Millenniemålet tusen år borta.

.

I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.

Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.

.

FN såg ljust på framtiden.

.

Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.

En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.

Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.

.

Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.

.

Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.

Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.

Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.

Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.

.

Fjärde målet var att minska barndödligheten.

.

Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.

Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.

Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.

.

Det kostar småpengar att stoppa malarian.

.

Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.

De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.

I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.

.

Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.

För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.

Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.

Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.

I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN