.

I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.

.

.

Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.

Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.

.

När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul.  De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.

.

.

Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.

.

FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.

Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.

Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som  brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.

Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.

.

.

Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.

.

När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol  (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) !  För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…

När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien  (Mossad?)…

Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.

USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade  Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.

Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…

.

.

Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.

Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på

ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.

.

Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.

Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.

.

.

Drusernas ledare Walid Jumblatt,  till vänster,  har brutit med sin

med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.

.

Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.

Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister  och utsågs i dag till  Hariris efterträdare.

Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.

För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla.  Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.

.

.

Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar

mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:

”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…

.

En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…

USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,SVD2,DN7,

Dela

Dra tillbaka

lögnen!

I fredags antog socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) ett uttalande ”angående situationen i Gaza”. Ett avsnitt berörde jag i en tidigare blogg. Men ännu ett stycke måste uppmärksammas eftersom man här planterar en uppenbar lögn om den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah. Där påstås utan minsta tvekan att de raketer, som dagen innan avfyrades från södra Libanon mot Israel, att de hade skickats i väg av Hizbollah:

”Hamas och Hizbollah måste omedelbart stoppa attackerna mot Israel”

Politiskt är anklagelsen lika explosiv som en missil från Israels F16-plan. Om vi nu ska ta Mona Sahlin och hennes statsministerambitioner på allvar. I hennes innersta krets finns dessutom Jan Eliasson, förmodligen tilltänkt att återkomma i rollen som utrikesminister. I detta sammanhang är det ingen liten sak att våga slunga ut detta påstående. Inget misstag, ingen slarvig skrivning, utan ett diplomatiskt budskap.

Här skriver israeliska barn sina ”fredsbudskap” på de missiler som sedan skickades

mot libaneserna under sommarkriget 2006…

I det drama som nu utspelar sig i Gaza är det många religiösa och militära bärsärkar på högerkanten i Israel som gärna siktar in sig på Syrien och Iran och vill ge dessa bägge länder en stor del av ansvaret för att Hamas och Hizbollah överhuvudtaget existerar. De hoppas på ett ”Fortsättningskrig” efter fullgjort värv på Gazaremsan – där de kan gå ut i ett förnyat krig mot Hizbollah och samtidigt skicka sina bombplan och missiler mot mål i ”terrorismens hemländer”, alltså Syrien och Iran. Eventuella raketanfall från Hizbollah skulle de se som en gåva från Jahve. Ett något så när legitimt skäl att ge sig in i ännu ett nytt ”försvarskrig”.

Ingen gudagåva

Problemet är att de inte välsignats med en sådan gåva. Hizbollah, som nu ingår i den libanesiska regeringen, förnekar att dess milis varit aktiv vid sina avfyringsramper. FN.s observatörer och den reguljära libanesiska armén håller med. Israels nuvarande militärt ansvariga instämmer. Israel Defence Forces, IDF, anser inte heller att det är Hizbollah som ligger bakom de fyra raketer som skapade oro i landets gränsområden. De är helt upptagna med sin insats i Gaza och behöver för tillfället inga svepskäl för ett nytt krig i norr. IDF menar i stället att det är någon av de palestinska organisationerna i Libanon som har ansvaret.

”Arabisk raket”

Ett mer förnuftigt och logiskt påstående kommer från Sami Moubayed, som är chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine. Han hävdar att det mesta pekar på att det är Saudiarabien som ligger bakom det hela, via sina proselyter i södra Libanon. Den wahabistiska diktaturen i Riyadh var mycket bitter över utgången av Israels krig mot Libanon sommaren 2 006 . Kung Abdullah och hans hov hade hoppats på att arvfienderna i det shiitiska Hizbollah skulle förgöras av den mindre ( i sak ) arvfiendens bomber. I samband med de väpnade inre konflikterna i Beirut under maj 2008 föddes så en rival till Hizbollah. Den ”Arabiska islamistiska motståndsrörelsen” som sa sig ha en ”arabisk agenda”, underförstått i motsättning till Hizbollahs starka band med Iran. Den leds av en arabisk shiit, Sayyed Mohammad Husseini, och proklamerades i den saudiska TV-kanalen al-Arabiyya och säger sig ha 3 000 milismän. Organisationen har också berättat att man har en ”Arabisk raket” som den sionistiska fienden fruktar.

Stora pengar från Saudiarabien

Man har också bildat ett ”Arabiskt råd” med en egen TV-kanal, kallad al-Ourouba (arabism) som utmanar al Manar, som är Hizbollahs egen kanal. Enligt Moubayed har man, trots stora transfereringar av pengar från Saudiarabien, uppenbart misslyckats med att på allvar hota Hizbollahs och Nasrallahs stora popularitet hos de breda, fattiga, shiitiska befolkningslagren.. I stället skulle man nu försöka man bli av med rivalen genom att med egna ”arabiska” (saudiska) raketer försöka provocera fram ett nytt Libanonkrig. Hizbollah skulle få skulden, fördömas av Väst och för gott förgöras av Israel.

”Cellmöte för Hizbollahs terrorister”? Nej, en hyllning i södra Beirut för de motståndsmän

som fick stopp  på Israels invasion.

Det är mot denna bakgrund lögnen från socialdemokraternas VU är så fatal. Den är inte en del av en konspiration mot Hizbollah. Men inte heller en tillfällig nyck eller ett olycksfall i arbetet. Den har lagts till i uttalandet för att inför Israel och USA betona att den kritik som framförs ändå sker inom ramen för en större samstämmighet om att de nationella krafter i Mellanöstern som gör motstånd mot Västvärldens imperialism och Israels koloniala projekt givetvis är den gemensamma huvudfienden. Det är med diktaturerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten, samt med det palestinska valets förlorare Fatah, som man ska samarbeta. Därför den ständiga demoniseringen av Hamas och Hizbollah. I detta sammanhang blir Sahlins och VU:s instinktiva skuldbeläggning av dessa nationella moståndsrörelser avskyvärd.

Givetvis ska vi inte heller idyllisera dessa grupper. Hizbollah är en religiös rörelse med ett borgerligt politiskt program som i ett lite längre perspektiv inte erbjuder någon framtid för Mellanösterns arbetande massor. Men i dagens Libanon är rörelsen samtidigt den viktigaste politiska kraften i landet och framförallt är det den enda organisation som visat att det går att bjuda motstånd mot imperialismens grepp över regionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Gaza, Libanon, socialdemokratin, Mona Sahlin, Jan Eliasson.Hizbollah

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare:Svensson,Esbati,JInge,Rawia Morra,RödaMalmö,Proletärbella,

Trotten,Motbilder,

Dela

Dagen efter förklarade Nasser Nasrallah att Sinioras krav var lika med en krigsförklaring.

Under fredag förmiddag tog Hezbollah och dess allierade total militär kontroll över västra delen av Beirut, Fouad Sinioras och Saad Hariris ”egna stadsdelar”. Samtidigt drev man bort partikadern och milisen från PSP:s partihögkvarter, alltså Walid Jumblatts organisation ( en drusledare i Bush`s innerficka ).

Under lördag middag höll Siniora ett lika sammanbitet som ursinnigt och kompromisslöst ”tal till nationen” där han i benhårda ordsalag förklarade att regeringens krav stod fast och att hans order nu var att armén skulle avväpna Hezbollah.

Under lördag eftermiddag svarade armén med öppen ordervägran. I stället återinsatte man Wafiq Shgeir som säkerhetschef samt förklarade att ”när det gäller telekommunikationen, ska armén se på frågan på ett sätt så att det inte skadar det allmänna intresset och motståndet/motståndsrörelsen (syftar på Hezbollah)”.

Under lördag kväll släppte oppositionen sin kontroll över västra Beirut.

Rula Amin, Aljazeeras analytiker framhöll att utgången av kraftmätningen var ”genant för regeringen”. BBC kommenterade det hela med att arméns ledning nonchalerade Siniora och la hans order ”på någon hylla”…

I TT:s referat och kommentarer till vad som hänt, blev det mesta fel. Hezbollah sas vara på reträtt och i telegrambyråns redogörelse för arméns ståndpunkt klippte man citatet, så att dess betoning av att ”motståndets intressen inte skulle skadas” när det gällde den famösa telekommunikationsutrustningen, var helt borta. Olyckligt eftersom journalisterna på en stor del av media vilar helg och därför rakt av, som exempelvis DN, bara reproducerar TT:s material.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Rawia,
I media: SvD1 SvD2 SvD3 DN Sydsvenskan HD
Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Nasrallah, Hizbollah, Fouad Siniora, Politik, Samhälle

Dela

” Om Nasrallah vill ockupera Beirut. Då kan han det. Men än sen?”

Han har rätt. Hezballah kan ockupera hela Beirut. Detta därför att denna shiitiska nationella motståndsrörelse tveklöst är den starkaste både sociala, politiska och militära kraften i Libanon. Framförallt som Nasser Nasrallah har lyckats bygga upp en hållbar allians med både den mindre politiska kraften bland shiiterna, Amal, och General Michel Aouns kristna fraktion. Efter Hezballahs militära triumf i motståndet mot Israels anfallskrig för två år sedan, har rörelsen en prestige och lyskraft inte bara i Libanon utan i hela Mellanöstern.

Nasrallah kan ockupera Beirut och i går kväll demonstrerade man detta, när den egna milisen omringade högkvarteret för Jumblatts parti, Libanons Progressiva Parti (PSP). Under nesliga former fick man lämna sina lokaler med hjälp av eskort från Libanons armé. Men samtidigt vill inte Hezballah ockupera Beirut och ta makten. Rörelsen är religiös och nationell och saknar varje politisk vilja till att exempelvis omdana samhället i socialistisk riktning . Till dess styrka hör ett brett socialt arbete, ett konsekvent motstånd mot Israel och ett ständigt upprepat avståndstagande till religiös sekterism eller till ett religiöst monopol.

På sin mycket långa presskonferens i går eftermiddag upprepade Nasrallah sin rörelses benhårda hållning:

”Sekteristisk uppvigling kommer inte i fråga och vi tänker inte använda våra vapen för att ta makten med våld. Vi tänker bara använda vapnen om man försöker avväpna oss. Det ska inte bli någon osämja mellan sunniter och shiiter…..Hezballah skulle aldrig ta över regeringsmakten om man så bjöd in oss till detta. Vi kan inte bygga landet ensamma. Vi vill inte attackera någon eller starta en revolution. Skulle vi försökt att arrangera en statskupp så skulle ni som är här nu varit i fängelse eller långt ute på Medelhavet…”

Den två akuta frågor som nu lett fram till den öppna konfrontationen – i gårdagens gatustrider talade nyhetsbulletinerna om åtta döda – är att regeringen dels avsatt säkerhetschefen för Beirut Airport ( på grund av hans påstådda sympatier med Hezballah, dels att man ifrågasätter Hezballahs eget kommunikationssystem ( egentligen egna telefonlinjer ) och ytterst dess välbeväpnade milis. Hezballah har svarat, med stöd av Amal och general Aoun, att dessa regeringsdirektiv måste tas tillbaka. Dessutom har flygfältet blockerats vid flera tillfällen av barrikader med brinnande bildäck. I sitt tal sa Nasrallah att regeringen – i sin egenskap av att vara en täckmantel för den norske FN-mannen Terje Röd Larsens och USA/Israels strävanden – ville förvandla Beirut Airport till en bas för amerikanska CIA och israeliska Mossad, samtidigt som man vill slå ut Hezballahs kapacitet att som enda kraft kunna bjuda verkligt militärt motstånd mot sionisternas planer på att ockupera södra Libabon ända upp till Litanifloden. Dvs att förverkliga den gamla sionistiska dröm som har funnits alltsedan Nakba och det israeliska erövringskriget av Palestina för 60 år sedan. Nasrallahs svar på provokationerna är klara. Här finns ingen kompromissmån. Regeringens krigsförklaring är oacceptabel:

”Det här handlar om ett gäng (regeringen) i tjänst hos USA och som vill göra det som USA och Israel misslyckades med för två år sedan. Dom vill avväpna motståndsrörelsen. Dom vill klä av oss våra vapen. Men vem som än skjuter på oss så kommer han själv att bli skjuten. Den hand som är ute efter motståndsrörelsen och dess vapen, den handen kommer att huggas av…”

Hezballahs grundläggande strategiska problem är att rörelsen kan ”ockupera Beirut”, men att en sådan styrkedemonstration samtidigt av Israel/USA/EU/Sverige/FN mer eller mindre kan legitimera israeliska/amerikanska flygangrepp på Syrien/Iran. Då under förevändning av att Hezballah har goda relationer med regimerna i dessa länder. Hezballah måste alltså skjuta skarpt med sina vapen. Men se till att skjuta åt rätt håll och sikta noga.

I går kväll drevs Jumblatts parti ( egentligen en feodal organisation ledd av den härskande familjen inom det drusiska samfundet ) bort från Beiruts centrum. Militären betonade sin kompromissroll genom att ge partiets folk eskort. Men inte mer. Man ingrep inte mot Hezballahs eller Amals miliser och lär inte göra så heller. Armén är liten och otränad. Framförallt är den inte etniskt eller politiskt homogen. Enligt uppgifter från förra året var uppemot 60 procent av soldaterna shiiter. General Aoun är dessutom inte bara gammal militär. En tid var han dessutom Överbefälhavare.

I den sista nyhetsbulletinen sent i går kväll talade den nyvalde ministern från Berlusconis färska men redan så mörka regim om att FN måste ompröva sin roll i Libanon. Uppenbart letade han efter en tolkning för att få ett militärt mer offensivt manöverutrymme, där då UNIFILs 13 000 soldater skulle kunna ges en mer aggressiv roll mot Hezballah. USA med kompanjonerna från Egypten och Saudiarabien passade också på att än en gång fördöma Nasrallah.

Nasrallah som vid sin presskonferens sa att ”han först sattes upp på listan på folk som Bush vill bli av med. Sedan på Israels dödslista och nu tydligen ska vara ett mål för regeringen Siniora. Men om syftet är att ge Israel en möjlighet att invadera Libanon. Då kommer ni att misslyckas”, underströk han. ”Vi har satt upp fem grupper av vår milis vid gränsen och dessa kommer inte att släppa fram fienden.”

Intressant?
Bloggat om Libanon: Rawia,
I media: SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Nasrallah, Jumblatt, Aoun, Amal, Israel, USA, Beirut, Krig i Mellanöstern, Hizbollah

Dela