Dra tillbaka
lögnen!
I fredags antog socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) ett uttalande ”angående situationen i Gaza”. Ett avsnitt berörde jag i en tidigare blogg. Men ännu ett stycke måste uppmärksammas eftersom man här planterar en uppenbar lögn om den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah. Där påstås utan minsta tvekan att de raketer, som dagen innan avfyrades från södra Libanon mot Israel, att de hade skickats i väg av Hizbollah:
”Hamas och Hizbollah måste omedelbart stoppa attackerna mot Israel”
Politiskt är anklagelsen lika explosiv som en missil från Israels F16-plan. Om vi nu ska ta Mona Sahlin och hennes statsministerambitioner på allvar. I hennes innersta krets finns dessutom Jan Eliasson, förmodligen tilltänkt att återkomma i rollen som utrikesminister. I detta sammanhang är det ingen liten sak att våga slunga ut detta påstående. Inget misstag, ingen slarvig skrivning, utan ett diplomatiskt budskap.
Här skriver israeliska barn sina ”fredsbudskap” på de missiler som sedan skickades
mot libaneserna under sommarkriget 2006…
I det drama som nu utspelar sig i Gaza är det många religiösa och militära bärsärkar på högerkanten i Israel som gärna siktar in sig på Syrien och Iran och vill ge dessa bägge länder en stor del av ansvaret för att Hamas och Hizbollah överhuvudtaget existerar. De hoppas på ett ”Fortsättningskrig” efter fullgjort värv på Gazaremsan – där de kan gå ut i ett förnyat krig mot Hizbollah och samtidigt skicka sina bombplan och missiler mot mål i ”terrorismens hemländer”, alltså Syrien och Iran. Eventuella raketanfall från Hizbollah skulle de se som en gåva från Jahve. Ett något så när legitimt skäl att ge sig in i ännu ett nytt ”försvarskrig”.
Ingen gudagåva
Problemet är att de inte välsignats med en sådan gåva. Hizbollah, som nu ingår i den libanesiska regeringen, förnekar att dess milis varit aktiv vid sina avfyringsramper. FN.s observatörer och den reguljära libanesiska armén håller med. Israels nuvarande militärt ansvariga instämmer. Israel Defence Forces, IDF, anser inte heller att det är Hizbollah som ligger bakom de fyra raketer som skapade oro i landets gränsområden. De är helt upptagna med sin insats i Gaza och behöver för tillfället inga svepskäl för ett nytt krig i norr. IDF menar i stället att det är någon av de palestinska organisationerna i Libanon som har ansvaret.
”Arabisk raket”
Ett mer förnuftigt och logiskt påstående kommer från Sami Moubayed, som är chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine. Han hävdar att det mesta pekar på att det är Saudiarabien som ligger bakom det hela, via sina proselyter i södra Libanon. Den wahabistiska diktaturen i Riyadh var mycket bitter över utgången av Israels krig mot Libanon sommaren 2 006 . Kung Abdullah och hans hov hade hoppats på att arvfienderna i det shiitiska Hizbollah skulle förgöras av den mindre ( i sak ) arvfiendens bomber. I samband med de väpnade inre konflikterna i Beirut under maj 2008 föddes så en rival till Hizbollah. Den ”Arabiska islamistiska motståndsrörelsen” som sa sig ha en ”arabisk agenda”, underförstått i motsättning till Hizbollahs starka band med Iran. Den leds av en arabisk shiit, Sayyed Mohammad Husseini, och proklamerades i den saudiska TV-kanalen al-Arabiyya och säger sig ha 3 000 milismän. Organisationen har också berättat att man har en ”Arabisk raket” som den sionistiska fienden fruktar.
Stora pengar från Saudiarabien
Man har också bildat ett ”Arabiskt råd” med en egen TV-kanal, kallad al-Ourouba (arabism) som utmanar al Manar, som är Hizbollahs egen kanal. Enligt Moubayed har man, trots stora transfereringar av pengar från Saudiarabien, uppenbart misslyckats med att på allvar hota Hizbollahs och Nasrallahs stora popularitet hos de breda, fattiga, shiitiska befolkningslagren.. I stället skulle man nu försöka man bli av med rivalen genom att med egna ”arabiska” (saudiska) raketer försöka provocera fram ett nytt Libanonkrig. Hizbollah skulle få skulden, fördömas av Väst och för gott förgöras av Israel.
”Cellmöte för Hizbollahs terrorister”? Nej, en hyllning i södra Beirut för de motståndsmän
som fick stopp på Israels invasion.
Det är mot denna bakgrund lögnen från socialdemokraternas VU är så fatal. Den är inte en del av en konspiration mot Hizbollah. Men inte heller en tillfällig nyck eller ett olycksfall i arbetet. Den har lagts till i uttalandet för att inför Israel och USA betona att den kritik som framförs ändå sker inom ramen för en större samstämmighet om att de nationella krafter i Mellanöstern som gör motstånd mot Västvärldens imperialism och Israels koloniala projekt givetvis är den gemensamma huvudfienden. Det är med diktaturerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten, samt med det palestinska valets förlorare Fatah, som man ska samarbeta. Därför den ständiga demoniseringen av Hamas och Hizbollah. I detta sammanhang blir Sahlins och VU:s instinktiva skuldbeläggning av dessa nationella moståndsrörelser avskyvärd.
Givetvis ska vi inte heller idyllisera dessa grupper. Hizbollah är en religiös rörelse med ett borgerligt politiskt program som i ett lite längre perspektiv inte erbjuder någon framtid för Mellanösterns arbetande massor. Men i dagens Libanon är rörelsen samtidigt den viktigaste politiska kraften i landet och framförallt är det den enda organisation som visat att det går att bjuda motstånd mot imperialismens grepp över regionen.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Gaza, Libanon, socialdemokratin, Mona Sahlin, Jan Eliasson.Hizbollah
I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,
Andra bloggare:Svensson,Esbati,JInge,Rawia Morra,RödaMalmö,Proletärbella,
I onsdags förra veckan avsatte Libanons proamerikanska regering säkerhetschefen vid Beirut Airport, brigadgeneral Wafiq Shgeir, dessutom förklarade man att Hezbollahs tele- och kommunikationsnät skulle avvecklas.
Dagen efter förklarade Nasser Nasrallah att Sinioras krav var lika med en krigsförklaring.
Under fredag förmiddag tog Hezbollah och dess allierade total militär kontroll över västra delen av Beirut, Fouad Sinioras och Saad Hariris ”egna stadsdelar”. Samtidigt drev man bort partikadern och milisen från PSP:s partihögkvarter, alltså Walid Jumblatts organisation ( en drusledare i Bush`s innerficka ).
Under lördag middag höll Siniora ett lika sammanbitet som ursinnigt och kompromisslöst ”tal till nationen” där han i benhårda ordsalag förklarade att regeringens krav stod fast och att hans order nu var att armén skulle avväpna Hezbollah.
Under lördag eftermiddag svarade armén med öppen ordervägran. I stället återinsatte man Wafiq Shgeir som säkerhetschef samt förklarade att ”när det gäller telekommunikationen, ska armén se på frågan på ett sätt så att det inte skadar det allmänna intresset och motståndet/motståndsrörelsen (syftar på Hezbollah)”.
Under lördag kväll släppte oppositionen sin kontroll över västra Beirut.
Rula Amin, Aljazeeras analytiker framhöll att utgången av kraftmätningen var ”genant för regeringen”. BBC kommenterade det hela med att arméns ledning nonchalerade Siniora och la hans order ”på någon hylla”…
I TT:s referat och kommentarer till vad som hänt, blev det mesta fel. Hezbollah sas vara på reträtt och i telegrambyråns redogörelse för arméns ståndpunkt klippte man citatet, så att dess betoning av att ”motståndets intressen inte skulle skadas” när det gällde den famösa telekommunikationsutrustningen, var helt borta. Olyckligt eftersom journalisterna på en stor del av media vilar helg och därför rakt av, som exempelvis DN, bara reproducerar TT:s material.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Rawia,
I media: SvD1 SvD2 SvD3 DN Sydsvenskan HD
Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Nasrallah, Hizbollah, Fouad Siniora, Politik, Samhälle
Libanon och därmed hela Mellanöstern är på tröskeln till nya krig. En nyckel till förståelse är ett uttalande från drusledaren Walid Jumblatt sent i går kväll:
” Om Nasrallah vill ockupera Beirut. Då kan han det. Men än sen?”
Han har rätt. Hezballah kan ockupera hela Beirut. Detta därför att denna shiitiska nationella motståndsrörelse tveklöst är den starkaste både sociala, politiska och militära kraften i Libanon. Framförallt som Nasser Nasrallah har lyckats bygga upp en hållbar allians med både den mindre politiska kraften bland shiiterna, Amal, och General Michel Aouns kristna fraktion. Efter Hezballahs militära triumf i motståndet mot Israels anfallskrig för två år sedan, har rörelsen en prestige och lyskraft inte bara i Libanon utan i hela Mellanöstern.
Nasrallah kan ockupera Beirut och i går kväll demonstrerade man detta, när den egna milisen omringade högkvarteret för Jumblatts parti, Libanons Progressiva Parti (PSP). Under nesliga former fick man lämna sina lokaler med hjälp av eskort från Libanons armé. Men samtidigt vill inte Hezballah ockupera Beirut och ta makten. Rörelsen är religiös och nationell och saknar varje politisk vilja till att exempelvis omdana samhället i socialistisk riktning . Till dess styrka hör ett brett socialt arbete, ett konsekvent motstånd mot Israel och ett ständigt upprepat avståndstagande till religiös sekterism eller till ett religiöst monopol.
På sin mycket långa presskonferens i går eftermiddag upprepade Nasrallah sin rörelses benhårda hållning:
”Sekteristisk uppvigling kommer inte i fråga och vi tänker inte använda våra vapen för att ta makten med våld. Vi tänker bara använda vapnen om man försöker avväpna oss. Det ska inte bli någon osämja mellan sunniter och shiiter…..Hezballah skulle aldrig ta över regeringsmakten om man så bjöd in oss till detta. Vi kan inte bygga landet ensamma. Vi vill inte attackera någon eller starta en revolution. Skulle vi försökt att arrangera en statskupp så skulle ni som är här nu varit i fängelse eller långt ute på Medelhavet…”
Den två akuta frågor som nu lett fram till den öppna konfrontationen – i gårdagens gatustrider talade nyhetsbulletinerna om åtta döda – är att regeringen dels avsatt säkerhetschefen för Beirut Airport ( på grund av hans påstådda sympatier med Hezballah, dels att man ifrågasätter Hezballahs eget kommunikationssystem ( egentligen egna telefonlinjer ) och ytterst dess välbeväpnade milis. Hezballah har svarat, med stöd av Amal och general Aoun, att dessa regeringsdirektiv måste tas tillbaka. Dessutom har flygfältet blockerats vid flera tillfällen av barrikader med brinnande bildäck. I sitt tal sa Nasrallah att regeringen – i sin egenskap av att vara en täckmantel för den norske FN-mannen Terje Röd Larsens och USA/Israels strävanden – ville förvandla Beirut Airport till en bas för amerikanska CIA och israeliska Mossad, samtidigt som man vill slå ut Hezballahs kapacitet att som enda kraft kunna bjuda verkligt militärt motstånd mot sionisternas planer på att ockupera södra Libabon ända upp till Litanifloden. Dvs att förverkliga den gamla sionistiska dröm som har funnits alltsedan Nakba och det israeliska erövringskriget av Palestina för 60 år sedan. Nasrallahs svar på provokationerna är klara. Här finns ingen kompromissmån. Regeringens krigsförklaring är oacceptabel:
”Det här handlar om ett gäng (regeringen) i tjänst hos USA och som vill göra det som USA och Israel misslyckades med för två år sedan. Dom vill avväpna motståndsrörelsen. Dom vill klä av oss våra vapen. Men vem som än skjuter på oss så kommer han själv att bli skjuten. Den hand som är ute efter motståndsrörelsen och dess vapen, den handen kommer att huggas av…”
Hezballahs grundläggande strategiska problem är att rörelsen kan ”ockupera Beirut”, men att en sådan styrkedemonstration samtidigt av Israel/USA/EU/Sverige/FN mer eller mindre kan legitimera israeliska/amerikanska flygangrepp på Syrien/Iran. Då under förevändning av att Hezballah har goda relationer med regimerna i dessa länder. Hezballah måste alltså skjuta skarpt med sina vapen. Men se till att skjuta åt rätt håll och sikta noga.
I går kväll drevs Jumblatts parti ( egentligen en feodal organisation ledd av den härskande familjen inom det drusiska samfundet ) bort från Beiruts centrum. Militären betonade sin kompromissroll genom att ge partiets folk eskort. Men inte mer. Man ingrep inte mot Hezballahs eller Amals miliser och lär inte göra så heller. Armén är liten och otränad. Framförallt är den inte etniskt eller politiskt homogen. Enligt uppgifter från förra året var uppemot 60 procent av soldaterna shiiter. General Aoun är dessutom inte bara gammal militär. En tid var han dessutom Överbefälhavare.
I den sista nyhetsbulletinen sent i går kväll talade den nyvalde ministern från Berlusconis färska men redan så mörka regim om att FN måste ompröva sin roll i Libanon. Uppenbart letade han efter en tolkning för att få ett militärt mer offensivt manöverutrymme, där då UNIFILs 13 000 soldater skulle kunna ges en mer aggressiv roll mot Hezballah. USA med kompanjonerna från Egypten och Saudiarabien passade också på att än en gång fördöma Nasrallah.
Nasrallah som vid sin presskonferens sa att ”han först sattes upp på listan på folk som Bush vill bli av med. Sedan på Israels dödslista och nu tydligen ska vara ett mål för regeringen Siniora. Men om syftet är att ge Israel en möjlighet att invadera Libanon. Då kommer ni att misslyckas”, underströk han. ”Vi har satt upp fem grupper av vår milis vid gränsen och dessa kommer inte att släppa fram fienden.”
Intressant?
Bloggat om Libanon: Rawia,
I media: SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Nasrallah, Jumblatt, Aoun, Amal, Israel, USA, Beirut, Krig i Mellanöstern, Hizbollah
Senaste kommentarer