"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade IF Metall
Skarp protest mot Metallavtalet
3 Apr 10
.
Skarp uppmaning från 1 300 metallare
Avtalsrådet måste säga nej till avtalet
.
De fackliga gruppstyrelserna vid Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve uppmanar, i ett brev, IF Metalls avtalsråd att rösta nej till årets förhandlingsuppgörelse.
Gruppstyrelserna, har i dag efter alla uppsägningar, 1 300 metallare och har reagerat starkt mot den del i avtalet som rör förtursreglerna.
.
Bilden från fjolårets stora protestmöte vid Tuvefabriken mot uppsägningarna
.
IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarsidan innebär, bland annat, att arbetsgivarna kan undanta 30 procent av de uppsagda från återanställningslistan de första sex månaderna.
- Inför årets avtalsrörelse var hela fackföreningsrörelsen ense om att täppa till luckan i Las, som gör det möjligt för företagen att kringgå lagen genom att anlita bemanningsföretag, i stället för att återanställa. Nu skapas i stället nya luckor som ger möjlighet att runda Las, säger Tomas Johansson, en av de fyra gruppordförande som undertecknat brevet till avtalsrådet.
För att årets avtal ska gälla måste avtalsrådet, bestående av 150 representanter, samt IF Metalls förbundsstyrelse säga ja till det.
Avtalsrådet samlas till möte den 8 april.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Metallavtalet, Volvo Lastvagnar, IF Metall
I pressen: GP,
Saab- det räcker inte med rena kalsonger
2 Dec 09
Drömmen
är över…
Som liten gällde det att ha rena kalsonger och nytvättade öron när man skulle till skoldoktorn.
I dag är det samma förmaning som tycks gälla för Saabs alla anställda och alla andra som kan tänkas vara berörda. ”Det är dags att samla regeringen, oppositionen, myndigheter, företag och fack i arbetet för Saabs – och fordonsindustrins – framtid”, manar Aftonbladets ledare. ”Det är inte tid att kasta paj”, säger Stefan Löfven från IF Metall som i går rest ner till Trollhättan.
Alla ställer de upp sig. Nytvättade och glada. Kanske också rena mellan bena. De lokala fackklubbarna och alla anställda sägs vara fulla med ”energi, optimism och framåtanda”. ”Vi västgötar är envisa och jag har hela tiden känt det här inne”, säger socialdemokraternas kommunalråd i Trollhättan Gert-Inge Andersson och tycker att det är mycket positivt att GM ger Saab en månads nådetid. Till och med Maud Olofsson säger sig hoppas på ett ”bra slutresultat”. Vad det nu är…
I sak handlar det om att Saabs tillgångar nu är ute på superrea. Allt ska bort. I parti och minut.
”Herre min Je”, skulle min gamla faster Jenny ha sagt…
Det är sorgligt och fasansfullt att se hur fackens reprepresentanter står där med nytvättade halsar och bjuder ut sig. Vad det verkligen så här ”Den sista striden” skulle utkämpas? I ”rörelsens” partiprogram från 1944 fanns det fortfarande kvar tankar om att de stora företagen skulle befrias från sina ägare:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”
En liknande paragraf fanns länge kvar i Metalls stadgar. Under Göran Perssons tid med ordförandeklubban löstes de gamla programskrivningarna upp i en formlös och innehållslös ordmassa:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”
Den senaste (s)-kongressen gick ännu längre i sina praktiska beslut. Mona Sahlin öppnade alla dörrar för privatiseringar och vinstjakt även inom verksamheter som finansieras av skattemedel. Det som jag skrev i lördags är ännu mer aktuellt i dag:
I själva verket borde Saab omedelbart räddas från sina ägare!
Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar som kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik.
Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, IF Metall, regeringen
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,AB4,
Scania: Don’t Shoot the Pianist…
14 Maj 09
«Please don’t shoot the piano player.
He is doing his best.»
Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…
– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.
Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.
Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.
I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.
Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:
”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”
Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.
Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:
Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.
I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.
Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.
IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…
Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. - Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.
Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet
Göteborgs hamnarbetare slår tillbaka
12 Maj 09
Hamnarbetarna kontrar strejkbryteri
”Porten slår igen med en smäll”
Göteborg kallas ibland Sveriges port mot väster. I dess väldiga hamnanläggningar pulserar en stor del av landets in- och utflöde av gods. Men när Arbetarinitiativets Margaux Leduc besökte Skandiahamnen tidigt i måndags morse fick hon se att hamnarbetarna kan slå igen porten med en väldig smäll. De gigantiska hamnkranarna hade slutat att svinga sina enorma containerlaster. De kilometerlånga kajerna var öde på folk som under en söndag eftermiddag. Infarterna blockerades snabbt av köande tradare. Hamnarbetarnas truckar och bilar flockades i stället utanför Rivöbaren…
Strejken i går blockerade snabbt hamnens infarter
Margaux kom ut hit till ytterhamnarna på Norra älvstranden för en stunds diskussion med Hamnfyrans styrelsemedlem Erik Helgesson, samtidigt som förbundets medlemmar med en tvär tvåtimmars repressaliestrejk mot Hamnstyret lamslog all verksamhet.
”Bakgrunden till den här bestraffningen är att vi vägrats vara med i den förhandling om så kallad övertalighet som Hamnen nu sitter i tillsammans med Transport”, berättar Erik för Margaux. ”Detta trots att åttio procent av alla arbetare här i hamnen är medlemmar hos oss. Transport representerar bara ett fåtal av de arbetare som man vill säga upp”.
Tvåtimmarsstrejken i måndags var en fortsättning på den stridsåtgärd som Hamnarbetarförbundet tvingades att gå in i för några veckor sedan. För att minska det ekonomiska bortfallet för den enskilde medlemmen strejkade i då i genomsnitt 100 av förbundets medlemmar varje vardag under en vecka. 24 timmar var. Skälet var just att Göteborgs Hamn AB förhandlingsvägrat när det gällde turordningslistorna. Under denna konflikt använde sig Hamnstyret av två ”blixtarbetare” som strejkbrytare. En förlöpning som nu bestraffades med tvåtimmarsstrejken.
Under ett livlig meningsutbyte fick Magaux Leduc höra Eriks berättelse om hur hamnarbetarna här i Göteborg under decennier tvingats att försvara sin kämpande och demokratiska fackförening, både mot Göteborgs Hamn och LO-styret. Margaux kunde samtidigt förtydliga bilden av de sociala protesternas Frankrike. Även ”på franska” och trots fri strejkrätt är det ingen lättvindig historia att ta till strejkvapnet. Den svåra ekonomiska krisen tvingar även den franska och mycket mer brokiga fackföreningsrörelsen att använda sig av endast korta punktstrejker eller bara protestmöten efter jobbets slut. Det är framförallt i den offentliga sektorn som längre strejker iscensatts. Eller vid de företag där ägarna vill lägga ner produktionen och där de anställda alltså har allt att vinna och ingenting att förlora med mer drastiska metoder, som ockupationer eller ”boss-snapping”.
Under samtalet passerar många glada miner fikabordet. Hamnarbetarna har vridit om portlåset ordentligt och flera strejkvakter passerar fackexpeditionen och rapporterar att strejken är framgångsrik. Hamnen står still. Protesten har gått fram.
Margaux får se fackliga standar från andra länder. Symboler för internationell solidaritet.
Diskussionen på Hamnfyrans expedition avslutas med en internationell utblick. Erik är väl bevandrad med stridbarheten hos inte minst Marseilles hamnarbetare och visar en del fackliga standar från förbund i andra länder. De är placerade på hedersplats i styrelserummet och är symboler för den internationella fackliga solidaritet som ofta funnits mellan hamnarbetarna i olika länder. ”Vi vet att vi kan räkna med ett handfast stöd från arbetarna ibland annat Frankrike och USA. Där finns stor facklig stridbarhet”, understryker Erik.
Från Skandiahamnen fortsätter Magraux`s besök i arbetarnas Göteborg med en kopp kaffe på Bilbitens mysiga lilla lunchrestaurang ute vid Volvo Lastvagnars Tuvefabrik. Här är Tomas Johansson stamgäst och med vid bordet sitter också Christer Lindsjö. Bägge är de fackordföranden i två av IF Metalls lokala gruppstyrelser inne i verkstäderna. Nu ger de Marguax en bild av hur de tillsammans med fabrikens andra gruppstyrelser, trots politisk splittring, lyckats med att nå ut med en kompakt facklig protest mot företagets massvarsel. Inne i fabriken diskuteras nu hur man kan gå vidare. Hur kan alla Lastvagnars alla fackliga organisationer i landet samlas? Hur långt är medlemmarna beredda att gå? Kan man pressa IF Metalls ledning?
Margaux tillsammans med Tomas Johansson och Christer Lindsjö.
Margaux berättar om hur många arbetare i Frankrike försöker att flytta ut sina protester till befolkningen i stort. Hur de ständigt försöker vinna opinionen på sin sida. Vid lunchbordet diskuteras också Arbetarinitiativet och den gemensamma EU-valskampanj som nu är i gång mellan svenska och franska arbetare. ”En av våra huvudkandidater är fackordförande på en av Peugeots fabriker”, berättar Margaux för Christer, som själv är en av Arbetarinitiativets kandidater. Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, hamnstrejk, facklig kamp, Arbetarinitiativet, IF Metall, AB Volvo, Volvo Lastvagnar,
AB Volvo: Som en fältskär med slö kniv…
6 Maj 09
”Som en fältskär
med slö kniv…”
Pressen mot AB Volvos ledning och dess massvarsel bara växer. Budkavlen från Tuvefabriken med dess skarpa protest mot sina högsta chefer är nu åter i Umeå där 1 000 arbetare på ett fackligt medlemsmöte krävde att Leif Johansson och hans ledningsgrupp skulle dra tillbaka sina sanslösa varsel. Den framtida tryggheten var också i centrum. Med rungande bifall från det stora mötet krävde man garantier för att en komplett hyttfabrik ska vara kvar i Umeå.
Det är nog nu – dra tillbaka varslet!
Som en fältskär med slö kniv amputerar Volvoledningen bort personal och kompetens.
Vid de tre första varseltillfällena har varje förslag från IF Metalls viftats bort på ett okänsligt sätt.
Kassaflöde och kostnadsbesparingar har varit det enda ledningen haft för ögonen. I ord har man beklagat de personliga ödena men i praktiken har man utan tvekan genomfört uppsägningarna hårdhänt och utan förbarmande.
Men nu växer kritiken. Från verkstadsgolvet och det fackliga basplanet möts ledningen av en storm av protester. Den stora manifestationen på Tuve visade djupet av missnöjet.
Även bland aktieägare, ekonomiska bedömare och ekonomijournalister hörs kritiska tongångar mot Volvos styrelse. Aktieutdelningen på 4 miljarder kritiseras. Ledningens omdöme och verklighetsförankring ifrågasätts.
Det är nog nu! Vi kräver att företaget drar tillbaka det senaste varslet. Vi är beredda att förhandla kring lösningar i den kris vi befinner oss i, men vi tar inga diktat under utpressning.
Inse att vi vill företagets bästa. Det är våra jobb och vår framtid det handlar om.
Till ledningarna för AB Volvo och Volvo Lastvagnar AB säger vi:
- Dra tillbaka varslen!
- Behåll personal och kompetens för den kommande vändningen.
Om inte, förlorar ni helt förtroendet bland anställda, anhöriga och andra som är beroende av fabrikens framtid.
IF Metall Volvo Lastvagnar AB, Umeå
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, AB Volvo, Volvo, Umeverken, facklig kamp, IF Metall. Leif Johansson, Tuveverken
I pressen:
Andra bloggare:
Blev IF Metalls Olle Ludvigsson lurad av Volvo?
5 Maj 09
VÄRRE ÄN
WANJA?
”Volvofacken lurades att säga ja till en utdelning på 4 miljarder till aktieägarna”, hävdar nu Peter Thelin förvaltare på Zenithfonden. Han får stöd av riskkapitalisten Christer Gardell som vanligtvis vurmar för stora kassaflöden till ägarna.
Utspelen är en del av ett lågintensivt skyttegravskrig mellan AB Volvos olika ägare. ”Om en utdelning leder till att Volvo blir tvunget att låna för 10 procent eller mer för att finansiera den och kanske senare genomföra en nyemission är det bättre att ställa in utdelningen”, säger Thelin till Dagens Industri. Tidningen menar vidare att: ” redan inför stämman uttalade sig representanter för Folksam och Aktiespararna tveksamhet om det var rätt beslut att ge utdelning och Första AP-fondens ägarrepresentant Ossian Ekdahl ville att Volvo skulle behålla pengarna”. Storägaren i kulisserna, franska Renault, drev inte heller på. På hemmaplan hade den franska jättekoncernen , där staten har en stor aktiepost, tidigare i år avstått från egen utdelning…
Samtidigt som AB Volvo avskedar tusentals metallare får Olle Ludvigsson som EU-kandidat
och fackordförande ”tala ut” på fyra helsidor i företagets exklusiva magasin Globetrotter…
Volvofacken och då med dess mest tongivande representant, IF Metalls Olle Ludvigsson i spetsen, skulle ha blivit ”lurade” av styrelsen där investmentbolaget Industrivärden och därmed Handelsbanken sitter på alla viktiga stolar. Trots att AB Volvo för det första kvartalet i år skulle komma att redovisa ett negativt kassaflöde på 16 miljarder kronor och en nettoskuld på minus 45 miljarder kronor. Vilket ledde till att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor’s och Moody’s sänkte Volvos långsiktiga kreditbetyg.Trots detta drev styrelsen med sina tungviktare från sfären kring Handelsbanken igenom utdelningen. Bakgrunden var skäligen enkel. Volvos styrelseordförande Finn Johnsson sitter också i styrelsen för Industrivärden. Volvos VD Leif Johansson sitter samtidigt i styrelsen för SCA. På mandat av Industrivärden. Under 2008 gick denna ägarkrets in och köpte på sig stora poster med röststarka A aktier. Med 61.5 miljoner ”röster” är det bara huvudägaren Renault som väger tyngre på stämmorna. Herrar Johnsson och Johansson ville helt enkelt blockera Gardell och andra riskkapitalister från inflytande…
Men i och med börsens kollaps, när Volvos aktier störtdök, fick Industrivärden problem. Man hade köpt på sig aktier för lånade pengar. De hade kostat nära 6 miljarder och helt plötsligt blev värdet bara 2.5 miljarder. Investmentbolagets belåningsgrad försämrades drastiskt. Det naturliga hade varit att bolaget hade fått mer pengar från Handelsbanken. Men i stället valde man med sin frikostiga aktieutdelning att tömma AB Volvos kassakista.
Det är det här beslutet som IF Metalls Olle Ludvigsson försvarar. Han blev inte alls ”lurad”. Däremot vägde hans lojalitet med firma Thorsson&Johansson och deras mäktiga uppdragsgivare i sfären kring Handelsbanken, främst då familjen Fredrik Lundbergs bolagsgrupp, tyngre än hans lojalitet med sina medlemmar i IF Metall. Låt vara att det kan vara av godo att hålla många armlängders avstånd till Gardell och andra hasardspelare på börsen. Men varför ska Metalls medlemmar stå för kortsiktiga börsras i stället för stenrika Handelsbanken? Varför ska vi metallare betala i stället för mångmiljardären Fredrik Lundberg och hans familj?
Ludvigsson hävdar i Dagens Industri att han i februari var okunnig om hur illa det var ställt
med AB:s Volvos läge. Månader innan protesterade hans medlemmar mot massvarslen…
Nej, Olle Ludvigsson blev inte lurad. Till Dagens Industri säger han att:
”Det är en fördel för Volvo att ha långsiktiga stabila ägare, och de vill ha utdelning. I början av 2009, när styrelsen fattade beslutet, såg det inte alls lika illa ut och Volvo hade ett vinstrikt år bakom sig”
I milda ordalag kan det nog lugnt sägas att han far med osanning. När beslutet om aktieutdelningen fattades hade Volvo lagt sitt tredje massvarsel. Det kom 13 januari i år. Redan i november 2008 hade varslen alltså blivit outhärdliga för metallarna på företaget. Det var då IF Metall i Södra Västerbotten genomförde sin stora protestdemonstration. Kunde läget vara värre? När beslutet om de fyra miljarderna fattades hade Olle Ludvigsson dessutom alla röda siffror från företagets kassaflöden framför sig. Så tidigt som sista veckan före julen gick Ludvigsson runt med företagets exklusiva magasin Globetrotter på en runda genom Tuvefabriken och konstaterar att ”Den här nedgången är det värsta jag varit med om”. Pratet i dag om att det inte såg lika illa ut under senvintern är en efterhandskonstruktion. Så här skrev jag själv vid samma tid:
”En bra termometer, rakt in i bakändorna på de kapitalistiska ekonomierna, det är summan av alla leveranser från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar. I och med företagets globala närvaro kan man dessutom läsa av temperaturen marknad för marknad. Åkarnas förväntningar på kommande transporter, både på anläggningssidan, i närdistribution och i fjärrtrafiken visar tidigt vad som är att vänta också när det gäller konsumtionen. Säljs inga ”kommersiella fordon”, som det brukar heta, blir det heller ingen kommers.
För bara ett år sedan var marknaderna febriga. AB Volvos kunder stampade i kön med sina beställningar och företaget slog rekord både när det gällde leveranser och vinster. För att inte tala om alla tiders största rekord när det gällde utdelningen till aktieägarna.
Men det här årets första månad faller leveranserna brant. Det är glest med nya order. Temperaturen är så låg att man förstår att det är riktigt illa ställt med ”patienterna”. I jämförelse med i fjol halverades Volvokoncernens leveranser. Som då inte bara innefattar Volvos lastvagnar utan också franska Renaults och amerikanska Macks tunga fordon. Från 20 856 bilar i fjol till 10 232 bilar i år. För övrigt en störtdykning i samma hastighet som för hela den japanska exporten.
Den ekonomiska recessionen är nu definitivt global. Märkbart är att försäljningen på Nordamerika fortsätter sin nergång . Under januari minskade leveranserna med hela 67 procent jämfört med i fjol och vi ska ha i minnet att denna marknad redan då var inne i ett fall.
Kreditinfarkten har blivit global. Överallt har mängder med länder och dess regeringar tvingats att mata glupska banker och försäkringsbolag med ständigt nya pengar eller lättvindiga krediter. I Asien sjönk Volvos leveranser med 40 procent. I Sydamerika med 35 procent. I Europa var det totalt 54 procents minskning i januari i jämförelse med samma månad i fjol. Nuförtiden redovisar producenterna av tunga fordon bara sina faktiska leveranser. Orderingången är i dagsläget långt sämre.
De svarta siffror som ändå sticker ut mest gäller en särredovisning för Östeuropa. Här har Volvo på samma sätt som Scania, Man, och Mercedes glatt sig åt nya tillväxtmöjligheter. Nordamerika och Västeuropa har kallats för ”mätta” marknader. Där är det i stort sett bara en förnyelse av lastbilsparkerna som gäller. Medan Östeuropa efter sammanbrottet för Sovjetunionen och liberaliseringen av ekonomin har varit en ny och mycket ”hungrig” samt växande totalmarknad. Volvo har satsat stort och invigde så sent som i förra månaden en ny monteringsfabrik i ryska Kaluga. Invigningsfesten kom naturligtvis av sig i och med det ras som samtidigt kom på den nya ryska ”hemmamarknaden”. Lite snopet med alla blänkande nyoljade maskiner och all modern monteringsutrustning. Allt satt på plats bara för att nu hamna i den stora malpåsen. Inte minst för de nyanställda ryska arbetarna som anställts och klätts upp i nya, eleganta arbetskläder. När ”tsunamin från Wall Street” väl nått till Östeuropa är det höga vågor som slår in. Här får AB Volvo sin största minskning globalt sett, med hela 78 procent. Inte så konstigt om man vet att en rysk åkare i dagsläget måste ligga ute med 30 procents ränta när han tar en kredit för en ny vagn. På bara lite drygt tre år ska han utöver bränsle, löner och övriga omkostnader också köra ikapp banklånen.
För regionen i sin helhet sjönk tillväxten i fjol från 5.4 procent 2007 till 3.2 procent. I år blir det ingen tillväxt alls. Det mest troliga är i stället snabbt krympande ekonomier. Recessionen har nått fram till nyliberalismens ”Vilda Östern”. Eller “The New Europe” som Bush så passionerat kallade sina nya bundsförvanter…”
Det alla anställda visste – och tidigare anställda som jag själv – det visste också Ludvigsson. Men det är viktigt att Olle Ludvigssons roll inte görs till en enkel personlig moralfråga. Om han som person är bra eller dålig.
I EU-valet driver Ludvigsson en påkostad personvalskampnj. Bland annat med denna stora
manet till jackmärke. Här har en metallare valt att kryssa bort honom….
På samma sätt som när det gäller Wanja Lundby Wedin. För i grunden handlar deras svek mot medlemmarna om politik och om de privilegier som ledningen inom arbetarrörelsen har tillskansat sig och som de flesta i LO:s tongivande kretsar ser som något helt naturligt. Olle Ludvigsson jobbade några år som metallare. Sedan 1981 har han arbetat fackligt på heltid. I hela tjugoåtta års tid har han alltså inte delat sina arbetskamraters vanliga vedermödor och omklädningsrum. I stället har han umgåtts med andra heltidsanställda förtroendevalda eller delat armsvett med Leif Johansson och andra i näringslivets elit. I nära två decennier har han varit representerad i Volvos olika styrelser. Genom styrelseuppdragen har han ofta haft en inkomst dubbelt så stor som sina medlemmar. Självklart gör detta att man får dubbla lojaliteter. Ludvigsson är inte sämre eller bättre än någon annan i IF Metalls ledning. Alla jag känner tycker att han som privatperson är trevlig och hygglig mot andra. Men lojaliteten med AB Volvos styrelse, som bygger på decennier av ömsesidigt förtroende, samt givetvis egna arvoden, gör att man lätt trampar fel. Nu när Ludvigsson, vid 60 års ålder, lämnat Volvo för en roll som socialdemokratisk kandidat i EU-valet, får han exempelvis som tack fyra helsidors gratis valpropaganda i företagets exklusiva personaltidning Globetrotter. Sensmoralen är uppenbar: ”Om du kliar oss på ryggen, kliar vi dig tillbaka”. Enklare än så kan det inte bli.
Christer Lindsjö är i EU-valet den självskrivne motkandidaten till Ludvigsson.
Både när det gäller ”Wanja” och ”Olle” handlar det inte om att bara byta ut en förtroendevald mot en annan. Det handlar om att byta politik och om att avskaffa alla privilegier för den fackliga eliten. I Göteborg är då Christer Lindsjö, montör på Volvo Lastvagnar sedan 35 år tillbaka, i EU-valet en självklar motkandidat till Olle Ludvigsson. Lindsjö är gruppordförande på Tuvefabriken och har på samma sätt som Ludvigsson arbetat fackligt och politiskt nära nog hela sitt vuxna liv. Han har arbetat för Socialistiska Partiet och slitit år efter år för att få sin egen fackförening mer demokratisk och kämpande. Men har aldrig tjänat ens en krona på detta engagemang. I EU-valet är han kandidat för Arbetarinitiativet. Den kampanj som fått stöd bland annat av Gruvfyrans ordförande Tomas Nilsson och Gruvtolvans Harry Rantakyrö. Ordföranden för fackliga organisationer som i Norrbotten har samma tyngd som Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. Som exempel för hela arbetarrörelsen har deras klubbar på sina medlemsmöten beslutat att styrelsearvoden från LKAB ska tillföras fackföreningen. En ståndpunkt som självklart delas av Christer Lindsjö när det gäller alla styrelsearvoden som tillfaller medlemmarna i Volvo Verkstadsklubb.
Här kan du läsa mer om: ARBETARINITIATIVET.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Olle Ludvigsson, Arbetarinitiativet, Wanja Lundby Wedin,
Leif Johansson utbuad av sina arbetare…
30 Apr 09
Ingen bra dag för Leif…
Gårdagen blev inget vidare för Leif..
Ändå hade han en så bra idé när han vaknade. Leif Johansson, VD för AB Volvo. Arbetarprotesten i fabriken ute i Tuve hade på tisdagen hörts vida omkring ute i landet och nu gällde det att ”dämma i bäcken”. Därför skulle han själv ”ta tjuren vid hornen”. Ge sig ut på verkstadsgolvet och samla folket där till ett informationsmöte med en öppen frågestund. Han skulle visa verkligt ledarskap. Han skulle vinna personalen för sin syn. Sagt och gjort. Produktionsledarna fick i ilfart samla ihop tusentalet anställda till en nästan tom verkstad. En lastbil med flak och mikrofon kördes in och i bara farten hängde Verkstadsklubbens gamle ”blå eminens” Olle Ludvigsson med till mötet. Fast han egentligen lämnade sin post redan i vintras…
Men sedan gick det mesta snett. När Leif gjorde entré i verkstan buade och visslade folk. Inte lyckades han heller vända vinden när han pedagogiskt förklarade det dystra produktionsläget. Arbetarna var redan klara över detta. De visste att företaget nu tvingats att leva med en historiskt låg orderingång. Men argumentet tog helt enkelt inte skruv. För det folket i verkstan inte hängde med på var något helt annat. Ingen förstod varför ledningen bränt alla pengar under de goda åren. Hur den sammanlagda aktieutdelningen under bara ett par år hade fått rasa iväg till den svindlande summan på 35 miljarder kronor. Varför hade inte ledningen ”sparat i ladan”?
Mötet blev en flopp och assistenten Olle Ludvigsson gick runt och muttrade besviket: ”Det är aldrig lyckat det här med att blanda in media i förhandlingar…”. Det var det inte heller. Inte för den mäktige Leif som nu hade blivit utbuad av sin egen personal. Inget vidare. Inget starkt ledarskap.
Protesterna fortsatte i stället med att 3-400 arbetare tillsammans med IF Metalls sex lokala gruppstyrelser tog sig ut till AB Volvos högkvarter som hukar i bergen ute i Torslanda. Där ruvar Leif Johansson och hans ledningsgrupp i vad som en gång i folkmun kallades Pehrstorp eller Örnnästet. En luxuös betongbunker med panoramautsikt över alla de kvadratkilometer som nu helt domineras av Volvo PV:s alla anläggningar. Bunkern sprängdes en gång in i bergen av Volvos gamle chef Pehr G Gyllenhammar. I går bevakades den av extrapersonal från Securitas som någon timma innan uppvaktningen lite diskret tog sin in på baksidan. Bra med lite extraresurser ifall arbetarna skulle ”börja prata franska”…
Nu nöjde sig de uppvaktande arbetarna denna gång med att ”prata svenska”. Även om Tomas Johansson från en av gruppstyrelserna dagen till ära hade inskaffat en äkta fransk basker…
Tomas Johansson hade dagen till ära skaffat sig en fransk basker
”Dra tillbaka varslen eller avgå” var huvudkravet i IF Metalls namninsamling som nu skulle överlämnas. Men Leif ville inte fortsätta med att försöka visa ledarskap och ta en konfrontation med sina anställda inför all media. Hans ”agenda” tillät ingen närvaro meddelande presschefen Mårten Wikforss. Han hade gjort sitt inne på Tuve. Men Wikforss tog ändå artigt och belevat emot de digra namnlistorna.
Daniel Kristoffersson kunde berätta att nära nog hundra procent av de anställda hade ställt sig bakom gruppstyrelsernas utmaning av ledningen. Dessutom kunde han läsa upp en bejublad hälsning från IF Metall i Umeå. En hälsning som visade att Leifs försök ”att dämma i bäcken” slog slint:
“Vi stöder ER!
IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå skickar idag en hälsning till alla anställda på Tuvefabriken som protesterar utanför Volvos huvudkontor.
Vi och våra medlemmar skulle gärna ha deltagit i protesten tillsammans med er. Företagets felaktiga diagnos – att amputera bort personal och kompetens på våra fabriker i Umeå och Göteborg måste få ett slut och mötas med starka protester.
En enad kamp från alla Volvos fabriker verkar idag vara den enda medicin som biter på Volvoledningen.
Allt stöd till er idag och vår gemensamma kamp till försvar för våra jobb.”
IF Metall Volvo Umeå
GuPe
Starka applåder mötte Daniel Kristoffersson när han läste upp hälsningen
från IF Metall i Umeå.
Christer Lindsjö tyckte att Leif Johansson vek ner sig när han
inte själv vågade möta IF Metalls uppvaktning
Bert Eriksson menade att hälsningen från kamraterna i Umeå värmde
lika mycket som vårsolen…
Dennis Olsson underströk än en gång det självklara i att pengarna tar
slut om man delar ut allt till aktieägarna
Dan Holmström och Kent Boström ansåg att Leif Johanssons gästbesök
på fabriken blev en riktig flopp
Nej, för Leif Johansson blev inte gårdagen som han tänkt. Vi får se om ”en enad kamp från AB Volvos alla fabriker” kan bli möjlig framöver. ”Det är bara enighet som ger styrka” är den gamla paroll som gång på gång var med i Tuvearbetarnas protester. Tänk om? Tänk om IF Metall:s och LO:s ledningar öppnat alla fördämningar inför morgondagens I maj med en politisk strejk i dag mot varselekonomin, bonusdirektörerna och deras regering. Ännu så länge ”otänkbart” för de flesta. För ”franskt”. Men en gång bottnar även tålamodet för svensk arbetarklass. Tuvearbetarnas skarpa protest kan bli vårens fackliga stormsvala. Att LO-tidningen och Dagens arbete på nätet tiger om protesten samtidigt som Aftonbladet bara kan berätta om att Wanja Lundby Wedin fortsätter att klamra sig fast vid sina styrelseuppdrag säger allt om det verkliga tillståndet för svensk arbetarrörelse. ..
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Volvo, Massvarsel, Tuveprotest
Vreden på Volvo
24 Apr 09
KITTELN HAR
KOKAT ÖVER…
Leif Johansson, AB Volvos VD, klagar i dag över det kärva läget och miljardförlusterna årets första kvartal. Han beklagar också alla nerskärningar när det gäller personalen och att försöken att hitta ”konstruktiva lösningar” med IF Metall inte har gått i lås.
Självklart har de inte ”gått i lås”. Eftersom han bryskt avvisat de förslag som kommit från företagets verkstadsklubbar. Det är han som har nyckeln och vägrar att vrida om låset. Bättre vore om han beklagade sig över de 35 miljarder som de senaste åren har fått strömma över till aktieägarna i utdelningar.
Innanför verkstadsgrindarna växer bitterheten och vreden över den egna företagsledningen. Nu har kitteln kokat över. Så här säger Dennis Olsson och Christer Lindsjö från gruppstyrelserna på Tuve i Göteborg till Göteborgsposten:
Vi kan inte berätta vad som sägs där inne. Det är åtalbart. Alla är oerhört upprörda. De som borde varslas är den inkompetenta företagsledningen som får bonusar och fantasilöner. Förtroendet är i botten. Samtidigt som företaget ger aktieägarna fyra miljarder kronor så kastar de ut resursen, de sparkar ut arbetarna. Inte en krona satsas på oss. Det är en fruktansvärd stämning. Proppen har gått ur.
Christer Lindsjö, Dennis Olsson och Håkan Johnsson berättar om vreden inne på fabriken…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Volvo, Leif Johansson, ekonomi, IF Metall
Volvos Vidriga Varsel
23 Apr 09
Volvos
Vidriga
Varsel
Under många långa decennier satt budskapet om att ”Volvos Värde Varar” bra i munnen. Nu smakar rubriker som ”Volvos Vidriga Varsel” eller ”Volvo Varslar Värst” bättre. Det är bara Leif Johansson som kan fortsätta att se glad ut. Volvoaktiernas värde har ökat rejält.
AB Volvo delar sitt varumärke med amerikanska Volvo PV. Vi vet hur Ford har rattat personvagnarna rakt ut i öknen. Samtidigt som konsumenterna ville ha miljöbilar gav man sig ut i ett Safarirally med sin satsning på dyra och bensintörstiga stadsjeepar som naturligtvis körde fast i marknadens dyner och sandstormar. AB Volvo tävlar nu med Fords bossar i Detroit om att skita ner det egna varumärket.
När bildirektörerna i USA skulle ta sig till kongressförhören för att tigga om förmånliga miljardlån från staten – blev de utsatta för spott och spe från hela det amerikanska samhället. De var så enfaldiga att de valde att flyga från Detroit ner till Washington med sina exklusiva, svindyra jetflygplan. Smäleken blev så svår och genant att de vid nästa kongressutfrågning, fick hålla sig på jorden och bila ner till huvudstaden i företagets egna bilar.
Leif Johansson och de andra lackskorna i AB Volvos styrelse lever så högt upp i det blå att de inte lärde sig ett skvatt av denna PR-katastrof. Inte nog med att de under de senaste åren först har tömt det egna bolagets kassa på 35 miljarder i utdelning till lystna aktieägare – samtidigt som de lagt varsel efter varsel för de metallare i företaget som skapat alla dessa värden. Mitt i opinionsstormen mot alla bonussvinerier deklarerade de dessutom stolt att de nu gjort klart med ett generöst bonusprogram för flera hundra av de egna cheferna. Men trots brända fötter av all hånfull kritik och ett tillfälligt stopp för bonusfyrverkeriet valde man att ligga kvar med beställningen på två nya exklusiva privata jetflygplan till den hangar på Säve flygfält som de delar med Ericsson. Samtidigt som man spottade sina anställda rakt i ansiktet med ett nytt varsel. Ett vidrigt varsel som i dag fick ett fräscht svar av IF Metalls verkstadsklubb vid Umeverken:
Far och flyg!
Uppsägningar för somliga, nya privatjet för andra. Priset för Volvodirektörernas nya flygplan motsvarar att 2000 anställda kunde gå kvar med full lön och kompetensutvecklas för framtiden… Mitt i denna turbulens landar nyheten om att Volvo köpt två nya jetplan för direktörernas resor. Två helt nya plan fastän de tidigare två planen bara hade några år på nacken… Volvos ledning är bildligt och bokstavligt uppe och flyger i det blå. Det är så anmärkningsvärt att det är svårt att hitta ord för en kommentar.
En kommentar kan vara på sin plats. IF Metallklubben har gjort en snabb överslag om vad dessa två nya jetplan istället skulle kunna ge för positiva effekter för de anställda i produktionen. Pengarna som planen kostar skulle räcka till att dra tillbaka varsel och uppsägningar för 2000 metallare och betala lönerna för dessa under 1 års tid…
De två Falcon 7X som styrelsen beställt bara för att de inte orkar åka egen limousine från Hisingen till Landvetter i Göteborg tillhör de mest exklusiva affärsflygplanen på marknaden. Här ska nära en miljard av företagets pengar gå upp i rök…
Moderaternas Fredrik Reinfeldt är smart nog att utnyttja AB Volvos PR-mässiga kraschlandning till att motivera varför hans egen regering valt att bara se på när den svenska fordonsindustrin slutar att rulla:
- När företag som i många år gått med vinst gör aktieutdelningar och samtidigt ställer krav på att vi med skattemedel ska gå in och täcka kostnader för den löpande verksamheten, då går det inte ihop för mig. Då kan jag ha synpunkter på att man inte använt en del av de pengarna man delade ut, säger han syrligt.
Här får han in en hård spark på taskarna också på socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Den som träffas hårdast är mångårige ordförande för Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson. Numer i skepnad som arbetarrörelsens ”fackliga dragplåster” i EU-valet där han är andre namn på partilistan. I ett val där han manar till ”nationell samling” och säger sig vilja inte bara representera facken utan också ”i Bryssel värna industrins intressen”.
Ludvigsson sitter på så många stolar samtidigt att han inte ens i spagat kan nå fram till alla på en gång. Som Verkstadsklubbens, alltså sina egna medlemmars representant i AB Volvos styrelse, röstade han för den senaste miljardrullningen till aktieägarna. Vid en liknande tur i Scanias styrelse röstade däremot hans fackliga kollegor nej till en utdelning. Ludvigsson är dessutom en av arkitekterna bakom Metalls uppmärksammade lönesänkningsavtal. I förhandlingar med Ford lyckades han och Verkstadsklubben i Göteborg till en del förbättra det nationella ramavtal som slöts. Ett avtal som AB Volvo däremot vägrar att kopiera. ”Pengarna har gått till aktieutdelningar ” efter styrelsebeslut som välsignats av Ludvigsson. Han har helt enkelt blivit blåst av Leif Johansson som blott och bart tänker på att Värdet på Volvos aktier ska Vara.
Ludvigssons dilemma är detsamma som gäller för hela eliten i arbetarrörelsen. I retoriken angriper de girigheten hos de värsta kapitalisterna och kritiserar kortsiktigheten hos regeringen Reinfeldt. Men i verkligheten är de inte beredda till ett verkligt uppbrott från det liberala marknadssystem som håller på att bryta samman. Deras egna navelsträngar är en del av kapitalismens blodomlopp. Genom den avskyvärda praxis, som Metall tillämpar, så tillfaller exempelvis inte arvoden från de förtroendevaldas styrelseuppdrag i företagen de egna klubbkassorna. År efter år har exempelvis då Olle Ludvigsson inkasserat en månadslön som är dubbelt så stor som den som betalas ut till de medlemmar som valt honom. Ett system som i längden naturligtvis korrumperar även den bästa människan i världen…
I tidningen ”Aktuellt i Politiken” som är det socialdemokratiska partiets livorgan talar man om Olle Ludvigsson som ett ”fackligt dragplåster” i EU-valet. Men är han verkligen det? När han som på bilden här svidat om för ett av sina många styrelsesammanträden för AB Volvo har han snarast fungerat som ”en munkavle på medlemmarna”.
I EU-valet finns det däremot arbetarkandidater som står för en liten spirande facklig motståndsrörelse mot nyliberalismen. De finns på Arbetarinitiativets valsedel. Vill du veta mer. Klicka här: ARBETARINITIATIVET.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt, Volvo, SAAB, AB, Volvo, Umeå Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, IF Metall
I pressen:AB1,AB2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,
Andra bloggare:RodaMalmo,Svensson,Alliansfritt Sverige,Jinge,Spanbinge,Proletärbella,Trotten,
Umeå: En liten snöboll kan starta en lavin…
30 Nov 08
k
Jan-Olov Karlsson, vice ordförande för Volvo Verkstadsklubb i Umeå talar vid Stormötet på Rådhustorget 29.11.08
Fotograf Eva P Jonsson
Arbetskamrater,
fackliga vänner,
Umeåbor!
Volvo har, som ni alla vet, på kort tid varslat 520 arbetare på vår fabrik. Inga tjänstemän är berörda. Till det ska vi också lägga 100-talet visstidsanställda som måste sluta. Det är mer än var fjärde arbetare.
Från första dagen hade klubben ett förslag till åtgärdsprogram för att minimera antalet varslade.
- Vi har krävt olika former av äldreavgångar – Nej, svarar företaget, vi har inte råd
- Vi har krävt erbjudande om frivilligavgångar med ett generöst avgångsvederlag – Vi har inte råd, upprepar företaget
- Vi har krävt utbildningsinsatser – Vi har inga pengar för sådant, ekar företagets svar
- Vi har föreslagit arbetstidsförkortning, t.ex 6 timmarsskift för att dela på jobben – men företaget är bara intresserade om det inte kostar något för bolaget.
Kan någon förstå hur ett företag med en vinst på över 30 miljarder kronor de senaste tre åren, inte har en enda krona över för att bidra till en rimlig lösning på den kris som drabbar oss.
Det är till aktieägarna som man ska säga att det just nu inte finns pengar.
– Tyvärr, det blir ingen aktieutdelning eftersom vi måste använda pengarna till en väl tilltagen, men ändå rimlig engångskostnad för omstrukturering. Vi måste nämligen ta vårt arbetsgivaransvar för dem som har jobbat ihop vinsterna, dem vars dagliga fysiska arbete bidragit till Volvos storhet och styrka. Men hör vi Volvoledningen säga så? Nejdå.
En av anledningarna till att vi demonstrerar idag är alltså att
Vi kräver att Volvo och andra vinstrika företag ska ta sitt ansvar. Det är deras skyldighet, det är deras förbannade skyldighet mot de anställda.
Initiativet till dagens demonstration togs på vårt fackmöte för en tid sedan. Mötet samlade långt över 1000 medlemmar, kanske 13-1400.
Inför mötet hade en spontan namninsamling på några få dagar fått ihop närmare 1400 namnunderskrifter. Missnöjet med hur Volvo behandlar sina anställda är genuint.
En medlem ställde en fråga på mötet:
– Hur kan det komma sig att vi i Sverige, som vid skilsmässa har en lagstiftning som föreskriver bodelning, inte har motsvarande lagstiftning när man skiljs från sitt arbete.
Alltså, det som är juridiskt självklart, nämligen att en part i ett förhållande kan inte kasta ut den andre lottlös, om man tillsammans har bidragit till boets värden och tillgångar – är inte ens en fråga när det gäller att skiljas från sitt arbete
Den svenska lagstiftningen är i det närmaste unik när det handlar om att arbetsgivare kan säga upp anställda lättvindigt och utan kompensation.
Inom loppet av några veckor under hösten har förutsättningarna slagits i spillror för många arbetarfamiljer. Vi har många bland våra medlemmar på Volvo där båda riskerar att få gå från jobbet och kanske också från den nyköpta bostadsrätten eller villan. Taket i A-kassan innebär att inkomsten nära på halveras för en skiftarbetare. Då blir lånen för tunga.
När Nordeadirektören slutade sin anställning efter ett och ett halvt år utlöstes en fallskärmspension på 150 miljoner. När en Volvoarbetare bryskt körs iväg från sitt arbete får han eller hon inte ett enda öre med sig.
Det här är fruktansvärt upprörande och utmanande Det som utmärkte klassamhället på brukspatronernas tid är sig mer än likt idag. Patronerna må ha bytt branscher, men arbetarföraktet är precis detsamma. Och det sipprar ner genom hela industriSverige, in i bolagsledningarna och ut på fabrikerna. Arbetarna ses utbytbara varor, en onödig kostnad som kan, och uppenbarligen får, avvaras vid första bästa tillfälle.
Idag demonstrerar vi mot de uppenbara klassorättvisorna. Men vi demonstrerar också för vår egen självaktning skull. Vi finner oss i detta!
Den finansiella härdsmältan har utlöst massvarslen inom Volvo och bakom det lurar ännu en fara. Vi kan misstänka, efter att ha lyssnat på höga Volvochefer, att det finns en strategi bakom att säga upp så många som möjligt från fasta anställningar – En chockdoktrin som innebär att utnyttja krisen för att i grunden ändra förutsättningarna. När det vänder uppåt i är det visstid och bemanning fullt ut. I ännu större grad än idag vill företaget göra oss till engångsartiklar. Jobben anpassas i högt tempo till detta ändamål, på de löpande banden blir de kortcykliga, enkla och monotona. Dessvärre har dörren för detta har öppnats i både lag och avtal.
Vår demonstration idag är därför också en stark uppmaning om att svensk fackföreningsrörelse måste bita ifrån och stänga den dörren. Lagen om anställningsskydd måste förstärkas och ge starkare stöd för den enskilde när företagen inte tar sitt ansvar.
Vi kan hoppas att vår fackliga manifestation idag kan det vara den lilla snöboll som startar en lavin av fackliga och politiska aktiviteter över hela landet. För det är nu det behövs. Det är mycket som står på spel.
Det är nu vi ska visa att facket är en kamporganisation.
Det är nu medlemmarna har rätt att förvänta sig kraftfulla åtgärder.
Det är nu vi måste våga tänka längre än vanligt.
Jag ska avsluta med att våga tänka en sådan tanke.
Det går uppenbarligen att stifta undantagslagar för att rädda banker och finansinstitut. Det är av samhällsintresse sägs det. Är det inte en rimlig tanke att också kunna stifta en undantagslag för att rädda arbete. Det är också ett samhällsintresse, i högsta grad. Alltså skulle följande korta tal vara fullt realistisk i riksdagen redan nästa vecka.
Fru Talman!
I den finansiella krisen kölvatten lurar massarbetslösheten. Den är förödande för den enskilde, för arbetarfamiljerna och för samhället.
Vi kräver därför ett rådrum för alla varsel om uppsägningar. Under rådrummet stiftas det en undantagslag på arbetsmarknaden som förbjuder uppsägningar under två års tid.
Under den tiden ska alla varsel i första hand lösas genom minskad arbetstid på arbetsplatsen. Kan företaget inte betala full lön ska staten betala mellanskillnaden, under förutsättning att det lokala facket ges full insyn i räkenskaperna och inflytande över hur arbetet ska organiseras.
Under de två år som rådrummet varar ska också en bred folkligt diskussion genomföras. Den ska handla om former för ägande så att människors behov och vilja ska styra vår framtid. I den diskussionen kommer frågan om ett gemensamt ägande av naturresurser och samhällsfunktioner att vara viktig, och även ett gemensamt ägande av banker och storföretag.
Fru Talman, vi har hållit kapitalisterna länge nog under armarna. Nu är det på tiden att vi börjar införa en demokrati som också omfattar ekonomins område och som tillvaratar arbetarnas värde och intressen.
Tack för ordet
Synpunkter: gotekilden@gmail.com
|Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Lastvagnar, Umeåuppropet, finanskris, Förstatliga Volvo
Senaste kommentarer