”NO PAY BACK TIME

 - HAPPY DAYS ARE GONE AGAIN…”

.

– Trean har varit helig för oss och nu har vi fått tre procent från den 1 februari. Det är ganska bra.

Kommentaren undslapp Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlgren när hon för Ekot ombads värdera det avtal hon sagt ja till.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok är något heligt det som står i nära förbindelse med det gudomliga och detta ska därför behandlas med religiös vördnad. I mer vardagliga sammanhang, som i en avtalsrörelse, är det något vi håller mycket kärt eller dyrbart. Ofta ett högtidligt, bindande löfte med ett högt mål i sikte. Även inom IF Metall har det från ledande fackligt håll understrukits att vid tre procent, där går minsann smärtgränsen!

.

.

Men skulle Fahlgrens skapare och hennes medlemmar verkligen granska vad hon lovat och vad hon sedan levererat, som det heter numer, då bländas de snabbt av skenheligheten.

Det gemensamma fackliga lönekravet var 3.7 procent på årsbasis. Samtidigt har Näringslivets förhandlare i år först haft tur med kalendern och nu fått konjunkturen på sin sida. I maj var på en söndag, julafton hamnar på en lördag och nyårsafton firar vi när det är dags för ännu en söndag.  I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.

Under krisåren 2008/2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010/2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.

Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2.6 procent på 13 (!) månader den sista november.

Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.

Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…

Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!

 Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2.6 procents påslag.

Så var det med den heligheten och den smärtgränsen.  Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…

”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet.

Däremot var det knappast ett ”Svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi ska snarare ska tala om ett ”Stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, dvs  I F Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.

Fackförbundens många medlemmar hade näppeligen varit särskilt förtjusta i en strejk till jul för några decimaler i mer lönepåslag. Utgångsbudet på 3.7 procent på årsbasis tillsammans med mer makt över företagens bemanningspolitik hade däremot säkert fått även många ”på bänken” att resa sig upp.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Unionen, Industriavtalet,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,GP1,SVT1,SVD4,SVD5,SVD6,

Dela

”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.”

Från protestmötet onsdag förra veckan

.

Med denna sanning,  som tål att upprepas varje dag men sällan förtjänar ens en notis i våra borgerligt ägda media, gick Tomas Johansson í onsdags ut  i ett angrepp mot Volvo Lastvagnars giriga ledning. Han jobbar som metallare och fackordförande för Grupp 30 i Tuves fabriker ute på Hisingen. Under många år min arbetskamrat. Men också vän och en del av den fackliga oppositionsrörelse som levt ute på verkstadsgolven under decennier. Hans rungande tal vid protestmötet mot företagets försök att kapa banden med en stor del av sina visstidsanställda är en facklig markering som förtjänar spridning. Här lägger jag därför ut talet i sin helhet:

.

.

Tomas agitation möttes av riviga applåder

.

”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.

När Volvo sparkade tiotusentals arbetare för några år sedan började vinsterna raka i höjden när konjunkturen vände uppåt något år efter krisen. Men den riktiga skjutsen för vinsterna kom när företaget började återanställa folk, och då till visstidsjobb.

När nu försäljningen viker en aning kommer dråpslaget, 250 visstidsanställda skall ut från fabriken.

Allt färre arbetare jobbar ihop allt större vinster åt Volvo. Volvoledningen kombinerar nu också ihop detta med att använda de visstidsanställda som en slit- och slängvara som skickas in och ut i fabrikerna i takt med minsta förändring i orderingång och försäljning.

Volvoledningen gör ett stort nummer av att man inte varslar utan bara ”hanterar de visstidsanställda enligt avtal”. Detta är bara en lek med ord, vi går inte på sådant skitsnack. För sanningen är den att de visstidsanställda är arbetsmarknadens B-lag som Volvo och andra företag exploaterar när det går bra och skickar ut på gatan när försäljningen viker.

Därför är det vår förbaskade plikt att inte låta Volvo slå in en kil mellan oss som har så kallat fast jobb och ni som är visstidsanställda. Vi är alla arbetare och betalar lika mycket i fackföreningsavgift. Därför får ni visstidare inte lämnas i sticket.

Volvo är inget konkursbo som måste göra sig av med folk direkt när försäljningskurvorna viker en aning. Räknat från första kvartalet 2010 till dags dato är vinsten nästan 35 miljarder. Hör och häpna, det är under dessa 22 månader en vinst per månad på 1,6 miljarder. Vi jobbar i en formidabel vinstmaskin som inte har råd att behålla 250 visstidare här på Tuvefabriken. Är inte detta stor förbannad skam!

.

.

Från ett tidigare protestmöte våren 2009

.

Att sysselsätta 250 visstidare under ett år, exempelvis genom utbildning, skulle kosta Volvo i runda slängar 100 miljoner. Vet ni hur mycket Volvos avgående VD Leif Johansson fått i pensionsavsättning under de år han jobbat på Volvo? Vet någon? Jo 100 miljoner.

Är inte detta helt otroligt, vi som jobbar ihop vinsterna står helt lottlösa medan Volvos avgående VD får 100 miljoner i pensionsavsättning. Herrar Volvodirektörer, kom inte och säg att det inte finns pengar, för då ljuger ni! Vi kanske skulle skicka ett litet mail till Leif och fråga om han inte skulle kunna tänka sig att kvitta sin pension mot att ni får stanna på firman ett år.

Skämt åsido, är det inte dags att arbetare och vår fackförening på allvar börjar ifrågasätta vart vinsterna går? Är det rimligt att aktieägare och höga chefer kammar hem det mesta medan vi som jobbar ihop vinsterna står lottlösa när försäljningen mattas av?

Var och varannan dag får vi höra från de höga direktörerna att ”Volvos viktigaste resurs är de anställda med sin kunskap och kompetens”. För en gångs skull måste vi hålla med ledningen att precis så är det. Vi är företagets viktigaste resurs av den enkla anledningen att det är vi som jobbar ihop rikedomarna. Men nu kommer vi till pudelns kärna. Vid första bästa tillfälle skickar företaget iväg de kompetenta arbetarna. Företaget säger en sak men gör det motsatta. Detta kallas för dubbelmoral.

.

.

AB Volvos huvudkontor i Lundby ute på Hisingen

.

Men vi skall jaga företagsledningen varje gång man babblar om ”de anställda som företagets viktigaste resurs.” Ja, men varför avsätter ni inte några ynka procent av era miljardvinster till att skapa möjligheter för oss arbetare att stanna kvar i företaget när det börjar bli sämre tider? Varför satsar ni inte på utbildning när försäljningen planar ut? Varför kan vi inte gå ner i arbetstid så att vi kan rädda våra arbetskamrater? Varför säger ni nej till fackets begäran om någon form av permitteringslönesystem? Varför är ni så snåla med avtalspensioner?

Vi arbetare och våra fackföreningar har under många år backat och förlorat i inflytande gentemot företagen. Det är dags att vi nu sätter klackarna i backen och säger: ” Nu får det vara nog! ”; ” Vi tar inte hur mycket skit som helst!”; ” Vi kräver vår rätt, vi accepterar inte att ni skickar ut 250 visstidsanställda från vår fabrik! ”,

Tack för mig…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Volvo Verkstadsklubb,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,DN3,SVD6,GP3,

Dela

.

Över tusen personer slet sig loss från ackord och allt hårdare balanser. Många fick hoppa över både mat och kort vila för att hinna fram till det protestmöte som under middagen organiserades av fyra lokala gruppstyrelser vid Volvo Lastvagnar i Tuve. Under hela protesten tryckte det på med mer och mer folk som ville visa att de tröttnat på aktieägarnas girighet och deras lystnad på bara mer och mer och snabbare vinster. Där de ser personalen  som en liten futtig procentsiffra i de bokslut som görs.

Den lokala chefen hade naturligtvis rätt när han hänvisade sina anställdas krav till ”ledningen för AB Volvo”. En församling som i sin tur kommer att hänvisa till ”marknadens krav” .

Därför var grundbulten i den fackliga demonstrationen en protest mot att denna snaskiga girighet ska bestämma över arbete och välfärd.

.

.

Tomas Johansson  berättade om IF Metalls krav.

Utbildningar, minskad arbetstid och avtalspensioner

i stället för att kasta ut människor i arbetslöshet..

.

”Stoppa girigheten – 14 miljarder i vinst”, ”Sluta våldta LAS”, ”Satsa på framtid – inte Visstid”, stod det på plakaten som i all hast hade monterats inne i anläggningens väldiga förråd.

Även om avstånden är väldiga mellan Aten, Wall Street och Tuve och även om de grekiska arbetarna tvingats ut i långt hårdare protester än i Sverige är det i botten samma giriga, snikna dårskap som protesterna handlar om. Varför ska vi människor, och inte minst då alla arbetande människor, överlämna prioriteringar och beslut om våra egna liv, vår egen framtid, till några gäng av aktieklippare?

.

.

Christer Lindsjö fick varma applåder när han

slog fast att alla visstidare också är metallare.

.

På lastvagnsfabriken i Göteborg arbetar 1 600–1 700 metallarbetare och av dem är 370 visstidsanställda. Av dem vill Volvo nu ta bort 250, och på hyttfabriken i Umeå vill företaget också minska antalet visstidsanställda. Sammanlagt är det mellan 400 och 450 som bolagsledningen försöker att göra sig av med.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Volvos Lastvagnsfabrik i Tuve, IF Metall, Aten, Wall Street,

I media: GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP3,

Dela

.

I dag lyfter jag hatten för Janne Carlsson som – utan motkandidat! – valdes till ny klubbordförande för Volvo Verkstadsklubb i Umeå. I sig redan en pärla i det fackliga grådasket. Men glansen blir självklart ännu mer lyster och klar med en så rakryggad och politisk klar företrädare. Under alla mina år som aktiv i Volvos Verkstadsklubb i Göteborg och i Socialistiska Partiet har jag många gånger haft nöjet att träffa denna fina människa. Som en av eldsjälarna bakom Bokcafé Pilgatan i Umeå har han också blivit en viktig kulturbärare i sin hemstad.

Min hyllning blir att reproducera hans tal vid en stor fackliga demonstration i Umeå  hösten 2008 mitt under finanskrisen. Här har många andra fackliga företrädare mycket att begrunda och lära:

.

Volvo har, som ni alla vet, på kort tid varslat 520 arbetare på vår fabrik. Inga tjänstemän är berörda.  Till det ska vi också lägga 100-talet visstidsanställda som måste sluta. Det är mer än var fjärde arbetare.

Från första dagen hade klubben ett förslag till åtgärdsprogram för att minimera antalet varslade.

• Vi har krävt olika former av äldreavgångar – Nej, svarar företaget, vi har inte råd

• Vi har krävt erbjudande om frivilligavgångar med ett generöst avgångsvederlag – Vi har inte råd, upprepar företaget

• Vi har krävt utbildningsinsatser – Vi har inga pengar för sådant, ekar företagets svar

• Vi har föreslagit arbetstidsförkortning, t.ex 6 timmarsskift för att dela på jobben – men företaget är bara intresserade om det inte kostar något för bolaget.

Kan någon förstå hur ett företag med en vinst på över 30 miljarder kronor de senaste tre åren, inte har en enda krona över för att bidra till en rimlig lösning på den kris som drabbar oss.

Det är till aktieägarna som man ska säga att det just nu inte finns pengar.

– Tyvärr, det blir ingen aktieutdelning eftersom vi måste använda pengarna till en väl tilltagen, men ändå rimlig engångskostnad för omstrukturering. Vi måste nämligen ta vårt arbetsgivaransvar för dem som har jobbat ihop vinsterna, dem vars dagliga fysiska arbete bidragit till Volvos storhet och styrka. Men hör vi Volvoledningen säga så? Nejdå.

En av anledningarna till att vi demonstrerar idag är alltså att

Vi kräver att Volvo och andra vinstrika företag ska ta sitt ansvar. Det är deras skyldighet, det är deras förbannade skyldighet mot de anställda.

Initiativet till dagens demonstration togs på vårt fackmöte för en tid sedan. Mötet samlade långt över 1000 medlemmar, kanske 13-1400.

Inför mötet hade en spontan namninsamling på några få dagar fått ihop närmare 1400 namnunderskrifter. Missnöjet med hur Volvo behandlar sina anställda är genuint.

En medlem ställde en fråga på mötet:

– Hur kan det komma sig att vi i Sverige, som vid skilsmässa har en lagstiftning som föreskriver bodelning, inte har motsvarande lagstiftning när man skiljs från sitt arbete.

Alltså, det som är juridiskt självklart, nämligen att en part i ett förhållande kan inte kasta ut den andre lottlös, om man tillsammans har bidragit till boets värden och tillgångar – är inte ens en fråga när det gäller att skiljas från sitt arbete

Den svenska lagstiftningen är i det närmaste unik när det handlar om att arbetsgivare kan säga upp anställda lättvindigt och utan kompensation.

Inom loppet av några veckor under hösten har förutsättningarna slagits i spillror för många arbetarfamiljer. Vi har många bland våra medlemmar på Volvo där båda riskerar att få gå från jobbet och kanske också från den nyköpta bostadsrätten eller villan. Taket i A-kassan innebär att inkomsten nära på halveras för en skiftarbetare. Då blir lånen för tunga.

När Nordeadirektören slutade sin anställning efter ett och ett halvt år utlöstes en fallskärmspension på 150 miljoner.  När en Volvoarbetare bryskt körs iväg från sitt arbete får han eller hon inte ett enda öre med sig.

Det här är fruktansvärt upprörande och utmanande Det som utmärkte klassamhället på brukspatronernas tid är sig mer än likt idag. Patronerna må ha bytt branscher, men arbetarföraktet är precis detsamma. Och det sipprar ner genom hela industriSverige, in i bolagsledningarna och ut på fabrikerna. Arbetarna ses utbytbara varor, en onödig kostnad som kan, och uppenbarligen får, avvaras vid första bästa tillfälle.

Idag demonstrerar vi mot de uppenbara klassorättvisorna. Men vi demonstrerar också för vår egen självaktning skull. Vi finner oss i detta!

Den finansiella härdsmältan har utlöst massvarslen inom Volvo och bakom det lurar ännu en fara. Vi kan misstänka, efter att ha lyssnat på höga Volvochefer, att det finns en strategi bakom att säga upp så många som möjligt från fasta anställningar – En chockdoktrin som innebär att utnyttja krisen för att i grunden ändra förutsättningarna. När det vänder uppåt i är det visstid och bemanning fullt ut. I ännu större grad än idag vill företaget göra oss till engångsartiklar. Jobben anpassas i högt tempo till detta ändamål, på de löpande banden blir de kortcykliga, enkla och monotona. Dessvärre har dörren för detta har öppnats i både lag och avtal.

Vår demonstration idag är därför också en stark uppmaning om att svensk fackföreningsrörelse måste bita ifrån och stänga den dörren.  Lagen om anställningsskydd måste förstärkas och ge starkare stöd för den enskilde när företagen inte tar sitt ansvar.

Vi kan hoppas att vår fackliga manifestation idag kan det vara den lilla snöboll som startar en lavin av fackliga och politiska aktiviteter över hela landet. För det är nu det behövs. Det är mycket som står på spel.

Det är nu vi ska visa att facket är en kamporganisation.

Det är nu medlemmarna har rätt att förvänta sig kraftfulla åtgärder.

Det är nu vi måste våga tänka längre än vanligt.

Jag ska avsluta med att våga tänka en sådan tanke.

Det går uppenbarligen att stifta undantagslagar för att rädda banker och finansinstitut. Det är av samhällsintresse sägs det. Är det inte en rimlig tanke att också kunna stifta en undantagslag för att rädda arbete. Det är också ett samhällsintresse, i högsta grad.  Alltså skulle följande korta tal vara fullt realistisk i riksdagen redan nästa vecka.

Fru Talman!

I den finansiella krisen kölvatten lurar massarbetslösheten. Den är förödande för den enskilde, för arbetarfamiljerna och för samhället.

Vi kräver därför ett rådrum för alla varsel om uppsägningar. Under rådrummet stiftas det en undantagslag på arbetsmarknaden som förbjuder uppsägningar under två års tid.

Under den tiden ska alla varsel i första hand lösas genom minskad arbetstid på arbetsplatsen. Kan företaget inte betala full lön ska staten betala mellanskillnaden, under förutsättning att det lokala facket ges full insyn i räkenskaperna och inflytande över hur arbetet ska organiseras.

Under de två år som rådrummet varar ska också en bred folkligt diskussion genomföras. Den ska handla om former för ägande så att människors behov och vilja ska styra vår framtid. I den diskussionen kommer frågan om ett gemensamt ägande av naturresurser och samhällsfunktioner att vara viktig, och även ett gemensamt ägande av banker och storföretag.

Fru Talman, vi har hållit kapitalisterna länge nog under armarna. Nu är det på tiden att vi börjar införa en demokrati som också omfattar ekonomins område och som tillvaratar arbetarnas värde och intressen.

Tack för ordet

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Jan Carlsson, Volvo Verkstadssklubb Umeå,

I pressen: SVD1,

Bloggare: JonasSjöstedt,

Dela

Jag har tidigare skrivit om hur Volvo Powertrain i Skövde på ett svinaktigt sätt avskedade tre arbetare. Nu visar det sig att det var en förtroendevald från Verkstadsklubben på plats som satte dit sina arbetskamrater. Han tog en skärmdump på Facebook av sina ”vänners” och medlemmars snack på nätet och gick sedan till företagsledningen med sitt ”bevis”.

Jag har varit med om mycket facklig svek. Från byråkrater i fackets ledning. Men detta är nog det mest sanslösa som jag varit med om. Öronen trillar av och ögonen faller bort.

Värre skitstövel har vi sällan sett.

.

.

Bollen ligger hos Metalls ledning

Ett svek nu är ett svek mot alla oss medlemmar

.

Jag vet inte hur facket i Skövde ser på det hela. Men eftersom man fram till i dag spelat med och varit mycket lågmält i sina kommentarer förväntar jag mig inte ett dyft.

Däremot är det uppenbart att bollen nu ligger hos Metalls ledning. Förut har dess ordförande Stefan Löfven sagt om affären att Volvo skämmer ut sig.  Nu gäller det att inte skammen ska hamna på hans eget bord. Dags för att omedelbart lyfta bakarna uppe på kontoret och agera. Först och främst för de tre som avskedats. Sedan gentemot förrädaren i våra egna led. En arbetskamrat  – och facklig representant – som springer med skvaller till en företagsledning för att inkassera lite beröm och en klapp på axeln – för att sedan få sina arbetskamrater avskedade . Han hör inte hemma i Metall.

Uteslut fähunden omedelbart!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo Powertrain, IF Metall

I pressen: SVD1,GP1,

Dela

Jag är fortfarande medlem i IF Metall. Om än som pensionär med en blygsam avgift och en blygsam aktivitet. Nu är det inte ett bullrande verkstadsgolv eller ett stormigt medlemsmöte som gäller. På sin höjd kallas vi till julkalas med kaffe och pepparkaka…

Men i mitt hjärta river det lika svårt som förr när jag ser min ordförande Stefan Löfven framträda. Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt förbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.

.

.

I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – att visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…

Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.

I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:

”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som a-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se a-kassan som en omställningsförsäkring.”

Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”Omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.

Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristigt försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller ett bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.

Med en hög A-kassa. Inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.

.

.

1:a maj demonstration – 1906 . Kaptensvägen vid Folkets Hus;

Tolvkanten, den röda bokhandeln i Malmberget.

,

Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg,  som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. För passande nog har Österberg samtidigt turnerat i media med samma budskap.  Nu är tragiken lika stor oavsett vem av de bägge det hela handlar om.

Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.

Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags för att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede.  Löfven måste dumpas. Han har säkert pensionsavtal så att han kan fortsätta med att leva i all välmåga…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Sven-Erik Österberg, IF Metall, Ungdomsavtalet, SAP

I pressen: SVD1,AB1,

Dela

I dag går Christer Gustavsson in på rännarbanan i tornerspelet om vem som ska bli socialdemokratins näste partiordförande. Han drar en lans för IF Metall:s Stefan Löfven och skriver i SvD att han ser denne som en vinnare med  ”det urstarka mandat” som krävs för att leda ”med stark inriktning på tillväxt, utveckling och en betydande insikt om behov och möjligheter i en ny internationell värld med globalt tänkande”.

.

.

Men redan senare i dag bryts denna från början så trubbiga lans av på mitten, när Löfvens fackförbund, utan ens motstötar och strid skriver under ett avtal om regelrätt lönedumpning med Teknikföretagen, Stål och Metall, SVEMEK, Gruvornas arbetsgivarförbund samt med Industri- och Kemigruppen.

Löfvens enda ”insikt” är att utan knot acceptera vad arbetsgivarna begär. ”Säg vad ni vill ha. Så får ni vad ni begär”. I går skrev jag att lägsta månadslön inom IF Metalls avtalsområde är 16 641 kronor. Det nya avtalet innebär att lönen lokalt kan dumpas för alla nyanställda som ännu inte fyllt 25 år. Avtalet ska gälla i ”högst ett år”. Men går att förlänga! I värsta fall får man bara ut 75 procent av lägstalönen, eller 12 481 kronor i månaden.

Det nya ”ungdomsavtalet” pressar naturligtvis ner lönerna på hela den svenska arbetsmarknaden. En bättre julklapp än vad arbetsgivarna ens vågat drömma om.

Stefan Löfven och hans IF Metall har dessutom satt sig väl tillrätta i  Maud Olofssons knä.

– Det är samma syn på företrädesrätten som Maud Olofsson har, säger en kritisk Jan-Olov Carlsson  från Volvo Lastvagnar i Umeå till LO-tidningen. Detta därför att de som jobbar med ”ungdomsavtalet” som grund ses som en egen turordningskrets. De kan vara kvar under hela kontraktstiden även om andra med längre anställningstid sägs upp. I en situation när avtalet är på väg att löpa ut samtidigt som företaget nyligen sagt upp folk och är på väg att återanställa ska de betraktas särskilt positivt och kan därför komma att gå före äldre anställda som annars skulle ha återanställts.

.

.

Stefan Löfvens ”mandat” är det dessutom inte mer ”urstarkt” än att han var på vippen att förlora den viktiga omröstningen när avtalet skulle säkras i den närmaste kretsen. När IF Metalls avtalsråd röstade i frågan blev det öppen strid. Ledningen kunde bara bärga en historiskt knapp seger med siffrorna 76 mot 71. Vad jag vet var det också första gången i modern tid som avtalsrådets många göteborgare reste ragg mot sin ledning och röstade nej…

Knappast det mest ”urstarka mandat” man kan ha. Hade IF Metalls många medlemmar fått diskutera förslaget ( som de inte fått se ) för att sedan rösta om det i god demokratisk ordning då hade Löfven ursäkert förlorat alla mandat som går att förlora…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, ”Ungdomsavtal”, Stefan Löfven,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,AB1,

Dela

Skarp uppmaning från 1 300 metallare

Avtalsrådet måste säga nej till avtalet

.

De fackliga gruppstyrelserna vid Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve uppmanar, i ett brev, IF Metalls avtalsråd att rösta nej till årets förhandlingsuppgörelse.

Gruppstyrelserna, har i dag efter alla uppsägningar, 1 300 metallare och har reagerat starkt mot den del i avtalet som rör förtursreglerna.

.

Bilden från fjolårets stora protestmöte vid Tuvefabriken mot uppsägningarna

.

IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarsidan innebär, bland annat, att arbetsgivarna kan undanta 30 procent av de uppsagda från återanställningslistan de första sex månaderna.

- Inför årets avtalsrörelse var hela fackföreningsrörelsen ense om att täppa till luckan i Las, som gör det möjligt för företagen att kringgå lagen genom att anlita bemanningsföretag, i stället för att återanställa. Nu skapas i stället nya luckor som ger möjlighet att runda Las, säger Tomas Johansson, en av de fyra gruppordförande som undertecknat brevet till avtalsrådet.

För att årets avtal ska gälla måste avtalsrådet, bestående av 150 representanter, samt IF Metalls förbundsstyrelse säga ja till det.

Avtalsrådet samlas till möte den 8 april.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Metallavtalet, Volvo Lastvagnar, IF Metall

I pressen: GP,

Dela

är över…

Som liten gällde det att ha rena kalsonger och nytvättade öron när man skulle till skoldoktorn.

I dag är det samma förmaning som tycks gälla för Saabs alla anställda  och alla andra som kan tänkas vara berörda. ”Det är dags att samla regeringen, ­oppositionen, myndigheter, företag och fack i arbetet för Saabs – och fordons­industrins – framtid”, manar Aftonbladets ledare. ”Det är inte tid att kasta paj”, säger Stefan Löfven från IF Metall som i går rest ner till Trollhättan.

Alla ställer de upp sig. Nytvättade och glada. Kanske också rena mellan bena. De lokala fackklubbarna och alla anställda sägs vara fulla med ”energi, optimism och framåtanda”. ”Vi västgötar är envisa och jag har hela tiden känt det här inne”, säger socialdemokraternas kommunalråd i Trollhättan Gert-Inge Andersson och tycker att det är mycket positivt att GM ger Saab en månads nådetid. Till och med Maud Olofsson säger sig hoppas på ett ”bra slutresultat”. Vad det nu är…

I sak handlar det om att Saabs tillgångar nu är ute på superrea. Allt ska bort. I parti och minut.

”Herre min Je”, skulle min gamla faster Jenny ha sagt…

Det är sorgligt och fasansfullt att se hur fackens reprepresentanter står där med nytvättade halsar och bjuder ut sig. Vad det verkligen så här ”Den sista striden” skulle utkämpas? I ”rörelsens” partiprogram från 1944 fanns det fortfarande kvar tankar om att de stora företagen skulle befrias från sina ägare:

”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

En liknande paragraf fanns länge kvar i Metalls stadgar. Under Göran Perssons tid med ordförandeklubban löstes de gamla programskrivningarna upp i en formlös och innehållslös ordmassa:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Den senaste (s)-kongressen gick ännu längre i sina praktiska beslut. Mona Sahlin öppnade alla dörrar för privatiseringar och vinstjakt även inom verksamheter som finansieras av skattemedel. Det som jag skrev i lördags är ännu mer aktuellt i dag:

I själva verket borde Saab omedelbart räddas från sina ägare!

Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar som kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik.

Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, IF Metall, regeringen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,AB4,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

Dela

«Please don’t shoot the piano player.

He is doing his best.»

Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…

– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.

Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.

Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.

I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.

Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:

”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”

Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.

Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:

Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.

Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.

När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.

I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.

Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.

IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för  en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje  och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…

Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. - Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.

Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet

I pressen:DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SVD4,ETC,

Dela