"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Hitler
Despoten i Tripoli måste störtas.
22 Feb 11
Khaddafis Guernica
.
Historia är konkret. Varje situation är unik. Ändå går mardrömmarna i repris. Kontrarevolutionens vidriga stålmasker gömmer alltid hat och totalt förakt för mänskligt liv.
General Francos svartklädda falangister gick i spetsen för kriget mot det spanska folkets frihetskamp. General Franco bombade sitt eget folk i Guernica. Hantverket utfördes av Hitlers Luftwaffe, för träningens skull.
.
Tyska Luftwaffe bombade den lilla byn Guernica för att straffa befolkningen. Pablo Picasso förevigade slakten.
.
Överste Khaddafis gröna nationalsocialism sprider skräck och förödelse bland befolkningen. Överste Khaddafi bombar sitt eget folk i Benghazi och Tripoli. På gatorna härjar blodtörstiga legoknektar från Tchad och Niger. Importerade av Khaddafi som vet att de kommer att skjuta till sista kulan eftersom det enda som väntar dem om de slutar skjuta är lynchning.
-Vi uppmanar regeringarna i Libyen och Bahrain att visa återhållsamhet, manade Hillary Clinton i går kväll. Ett riktigt kraftuttalande. Khaddafi bävar. Likt Franco bävade inför de europeiska demokratiernas mjuka böner om försoning.
.
-I’m singing in the rain. Khaddafis framträdande på teve skapade historia. Mitt i ett blodigt uppror svamlar mannen om att han befinner sig i Tripoli, att han tänkte besöka sina anhängare på Gröna torget men avstod eftersom det regnade. Ett framträdande kortare än en minut och i en vinkel som gör det omöjligt att se var inslaget spelades in. Inte ett ord om krisen, inte ett ord med koppling till revolutionen.
-Jag uppmanade nu på morgonen i telefon överste Khaddafi att mänskliga rättigheter och mötes- och yttrandefriheten måste skyddas till fullo. Det är en grundläggande demokratisk princip. Jag hoppas innerligt att den aktuella situationen kan lösas i en fredlig dialog – i en brett baserad dialog mellan alla berörda parter.
Så sa FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon i går. Läs det en gång till. Ett mer sanslöst skitprat är svårt att tänka sig. ”Dialog mellan alla berörda parter”. Den mannen inser tydligen inte vad han pratar om. ”Dialog” med en första klassens mördare som bombar sitt eget folk och som släpper lös betalda krigshundar för att sprida död och skräck.
Folket i uppror har inget öra för vare sig Hillary Clinton eller musen som röt i FN. Det finns ingen försoning med eller återhållsamhet inför en regim som sätter in sitt flygvapen för att bomba folket till lydnad.
.
Flera städer hålls nu av revolutionen. Men Tripoli måste falla för att inbördeskrig ska kunna undvikas.
.
-Ni måste välja mellan ett nytt Libyen eller inbördeskrig, sa Saïf al-Islam, en av Khaddafis sju söner i teve.
-Överallt strävar människan efter frihet och är beredd att dö för den. Genom hela sin historia har hon kämpat för att leva lycklig och för att vara lycklig måste hon vara fri, sa Khaddafi i ett tal 1a Maj 1978.
Problemet för galningen och de sju rövarna i Tripoli är att folket tar både far och son på orden. De har valt att leva fritt och lyckligt i ett ”nytt Libyen” men utan fadern och sönerna. Blir det inbördeskrig ligger hela ansvaret för död och förstörelse på diktatorn och de som beväpnat honom till tänderna.
.
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, FN, Clinton, Ki-Moon, Khaddafi, Revolution,
Sverigedemokraterna och fascismen
17 Okt 10
.
.
Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.
Vad karakteriserar fascismen/nazismen?
.
Av Martin Fahlgren
.
För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingelserna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.
.
.
Ernest Mandels analys hittar du på marxistarkiv.se
.
Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).
Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:
1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.
.
Tidiga stormtrupper, 1920, som attackerade arbetarrörelsen
.
2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.
3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.
4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.
5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).
6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).
Sverigedemokraterna fascister?
Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jämfört med de hårda regler som fascisterna stod för).
De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.
Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).
Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.
Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).
Vad bör göras?
För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.
Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshetsunderstöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politikerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politikerförakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]
.
.
Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.
Som här i dagens Frankrike.
.
För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till talesman för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en överdriven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.
Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva förändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]
Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstrationer som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.
Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folkflertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]
[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.
[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsjevismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska översättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultravänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.
För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.
[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Jimmie Åkesson
Sverigedemokraterna – med nytvättad stjärt…
16 Okt 10
.
Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?
Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.
Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat
Alice Tegner och Astrid Lindgren.
Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?
Är det ett rasistiskt högerparti?
Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i mellankrigstidens Tyskland.
Även om det då var fackföreningsfolk,
judar och zigenare som klubbades ner.
.
,
På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.
Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.
Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…
I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.
Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag med ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.
Självklart är vi också öppna för andra bidrag.
,
DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA
.
En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier
Mats Parner
”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”
Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning
En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.
Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.
Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.
De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.
Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.
Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.
Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.
Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.
Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.
I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.
Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.
Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).
Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.
Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.
Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:
”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”
(bloggtext 2008-08-27)
Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.
Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.
Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.
I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.
Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.
George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.
De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.
Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.
”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”
Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, fascister, nazister, rasister, Erik Almqvist, Jimmie Åkesson
I pressen:
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,
Hiroshima min älskade
6 Aug 10
Bara förlorare begår brott mot mänskligheten.
.
I dag samlas ledare från sjuttio nationer i Hiroshima till minne av offren för den första atombomben. FNs generalsekreterare manar alla nationer att skrota sina kärnvapen och att hotet om ett kärnvapenkrig bara kan avlägsnas om alla avrustar. För första gången deltar amerikanska, brittiska och franska diplomater i ceremonin.
.
Den 6 augusti 1945 släpptes helvetet löst i Hiroshima
Sjuttio tusen japaner dog inom loppet av ett par sekunder. Lika många dog inom ett par dagar av brännskador. ”Little Boy”, en fyra ton tung uranbomb, visade i ett ögonblick att de härskande klassernas barbari saknar gränser.
Hiroshima låg i aska och Nagasaki mötte samma öde ett par dagar senare. Civila, barn, kvinnor och gamlingar, alla utan åtskillnad straffades av USA för den japanska militarismens brott. Den kollektiva bestraffningens idé nådde en höjdpunkt.
.
På ett par sekunder förvandlades Hiroshima till runier och aska
.
Under andra världskriget begicks många krigsbrott och brott mot mänskligheten. De härskande klasserna i Europa och deras militär visade att de inte stod någon efter i barbariets finesser. Utrotningen av minst sex miljoner judar i Hitlers gaskamrar brändes fast på mänsklighetens hornhinna för evigt. Krigsbrottens brott hade begåtts.
Andra barbariska handlingar och kollektiva bestraffningar av hela folk hamnar i skuggan av nazisternas verk. Men de blir inte mindre avskyvärda för det. De allierades brandbomber över Hamburg och Dresden liksom över Tokyo dödade hundratusentals oskyldiga människor, instängda i ett inferno av eld och syrebrist.
.
Dresden brändes ner tlll marken av de allierades bomber.
I dag sextiofem år senare är det fortfarande bara de tyska och japanska krigsförbrytarna som dömts för sina handlingar. Ban Ki-moon talade rörande om offren i Hiroshima och Nagasaki men aktade sig noga för att kvalificera den amerikanska statsledningens beslut att testa sitt nya massförstörelsevapen på japansk mark.
Det är bara förlorarna som straffas för sina krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det är den bittra erfarenhet som vi kan dra i dag sextiofem år efter att den vita svampen skymde Hiroshimas himmel.
Rusar med egna fingrar in i Bennys bidrag och länkar till ett tidigare bidrag ( Göte) :
.
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/06/01/miss-atombomb-fran-las-vegas/
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hiroshima, Nagasaki, Dresden, Hamburg, Krigsbrott, Hitler, Ban Ki-moon, FN
Massdemonstration höll Dresden fritt från nazidemonstration
14 Feb 10
Dresden hälsar sina gäster
- inga nazister tas emot!
.
.
En stark mänsklig kedja av mer än tiotusen demonstranter stoppade i går ett försök att utnyttja det Andra världskrigets bombningar av Dresden till en uppmarsch för den tyska nynazismen. Brunskjortorna hade bådat folk från hela Europa – även en kolonn med svenska fanor var på plats för en tänkt politisk ”begravningsmarsch” för de tiotusentals människor som dog under brandstormen.
.
Det tyska vänsterpartiet Die Linke var en av huvudkrafterna bakom motdemonstrationen
.
Uppmarschen misslyckades. Demonstranter kunde inte nå fram till centrum och Dresden förblev nazifritt.
.
Lena Roth, taleskvinna för Nazifria Alliansen i Dresden, kunde sammanfatta att dagen blivit en succé.
.
.
.
,
Vill man sätta sätta sig in i den marxistiska diskussionen och synen på Andra världskriget – som skiljer sig helt och hållet från det som moderna svenska läroböcker eller media i stort skriver är det nära nog en förutsättning att man läser Ernest Mandels bok om ”Andra världskriget – vad det egentligen handlade om”.
.
Den finns på bokförlaget Röda Rummet
Eller utlagd på nätet av det fantastiska Marxistarkiv.se
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Dresden, nazister, nazism, nynazism, sverigedemokraterna, nationaldemokraterna, Die Linke
Bloggare: RödaMalmö.
Vinter i Ardennerna.
4 Feb 10
Här frös Hitlers sista offensiv till is.
.
På Ardennernas vidder stukades Hitlers sista krigsansträngning.
I år är det en vinter i de belgiska Ardennerna som får äldre belgare att nicka igenkännande och med passion berätta för barnbarnen att vintern 1944 var det ännu värre. Det var den kallaste vinterna i mannaminne och det var den vintern då Hitlers motoffensiv slog slint och fastnade i Ardennernas is och snö.
.
Numera är det bara stridsvagnstunga ardennerhästar som plöjer fram över vidderna.
Strax i närheten av min döde svärfars lilla lägenhet söder om Dinant körde den tyska armén fast och därmed släcktes Hitlers sista hopp om att på nytt nå fram till Atlantkusten och Nordsjön.
.
När vinden tar i och kylan nyper då gäller det att var välklädd i Ardennerna.
.
De senaste veckorna har dessa historiska högplatåer och djupa dalgångar suttit fast i Kung Frosts grepp. Kvicksilvret har rört sig ner mot -15°C vissa dagar och snön lagt sig djupt. Det har jag aldrig sett sen jag flyttade till Belgien för snart förtio år sedan. Landskapet har förvandlats och de gamlas minnen om vinteroffensiven 1944 väckts.
.
För min kära Elsie är vintern en välsignelse.
Skillnaden är att i dag ljuder inga stöveltramp och Heil Hitler i landskapet. Bara glada turister, promenerande belgare, ardennerhästar och min hund Elsie syns mot de avlägsna horisonterna. Vilken lycka.
.
Nu kanske det dröjer tio år innan sådan här bilder kan tas i Belgien.
Hoppas ni uppskattar dem.
Text: Jag själv
Foto: Min livskamrat Martine
I media:DN1,SVD1,SSD1,GP1,AB1,DN2,
Bloggar: Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hitler, Ardennerna, Bastogne, USA, Tyskland, Nazister, Vintern 1944, Belgien,
Till minnet av Marek Edelman – Upprorsledaren från Warzawas judiska ghetto
16 Okt 09
Ghettot kämpar
När den norska nobelkommittén gav oss en evig ”Norgehistoria” genom att tilldela Barak Obama sitt fredspris, samtidigt med att denne paradoxalt nog har ansvaret som ”Krigsherre” eller ”Överbefälhavare” för USA:s väpnade styrkor, då kom jag att tänka på Marek Edelman som gick bort bara några veckor tidigare. Edelman fick några notiser i pressen. Sedan flagnade hans minne bort för maktens media. I själva verket skulle han haft Nobels fredpris flera gånger om. I en tid när begreppet hjältar devalverats till att bara betyda idoler då är hans livsgärning ett minne som måste bevaras. Han var inte bara upprorsledare i Warzawas judiska ghetto under naziockupationen. Han var också en konsekvent, helgjuten människa. Solidarisk inte bara med den moderna polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc utan också med det kämpande palestinska folket. Han vägrade att se sionismen som den enda logiska konsekvensen av den europeiska antisemitismen.
Säkert var det därför han aldrig fick något fredpris. Säkert var det därför hans minne bara var värt några politiskt väl redigerade notiser i svensk press.
Som ett sätt att hedra hans minne återger jag här en minnesruna skriven av John Rose för den brittiska tidningen Socialist Worker . Rose har medverkat till att publicera Edelmans memoarer för engelska läsare och har också för Pluto Press skrivit boken ”The myths of Zionism”.
Nu var männen från SS färdiga för attack. I täta grupperingar marscherade de högmodigt och ljudligt in på det centrala Ghettots till synes döda gator. Det såg ut som om deras triumf skulle bli fullständig.
Det såg ut som om denna moderna och storslaget utrustade armé hade skrämt bort den lilla skaran av segerrusiga män. Som om denna handfull med omogna pojkar till sist hade insett att det inte fanns någon mening med att försöka göra det omöjliga.
Men inte alls. De skrämde oss inte och vi togs inte med överraskning. Vi väntade bara på ett lägligt tillfälle.
Stridsgrupper, barrikaderade vid gatans fyra hörn, öppnade samtidigt koncentrerad eld.
Överallt exploderade märkliga projektiler, handgranater av egen tillverkning. Det enda maskingeväret sköt då och då skott genom luften. Det gällde att spara på ammunitionen. De försökte med en reträtt men vägen var avskuren. Snart var deras döda utspridda över gatan.
Det är så här som Mark Edelman berättar om den första stora striden i Warsawas judiska Ghetto i sina gripande memoarer ”Ghettot kämpar”.
För några veckor sedan gick han bort, i sitt hemland Polen, nittio år gammal. Edelman var den sista överlevande av den fem man starka kommandogrupp, som ledde upproret i Ghettot och här berättar han om inledningen till upproret 1943 mot den nazistiska Förintelsen i Polen. När redan två tredjedelar av de 400 000 judiska män, kvinnor och barn som stängts in i ghettot deporterats till förintelselägren. Upproret sattes i gång av den Judiska kamporganisationen, ”ZOB” som bildats av tre politiska partier: Det antisionistiska judiska socialistiska Bund, socialistiska sionister och kommunister.
Efter två dagars strider, inträffade något ”helt utan tidigare motstycke”, fortsätter han. ”Tre officerare med sänkta maskingevär dök upp. De bar vita rosetter i sina knapphål. De var sändebud och de ville förhandla med områdets kommando. De föreslog femton minuters vapenvila för att kunna flytta sina döda och skadade. Vi svarade med eldgivning. Varje hus var ett fientligt fäste. Från varje butik, från varje fönster, fann kulorna hatade tyska hjälmar och hatade tyska hjärtan.” Upplösningen kom inte förrän nazisterna lät Ghettot brinna i flammor. Edelman var en av de få lyckliga som kunde fly genom att kravla sig igenom de underjordiska kloaksystemen. Branden var för nazisterna det enda sättet att ”rädda sin miltära heder”.
Nazisternas militäre ledare, bödeln Heinrich Himmler hade fått panik. Han gav därför order om en fullständig förstörelse av hela ghettot: ”Annars kan vi aldrig pacificera Warsawa, som fortsätter att vara ett farligt centrum för upplösning och splittring”, framhöll han. Här hade Himmler rätt. Ett år senare ledde den polska underjordiska armén, inspirerad av de judiska kämparna i ghettot, trots deras nederlag, ett uppror i hela staden mot den nazistiska ockupationen. Märkligt nog kunde Edelman också ta del i detta uppror.
Monumentet i Warzawa till minnet av de tiotusentals människor som fick ge sina liv i upproret mot nazisterna. Det är skapat av Nathan Rappaport. Ironiskt nog i svensk bohusgranit som nazisterna hade importerat från Sverige för att ha till sina segermonument. I bronsreliefen syns ledaren Mordacai Anielewics med en granat i handen. I bakgrunden en skara judar som går mot sin död.
Edelmans ord om ”hemgjorda handgranater” och ”ett enda maskingevär som bara sköt ibland för att spara ammunition” – är ord som fått eko i andra memoarer – och som en del historiker har tagit till sig. Är inte detta bevis för den djupt rotade, endemiska antisemitismen, hatet mot judendomen, i hela det polska samhället? Hur kom det sig att även den antinazistiska polska underjordiska armén var oförmögen eller ovillig att beväpna Ghettot på ett acceptabelt sätt?
Marek Edelman avfärdade alltid dessa anklagelser. 1989 besökte jag honom i hans hem i Lodz, Polen, för att få hans medgivande för att förlägga den första brittiska utgåvan av ”Ghettot kämpar”. Då berättade han att nästan 50 år av eftertanke inte hade förändrat hans syn på den grundläggande anständigheten hos det polska folket. Redan som tonåring, då som kader i Bund, hade hans humanistiska judaism och väl grundade politiska uppfattningar smitts och gett honom en orubblig tro att rasism kan övervinnas samt den enorma makt som kan bli möjlig genom solidaritet. Visst fanns det svagheter i solidariteten från den polska underjordiska rörelsen 1943, men detta vittnade om dess egen svaghet och den fruktansvärda upplevelsen av sin egen politiska isolering. I slutfasen (upproret -44) kunde Röda Armén ha hjälpt till med att slå ut Hitler. Men detta polska uppror besegrades därför att Stalin gav order om att den skulle göra halt utanför Warzawa.
Israeliska ideologer och politiker har alltid varit harmfulla och bittra när det gällt Edelmans beslut att leva i Polen samtidigt som denne tog liten notis om Israel. Ja. Han t o m vågade kritisera Israel. De har också hånat hans positiva attityd till den polska solidariteten. Men ”Antek” Zukerman har gett Edelman rätt. Antek som var Edelmans kamrat i Zob:s ledning och organisationens kontaktlänk med den polska underjordiska rörelsen. Men till skillnad från denne en principiell sionist som slutade sina dagar på Ghettokämparnas kibbutz i Israel. I sina memoarer berättar han: ”Med mina egna ögon såg jag polacker gråta. De bara stod där och grät. En dag var ghettot inhöljt i en begravningsskrud av rök och jag såg massor av polacker utan de minsta spår av skadeglädje”. Antek gick så långt att han kallade det för en synd att fördöma det polska folket. Han också, visste allt om polsk solidaritet. Här i sin beskrivning av de vanlige kommunistmedlemmarna: ”Innan de blev korrumperade av sin ledning och framförallt Stalin, visade dessa människor exceptionell personlig integritet”. De stridande i Ghettot hade en grundläggande övertygelse om att kampen för deras polska kamrater, i händerna på nazisternas förtryck, var densamma som deras egen. När Ghettot var på randen till kollaps uttrycktes denna övertygelse i att ett ”Manifest till polackerna” publicerades, vilket måste räknas till en av det förra århundradets främsta appeller när det gäller frihet, jämlikhet och broderskap.
”Polacker, medborgare, Frihetens soldater”, heter det i inledningen. ”Genom dånet från tyska kanoner, som förstör hemmen för våra mödrar, hustrur och barn; genom larmet från deras maskingevär, som vi erövrat i striden mot den fega tyska polisen och SS-männen…Genom röken i Ghettot som stuckits i brand och blodet från dess skoningslöst dödade försvarare, framför vi våra innerliga hälsningar till er. Vi är väl medvetna om att ni de senaste dagarna, med brutna hjärtan, tårar av medkännande, med skräck och entusiasm, andlöst har bevittnat, det krig vi har utkämpat mot varenda brutal ockupant. Varje tröskel i Ghettot har blivit ett fäste och ska så förbli till slutet! I striden kommer vi alla förmodligen att gå förlorade. Men vi kommer aldrig att ge upp! Vi, på samma sätt som ni, brinner för att straffa fienden för hans brott. Det är en strid för vår frihet – och för er! Vi ska hämnas de blodsbesudlade dåden i Oswiecim, Treblinka, Belzec och Majdanek! Länge leve friheten! Död åt mördaren och hans bödlar! Vår gemensamma kamp mot ockupanten måste fortsätta till slutet!”. Undertecknat: ”Den väpnade judiska motståndsrörelsen”.
Efter krigsslutet blev Edelman hjärtkirurg.
Efter krigsslutet blev Marek Edelman hjärtkirurg i sitt hemland Polen. Som han såg det var detta att ”fortsätta med att rädda liv”. Hela sitt liv fortsatte han också att vara politiskt aktiv. Bland annat tog han ställning för den oberoende fackföreningsrörelsen, Solidarnosc, vilken under 80-talet avlägsnade Polens stalinistiska regim. Vid Solidarnosc`s kongress 1981 i varvsindustrins Gdansk, där rörelsen grundades, tystade en veteran från den underjordiska polska motståndsrörelsen applåderna för sig själv. Han pekade sedan på en hjälte ”med betydligt större resning” i hallen: Dr Marek Edelman. De kommunistiska myndigheterna, som var rädda för att han skulle bli till en ikon för Solidarnosc, erbjöd honom i efterhand polska militära hedersbetygelser. Men dessa vägrade han att ta emot.
Sommaren 2002 ingrep Edelman, fortfarande i farten, i Israels skådeprocess mot den nu fängslade palestinske motståndsledaren, Marwan Barghouti. Han skrev ett solidaritetsbrev till den palestinska rörelsen och trots att han kritiserade självmordsbombarna var tonen i brevet sådan att det retade Israels regering och dess press till vansinne. Edelman hade hela tiden varit förbittrad på Israels försök att göra anspråk på upproret i Warzawas ghetto som en symbol för judisk befrielse. Nu menade han att denna symbolik tillhörde palestinierna. Han adresserade sitt brev till det palestinska ”Zob”: ”ledarna för de palestinska militära och paramilitära operationerna” och till ”alla palestinska kämpande organisationer”. Den åldrande antinazistiska kämpen från Ghettot hade ställt sin ofantliga moraliska auktoritet till förfogande för den sida som han ansåg vara värd denna betygelse.
Vad var Bund?
Bund (Förbundet) var en massbaserad marxistisk judisk arbetarorganisation som var mycket aktiv bland fattiga judar under den ryska revolutionen och i Polen innan Andra världskriget. Tillsammans med de polska socialisterna, ledde organisationen det judiska motståndet mot den polska fascismen före kriget, Före den ryska revolutionen, 1905, erkände även sionisterna Bund`s dominerande ställning. Organisationen gav ledarskap för tusentals judiska ungdomar som inte ville emigrera till Palestina.
Läs mer i min blogg från i vintras: I går ghettot Warzawa – I dag ghettot Gaza .
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Warzawas Ghetto, Marek Edelman, SS, Hitler, nazister, Sverigedemokrater, Barak Obama, Nobels fredspris,
I pressen: Internationalen,
Bloggare:
Senaste kommentarer