"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Imperialism
Är all bloggvänster verkligen vänster?
7 Okt 11
Allt från rena dumheter till mytomani
Den arabiska revolutionen, speciellt den libyska, har gett tändvätska till en rad av bloggar som i allmänhet presenterar sig som vänster, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och ofta anti-auktoritära.
Här i Sverige har vi till att börja med de överlevande produkterna av den
stalinistiska och maoistiska ”rörelsen” och som företräds av Kommunistiska Partiet (före detta ”errarna”) och SKP med rötter i den gamla stalinistskolan i Norrbotten. För båda gäller att världen kan delas upp i två läger som drivs av en ”huvudmotsättning” mellan USA-imperialismen (med allierade) och ”världens folk”. Utifrån den analysen, om den nu ska kallas för analys, gäller det att hålla sig på rätt sida och stödja alla som på ett eller annat sätt ”bekämpar USA-imperialismen”.
Det är anledningen till att dessa strömningar sluter upp bakom diktaturer som Khaddafis och Assads och menar att ledare som Ahmedinejad inte ska ”demoniseras”, underförstått han bekämpar ju huvudfienden. Att han offentligt hänger oppositionella och homosexuella måste räknas in under kontot ”sidoeffekter”. Det gäller nämligen att hålla sig till det väsentliga –hur huvudmotsättningen ser ut.
Den senaste galenskapen som kan skrivas upp på huvudmotsättningens konto är Proletärens hyllning av det stenreaktionära islamistiska al-Shabab i Somalia. Så här avslutas en artikel om utvecklingen i Somalia:
-I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.
I det långa perspektivet är vi alla döda sa den berömde ekonomen John M. Keynes. Men det gäller inte offren för al-Shababs terror. De dog på kort sikt, ja omedelbart. De fanatiska mördarna körde in en lastbil fullastad med sprängämnen i undervisningsministeriets port och dödade 70 unga studenter som inte ville annat än att utbilda sig. Men för al-Shabab är det bara studier av Koranen som godkänns. Deras bombattentat var riktat mot människornas rätt till en allsidig utbildning. För KP är det en underordnad detalj.
.
De som ser al -Shabab som allierad i kampen mot USA är ute på hal is.
.
Att SKP gått i taket efter att upproret i Libyen startade är ännu enklare att förstå. Partiet anser helt enkelt att Libyen under Khaddafi var ett socialistiskt samhälle. Med ”huvudmotsättningen” i huvudet och socialismen redan installerad var det naturligtvis självklart att komma till Khaddafis försvar. Det lika hängivna försvaret av Assads regim kanske bottnar i en syn på Syrien som socialistiskt. Det upplyser inte partiets press om.
Vid sidan av organisationer som KP och SKP finns det dessutom en flora av
bloggar som kan klassas under rubriken ”konspirationsteorier”. Den ena värre än den andra. Efter en genomgång av ett tiotal svenska och utländska bloggar verkar det som att ett par av dem utgör ”källor” till alla andra. Den mest citerade bloggen av alla går under namnet No Spin News by Christof Lehmann.(NSNBC.wordpress.com) där han presenterar sig som ” Clinical Psychologist, Psycho-traumatologist, and Political Advisor.”
En annan stjärna i galenskapen är fransmannen Tierry Meyssan som gjorde sig berömd på bekostnad av offren för den elfte september 2001. I en bok med den franska titeln ”L’Effroyable imposture”, (Det förskräckliga bedrägeriet) gör sig Meyssan till tolk för hela den surdeg av konspirationsteorier som flöt upp till ytan efter terrorattacken den 11 september. Allt var ett direkt verk av det ”militärindustriella komplexet” i USA i syfte att rättfärdiga angrepp mot Irak och Afghanistan, enligt Thierry Meyssan. Sedan dess har han arbetat mest för ryska, libanesiska och iranska media samt startat en egen blogg –Voltairenet.org.
Upproret i Libyen väckte honom till liv igen. Inte revolutionen förstås, utan uppdraget att försvara Khaddafis regim. Han utmärkte sig den 20 augusti 2011, mitt under inledningen av de avgörande striderna mot Khaddafis trupper i Tripoli, hävdande i franska media att inga strider pågick, att det var rena påhitten av media i väst. Allt var lugn och ordning i staden, han visste bäst eftersom han var ”på plats”.
Men den som slår alla rekord är Dr. Christof Lehmann. Inget är för galet för att inte sättas på pränt. Jag tror faktiskt att mannen lever i en parallell värld av fantasier och grav mytomani. Att han kan vara huvudkälla till de svenska bloggar som dagligen fördömer ”rebellernas krigsbrott” visar att behovet att tro på det absurda existerar. Det ligger närmast något religiöst fundamentalistiskt i deras hållning. Allt som skrivs och sägs i vanliga media är lögn och undanhållande av sanningen. Bara de udda figurerna talar sanning. Alla andra ingår i den tysta konspirationen. Att han tillhör de som ser 11/9 som ett verk av Bush förvånar inte. Alla bloggfreak som hoppat upp i knäna på Khaddafi verkar ha det som gemensamt tankegods.
.
Ett verk av Bush och CIA?
.
-En solig septembermorgon 2001 i New York förändrades världen. En välplanerad och skickligt utförd attack, med lydiga media, satte hela den tevetittande befolkningen i chock och trauma. Sympatin flödade från de mest otänkbara platser och människor. Bara ett fåtal visste då att många av de som kallade sig offer, figurer djupt ner i USAs statsapparat och dess allierade, var de som utförde brottet, skriver doktorn på sin blogg.
För Lehmann ser situationen i dag i Libyen ut så här: I Tripoli kontrollerar ”befrielsestyrkorna” (Khaddafis trupper) 80 procent av staden och den gröna flaggan vajar överallt. Inte mindre än 90 procent av övergångsrådet TNCs medlemmar har flytt sin kos. I Benghazi pågår intensiva strider och ”rebellerna” kontrollerar bara stadskärnan. Södra Libyen ligger helt under Khaddafis kontroll och stora truppförstärkningar är på väg över den algeriska gränsen. Häromdagen slog tuareger i Khaddafis sold ut 35 stridsvagnar på en timme.
Än en gång gäller samma regel för dessa mytomaner. Att inget står i vanliga massmedia om den ”libyska befrielsearméns” framgångar bevisar bara att de är tystade.
Storhetsvansinnet placerar Lehmann i centrum. Han säger sig få direktinformation från ryska säkerhetsagenter, stå i ständig kontakt med informatörer på plats i olika städer och på bloggen ger han dagliga lägesrapporter om ”striderna” i Tripoli, Benghazi, Sirte och andra platser.
.
I Baron Münchhasens värld var allt möjligt. Hans moderna efterföljare är inte sämre.
.
Några citat från doktorns blogg klargör mycket och gör det möjligt att inse vidden av hans fantasivärld:
-I kväll mottog nsnbc informationen att resterna av TNC befinner sig i kaos sedan 90% av dess medlemmar hoppat av. Med över 90% av Libyens befolkning som är emot den olagliga ockupationen av deras land och med tilltagande militärt stöd från hela Nordafrika är bästa chansen till att lag och ordning återupprättas att Belhadj, Jalil, Jibril och Nato lämnar Libyen.
-Benghazi är befriat, med undantag för stadens centrum där TNCs trupper förskansat sig.
Medan doktor Lehmann hallucinerar beskriver den egyptiska dagstidningen Ahramonline hur Benghazis skolbarn samlas till ny skolgång efter 8 månaders avbrott. Hur den skolstarten ägde rum med bara centrum kontrollerat av ”rebellerna” förblir ett mysterium.
Här måste man ju fråga sig vad hundratalet utländska journalister i Benghazi sysslar med? Kan de inte se att staden håller på att återtas av Khaddafi? Eller har de fått betalt för att hålla tyst? Eller är det kanske så att doktor Lehmann hallucinerar?
Citatet nedan förklarar mycket. Hyllningen av Khaddafi är något i hästväg, på gränsen till en kärleksförklaring.
-Han är en politisk och revolutionär ledare som gett ett lysande exempel på hur direkt demokrati kan fungera, som befriat sitt folk, befriat det från slaveriet under internationella ”banksters” och bringat välmående till en nation och dess folk. Så tragiskt som det libyska kriget är, är det först nu som Khaddafi börjar förstås för vad han verkligen är: en av världens största och mest godhjärtade revolutionärer.
.
En missförstådd och förtalad revolutionär?
Ridå. Vad kan man säga efter en dylik hyllning? Egentligen inget annat än att beklaga doktor Lehmann för hans galna diagnos och rangera honom bland kategorin politiska knäppgökar, så ”political adviser” han anser sig vara.
Men vad ska vi säga om alla de svenska bloggare som dagligen använder sig av Christof Lehmann som källa utan att inse vilken personlighet de har att göra med? Ska vi dra slutsatsen att de själva tänker och tycker likadant eller att de inte tänker alls?
Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de kompletta galenskaper som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för mytomanerna Lehmann och Meysson.
Maverablogg,Motvallsbloggen,Old Wolf, Fritenk, Third World,
Så vad blir till slut svaret på frågan i rubriken, är det ”vänster” att stå på Khaddafis, Assads och andra diktaturers sida?
KP och SKP kan fortfarande kallas för ”vänster” i samma mening som Vänsterpartiet är vänster, det vill säga att det representerar historiska traditioner i arbetarrörelsen. Därmed inte sagt att de är revolutionära socialister.
Däremot finns det ingen som helst anledning att kalla Meysann, Lehmann och deras högtalare i den svenska bloggvärlden för vänster. De har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten, ägnar all sin energi åt att sprida grumliga konspirationsteorier och stöder ett par av de värsta diktaturer som existerat. Det är minst sagt trist men det handlar helt enkelt om före detta radikala personer som tappat fotfästet.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA;Libyen, Khaddafi, Bloggar, Diktatur, Imperialism, Revolution, 11/9,
Tillbaka i Tripoli…
20 Sep 11
.
Det är inte så länge sedan det begav sig. Men nu är världens statschefer tillbaka i Tripoli. Englands och Frankrikes ambassader i Tripoli kan åter öppna och Sarkozy och Cameron var bara dygnet före Turkiets Erdogan med att visa upp sig tillsammans med Mustafa Abdul Jalil från det libyska Övergångsrådet.
.

.
Det är drygt ett halvår sedan det folkliga upproret mot Muammar Khaddafis diktatur drog fram som en ökenstorm över Libyen och tvingade den engelska och franska imperialismen till ett politiskt tvärkast. Deras partners i grannländerna Tunisien och Egypten, Ben Ali och Mubarak, hade åldrats, vissnat ihop och fallit som gamla löv under den arabiska våren och Khaddafis sista stund i Bab Azizya tycktes också vara räknad i dagar.
Carl Bildt här hemma ville fortfarande ”inte ta ställning mellan parterna”. Men Sarkozy och Cameron, rädda att förlora ännu mer prestige i regionen, beslöt sig hastigt för att stödja det libyska uppror som nu tvingats till en väpnad resning. Inte med den vapenhjälp som begärts men väl med flyginsatser mot Khaddafis tunga vapen.
.

.
Självklart vill både Sarkozy och Cameron att libyerna nu ska glömma alla de otvättade byk som finns efter de egna staternas nära och flitiga umgänge med den störtade diktaturen. Inte minst Sarkozy vill också inkassera en utrikespolitisk bonus inför det franska presidentvalet till våren.
Pinsamt nog för ”Sarko” men till det franska folkets förnöjelse, hängdes samtidigt ett av hans mest nerskitade lakan från den intima tiden med Khaddafi ut till allmän vädring och förtjust beskådan. Köpet av den skottsäkra, bepansrade Mercedes ML 4×4 som i dag är diktatorns kanske sista säkra gömställe, beviljades av Sarkozy personligen.
.

.
Det är inte vilken diplomatbil som helst utan den är ombyggd med senaste, säkerhetsklassad spetsteknologi av det franska företaget Faraday. Inte bara en bil att försöka skydda sig i utan i praktiken en rullande kommandocentral. Till en kostnad av 40 miljoner kronor är den ombyggd så att den är ”osynlig” och har en sköld som gör att den inte kan spåras elektroniskt…
Khaddafi, som såg sitt eget folk som ”råttor”,”lösdrivande hundar” eller ”ungdomar drogade av Al Quaida” och ville ”knäcka dem som kackerlackor”, han har kanske ännu så länge bara lyckats undkomma tack vare den flyktbil han fick i present från vännen ”Sarko”…
Än mer genant blev det hela när det också avslöjades att uppgörelsen var en ”deal” regisserad av den vapenhandlare Ziad Takieddine, vilken tidigare skandaliserats för att ha hjälpt ”Sarko” med att slussa över illegala medel till sitt eget politiska parti. Tidigare hade Khaddafi beställt mängder med Airbus till det libyska flyget och nu i utbyte mot köpet av flyktbilen fick Khaddafi generös fransk hjälp med att få tillgång till de dataprogram som gjorde att han kunde övervaka det egna folkets e-post…
.

.
Inte heller i Storbritannien är media skonsamma när det gäller granskningen av hur bankvärlden och politikerna tidigare har förhållit sig till familjediktaturen i Libyen. Saif Khaddafi, med ambitionen att ta över efter faderns 42 år gamla styre, var en gunstling både i Londons finansiella och akademiska eliter. Saif hade hov i sitt eget miljonresidens i London City och rörde sig som barn i husen hos många av landets viktigaste beslutsfattare. Inte så konstigt eftersom han i praktiken personligen kontrollerade en stor del av inkomsterna från Libyens oljeexport. Chefen för London School of Economics har till och med tvingats att lämna in efter avslöjanden om alla sponsorpengar till universitet från just Saif. Vilken själv fick en fin examensgrad i utbyte. Brodern Saaid Khaddafi, nu på flykt i Niger, lär ha nöjt sig med att partaja sig fram i livet. Enligt den brittisk livvakten dög det bara med kinesiska prostituerade för denne sprallige ”antiimperialist” när han rullade runt i landet…
Än så länge är det ändå det skitiga byket från Tony Blairs alla möten med Muammar Khaddafi som fått mest uppmärksamhet. Hans många träffar med diktatorn, handlade inte bara om att få denne mer anständig för Västvärlden och därmed ge oljebolaget BP några fina libyska koncessioner, för redan innan han avgick som premiärminister föregick han sin kommande roll som rådgivare åt amerikanska JP Morgan genom att under samspråken flitigt föreslå var ”Broder Ledaren” skulle investera alla sina pengar. Detta nära och för Blair själv så lönsamma umgänge har fått mer än en radikal brittisk socialdemokrat att blekna av förtvivlan…
.

.
Självklart är det libyska folket i stort glada för de militära insatserna från FN/NATO:s sida. Men de har självklart inte glömt att de har nekats egna vapen och att det var flera av länderna i denna allians som samtidigt hade försett Muammar Khaddafi med alla NATO:s mest moderna stridsvagnar och annan tung beväpning. Bilden ovan är från en övergiven vapendepå i Sirte, ett av diktaturens sista fästen, där rebeller letar efter funktionsdugliga gevär…
Alla libyer vet att ”Sarko” och Cameron inte har agerat som frontfigurer i kampen mot diktaturen i kraft av någon sorts idealism. De vet att imperialismen inte har några vänner. Bara egna intressen.
Men Libyen är inget nytt Irak. Inget nytt Afghanistan.
Här finns inga främmande ockupationsstyrkor. Ingen ”internationell polis” i Tripoli. Landet har inte delats och mycket litet talar för ett regelrätt inbördeskrig mellan olika stammar eller klaner.
Det är helt visst ingen socialistisk revolution som har segrat. Den övergångsregering som är på väg att ta form, under många spänningar och med många motsatta intressen, kommer säkert att ledas av människor med borgerliga ekonomiska program på sin agenda.
Men samtidigt har fyra decenniers militärdiktatur nära nog utplånats. Den politiska revolution som skett är lika glädjefull som när militärdiktaturerna i södra Europa, i Portugal, i Spanien och i Grekland, sopades undan under 1970-talet.
Visst. Gamla oljekontrakt förnyas. Kanske “Sarko” får några mer än Putin när nya ska skrivas. För libyerna gör det ingen skillnad.
Den stora möjlighet som skapats är i stället en mer öppen kamp för demokratiska val, en demokratisk konstitution och ett samhälle med demokratiska och fackliga rättigheter. Ett samhälle där en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd i stället för att försvinna bort med familjediktaturen Khaddafis eget slöseri, finansiella spekulationer och militära rustningar. Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra på sina arbetsplatser eller på ”den arabiska gatan” och inte riskera dödsstraff om de organiserar sig politiskt.
Ett samhälle med jordmån också för åtminstone en embryonal arbetarrörelse!
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Sarkozy, David Cameron,
I media: DN2,DN3,DN4,GP1,SVD1,SVD2,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD3,DN9,
Dyrköpt seger i Tripoli.
28 Aug 11
Det finns alltid
oskyldiga offer i revolutioner.
.
Striderna i Tripoli är snart över. De revolutionäras trupper och milis säkrar segern gata för gata, kvarter för kvarter i de få stadsdelar där det fortfarande finns trupper lojala med regimen.
I media rapporteras om många offer på båda sidorna i striden. Det finns också rapporter om avrättningar och misshandel. Fångar som Khaddafi tog under det sex månader långa upproret har hittats avrättade. Media har de senaste dagarna också rapporterat om regimsoldater som hittats avrättade, några av dem bakbundna. Medan jag skriver det här kommer en rapport om 200 döda som hittats i Abu Salims sjukhus, Tripoliförorten med många anhängare av regimen. Scenerna i BBCs reportage är hårresande. Khaddafis soldater sägs ha hindrat personalen att nå sjukhuset och de sårade lämnades åt sitt öde.
.
Rebellsoldater på väg till striderna i Abu Salim i Tripoli.
.
Exemplen ovan är krigsbrott och ska fördömas som sådana. Den segerrika revolutionen mot Khaddafis tyranni behöver inga skamfläckar på sitt baner. Den heroiska kamp som rebellerna fört i ett halvår, framför allt i Misrata och västra bergen har gett dem ett rykte som frihetskämpar. Deras kamp är inte förtjänt av att besudlas av summariska avrättningar av infångade motståndare, oavsett om det handlar om supporters av Khaddafi eller betalda legoknektar.
Krig är vidrigt och inbördeskrig om möjligt än värre. Historien är full av barbari under inbördeskrig, alltifrån de vitas terror efter segern i det finska inbördeskriget, via det spanska inbördeskriget till det moderna barbariet på Balkan. Varje oskyldig person som drabbas av krigets grymhet är en dom över samhället.
Det bästa vore om krig och inbördeskrig kunde regleras av en enkel bokföring. Räkna trupperna, vapnen, det folkliga stödet och de stridandes motivation och besluta utifrån det vem som segrat och vem som ska lämna makten. Idealiskt och naturligtvis helt utopiskt. För nästan utan undantag brukar de som har diktatorisk makt i sina händer aldrig släppa den frivilligt.
.
Bakom galler i det ökända fängelset Abu Salim. Här mördade Khaddafi 1 200 fångar 1996.
.
Det är den verklighet som den arabiska våren mött från land till land. Den tunisiska revolutionen startade redan med en blodig handling. Mohammed Bouazizis självbränning drabbade ingen förutom honom själv, offer för diktaturens godtycke som han var, och ändå exploderade hela samhället efter den unge mannens desperata protest. Många lokala potentater i Ben Alis ”demokratiska parti- RCD” fick betala med livet för deras stöd till diktatorn. Det hade varit mer demokratiskt att fängsla dem och ställa dem inför rätta. Men jag kan inte påstå att jag känner medlidande med dem eller de huliganer ur säkerhetsstyrkorna som avrättades på stående fot sedan de deltagit i plundring och attacker mot civila bostadskvarter i Tunis.
Även i Egypten mördades anhängare av regimen Mubarak under de våldsamma dagarna innan diktatorns fall. Demonstranter försvarade sig som det gick mot regimens betalda slödder som vi kunde se i aktion i livesändning på Al Jazeera. Inte heller med dem kan jag känna empati. De fick vad de förtjänade även om det skedde med en gatans rättvisa. Ur rent humanistisk synpunkt var det naturligtvis barbari. Men i revolutioner och krig sker tyvärr hemska övergrepp som inte kan ursäktas ur moralisk synpunkt men som är förklarliga när livet står på spel och passionen och adrenalinet rider deltagarna. När makten slår till med blint våld som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen då begår människor ibland handlingar som sett isolerade är avskyvärda men som satta i sitt sammanhang kan förklaras och förstås som ursinniga svar på förtrycket.
.
Rebellerna tar fångar i Abu Salim. Oskyldiga civila eller legoknektar?
.
För mig är det uppenbart att resningen i Libyen och Syrien är en del av den demokratiska revolution som dragit fram som en Orientexpress från land till land. Att imperialistiska stater blandat sig i utvecklingen är inget att förvånas över. I Libyen låg det i deras intresse att stödja upproret mot Khaddafi eftersom Washington, Paris och London väntade sig en lika snabb utveckling som i Tunisien och Egypten och det gällde att inte än en gång befinna sig på fel sida. Det är naturligtvis inte samma sak som ”paranoiavänsterns” nonsens om CIA-planerad ”invasion” för att rädda oljan.
Det finns andra rapporter från Tripoli som kompletterar bilden av de övergrepp som skett och sker. Journalister på plats skriver att det knappast ägt rum någon plundring alls i huvudstaden trots att det inte finns någon polis ännu. Det vore underligt om det inte inträffar plundringar. Tripoli är dock en miljonstad och det råder just nu brist på allt. Det som hittills hindrat den typen av kriminalitet verkar vara rebellernas disciplin och de täta check-points som lokalbefolkningen upprättat överallt enligt medias rapporter.
.
En rebell firar segern.
.
Övergångsrådet TNC har också gjort upprepade kraftiga uttalanden med krav på disciplin, respekt för privata egendomar och totalt fördömt hämndaktioner. Att dessa maningar följs till fullo är inte troligt. De övergrepp som redan skett i Tripoli och i ett par orter vid västra bergens fot visar på det. Men ingen kan påstå utifrån vad som skett hittills att hämnd och avrättningar på plats är en politik som satts i system av TNC eller de rebeller som befriat Tripoli.
Samma sak kan inte sägas om Khaddafi och hans söner. Hoten att utrota ”råttorna” och ”kackerlackorna” var inte bara tomma ord. För var dag som går kommer detaljer fram om hur civila har fängslats, först bort och avrättats i Benghazi, Misrata, Zawiyah och andra städer där resningen i februari möttes med tanks och artilleri.
Till sist handlar det om att veta vilken sida man befinner sig på. Tillsammans med de arabiska folkmassor som rest sig i hela Nordafrika och Mellanöstern och som visat att myten om de ”arabiska massornas” anpassning till diktatur och envälde är just inget annat än en myt. Likt alla andra människor söker de att kasta av sig förtryck och misär. Eller tillsammans med imperialismen och de lokala härskande klasserna som använder alla medel för att bevara sin makt över både naturtillgångar och investerat kapital.
Det våld som föds i den kampen är beklagligt men oundvikligt och kan aldrig dömas med samma måttstock som tyrannernas slakt av demonstranter. De härskandes riktade våld har rått i decennier för att nu övergå i öppet militärt våld som i Syrien, Bahrain och Jemen. I Libyen har en väpnad revolution lyckats störta en diktator som styrt landet med järnhand i
När Pariskommunen krossades mördades massor av kämpar som vågat sätta sig upp mot de härskande klasserna.
42 år. De misstag och hämndaktioner som äger rum i segerns kölvatten visar inte de krafter som drivit människorna till stora uppoffringar i kampen.
De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp. Allt ifrån Cromwells revolution, via den franska revolutionen, över Pariskommunen, och den ryska revolutionen till dagens revolutioner i den arabiska världen. Sådan är tyvärr världen. Nya samhällen och politiska system föds oftast i våld och uppoffringar.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN3,DN4,SVD3,Arbetarmakt,AB2,DN5,DN6,
SVD4,DN6,SVD5,GP2,GP3,SVT2,AB3,DN7,SVD6,
Bloggar. Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, TNC, Revolution,
Vilken solidaritet med libyen ?
20 Apr 11
En viktig debatt
med stora konsekvenser.
.
Den folkliga resningens förlopp i Libyen och dess påtvingade övergång till väpnat motstånd mot Khaddafis regim har skakat om den internationella vänstern. Allt, ifrån ett direkt stöd till Khaddafi (och nu Bachar Assad) till ett okritiskt ja till FNs resolution 1973, finns i det spektrum av positioner vi kan hitta.
.
Aktivister i Benghazi organiserar propaganda för oppositionen.
.
Naturligtvis är det inte bara i Sverige som Libyen splittrat upp vänstern i en regnbåge av åsikter. En lång Påskhelg närmar sig och en del av er kanske vill sätta tänderna i också något annat än ägg och sill.
Därför lägger vår blogg här ut två längre artiklar på engelska som vi gillar skarpt eftersom de ligger i linje med vad vi själva skrivit om revolutionen i Libyen och dess plats i hela den arabiska resningen mot tyranner och kungar.
Båda artiklarna finns publicerade på :
.
I den första artikeln analyserar pseudonymen Kit de olika linjer som finns i debatten om den libyska revolutionen och klargör varför stödet till oppositionen inte kan underordnas en allmän anti-imperialism som tar avstånd från all befrielsekamp om den inte samtidigt är anti-USA eller anti-väst.
The Libyan Revolution and the Arab Spring
Den andra artikeln är skriven av spanjoren Santiago Alba Rico och Alma Allende från Tunis, som gjorde mycket
uppmärksammade dagboksreportage från Tunisiens revolution. I den här artikeln analyserar de båda vilken katastrofal effekt Chavez och Castros stöd till Khaddafi kan komma att få för socialismens anseende både i den arabiska världen och i Latinamerika.
From Latin America to the Arab World – What’s going on in Libya?
Helgen är lång, alltför lång för att bara njuta av mat. De här två artiklarna är också en njutning i sin klarhet och analytiska stringens. Smaklig lästid.
.
Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,SVD2,GP2,DN3,AB1,DN4,SVD3,
Bloggare: Jinge,Röda Lund,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Solidarity, Revolution, Solidaritet,
Afrikanska Unionen på resande fot.
12 Apr 11
Jacob Zuma hos Broder Ledare.
.
Man kan verkligen undra vilket syfte fyra tyranners och Sydafrikas Jacob Zumas besök i Libyen hade. Enligt media började Zuma med att hälsa på hos ”Broder Ledare”(Brother Leader) , som Sydafrikas president valde att kalla Khaddafi.
Om syftet var att skapa ett förtroende för Afrikanska Unionens representanter bland alla ”parter” i den libyska ”konflikten” kunde det knappast ha börjat sämre.
.

Khaddafi pekar ut färdriktningen för Jacob Zuma och despoten
Denis Sassou Nguessou från Republiken Kongo.
.
”Brother Leader”. Det kan man knappast kalla ett diplomatiskt hövlighetstilltal. Tvärtom, det är en riktigt broderlig kram. Men något annat var kanske inte att vänta av Zuma och de fyra diktatorer som landade i Tripoli. Det är enligt uppgifter Khaddafi som finansiera AUs verksamhet, administration och resande. Nelson Mandela skakar nog huvudet i sorg över varthän ledaren för hans stolta ANC tagit vägen.
Men vad hade då Afrikanska Unionen att erbjuda. Det förhandlingspaket de lägger fram innehåller fem huvudpunkter. Naturligtvis kallas det en ”färdplan”. Vilket passar bra eftersom den är lika dödfödd som Obamas färdplan för Palestina:
-Omedelbart eld-upphör
-Humanitär hjälp till alla nödlidande
-Dialog mellan parterna om en fredlig lösning
-En övergångsperiod där ingen utesluts
-Politiska reformer som möter folkets krav.
Regimen i Tripoli säger att den accepterar AUs ”road map”. Det är inte märkligt eftersom den inte säger ett ord om Khaddafis fortsatta plats i landets ledning. I Benghazi svarade oppositionens Nationella Råd redan innan AUs delegation anlände till staden för överläggningar.
.
”Kungen av Afrika” valdes till Afrikanska Unionens president 2009.
.
-Vi kan diskutera med ledare i Tripoli under förutsättning att Khaddafi och hans söner är borta, sa rådet och la till att ett omedelbart eld-upphör också är acceptabelt om Khaddafi drar tillbaka sina trupper till kasernerna och låter folk fritt uttrycka sina åsikter och demonstrera i alla delar av landet inklusive Tripoli.
Att förhandla med Khaddafi eller hans söner utesluter däremot oppositionen i Benghazi totalt. Efter regimens extremt brutala angrepp på fredliga demonstrationer, som startade i Benghazi den 17 februari och sedan spred sig till alla städer, är det uppenbart att Khaddafis regim tappat all legitimitet i den egna befolkningens ögon och bland folkmassorna i den arabiska världen.
.
Media: DN1,SVD1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,
Bloggare: Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Afrikanska Unionen, Mandela, Zuma, Khaddafi, Benghazi
USA slår Sovjet med en dag.
30 Nov 10
Grattis Obama !
.
I dag kan vi utropa:
Grattis USA-imperialismen!
USA har i dag nämligen slagit Sovjets uthållighetsrekord i Afghanistan. Med en dag. USA ståtar med 3341 dagar, en mer än Sovjet på sin tid.
Fredspristagaren Barack Obama har segrat. Men med hur många dagar kommer slutligen segern att skrivas?
Härmed utlyser vi en liten gissningslek. Hur många dagar till kan USA-imperialismen hålla ut i Afghanistan? Skicka in ditt svar som kommentar här på bloggen.
Vinsten för den som gissar rätt har vi inte bestämt oss för. Det beror på hur lång tid det tar innan USA tvingas dra sig tillbaka.
.
Åk hem! Ni har inget här att göra.
.
Media:GP1,GP2,DN1,SVD1,SVD2,AB1,EXP1,SVD3,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Sovjet, Afghanistan, Krig
Nato tränar för krig
3 Mar 10
Nato tränar krig i Afghanistan.
.
-Avmilitariseringen av Europa som under förra seklet var en välsignelse är nu ett hinder för säkerheten och en varaktig fred i det nya århundradet, sa den amerikanska försvarsministern Robert Gates härom dagen.
.

Robert Gates är en hök utvald av Bush och bevarad av Obama.
.
Vad som vid första ögonblick liknar en vidlyftig tanke är i själva verket i högsta grad en konkret uppmaning till Europas Natomedlemmar att kraftigt öka militärutgifterna och förbereda sig för mer offensiva militära uppgifter än de ”fredsbevarande” uppdrag som gällde i Balkan.
.
Vi står inför en ny period av imperialistisk offensiv. Nato ska bli en riktig krigsmaskin som inte längre bara verkar inom alliansens nordamerikanska och europeiska landområden utan också sträcker ut sina tentakler i Mellanöstern och långt in i Centralasien för att försvara och befästa den västliga imperialismens strategiska intressen i framför allt Asien.
.
Droner och virtuellt krig räcker inte. Det krävs soldater till fots.
.
USA kräver av sina allierade att ta ett större ekonomiskt och militärt ansvar för Natos roll som världspolis. I det projektet är Afghanistan centralt. Det är där som officerare och trupper från Natos dvärgar, som Danmark, Norge, Holland, Polen med flera, ska lära sig att på nytt delta i riktiga strider i en främmande terräng.
.
För vad Robert Gates säger är att Europas arméer inte längre har någon verklig erfarenhet av riktigt krig, strider där de egna soldaterna varje dag riskerar att dödas, att anfalla och anfallas i en riktig terräng, inte i övningar på kartor med fiende Röd och vän Blå och domare som säger vem som är död eller inte.
.
Fransk militär ser mycket seriöst på sina uppgifter i Afghanistan och att dess armé för första gången sedan kolonialkriget i Algeriet är inbegripna i omfattande markstrider med soldater på patrull till fots eller i lätta pansarfordon.
.
-Vi står inför en krigssituation som fransk armé inte upplevt på länge, sa Nicolas Sarkosy i ett tal nyligen. Vad han menar är att inte sedan Algeriet har franska trupper varit med om strider som de i Afghanistan.
.
Edouard Manets målning mot fransk kolonialism i Mexiko var för sin tid.
.
-Strid till fots är tillbaka, säger en fransk militärchef till dagstidningen Le Monde.
.
Den polska armén som är på plats i Afghanistan med 2 600 soldater upptäckte att deras utrustning var mer anpassad till det kalla krigets dagar har beställt både nya helikoptrar och droner. Däremot har perspektiven för Nato och kriget i Afghanistan lett till att regeringen i Nederländerna spruckit mitt itu. Till de holländska socialdemokraternas heder vägrade de att vika sig för den borgerliga regeringspartnerns krav på fortsatt närvaro i Afghanistan och valde i stället att spräcka koalitionen med kravet att alla trupper skulle tas hem innan årets slut.
.
Kriget i Afghanistan har blivit ett militärt laboratorium för Pentagon och de allierade i Europa. Nya baser ska öppnas allt längre in i Centralasien med syftet att inringa inte bara Ryssland utan framför allt Kina, vars behov av farleder och hamnar för sin exportflotta ökar ständigt.
.

Mer och mer baser ska säkra USAs framtida strategiska intressen.
.
Det är en ny form av kolonialism som Natos styrkor ska garantera. Kontroll över handelsleder och hamnar, råvarukällor och brukbar jord, är en central axel i den nya strategin som utarbetats i Washington och som de allierade ska lära sig att delta i. I Afghanistan finns den skola som europeiska officerare och soldater ska utbildas i. I svensk riksdag lovsjunger alliansen och oppositionen ”våra pojkars kamp för demokratin” och ljuger svenska folket rätt upp i ansiktet om Natos strategi och mål.
.
Den verkliga motståndaren för Washington och Nato är Kina. Eller rättare sagt den potentiella motståndaren. Kinas framväxt som en ekonomisk och militär stormakt ses i Washington som ett direkt hot mot den amerikanska imperialismens världsdominans. Bygget av nya baser och utformningen av en ny roll för Nato är ett sätt att stämma i bäcken, utan en garanti att det kommer att lyckas.
.
Förra veckan avslutade USAs Richard Holbrooke en rundresa i hela Centralasien som uppenbart ingår i planerna för Natos roll i regionen. I Georgien visade Holbrooke att Vita Huset inte har gett upp tanken på att ansluta landet till Nato, trots motståndet från Ryssland och europeiska Natomedlemmar. Däremot blev besöken i Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan mer en test på vad Kina och Ryssland skulle säga om hans resa. En klassisk testballong kan man säga. Förutom i Uzbekistan där USA hoppas på nytt få öppna upp den flygbas som stängdes av den uzbekiska regeringen 1995.
.

USA breder ut sig över hela Asien.
.
- Utan tvekan kommer vi att hålla Natos dörrar öppna för nya medlemmar. Vi har redan lagt fast Natos behov av att kunna operera på strategisk distans. Vi måste odla strategiska relationer för att uppnå det målet, sa Hillary Clinton nyligen till Natochefer samlade till ett geopolitiskt seminarium i Washington.
.
Tydligare än så kan det inte sägas. Vi förbereder oss för krig för att bevara den västliga imperialismens politiska, ekonomiska och militära intressen i världen. I den strategiska vyn är Afghanistan ett viktigt träningsläger. Där tycker Reinfeldt och Sahlin att svensk trupp ska vara med.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,ETC,Dagens Arena,DN4,SVD2,
Bloggare;Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nato, Afghanistan, Centralasien, USA, Imperialism, Kina, Krig, Strategi,
.
Äntligen: en svensk fullträff!
22 Aug 08
Till sist
Triumfens ögonblick!
Svenskarna har inte lyckats med att ta de medaljer som sportjournalisterna krävt. De ”nationellt sinnade”, som tappat i tron när det gäller den vita rasens överlägsenhet, får trösta sig med att den svensktillverkade artillerigranaten Excalibur nu fått ett uppmärksammat pris, Top 10 Inventions of 2007, som delas ut av den amerikanska armén.

Excalibur, har fått sitt namn från mytologin och då efter de svärd som ibland Julius Caesar och ibland Kung Arthur sägs ska ha huggit ihjäl folk med. Granaten går inte rakt fram som en gammal ”hederlig” kanonkula utan skjuts först upp i luften till 10 000 meters höjd med en bastant haubits.
Excalibur fungerar på så sätt att målets gps-kordinater först matas in i granaten. Sedan skjuter man upp härligheten, som kostar en miljon kronor styck. Med hjälp av sina uppdaterade pilfenor, som väl uppe i skyn stolt fälls ut, styr den sedan ner till mål på ända upp till åtta mils avstånd. På fyra mils håll räcker det med ett enda skott i förhållande till de 200 som är det normala. Utvecklingen av detta riktigt svenska helylleprojekt, om än i samarbete med amerikanska Raytheon Missile Systems, har bara kostat 4,3 miljarder kronor, och blir säkert en riktig vinstmaskin. Bofors försäkrar att bara ynka 650 skattemiljoner har gått åt.
Visserligen är ännu inte serietillverkningen i gång. Men en provserie har gett ett fantastiskt gott resultat. USA:s alltid framsynta militär beställde på prov hundra Excaliburs och lyckades över all förväntan med sina provskjutningar i Irak och Afghanistan. För varje granat dödades massor med folk. Kanske en del civila eftersom man sköt på så långt håll. ”Collateral damage” ( se t ex Aljazeera 23 augusti )kallar jänkarna detta och det låter ju bra. En del fransmän råkade också visst illa ut. Det är mindre bra. Men ändå. Riktiga praktträffar där folk slets sönder som små trasor. ”Fantastiskt”, tyckte amerikanska armén och gav därför Excalibur sitt prestigefyllda pris. ”Väldigt roligt”, tyckte Christer Henebäck, informationschef på Bofors i Ny Teknik där du kan läsa allt om hur svenskarna till sist i triumf kunde bärga ett stort pris.

Ett riktigt svenskt helylleprojekt. Kan träffa människor på åtta mils avstånd.
Hjärtan, levrar och lungor, ben och armar, allt slits sönder i små färsbitar.
I andra media: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Sydsvenskan,Ny Teknik,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, OS, Rasism, Främlingsfientlighet, Vit makt, Export, USA, Imperialism
Georgien: Olle Svenning (s) river på sista häcken…
20 Aug 08
Socialdemokratins svanesång…
Susanna Kallur stöp ledsamt nog redan på första häcken.
I sin ledarkrönika för Aftonbladet om det senaste georgiska kriget klipper Svenning elegant alla häckar. Men när han ska ta den sista och spurta i mål river han och rasar ihop till en pladuska på banan.

Svenning sjunger socialdemokratins sista svanesång…
Ja. Olle Svenning är en märklig krönikör. Trevlig. Mysig. Oftast skriver han med en del djupa insikter och han får ur sig det han vet i ett högt tempo, med ett drivet språk. Flyhänt tecknar han lokala miljöer, en viss atmosfär , olika menyer eller dofter, som får oss att gå vidare i texten. En ”gammal vänsterulk”, säger mer högersinnade partigängare i socialdemokratin och glömmer att det samtidigt alltid är hans uppgift, att med förhållandevis ”god lokalkännedom” om de socialister som söker alternativ till vänster om socialdemokratin, se till att angripa just dessa uppstickare.
I sin krönika om Georgien arbetar han på sitt gamla vanliga sätt . Han ger oss först en mustig och frän bild av det vilda och oljerika Kaukasus. Han gör en jämförelse med John le Carrés romaner och vi får möta svindlare och apparatjiks av alla de slag. Det kryllar av beskyddare, smugglare och sjaskiga lokala herrar som säljer sina råa tjänster. Där är illegala vapenaffärer. Framförallt är det en handel med olja som betalas med människoblod som hårdvaluta…
Fortsättningsvis klär han av de olika sydossetiska ledarna deras skitna kläder. Även det gamla sovjetväldets egen Tony Blair, Michail Sakkasjvili, störtas omkull från sin nyliberala piedestal. Även om Svenning glömmer att berätta att Saakasjvilis egen klan, med morbrodern Temur Alasania i spetsen som bossarnas boss, utgör ett av de mest korrupta nätverken i regionen.
Alla är skurkar
Det är efter denna måleriska analys, så rik på lokal atmosfär, som Svenning springer rakt in i häcken och faller pladusk ner i banan. Bara perifert får vi veta att sydosseterna trots allt är en del av en nation (600-700 000 människor ) som i århundraden kämpat för sitt oberoende och som aldrig i modern tid har varit kontrollerad av en georgisk statsbildning. I sin historieskrivning för NE sammanfattar Jan-Öjvind Swahn denna strävan som att: ”I såväl den ryssländska som den georgiska delen finns i dag en stark rörelse för ett enat Ossetien”. Inte med en enda stavelse berör han heller det uppenbara faktum att det är Saakasjvilis Georgien som den 7:e augusti inleder ett raket-, artilleri- och flyganfall mot Sydossetien och då framförallt dess civila mål. Här har Svenning för övrigt samma ”minneslucka” som Bildt. Se min förra blogg. De civila målen hade tidigare beskyddats av ryska och georgiska fredsbevarande styrkor under OSSE:s ledning. Hos Svenning sägs alla vara skurkar men till sist måste vi ändå villkorslöst hålla på den ena skurken:
Det fattiga, splittrade Sydossetien, olyckligt beläget där världen kämpar om olje- och gasledningar, ingår i ett större politiskt drama som ställer Georgien mot Ryssland. Den georgiske presidenten är knappast något demokratiskt föredöme men för närvarande har han blivit en symbol för en liten stat på väg mot självständighet. Dess oberoende, kanske rentav överlevnad, hotas med våld av en auktoritär stormakt. Stormaktsimperialism måste alltid och utan selektion fördömas. Dessa attacker kräver omedelbart motstånd och villkorslös solidaritet med den georgiske presidenten och hans land.
Hade Svenning inte varit så närsynt och så förläst på le Carré hade han mycket snart urskiljt ett större geopolitiskt drama än det som sker i de vilda bergen och de vackra dalarna mellan Tskhinvali och Gori. Här finns många nyanser, när det gäller tolkningar. Men upppenbart är det inte Georgien och Ryssland som står mot varandra i de våldsamma scener som utspelats. Visst. Så är det med stridscenerna och med den blodspillan vi ser.
Manus och regi av USA
Men manus och regi är i händerna på USA/Storbrittannien. Det är kort och gott den anglosaxiska världens kontroll över olja och gas som ska säkras. Saakasjvilis Georgien regisseras av Bush och den bästa tolkning jag sett av händelserna har ännu så länge gjorts av Michel Chossudovsky som i Globalresearch hävdar att:
Om målsättningen hade varit att återge Georgien politisk kontroll över den lokala regeringen, hade operationen ( Georgiens anfall ) skett på ett helt annat sätt. Då hade specialtrupper ockuperat de viktigaste allmänna byggnaderna, nätverk för kommunikationerna, regionala institutioner i stället för att lägga bombmattor över bostadsområden och sjukhus. För att inte tala om Tskhinvalis universitet.
Chossudovksys poäng är uppenbar. Georgiernas blixtkrieg mot Tskhinvali syftade till att förstöra staden för att på så sätt provocera fram ett ryskt militärt svar. Varför annars bokstavligen rasera grunden för ett eget styre? Med hjälp av egna förluster och ett humanistiskt nödrop över ”den fria världen” skulle sedan NATO kunna flytta fram sina positioner. Kanske hoppades också USA att på detta sätt få med Georgien i NATO, trots tveksamheterna från Tyskland, Frankrike, Italien mfl av EU: s huvudländer. Chossudovsky utesluter också nära nog helt att Saakasjvili inledde bombangreppen på egen hand. Om sedan det hela gått så bra är en helt annan fråga och där vet vi nog inte ännu det rätta svaret. Kanske var provokationen för iögonfallande, trots att vare sig Bildt eller Svenning såg den? Kanske svarade också ryssarna mer aggresivt och mer konsekvent än man hade tänkt sig? Kanske har USA ändå misslyckats med att vinna Berlin, Paris och Rom för sina egna – och Israels- ståndpunkter. Vi ska inte glömma att Israel har stora intressen i den enormt viktiga olje- och gasledning, BTC, som går genom Georgien ner till turkiska Ceyhan. I Israels strategiska planer för sin energiförsörjning och för vidarexport ingår också att koppla ledningen vidare från Ceyhan till den egna hamnstaden Ashkelon, där den sedan kan anslutas till det egna pipelinsystemet ända till Röda havet, för export ända bort till exempelvis Japan. Israel har också varit USA:s viktigaste partner när det gällt att utbilda den georgiska militären. Den flygplansfabrik norr om Tblisi som ryssarna bombat har haft Israel som en av sina byggherrar.
Socialismens sista svanesång
Nå. Oavsett om denna analys är riktig eller inte så kvarstår det faktum att Svenning inte vill vidgå vilka intressen som står emot varandra. Som socialister har vi givetvis ingenting mer till övers för dagens Ryssland än för dagens USA. Vad vi ser är faran för ett för oss socialister klassiskt rövarkrig mellan två kapitaliska statsbildningar. I kläm är dessutom den ossetiska nationen. Att då som Olle Svenning på socialdemokratins viktigaste ledarsida i bröstoner skriva att : ”Dessa attacker kräver omedelbart motstånd och villkorslös solidaritet med den georgiske presidenten och hans land” . Ja, det är att med pannan före rusa rakt in i den sista häcken – och att sen för alltid ligga utslagen på den politiska banan. Villkorslös solidaritet med Saakasjvili? I klartext ska då svenska trupper direkt flygas ner till fronten och börja slåss med ryssen. Här som under Första världskriget tar vi inte ställning mellan skurkarna. Vi går naturligtvis emot NATO överhuvudtaget och allierar oss med dem som bekämpar dess utvidgning. På samma sätt som vi är emot den tänkta amerikanska ”robotskölden” i Polen.. I sanning sjunger Svenning socialdemokratins sista svanesång. När det gäller sydosseterna och den nationella frågan kan vi socialister inte heller vara likgiltiga. Även om det i sista hand kräver mer kunskaper än de vi kanske har. Det krävs konkreta analyser av konkreta förhållanden, som Lenin en gång sa. För det finns inte en evig princip om den nationella frågan. Men jag har svårt att se att vi kan säga åt den överväldigande majoriteten i denna nation att den, på sina egna villkor, inte skulle få ta emot också ett militärt stöd från Ryssland. Ett stöd åt den ossetiska nationen får däremot inte betyda att det militära försvaret växer över i ett krig för den ryska statens regionala intressen i stort. Att här på läktarplats med utsikt främst över flödet via Internet, utan djupare insikter kunna sätta den gränsen är i dagsläget inte möjligt. Men Svenning må vara trevlig, men hans uppslutning bakom Bush och USA:s inmarsch i Kaukasus är vedervärdig och måste avvisas.

Här hedras en annan av socialismens dödgrävare. Stalin som
enligt forskarna var osseter, hyllas i sin hemby norr om
det georgiska Gori.
I annan media: DNI, DN2 , DN3 ,DN4, SVD1,SVD2,
SVD3, Sydsvenskan 1, Sydsvenskan 2
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Olle Svenning, Aftonbladet, Georgien, Kalla kriget, NATO, Bildt, USA, Imperialism, Israel, Bush








Senaste kommentarer