"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade IMF
Grekland drivs mot ruinen.
8 Feb 12
Merkozy, IMF och ECB spelar högt
.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.
I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.
Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.
.
Fackliga protester utanför Papademos residens
.
I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.
Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.
Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.
Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010. I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.
Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,DN7,SVD4,SVT2,SR2,SVT3,
Bloggare: Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro
Grekland stryps till döds
5 Feb 12
Sista försöket att undvika kaos?
.
Greklands finansminister säger att förhandlingarna om nästa etapp i landets avbetalning av statsskulden måste avslutas senast i kväll söndag 5 februari.
Han säger också att förhandlingarna med EU, IMF och centralbanken ECB är mycket hårda. Hans beskrivning av Trojkans krav som ”hårda” är en verklig eufemism. Kraven är rent av katastrofala för den grekiska befolkningen och visar att i Bryssel, Frankfurt och Washington är bankirernas och spekulanternas intressen det enda som styr.
.
Finansministern Venizelos säger att sista chansen är kommen. Sedan väntar kaos.
.
Trojkan kräver att lönekostnaderna i Grekland ska sänkas ännu mer än vad som hittills gjorts. Redan nu har många tappat upp till 30 procent av sin köpkraft. Nu ska det bli ännu värre om Trojkan får som den vill. Det räcker tydligen inte med att BNP minskade med sex procent 2011. Nu ska recessionen drivas in i en verklig depression.
Den kräver också att beskattningen av befolkningen ska öka för att kompensera recessionen som slår hårdare än väntat mot statens inkomster. Att det skulle vara oväntat är helt enkel tomt prat. Herrarna och damerna i Trojkans ledning vet mycket väl att det strupgrepp som de tar på Grekland inte kan leda till annat än en djup recession. De gör det medvetet och föredrar en social katastrof i EUs utkant än förluster för vänner och bekanta i finansvärlden.
Risken för en social explosion ökar för varje ”sparåtgärd” som koalitionsregeringen inför. Tålamodet hos de som drabbas hårdast sinar snabbt. Det är också vad premiärministern Lucas Papademos fruktar. De aktuella styrkeförhållandena i landet antyder att en social explosion där människorna helt enkelt gör uppror mot den politik som politikerna försöker köra ned i halsen på dem kan springa iväg åt alla håll. Det är inte alls säkert att progressiva krafter kommer att stå i spetsen för en revolt mot Trojkans kriminella politik.
.
Finansens bästa vänner driver Grekland i en social katastrof.
.
Det högerextremistiska partiet Laos som sitter i regeringen kan, om det spränger koalitionen genom att vägra anta Bryssels diktat, vinna i popularitet och driva den politiska revolten i helt fel riktning. Det kan de också få hjälp med av det ortodoxa kommunistpartiet som tillsammans med den fackförening som partiet kontrollerar lika hårt som på den ”gamla goda tiden” driver en sekteristisk politik i masskampen genom att alltid uppträda i ”splendid isolation”.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,GP1,DN4,DN5,SVD3,DN6,SVT1,SR1,DN7,SVD3,SVD4,SR2,DN8,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papdemos, Merkel, EU, ECB, Trojkan, IMF
Rena cirkusen i Cannes
5 Nov 11
Inte ett enda beslut av betydelse fattades
.
Cannes är mest känd för sin årliga filmfestival. Stjärnorna glider fram på den röda mattan med lyxjakterna ankrade på redden. I går smög världens politiska ”stjärnor” ut bakvägen medan södra Frankrike drunknar i årtiondets skyfall.
.
Filmfestivalen i Cannes hade kanske mer att säga om världskrisen än G20.
.
-Quelle cinéma!, säger fransmännen. Cinéma betyder ju film. Men uttrycket ”quelle cinéma” motsvarar det svenska utropet ”rena cirkusen”. I går var det inte film som visades i Cannes utan just en ren cirkus. Inte sedan Seattle 1999 har ett toppmöte slutat i ett liknande fiasko. Inte ett enda beslut av betydelse fattade av den illustra samlingen politiker, med Obama själv i spetsen. Det är som om ett omvänt förhållande råder mellan krisens allvar och politikernas initiativkraft.
Nicolas Sarkozy som var det här G20s ordförande hade bara ett snett surt leende kvar till journalisterna när han förklarade att diskussionerna om en striktare kontroll av finansmarknaden ska fortsätta i februari 2012. Han hade lika gärna kunnat säga 2015 för finansen kommer inte att sättas under vare sig Sarkozys eller någon annan politikers kontroll så länge den nyliberala dogmen om den fria marknadens förträfflighet styr i alla regeringskanslier.
.
En ny värld. Nya idéer, proklamerades i Cannes. Ett hån mot 50 miljoner arbetslösa.
.
Vi hade naturligtvis inte väntat oss att G 20 i Cannes skulle sjösätta en världsomfattande krisplan. En verklig plan med målet att skapa jobb för 30 miljoner arbetslösa i Europa och 20 miljoner i USA. För det krävs en plan som till att börja med sätter nosring på de giriga bankchefer och spekulanter som inte drar sig en sekund för att driva en hel nation och dess folk i ruin om det går att göra vinst av katastrofen. Hela det finansiella systemet måste ställas under samhällets kontroll och i dess tjänst. Att spekulera i misär ska bestraffas som det brott mot mänskligheten det är. I stället hyllas hajarna i den specialiserade finanspressen som ”smarta grabbar” med feeling för affärer.
En verklig krisplan stänger ner alla skatteparadis och harmoniserar beskattningen av företag inom ekonomiska regioner som EU. I dag konkurrerar länderna sinsemellan med lägsta möjliga vinstbeskattning för att dra till sig de internationella storbolagen. Var och en begriper ju att detta endast leder in i en nedåtgående spiral med allt lägre inkomster för samhället.
.
Rättvisa skatter, inte skatteparadis.
.
Tiotusentals miljarder dollar gömmer sig i skatteparadisen där svarta pengar blir vita och hela världens krösusar slipper undan skatt till samhället. Ingen reform i syfte att stävja finansmarknadens framfart kan bli effektiv utan att skatteparadisen stängs. I stället försöker ”vanliga” länder i EU kopiera skatteparadisen. Lilla Belgien har skapat skandal i Frankrike genom att det belgiska finansministeriet i en broschyr förklarar för franska företag hur de kan slippa undan all beskattning i Frankrike och avnjuta mycket lägre skatt i Belgien.
Detta var ett par pusselbitar i en verklig krisplan som herrarna och damerna i G20 inte ens kan stava till.
Men i helgens Cannesfestival såg vi också att de är oförmögna att ens komma överens om en räddningsplan i äkta nyliberal anda. David Cameron säger att eurozonens kris inte är britternas problem. Angela Merkel säger att mer pengar till europeiska räddningsfonden kan vänta, det vill säga hon tycker att andra än Tyskland ska betala. Nicolas Sarkozy som gjort en skatt på alla finanstransaktioner till sin egen ploj talade för döva öron. Hur bankerna ska stärkas fanns det lika många idéer som deltagare och om hur 50 miljoner arbetslösa i G20 ska ges arbete fanns det inga idéer alls.
I Cannes visade världens ledande industrinationer att det saknas en gemenskap som kan hindra världsekonomin från att rasa utför mot en mycket djup och för de arbetande människorna förödande kris.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,SVT1,SVD3,DN4,SVD4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Cannes, Merkel, Obama, Sarkozy, Cameron, Skatteparadis,
Grekland stryps till döds
5 Okt 11
Europas politiker kryper
för marknaden
.
-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas.
Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.
Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.
Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.
Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.
.
Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.
Inte ens kläderna känns främmande.
.
Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.
Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.
.

Vem vill lita på honom?
.
Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.
.
Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.
.
Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.
Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.
.
Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.
.
Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.
Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.
Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den
tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.
Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.
För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.
. 
Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel
För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.
Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget
Europas tangokavaljerer.
26 Jun 11
Tyskland tar ut stegen.
.
Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen.
Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
.
-Håll takten broder.
.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.
.
Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.
Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.
.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
.

Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.
Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.
.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.
.
-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.
.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
.
.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
.
Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.
.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,
DSK K.O.
17 Maj 11
Kapitalets man i klistret.
.
Kan man tänka sig! Internationella Valutafondens chef kastad i fängelse i väntan på rättegång i ett mål där den glamorösa socialisten Dominique Strauss-Kahn kommer att åtalas för försök till våldtäkt. Det börjar bli banalt att mäktiga män hamnar i klistret anklagade för brottsliga sexualhandlingar. Berlusconi gillar ”bunga-bunga” och Israels förre president Katsav dömdes för våldtäkt och nu åtalas IMFs chef.
Men den här bloggen ska inte handla om hans eventuella sexbrott. Jag har ingen information utöver det lilla som pressen vet eller tror sig veta och väntar tålmodigt på att ”rättvisan har sin gång”.
.
”Socialisten” DSK passade perfekt som chef i nyliberalismens högborg IMF.
.
Däremot finns det all anledning att prata om politikern Dominique Strauss-Kahn eller DSK som han kallas i Frankrike. I maj 2012 är det presidentval i Frankrike och DSK framställdes i media som den givna kandidaten för det franska Socialistpartiet. I opinionsundersökningar de senaste månaderna har han slagit alla andra tänkbara kandidater inklusive bling-bling Sarkozy. Vissa undersökningar pekar till och med mot ett presidentval där DSK ställs inte mot Sarkozy i den andra och avgörande valomgången utan mot Marine Le Pen.
Det scenariot anses mindre troligt om Socialistpartiet går till val med en annan kandidat än DSK. Vad har då DSK, eller hade, som placerar honom som favorit i presidentvalet? Nu kommer vi aldrig att få veta vilket resultat han hade nått i maj nästa år. DSKs politiska karriär är över.
.
-Vill du se en stjärna, se på mig.
.
Förra veckan skrev jag en blogg om François Mitterrands seger i presidentvalet 1981 och att hans program för en reformering av kapitalismen var det sista krumsprånget som den europeiska reformismen gjorde innan alla schatteringar av socialister/socialdemokrater la sig platt för den segerrusiga nyliberalismen. Sedan dess har de reformistiska partierna gjort avregleringarna, privatiseringarna och individualismen till sin ledstjärna. Så till den grad att ett gammalt mossigt högerparti som Moderaterna lyckats med konststycket att få vanligt folk tro att de bär blåställ.
I fransk politik är DSK den absolut främste socialistiske företrädaren för den nyliberala ideologin. Ingen fransk finansminister har privatiserat så många statliga verk och industrier som DSK när han var finans- och ekonomiminister i Lionel Jospins regering 1997-99. DSK har en bergfast tro på den kapitalistiska marknadsekonomin och den nyliberala ideologi som vill befria den från alla fjättrar. Han var i konsekvensens namn starkt emot en Tobinskatt på de internationella kapitalrörelserna när den debatten gick hög.
.
-Hörru grabben, jag gillar din stil alltså.
.
Att DSK därför fick uppbackning från alla håll för att tillträda posten som direktör för IMF var naturligt. Sarkozy stödde aktivt hans utnämning. Inte för att göra sig av med en politisk konkurrent i presidentvalet 2012, som vissa antytt, utan för att han helt enkelt är samma andas barn. DSK är kapitalets man i Socialistpartiet.
Att Socialistpartiet säkerligen hade utsett honom till sin kandidat inför nästa års val säger mycket om vad som skett med partiet sedan Mitterrands dagar. De banker och industrier som Mitterrand förstatligade såldes ut till det privata av DSK.
Det finns en annan aspekt av mannen DSK som säger allt om Socialistpartiets långa färd in i ”moderniteten”. DSK är inte bara Kapitalets man. Han är inte en katt bland hermelinerna. Han är själv en superhermelin. Han har en livsstil som får godsherren Persson att framstå som en bonddräng.
.
Ett par med smak för lyx.
.
Tillsammans med frun, stjärnreportern Anne Sinclaire, tillhör de det absoluta jetsetet av den övre borgarklassen och flyttar mellan de tre kontinenterna, Amerika, Europa och Afrika. För vid sidan av två lyxvåningar i Paris äger de också lyxiga egendomar i Washington och Marrakech. Lägenheten i Paris ligger på Place Vosges, huvudstadens dyraste kvarter. Paret DSKs lilla kyffe gick loss på fyra miljoner euro. Den andra lägenheten i Paris ligger i det fashionabla XVI arrondissment och taxeras till 2,5 miljoner euro. Båda lägenheterna betalades cash av paret.
.

Parets lägenhet på Place Vosges köptes kontant för 4 miljoner euro.
.
I Washington äger paret en villa i de chicka kvarteren i Georgtown. Kostnad 4 miljoner dollar för 260 m². Men det är krypinnet i Marrakech som ändå slår rekordet. Det är en ”riad” i de historiska kvarteren Medina. En ”riad” är ett sorts palats. Dit drar sig paret tillbaka för att vila, enligt DSK. Det finns gott om plats i det muromhägnade orientaliska smycket – 1 270 m² som värderas till 3 miljoner euro. Där finns det också garderober i vilka DSK kan hänga upp sina skräddarsydda kostymer för 25 000 dollar paret.

En ”riad” i Marrakech för att vila ut.
.
Men nog med detaljer om den ”socialistiske kämpens” smak för lyx. Han har pengar och ser inget fel i att flyta kring i det internationella jetsetet. Problemet ligger mer i det socialistiska partiet som urartat så till den grad att dess ledare var beredda att satsa på en bling-blingkonkurrent till Sarkozy. Nu blir det inget av med det. Oavsett om DSK fälls i New York eller inte så är hans politiska karriär slut. Fälls han är resandet mellan lyxvillor på tre kontinenter också över. Socialistpartiet blir tvunget att nöja sig med mer blygsamma och modesta personer som Martin Aubry, François Holland eller Ségolène Royal.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,AB1,SVD5,DN3,SVD6,DN4,DN,SVD7,GP2,SVT1,DN6,SVD8,
Bloggare:Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Strauss Kahn, IMF, Sarkozy, Frankrike
Efter Tunisien.
8 Jan 11
Algeriet står i brand.
.
-Det är inte en proteströrelse, det är uppror.
Det skriver den algeriska tidningen El Watan om de våldsamma protester som blossat upp i nästan alla av landets 48 departement. Landets ungdomar följer i hälarna på de unga i Tunisien. Hela norra Afrika verkar gå mot allt häftigare protester mot det usla liv de av IMF styrda länderna erbjuder sina medborgare. Står Marocko kanske på tur?
.
Norra Afrika står i brand. IMF heter pyromanen.
.
Styrda av IMF skriver jag eftersom både Tunisien och i ännu högre grad Algeriet svalt den beska nyliberala medicin som tvingades på dem för att uppnå lån. Nu skördas frukterna. Utländska investerare gillar Algeriet som sett sin valuta devalveras så drastiskt att den inhemska arbetskraften blivit nästan gratis för de utländska företagen?
Men det har inte lett till högre levnadsstandard för den mycket unga befolkningen. Tvärtom, har fattigdomen exploderat den senaste tiden. Samtidigt har regimen samlat på sig 160 miljarder dollar i valutareserver tack vare export av gas. Pengar som befolkningen inte sett ett öre av. Den lilla extremt rika eliten stoppar allt i egna fickor och isolerar sig i skyddat lyxboende i badorter norr om Alger.
.

I huvudstaden Algers fattiga kvarter visar de unga sin avsky för regimen.
.
-Ge oss socker, ropade unga upprorsmakare med ironi eftersom det har en koppling till fotbollsentusiasters rop på bra spel. Men i de pågående protesterna riktas kravet mot de extrema prishöjningar på cirka 30% som inträtt efter den första januari på matolja, socker, kaffe och mjöl. För övrigt har fotbollsförbundet tills vidare inställt alla fotbollsmatcher för att undvika ”bråk”.
Algeriet sitter på en vulkan. Magman är landets ungdom. Av landets 37 miljoner medborgare är tre fjärdedelar under 30 år. Det blir nästan 28 miljoner unga och av dem är närmare 30 procent arbetslösa, det vill säga över 8 miljoner unga utan arbete och utan allt hopp om att finna ett arbete med fast utkomst. Småjobb, fiffel, snatteri, kriminalitet och vanligt dagdriveri ersätter jobben.
Det är drivkraften bakom tiotusentals ungas desperata försök att ta sig till Europa. Lastade i halvruttna skrov möter hundratals av dem döden på Italiens och Spaniens kuster varje år. Det är IMFs, G7s, och Världshandelsorganisationens kriminella politik som i sista hand bär ansvaret för dessa ungdomars död och det nattsvarta liv de tvingas leva i Algers, Orons,Tunis, och Bejaias slumbostäder.
För vid sidan om de ungas krav på arbete är det situationen på bostadsmarknaden i landet som ligger under revolten. Miljoner av dem bor i ruckel utan några bekvämligheter i kvarter som regimen inte investerat fem öre i på decennier. Pengarna behövs till korruption, mutor, gåvor till potentater i andra arabländer och befästa lyxresidens för makthavarna.
.
Hittills har tre ungdomar dödats av kravallpolisens eld.
.
Medan presidenten Bouteflika och regeringen gömmer sig bakom en total tystnad angriper landets officiella media de unga för vandalism och förstörelse. Det är sant att många bilar gått upp i rök, polisstationer bränts till grunden, butiker plundrats och vägar blockerats med brinnande bildäck och stockar. Men dessa handlingar måste ses mot bakgrund av de ungas situation och den totala avsaknaden av hopp om ett bättre liv.
-Unga och fattiga i ett så rikt land skriker de ut sitt hat mot den nya ägande klassen, ett nej
till korruptionen, ett nej till förnedring och förtryck.
Det skriver Chawki Salhi, ordförande i Socialistiska Arbetarpartiet i ett uttalande den 6 januari.
-Inget kan uppnås med våld, svarar regeringspressen. Men för de unga i ett land som fötts i väpnat uppror mot den franska kolonialmakten är det tomma ord.
Liksom i Tunisien visar upproret i Algeriet att en gnista kan tända en krutdurk. Missnöjet gror och misären tar ut sin rätt. När de härskandes lyxliv och totala dövhet inför folkets, speciellt de ungas, svårigheter och rop på ett bättre liv täpper igen allt hopp om en utväg då exploderar samhället.
Det är vad som nu sker i Algeriet och Tunisien.
.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Tunisien, Uppror, IMF, Nyliberalism,
Portugal strejkade.
25 Nov 10
Miljoner sa nej till att betala krisen.
.
Den 24 november går till historien i Portugal. Generalstrejken i går var den största i Portugal sedan revolutionen 1974. I den offentliga sektorn var strejken total och i det privata deltog arbetarna vid många stora industrier som exempelvis Volkswagens fabriker som stod stilla hela dagen.
.

Alla arbetare vid Volkswagens fabriker la ned arbetet.
.
För första gången sedan 1988 kallade de två stora fackföreningarna, UGT och CGTP, gemensamt till strejk. Enheten stimulerade uppenbarligen till mobiliseringen mot den ”socialistiska” minoritetsregeringens drastiska sparplaner. Däremot kallade inte fackföreningarna till demonstrationer. Varför är lite oklart. Var de rädda för att bli överspelade av folkmassan? Eller var det problem att kalla till demonstration på grund av den totala strejken i alla offentliga transporter? Svaret kommer säkert senare.
Regeringens sparplaner är drastiska, speciellt eftersom de följer på sparpaket som redan antogs tidigare i år. De nya sparplanerna går till omröstning i parlamentet nu på fredag och innebär att budgetunderskottet ska minskas från det nuvarande 7,3 procent av BNP 2010 till 4,6 procent nästa år. Det ska ske genom att de offentligt anställdas löner sänks ytterligare, ökade skatter, blockerade pensioner, ökad moms med 2 procent och genom att ett tak sätts för de sociala utgifterna för vård och hjälp till fattiga.
-Detta är enda sättet att skydda landet mot turbulensen på den finansiella marknaden, sa premiärministern, tillika ”socialisten”, José Socrates till media under strejkdagen.
.

”Socialisten” José Socrates har lagt in överväxeln för att behaga ”Marknaden”.
.
Kapitulationen inför ”marknaden” är total. Den parlamentariska demokratin underkastar sig marknadens diktatur utan att ens göra motstånd.
-Nu när Irland beslutat söka hjälp hos EU och IMF vänder investerare sin uppmärksamhet mot andra finansiellt svaga länder som Portugal, skriver New York Times lakoniskt och fortsätter:
-Minsta tvekan i regeringens beslutsamhet att driva igenom nya åtstramningsplaner kan driva upp lånekostnaderna för landet.
Mycket tydligare än så kan det inte sägas. Den heliga marknaden bestämmer. Att ”marknaden” bara består av privata banker och riskfonder som likt vargar kastar sig över det ena landets skulder efter det andra håller till och med ”socialisten” Socrates tyst om. Speciellt eftersom det handlar om samma banker som bara för två år sedan räddades från konkurser med statens skattepengar.
Bakgrunden till krisen i Portugal är inte densamma som på Irland. Statens underskott är inte överdrivet stora och de privata bankerna sitter inte på ett berg av riskfylld utlåning. Det är mer landets hushåll som har stora skulder. Tillväxten i landets ekonomi har varit mycket låg de senaste tio åren och hushållens inkomster låga vilket likt i USA kompenserats med en tilltagande skuldsättning.
.
Alla kollektiva transporter stod still under strejkdagen.
.
Samtidigt har industrin fått ta emot många hårda slag i den internationella konkurrensen. Portugals ekonomi som trädde in i den ”moderna världen” efter diktaturens fall 1974 byggde till stor del på låga löner i branscher med relativt låg produktivitet som exempelvis textilindustrin. I dag är textilindustrin i landet mycket illa trängd av konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh.
I går protesterade också engelska studenter mot David Camerons höjning av avgifterna vid landets universitet till en nivå som i praktiken gör det omöjligt för vanliga arbetandes söner och döttrar att följa en högre utbildning.
På lördag blir det jättedemonstrationer i Dublin mot den irländska regeringens kapitulation inför EUs och IMFs diktat. Från Frankrike, Grekland, till Irland, Spanien och Portugal höjs allt mer högljudda protester mot borgerlighetens försök att vältra över krisens följder på den arbetande befolkningens axlar medan bankernas och kapitalfondernas aktieägare gnuggar händerna. –Vinsterna är våra, förlusterna får pöbeln ta hand om.
Det är dags att ta ifrån dem allt. Absolut allt – från makten till härligheten.
.
Media: DN1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN2,DN3,DN4,SVD6,DN5,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Portugal, Strejk, EU, IMF, Irland, London, Socrates,
Irländarna ska betala bankernas överdrifter.
23 Nov 10
Bara bolagsjättarnas vinster skyddas.
.
-Höjer ni vinstbeskattningen flyttar vi till ett annat land.
Det är Hewlett Packards besked till Irlands regering. Microsoft, Intel och andra internationella jättar har också hotat med att flytta från skatteparadiset om de måste betala mer än de aktuella 12,5 procenten på vinsten.
Uppenbarligen får de multinationella jättarna som de vill, som vanligt ska man kanske lägga till. I de förhandlingar som EU och IMF för med Dublin verkar Merkel och Sarkozy släppt kravet på högre bolagsbeskattning sedan HP och de andra höjt rösten.
.
Hur ska detta sluta; undrar premiärministern Brian Cowen
I vilket fall ingår inget sådant krav i ”räddningsplanen” på 90 miljarder euro som beslutats. I stället ska den irländska regeringen kompensera de lägre inkomsterna från HP & CO med ännu hårdare attacker på den arbetande befolkningens välfärd.
Premiärminister Brian Cowens regering presenterar i dag 23 november en budgetplan som ska spara 15 miljarder euro utöver de 14 miljarder i ”budgetsanering” som redan drivits igenom och som lett till lönesänkningar på 20 procent i den offentliga sektorn. Nu ska 10 miljarder mer sparas och skatterna höjas med 5 miljarder euro, förutom bolagskatterna naturligtvis.
I stället ska närmare 30 000 avskedas från den offentliga sektorn, priset på vatten ökas, de sociala utgifterna minskas med ytterligare 10 procent och minimilönen sänkas med minst 10 kronor i timmen.
Att regeringskrisen kom som ett brev på posten var inget att förvånas över. Cowens republikanska parti, Fianna Fail, har stöd av knappt 20 procent av väljarna och i går
hoppade två allierade ministrar från miljöpartiet av från regeringen med krav på nyval innan januaris utgång.
Ser vi till de första reaktionerna bland landets medborgare är det mer än troligt att hundratusentals kommer att visa vad de tycker om sparplanerna långt innan ett nyval i januari. Redan den här veckan kallar de fackliga organisationerna till gatuprotester.
.
Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irland, EU, Dublin, Kris, IMF,
Rika pratar om fattiga.
23 Sep 10
Millenniemålet tusen år borta.
.
I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.
Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.
.
FN såg ljust på framtiden.
.
Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.
En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.
Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.
.
Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.
.
Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.
Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.
Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.
Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.
.
Fjärde målet var att minska barndödligheten.
.
Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.
Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.
Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.
.
Det kostar småpengar att stoppa malarian.
.
Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.
De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.
I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.
.
Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.
För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.
Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.
Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.
I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,
Bloggare: Biology&Politics,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN





Senaste kommentarer