på ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.”
Blair var i drängtjänst hos Bush. ”Knähund”, sa den brittiska pressen. Fyra år efter den illegala invasionen avslöjade Sunday Times att Blair i sitt inre kabinett, i största hemlighet, under åtta månader hade arbetat hårt för att få fram en hållbar förevändning för kriget. Medarbetare tvingats att ljuga. ”Bevis” producerades som visade att Saddam hade massförstörelsevapen som över en natt kunde hota Europa. Trovärdigheten för FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix skulle raseras. För Blair var det inte fråga om ett misstag.
Både när det gällde bombkriget mot Jugoslavien och invasionen av Afghanistan gläfsade Blair med Bush. Hans mest patetiska insats har sedan varit som Kvartettens specielle Emissari för fred i Mellanöstern. Med speciellt ansvar för att Gaza och Västbanken ska utvecklas ekonomiskt. Bush`s och hans åtagande om ”en livskraftig palestinsk stat” är nog en ett av de mest skenheliga utspel som vi sett. Bägge lät Israel fortsätta med sin ockupation av Västbanken. Bägge har sett mellan fingrarna på hur Israel dag, för dag, år efter år, har ryckt fram med nya bosättningar. Bägge såg de också fromt på hur Israel förvandlade Gaza till ett sönderbombat fängelse.
På hemmafronten, i Storbritannien, har inte heller Blair skördat några segrar. Hans New Labour hade strålglans några år. Det var då Göran Persson brukade svänga sig med att ”han just hade pratat med Tony” och Mona Sahlin blev betagen av hur ”modern och nyskapande” brittiska Labour hade blivit under Blairs vingar. I dag när vi har facit. Då vet vi att Blairs nyliberalism har inneburit en katastrof. Bland annat var det han som storsatsade på den brittiska finansindustrin och dess tygellösa spekulationsgalopp. Han var och han är i högsta grad politisk ansvarig för den djupa ekonomiska kris som vi lever med. I dag är därför hans eget Labour i samma förfall som den brittiska ekonomin.
Här får Blair ”Presidentens frihetsmedalj”…
Aftonbladet menar att resten av världen skulle lyssna till EU om Blair blir vår förste president.
Vilka i världen som ska lyssna och vad de kommer att få höra spelar uppenbart ingen roll.
Därför ska vi inte heller lyssna till Aftonbladet. Tidningens ledarskribent är i fritt fall. Det enda Tony Blair kandiderar för är en plats i en av Haags häkten. I väntan på en krigstribunal.
Den brittiska konservativa, finanstidningen Economist är inne på samma linje som Aftonbladet. Eftersom Angela Merkel redan har ett jobb menar man att:
”Valet står mellan de vanliga europeiska pygméerna eller Tony Blair. Den brittiske förre premiärminstern har sina brister, men han är slagkraftig och har ett namn som är känt utanför Bryssel. Men det som betyder mer är att han skulle trycka på för reformer.”
Vilka reformer tror Aftonbladets ledarskribent att Economist syftar på? Är det inte de som med begriplig svenska borde kallas för kontrareformer? Blair har faktiskt blivit känd bland annat för att han vill bli av med mycket av den arbetsrätt som finns kvar inom EU-området…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonmi, politik, EU, Tony Blair, EU:s president, Aftonbladets ledare, Göran Persson, Bush, Mona Sahlin
Bloggare: Jinge,
Obamas hopplösa krig.
13 Jul 09
Förlust i Afghanistan säker.
Barack Obamas « nya » strategi i kampen mot terrorismen har två grundpelare. Trupperna i Irak ska dras bort i etapper fram till 2011 samtidigt som 21 000 soldater skickas till Afganistan där enligt den nya presidenten det verkliga kriget mot terrorismen förs.
Obama på besök i Afganistan
Målsättningarna för de amerikanska och de allierade Natotrupperna sägs vara många. Demokratin i Afghanistan ska räddas. Kvinnornas rättigheter ska skyddas. Opiumproduktionen ska stoppas. Al-Qaida ska krossas genom att de mest fanatiska talibanerna drivs tillbaka över gränsen till Pakistan och de mer medgörliga vinns över via förhandlingar.
Det är bara att välja bland de ädla motiven för det dagliga bombandet och mördandet av civila afganer. För även om en stor majoritet av landets befolkning säkerligen inte vill ha tillbaka en talibanregim i Kabul är samma majoritet grundligt emot utländska truppers närvaro. Folket har redan tillräckligt många gånger i Afghanistans historia upplevt utländska invasioner av brittiska imperiebyggare, sovjetisk armé och bombflyg och amerikanska « nationsbyggare » för att lita till inkräktarna och deras lokala kollaboratörer.
Efter stora förluster och politiskt fiasko tvingades Sovjet på flykt.
Sanningen är den att det inte finns en strategi för seger. Hur ser egentligen en seger ut ? De knähundar som USA installerat i Kabul är genomkorrupta och avskydda av alla i samhället. Ändå har Obama inget annat kort att satsa på än en valseger för premiärminister Karzai i augusti. För att Karzai ska kunna sitta kvar krävs det att hans regering samarbetar med olika krigsherrar som exempelvis bödeln Dostum i ett desperat försök att slå tillbaka talibanernas frammarsch. Vare sig 21- eller 50 tusen nya soldater kan vinna något som ens kan komma i närheten av att kallas seger. USA och Nato kanske kan stabilisera en ockupation av landet. Men det är ju ingen segerstrategi att glädjas över.
En möjlig strategi för seger?
Också på det internationella planet börjar Obama att förlora kriget mot terrorismen. I Storbritannien växer kritiken mot den brittiska arméns närvaro i Afghanistan. På elva dagar har femton brittiska soldater mist livet i olika sammandrabbningar med talibansk trupp. Bara i helgen dog tre artonåriga brittiska soldater. Tre unga pojkars liv spillda för vad ? Det börjar också den brittiska befolkningen att fråga sig även om etablerade media som BBC, Financial Times och även den « radikala » The Independent fortfarande håller fast vid att missionen är nödvändig och riktig. Hur många unga pojkars liv som ännu krävs för att Gordon Brown ska tvingas till reträtt vet ingen. Men det finns en smärtgräns som opinionen inte tål, speciellt för ett krig som alltfler ser som meningslöst och hopplöst.
I Tyskland sker samma sak utan att de 1 500 tyska trupperna på plats gjort nämnvärda förluster. Kraven på att trupperna ska tas hem växer snabbt och Angela Merkel har inte fria händer.
Ska Afghanistan bli Barack Obamas Waterloo? Från Irak till Afghanistan. Ur askan i elden?
I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SSD,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Irak, Afganistan, Obama, Karzai, Brown, Merkel, Talibaner, Al-Quaida
Nytt inbördeskrig i Irak?
10 Jul 09
Irak inför ny katastrof ?
Knappt har de amerikanska trupperna dragit sig tillbaka från Iraks städer så dör på nytt dussintals människor varje dag i självmordsattentat. Rubrikerna når ända fram till oss igen och på ledarspalter frågar sig redan bombhögern om USA verkligen ska dra sig ur landet.
Det är lätt att glömma historien. Det är bara några år sedan som krigshetsaren Georg W Bush målade fan på väggen och tillsammans med hycklaren Blair startade ett helt oprovocerat angreppskrig mot Irak under förevändning att diktatorn Saddam Hussein var en fara för världsfreden.
Tandemet Bush-Blair konspirerade fram attacken på Irak
Irak var ingen idyll. Saddam Hussein styrde enväldigt landet med stöd från den sunnitiska minoriteten. Kuderna hölls under järnklack och shiamuslimerna förtrycktes både politiskt/ekonomiskt och religiöst. Men den amerikanska imperialismens « befrielsekrig » lyckades bara rasera samhället men aldrig att skapa en ny regim med legitimitet i befolkningens ögon. Saddam Husseins sunnitiska diktatur har ersatta av en shiamuslimsk regim som nu leder landet landet rakt in i ett nytt inbördeskrig.
Offer för Saddams gasattack mot kurdiska byar
Kanske man kan säga att det redan råder ett sorts inbördeskrig sett till de dagliga bombattentaten och att islamska extremister för en hård kamp mot den irakiska armén och polisen i norra Irak , speciellt i staden Mosul. Men det verkliga inbördeskrig som troligen väntar runt hörnet kommer att föras mellan regeringen i Bagdad och det irakiska Kurdistan.
I dagarna har det kurdiska parlamentet antagit en ny konstitution som ska upp till folkomröstning under hösten.
- Det är ingen konstitution för en region- den lägger grunden till en självständig stat. Det är en deklaration med fientliga avsikter och en vilja till konfrontation som naturligtvis kommer att leda till en eskalering , säger exempelvis al-Nujaifi, en sunnimedlem i det nationella parlamentet. Den nya konstitutionen ger den kurdiska presidenten stora maktbefogenheter, på gränsen till en presidentdiktatur. Men den verkligt känsliga punkten i konstitutionen är dess förklaring att inte bara de tre kurdiska provinserna tillhör Kurdistan utan också det olje- och gasrika Kirkuk.
Många kastar sina skuggor över oljan i Kirkuk
Under blockaden mot Saddams Irak skyddades den kurdiska regionen av amerikanskt och brittiskt flyg. Det är lätt att förstå de kurdiska ledarnas totala stöd till George W Bushs invasion av Irak och störtandet av Saddam Hussein. De befriades från en bödel som låtit mycket kurdiskt blod flyta. Den kurdiska milisen samarbetade från invasionens första dag med de amerikanska invasionstrupperna och fick stor autonomi i utbyte.
Nu riskerar den kurdiska befolkningen att få betala räkningen för de kurdiska ledarnas stöd till invasionen. Regeringen i Bagdad under premiärministern Al-Malikis ledning slår redan på stora trumman och anklagar kurderna för separatism och för att vilja splittra landet. Samtidigt har inte de kurdiska ledarna under president Barzanis ledning förankrat idén om en kurdisk konstitution hos den kurdiska 
befolkningen, som de ännu knappt hört talas om . Konstitutionen speglar den kurdiska elitens ekonomiska intressen i att få kontroll över olja och gas i kirkukregionen. Deras utspel är en del av den allmänna huggexan över Iraks olja och gas. Den ekonomiska eliten i Bagdad tänker inte stillasittande se på när kontrollen över oljan i norr glider dem ur händerna.
Därför är det nu mycket troligt att motsättningarna mellan Bagdad och de kurdiska ledarna urartar till väpnad konflikt. Den här gången blir det inte lätt för den kurdiska minoriteten att be om USAs beskydd. Pentagon har redan knutit sina band med Al-Maliki. Ska det sluta i blodbad ? Svaret kommer snart.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irak, Kurdistan, Saddam, Barzani, Kirkuk, Olja, Bagdad,
Iraks olja på auktion
1 Jul 09
Huggsexa om Iraks olja
I går lämnade den amerikanska armén i Irak över gator och torg till den nybildade irakiska armén. Samma dag, (av en tillfällighet ?), bjöd Iraks regering in ett trettiotal internationella oljebolag till auktion. Rätten att exploatera landets oljekällor ska säljas ut till högstbjudande. Saddam Hussein nationaliserade 1972 alla oljetillgångar i Irak och 
slängde ut Irak Petroleum Company, ett fransk-engelskt-amerikanskt konglomerat. Nu kommer Exxon, BP, Total och andra oljejättar tillbaka för att exploatera de enorma reserver som finns under den irakiska sanden. Reserver som beräknas till 115 miljarder fat men med en marginal uppåt till 200 miljarder fat eftersom stora potentiella källor inte ännu undersökts. Krig och blockad hindrade Saddam Hussein och regeringarna sedan 2003 att provborra.
Första dagens auktion togs hem av en grupp ledd av BP med bland annat ett kinesiskt bolag. Exxon fick stryka på foten eftersom de krävde för mycket per fat av Iraks regering. Det avtal som ingås mellan Iraks regering och oljebolagen är lite komplicerat. BP går exepempelvis med på att investera i ökad kapacitet och bättre teknik under de närmaste 20 åren. För varje fat som BP utvinner, utöver en på förhand överenskommen volym som troligen ligger något över dagens produktion, får BP 2 US-dollar per fat. 
Exxon krävde 4.8 dollar per fat och BP som startade med 3.9 dollar per fat accepterade till slut irakiska regeringens bud på 2 dollar per fat. Iraks oljeminister Hussein Sharistani räknar med att den irakiska statskassan ska ta hem 1 700 miljarder dollar på en 20-årsperiod om de utländska bolagen inom fem år lyckas dubblera den aktuella produktion på 2,4 miljoner fat per dag. De villkor som bolagen är beredda att acceptera i dag verkar inte speciellt fördelaktiga, men alla vill ändå vara med. Ingen kan riskera att hamna utanför exploateringen av de enda oljereserver i världen som tillsammans med Irans inte redan börjat sina. Och redan 2010 ska ny villkor förhandlas med Iraks oljeminister och då gäller det att redan vara bra placerad.
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Irak, Exxon, BP, Total,
Senaste kommentarer