"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Hezbollah
Avgå Assad
7 Maj 11
Regimen dödar avsiktligt.
.
Snart har sex hundra oppositionella dödats av Bachar Assads säkerhetsstyrkor. Enligt humanitära organisationers sammanställningar har hittills 560 dödats inklusive det tjugotal som mördades i går.
-Ingen dödades i går. Allt var lugnt, säger regimens taleskvinna Reem Haddad i en telefonintervju med Al Jazeera. Bagdad Bob har tydligen bildat skola för diktaturer i arabvärlden.
.
Regimens dödliga förtryck lyckas inte skrämma bort demonstranterna från gatorna.
Men allt var långt ifrån lugnt. I ett dussintal städer trotsade tiotusentals människor militärens hot och krävde än en gång frihet, värdighet, slut på korruptionen och regimens fall.
Information från olika håll i landet pekar mot att omkring fem hundra personer per dag har arresterats den senaste veckan. De syriska fängelsehålorna är djupa och än finns det plats. Likt i Libyen finns det ingen annan utväg än att Assads familjediktatur faller eller så kommer oppositionen att krossas som i Bahrain. Ingen ”ersättare” till Assad finns i regimens bakficka. Det är allt eller intet som gäller för både Bachar Assad och den heterogena oppositionen.
.
Staden Homs har stått i centrum för kampen. I går protesterade befolkningen på nytt.
.
-Protesterna styrs av utländska terrorister, säger regimens propaganda och försöker i samma stil som Mubarak, Ben Ali och Khaddafi att vifta med det islamistiska skynket för att skrämma folk i det egna landet och för att söka stöd bland allierade i utlandet.
I utlandet finner den stöd i en ohelig allians bestående av Israel, Kina, Ryssland, Hezbollah, Iran, Hamas och Hugo Chavez. En fin samling där tyvärr Hugo Chavez är den som mest högljutt torgför regimens propaganda om en ”utländsk komplott” för att störta ”anti-imperialisten” Bachar Assad.
.
Chaves stöd till Assad går utöver de vanliga diplomatiska relationerna mellan statschefer.
.
Vilken effekt Chavez öppna och entusiastiska stöd till Khaddafi och Assad kommer att få för socialisters rykte och möjlighet att arbeta effektivt i den pågående arabiska revolutionen är det ännu för tidigt att dra någon definitiv slutsats om. Däremot lär det inte dröja innan ”principfasta anti-imperialister” i väst, inklusive Sverige, kommer ut i ett stöd till Bachar Assads regim med argument att oppositionen är ”pro-imperialistisk”. Broder Assad står ju upp mot imperialismen så lite stridsvagnar och snipers som håller ordning på folket kan man ju stå ut med.
Regimen använder det islamistiska skynket för att spela på de etniska och religiösa skillnaderna i landet. Regimen hotar den kristna minoriteten med ”ett helvete på jorden” om de ”beväpnade terroristerna” tar makten i Syrien. Det är svårt att få information om vilken hållning de kristna intar. Sett utifrån verkar de just nu stå ”neutrala” i kampen.
.
-Låt färgen rinna, inte blodet. Solidaritetsaktion utanför Syriens amnassad i Paris.
.
Däremot verkar regimens försök att skrämma den kurdiska minoriteten till lojalitet misslyckas. I går demonstrerade stora grupper i den kurdiska staden Amuda under slagorden ”Syriens folk är enade. Frihet, Frihet”.
I veckor har stora folkmassor stått upp mot ett allt brutalare våld, arresteringar och militär isolering som i staden Daraa där uppenbarligen allt nu saknas – el, vatten och förnödenheter. Ett avgörande måste komma. I sociala strider står människor ut med många umbäranden men det finns gränser och om inga stora framsteg görs i kampen inom kort finns det en stor risk för att Syrien blir ett nytt Bahrain.
Den arabiska våren närmar sig sommaren. Då blommar eller vissnar många spröda skott beroende på tillgången på livgivande vatten.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Bahrain, Chavez, Revolution,
USA:s draksådd i Libanon
25 Jan 11
.
.
I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.
.
.
Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.
Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.
.
När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul. De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.
.
.
Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.
.
FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.
Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.
Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.
Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.
.
.
Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.
.
När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) ! För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…
När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien (Mossad?)…
Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.
USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.
Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…
.
.
Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.
Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på
ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.
.
Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.
Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.
.
.
Drusernas ledare Walid Jumblatt, till vänster, har brutit med sin
med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.
.
Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.
Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister och utsågs i dag till Hariris efterträdare.
Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.
För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla. Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.
.
.
Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar
mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:
”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…
.
En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…
USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon
Världsnyheten som inte ens blev en notis
10 Sep 10
.
.
De flesta av oss har säkert kvar denna dramatiska bild på näthinnan. Den 14 februari 2005 sprängdes Libanons premiärminister Rafik Hariri i luften. Ett våldsamt bombattentat ändade hans liv. Självklart rörde det sig om ett politiskt attentat.
Vem låg bakom detta välplanerade mord? Uppenbart ingen förvirrad småhandlare. Den väldiga bombkratern på rätt plats, vid rätt tidpunkt, krävde uppenbart stora resurser i form av spaning, logistik, sprängämnesexperter – och pengar.
.
.
Rafik Hariri, en korrupt politiker och miljardär i byggbranschen, då nära allierad med Saudiarabien och USA, hade före attentatet i allt hårdare ordalag kritiserat Syriens militära närvaro i landet. Bakgrunden till den syriska truppinsatsen var Libanons 15 år långa inbördeskrig, där 150 000 människor dödats. En nationell och internationell överenskommelse hade träffats i saudiska Taif 1989 som gav ett fredsmandat till den syriska militären. Självklart är varje närvaro av utländsk militär en komplex historia. Men i förhållande till exempelvis USA:s ockupationer av Irak och Afghanistan blev den syriska insatsen en av historiens mer lyckade fredsmissioner. Man fick omedelbart stopp på inbördeskriget.
Femton år senare – efter 11 september och Bush`s ”krig mot terrorismen” – var situationen en helt annan. USA/Saudiarabien ville isolera Syrien. Israel ville ha bort den syriska militären för att få fritt fram för ett bombkrig mot Hezbollah/Libanon. Dessutom hade framförallt kristna och drusiska kapitalintressen tröttnat på syrierna, vilket ideologiskt färgade en del av befolkningen. Varje längre närvaro av utländsk militär skapar i sig dessutom ständigt växande problem.
Mordet på Hariri chockade en hel värld. Västvärldens media pekade omedelbart ut den syriska Baath-regimen med dess president Bashar al-Assad som skyldig till dådet. I Libanon bildades en antisyrisk koalition, 14-marsrörelsen, med Hariris son Saad i spetsen. Saad gick också ut i melodramatiska attacker på den syriska säkerhetstjänsten och gav den rakt av hela skulden för mordet på pappan. ”Cederrevolutionen” med näring i människor avsky över mordet och en nära nog oöverträffad medial kampanj från västvärdens alla media tvingade Syriens 15 000 soldater att lämna landet. CNN, Fox News, CBC, BBC, Sky News. Alla var de plats. Dygnet runt fick vi se ”Cederrevolutionens” väldiga demonstrationer i direktsändningar. Saads vänner från Saudiarabien kunde stärka sitt inflytande och Israel fick det militära vacuum man eftersträvat. Syriskt luftvärn var avlägsnat inför det kommande bombkriget mot landet bara ett år senare, i juli 2006! Den nya USA-vänliga koalitionen vann sedan valet till parlamentet (alla val i Libanon är odemokratiska eftersom shiiterna är kraftigt underrepresenterade) och maktbalansen i region var omkastat till de USA-vänliga regimernas fördel.
.
.
Nu fem år senare har den politiska kartan ritats om ordentligt. Israel misslyckades med att ”hugga huvudet av ormen”. Hezbollah vann en halv militär seger under bombkriget 2006. Med en enorm social, politisk och militär organisation stod man emot Israels egentligen helt överlägsna militär. Resultatet blev en moralisk och politisk triumf för Hassan Nasrallah`s organisation. Den shiitiska majoriteten i landet finns – efter en del politiska och militära konvulsioner mellan Hezbollah och främst drusernas paramilitär – åter i regeringen. Syrien har till en del lyckats bryta sin isolering och är än en gång en ”stor spelare” i regionen, som det heter i nyhetsrapporteringen. Paradoxalt nog är den syriska baathregimen – illa omtyckt som den är av USA – den mest sekulära och öppna i hela arabvärlden. Detta sagt utan att glömma att den som alla andra arabregimer leds av politiska diktaturer, som i sista hand försvarar de egna staternas kapitalistiska system från ett kokande folkligt missnöje.
I denna nya politiska geografi har Saad Hariri flera gånger markerat en nyfödd öppenhet för ett fredligt samarbete med Syrien. Bland annat mot bakgrunden att USA – på begäran från Israel – vägrat Libanon att köpa amerikanska flygplan och amerikanskt luftvärn för att kunna försvara sin gräns mot sin krigiska grannstat i väst….
I veckan kom så sensationen. I en intervju för den Londonbaserade tidningen Asharq al-Awsat tog Saad Hariri tillbaka sina tidigare anklagelser mot Syrien. Det var ”felaktiga politiska anklagelser” som låg bakom hans tidigare uppfattning, menade han nu.
Rakt upp och ner! Hela ”Cederrevolutionen” byggde alltså på en politisk lögn.
En världsnyhet som borde svärtat medias rubriker under lång tid.
.
Saad Hariri och Bashar al Assad umgås nu fryntligt som goda vänner…
.
Men västvärldens mediala karusell sedan den tiden tycks ha stannat för gott. Den tycks ha gått till skroten. I vår globala mainstream media har Saads erkännande bara skapat några krusningar. I Sverige inte ens en notis i tidningarna.
I svensk media inte ens en notis. Vore det exempelvis inte intressant att fråga vår utrikesminister om denna sensationella politiska rokad?
Själv har jag ingen åsikt om vem som ligger bakom mordet. Hezbollah hävdar att det genomfördes av Israel och har presenterat en del underlag som ger en liten fingervisning. Förarlösa israeliska drönare har före mordet tagit fotografier av den plats där bomben senare utlöstes. En del, politiskt tillsatta, utredare från FN sägs å andra sidan komma att peka ut Hezbollahs säkerhetstjänst.
Men nu sägs det att Beiruts caféer i citykärnan i huvudsak befolkas av människor från alla de otaliga säkerhetstjänster och spioner som likt gråsparvssvärmar flockas i barerna och som har hittat stadigvarande härbärgen i det som annars skulle ha varit Mellanösterns pärla.
Jag bidar alltså min tid när det gäller att slå fast vem eller vilka som var skyldiga.
Men däremot är det en skandal att svenska medias huvudström fullständigt nonchalerar Saads erkännande. Eller snarare en grå rutin. Den som vill veta någonting om vår värld hittar inte mycket i våra tidningar eller i annan media…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Syrien, Beirut, Damaskus, Taif-överenskommelse, Saad Hariri, Bashar al-Assad
I pressen: SVD1,SVD2
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,RödaLund,
Bryt Gazas blockad
19 Jun 10
Ny konvoj till Gaza.
.
Modiga män och kvinnor bordar snart ett skepp med destination Gaza. Miriam är båtens namn som femtio kristna och muslimska libanesiska kvinnor tillsammans med ett antal personer från andra länder ska segla till Gaza med förnödenheter och medicin.
Miriam lämnar enligt uppgift Tripolis hamn i dag lördag och beräknas komma till Gaza via Cypern 23-25 juni. Israels ambassadör i FN, Gabriela Shalev, uppmanar i ett brev Libanons regering och FN att stoppa Miriam. Det vore naturligtvis bekvämt för Netanyahu om det ”internationella samfundet” tog på sig Israels roll som kollektiv bestraffare av befolkningen i Gaza.
.
Mavi Marmar bordades och nio personer mördades. Hur går det för Miriams passagerare.
.
Men så blir det inte. Den israeliska regeringen får självt än en gång ta på sig det fulla ansvaret för bestraffningen av Gazas innevånare och konsekvenserna av en ny bordning av ett skepp fyllt med medicin och andra förnödenheter som befolkningen i Gaza saknar.
Men Israels regering säger ju att den fattat beslut om att ”lätta” på blockaden? Den internationella pressen svalde självfallet Netanyahus utspel med hull och hår. Det krävdes en israelisk tidning, dagstidningen Haaretz, för att bluffen skulle avslöjas. I regeringens engelska version av ”beslutet” står det svart på vitt att ”regeringen har beslutat lätta” på blockaden och tillåta att mer förnödenheter förs över gränsen till Gaza. Haaretz avslöjade redan i torsdags att i regeringskommunikéns hebreiska version finns inte ordet ”beslutat” med utan bara att regeringen funderar på att lätta på blockaden. Det tog internationella media 48 timmar att ens nämna Haaretz uthängning av dubbelspelet.
.
Trots vissa slitningar mellan de två är grunden gemensam.
Det är uteslutet att den israeliska regeringen kommer att släppa fram Miriam till Gaza hamn. Socialdemokraten Ehud Barak säger att Hezbollah ligger bakom Miriam och att risken för krig ökar. Ett väntat utspel eftersom Barak bygger upp argument för ett nytt krig mot Hezbollah. Samtidigt avfärdar Libanons regering att Hezbollah finns med i kulisserna och rörelsens ledare Nasrallah säger att de inte materiellt stöder Miriam för att undvika att ge Israel en ursäkt att angripa södra Libanon.
Konvojerna till Gaza spelar en viktig roll i att bryta blockaden mot Gaza och på längre sikt för en rättvis lösning för det palestinska folket. Inte för att den materiella misären minskas. Utan för att den israeliska regeringens politik alltmer framstår för vad den är – kolonial expansion. En allt större världsopinion börjar inse att den israeliska statens politik alltsedan dess bildande inte handlar om ett jagat folks rätt att försvara sig med alla medel utan om ett kolonialt projekt för ett Stor-Israel där det råkar finnas ett antal miljoner palestinier i vägen.
.
Aznar tar strid för den judiskt kristna civilisationen
Den europeiska och amerikanska bombhögern inser också att Israel målar in sig i ett hörn. Spaniens förre premiärminister José Aznar har just tagit initiativ till en stödorganisation med namnet Israels Vänner. I korthet motiverar han sitt initiativ med ideologiskt-religiösa argument om att det judiskt-kristna arvet är grunden för Europas civilisation och att ”om Israel går under går vi alla under”. Underförstått befinner vi oss i ett civilisationernas krig. Det finns redan mycket sagt om det absurda i det perspektivet. Men Aznars initiativ är mycket viktigt ur en annan aspekt. Det kastar ett obönhörligt löjets skimmer över den ”undersökningskommission” som Israels regering satt upp under ledning av en före detta chef för Högsta domstolen och med två utländska ”observatörer”. En av observatörerna är Nobels fredspristagare 1998, irländaren David Trimble.
.
David Trimble, fredspristagare och kristendomens förkämpe
Samme David Trimble finns med i den illustra extremistgrupp som anslutit sig till José Aznars initiativ. Man kan vända på ordet ”opartisk” hur man vill. Men en ”fredspristagare” som låter sig engageras i Israels Vänner till stöd för den judiskt-kristna världens militära utpost i Mellanöstern kommer att gå till historien som en krigshetsare.
.
Bloggare;Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Gaza, Blckad, Libanon, Barak, Netanyahu, Palestina, Ship to Gaza, Miriam,
Israel planerar krig
1 Jun 10
Attacken mot Ship to Gaza ursäkt för att öka spänningen?
.
Jag är ingen anhängare av konspirationsteorier. Generellt anser jag att de bara visar ”teoretikernas” frånvaro av förståelse hur politiken och samhället fungerar.
Men efter Israels attack på båtkonvojen till Gaza kan jag inte låta bli att själv lansera en konspirationsteori.
.
Ett. Attacken var varken ett misslyckande eller ett olycksfall i arbetet. Syftet var att döda och att skapa en starkt ökad spänning i regionen och att polarisera den internationella opinionen. Ingen kan övertyga mig om att det som skedde bara skedde därför att de israeliska soldaterna överraskades av aktivisternas ”oväntade våld”. Högsta ledningen av armén och försvarsministern Ehud Barak gav grönt ljus till att skjuta skarpt redan vid bordningen.
Två. Syftet med att skarpt öka spänningen i regionen är att Israel aktivt förebereder ett nytt krig i Libanon. I israeliska media talas det öppet om det kommande kriget. Inte om det kommer utan bara om när det kommer. Dagstidningen Haaretz intervjuade häromdagen befälhavaren för den 162a pansardivisionen med smeknamnet ”ståldivisionen”. Generalen ifråga berättade öppet om vilka övningar som pågått i snart två år för att träna de militära enheterna inför att snabbt mobilt pansarangrepp mot Hezbollah . Generalen var noga med att understryka allt som gjorts för att undvika ett nytt fiasko som 2006. Att Israel nyligen placerat tre atomubåtar utanför Irans kust bara understryker krigsförberedelserna.
.
I Bryssel samlades redan tidigt på dagen hundratals personer utanför belgiska utrikesministeriet för att kräva bojkott av Israel. Foto; Benny Åsman
Om attacken på Ship to Gaza var en inledande manöver till ett nytt krig mot Hezbollah så kommer det inte att dröja länge innan det startar. Kanske redan i sommar.
Jag hoppas att min egen konspirationsteori är lika felaktig som alla andra. Men, men…
.
Media: DN1,DN2,GP1,AB1,AB2,AB3,SVD1,EXP1,EXP2,SSD1,DN3,AB4,SVD2,EXP3,DN4,
Bloggare; Svensson,Jinge,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Röda Götebrorg,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Gaza, Israel, Hezbollah, Libanon, Ship to Gaza, Krig
Nasrallah i hård kritik mot Iraks regering
28 Maj 08
Hezbollahs ledare Hasan Nasrallah gick i går för första gången ut i en skarp kritik av Iraks regering. Bakgrunden är de hårda förhandlingar som nu förs mellan USA och premiärminister Nuri al-Malikis folk om ett nytt avtal mellan ockupationsmakten och samarbetsregeringen. USA vill knappast finnas kvar i området i de hundra år som republikanernas presidentkandidat John McCain kan tänka sig, men så länge som det finns ett enda oljefat kvar att pumpa upp, vill man ha kvar sina militära baser och sina politiska tyglar i regionen. Nasrallahs kritik tog sin utgångspunkt i hur Israels ockupation delat upp befolkningen i Libanon:
”En neutral grupp; en andra grupp som inte brydde sig; en tredje grupp med billiga samarbetsmän; en fjärde grupp som hade intressen som sammanföll med Israels; en femte, redan besegrad grupp, som såg fram emot att samarbeta med ockupationsmakten för att begränsa förlusterna; en sjätte grupp som politiskt och genom media tog avstånd från ockupationen och till sist en sjunde grupp som ansåg att det var dess nationella, religiösa och moraliska skyldighet att beväpna sig och befria landet, oavsett priset. Det är denna grupp som utgör motståndsrörelsen.”
Han fortsatte sedan med en skarp kritik av arabstaternas passivitet i förhållande till Israels erövringskrig för 60 år sedan:
”1948 väntade palestinierna förgäves på att de arabiska bröderna skulle utforma en enad arabisk strategi / för motståndet / och att det internationella samfundet skulle handla. Det palestinska motståndet var skälet till att världen vaknade upp och insåg att det fanns en palestinsk fråga….I det ockuperade Irak finns det dom som tror på motståndsrörelsen och dom som tror på politiken. I dag måste man inta en fast hållning. Motståndsrörelsen har riktat flera svåra slag mot USA:s ockupationsarmé. Irak är kallat att följa motståndets strategi.”
Efter detta gick Nasrallah in på Hezbollahs förhållande till Libanons armé:
”25 maj 2000 då var jag i Bint Jbeil och utropade segern ( Israels ockupationssoldater lämnade libanesisk mark ) för alla libaneser, för palestinierna och för hela Umma ( den muslimska gemenskapen ). Jag sa att vad vi gjort, det var vår plikt, och vi förväntade oss ingenting i gengäld ( när det gällde politisk makt )…bara att man skulle se till södra Libanon och utsatta regioner som Baalbek och Hermel….Man säger att motståndsrörelsen i Frankrike lade ner sina vapen efter befrielsen. Jag svarar dem att genom historien, har varje segerrik motståndsrörelsen också tagit makten, men vi frågade inte efter den. Jag återupprepar min ståndpunkt i dag: vi vill inte dela makten i Libanon och vi vill inte regera landet eller påtvinga folk våra tankar…Jag stödjer helt och hållet uppgörelsen i Doha som utesluter vapen när det gäller att nå politiska mål….motståndsrörelsens vapen är till för att bekämpa fienden, befria landområden ( han syftar på Sheebas trädgårdar vid Golanhöjderna ) och fångar. De är till för att försvara Libanon – ingenting annat. Regeringens vapen, eller armén och de väpnade styrkorna, är också till för att försvara nationen, folket och deras rättigheter, regeringen och säkerheten. Regeringens vapen ska inte användas för att göra upp med motsatta koalitioner. Regeringens vapen ska inte användas till utländska projekt som vill hindra Libanon att möta Israel ansikte mot ansikte. Regeringens vapen ska inte användas för att tysta motståndsrörelsen och dess vapen. ”
Skälet till dessa längre citat är inte att jag och vår blogg i största allmänhet vill vara kurir åt en borgerlig, nationalistisk och i sociala frågor mycket konservativ rörelse, utan att det oftast råder en medial blackout i Sverige när det gäller det libanesiska Hezbollahs verkliga politiska ståndpunkter. I de undantagsfall där man skriver om organisationen sätter man oftast likhetstecken mellan denna och Syrien, eller mellan denna och Iran, och insinuerar att Nasrallah och hans framgångsrika rörelse skulle vilja försöka skapa inbördeskrig i Libanon. Ja, i hela regionen. En tolkning av verkligheten som helt spelar USA/Israel i händerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Hasan Nasrallah, USA, Irak, a- Maliki, Bush, väpnat motstånd
Därför segrade Hezbollah
23 Maj 08
Veckans politiska uppgörelse i Doha var en militär och politisk triumf för Hezbollah. Det viktigaste skälet till den militära urladdningen var regeringen Sinioras beslut att bokstavligen, över hela landet riva upp de optiska fiberkablar som Hezbollah använder till sitt eget interna kommunikationssystem. Under kriget sommaren 2006 kontrollerade och övervakade Israel Libanons fasta telefonnät. Redan i krigets inledningsfas förstörde man dessutom alla system för mobiltelefoni i landets södra delar. Ett viktigt skäl till att motståndet mot Israel, trots detta, blev så framgångsrikt, var givetvis att Israel inte kunde slå ut Hezbollahs egna kommunikationsleder.
Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.
Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.
Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.
Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.
Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!
I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Libanon, Israel, Beirut, General Aoun, Amal,
(Libanon) Siniora förnedrad
15 Maj 08
I går middag anlände en “arabisk kommitté” – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – med Quatars premiärminister i spetsen till Beirut Airport för att försöka medla i den våldsamma konflikt, som utlöstes när den väststödda regeringen Fouad Siniora avsatte flygfältets säkerhetschef Wafiq Shgeir samt beslöt att Hezbollah skulle fråntas sin interna teleutrustning. Ankomsten blev parodisk i och med att det var just den avsatte Shgeir som stilenligt mötte den arabiska delegationen. Hezbollah lät själv dessutom meddela att man som en ”artig gest” tillfälligt hade öppnat en landningsbana samt en motorvägsled in till Beirut för att på så sätt välkomna delegationen. Ett snyggt sätt att tala om vem som egentligen bestämmer. Nära men ändå så långt borta satt Bush tillsammans med jubilaren Olmert i Jerusalem och firade den israeliska ockupationsmaktens sextio år av kolonialism. Nära men ändå så långt borta gjorde han vad kan kunde för att fördöma Hezbollah och Iran. Men inte mer. En timma innan en av drusledaren Walid Jumblatts milisförband gav sig till Hezbollah vid strider uppe i bergen under söndagen, öster om huvudstaden, var den ansvarige officeren i kontakt med USAs militär och begärde flygunderstöd i form av miliärt material. Men han fick inget positivt svar….
Vid midnatt lokal tid var det nu i stället klart med ”medlingen”. Den arabiska kommittén, där Quatar har en viss självständig roll i fejden mellan det sunnitiska blocket Saudiarabien/Jordanien/Egypten och det shiitiska Iran, bekräftade bara arméns tidigare ståndpunkt att Shgeir ska sitta kvar och att Hezbollahs kommunikationsnät inte ska röras. Alltså ingen medling utan bara ett konstaterande av faktum. Siniora och hans regering ”förnedrades” som det heter i BBC:s kommentar.
(George Galloway) ”Hezbollah försvarar Libanon”
I Al-Manars ( nyhetsnät närstående Hezbollah ) löpande nyheter berättas om ett ställningstagande i den libanesiska konflikten från George Galloway, parlamentsledamot och känd brittisk medlem i Respect samt antikrigskämpe. Att man återger hans intervju från dagstidningen Al-Ghad är intressant eftersom den också innefattar kritik mot Iran när det gäller kriget i Irak:
Sayyed Hasan Nasrallah och Hezbollah försvarar Libanon och dess suveränitet…utan dem skulle Libanon ha varit ett annat land; ett ockuperat land…..I propagandan säger en del att Nasrallah är Irans allierade. Men jag menar att de då förleder folk om sanningen och den är att en del arabiska ledare backar upp USA och de imperialistiska krafterna. Jag ser Hezbollahs generalsekreterare som ett unikt föredöme. Han är sanningsenlig och jag tror att vad som hände i Libanon kom som ett resultat av regeringens beslut att utan diskussioner avväpna Hezbollah, vilket tvingade dom att handla i självförsvar… Hezbollah vill inte ta kontroll över Libanon fast man kan, för man känner Libanons struktur och dess mångfald. Jag menar att det är märkligt att en del arabiska ledare bekymrar sig över Irans kontroll över regionen, framförallt som iranierna hjälpte US/UK och dess ockupationsstyrkor genom att underlätta deras inmarsch till Irak. Araberna vill diskutera Hezbollahs ockupation av affärsgatan Hamra i Beirut bara för att de är oförmögna att diskutera Israels ockupation av Palestina och USA:s av Irak…”
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Siniora, USA, Bush, Beirut
Ska Hezbollah vinna på fall?
13 Maj 08
Den hand som är ute efter motståndsrörelsen, den handen kommer att huggas av, underströk Nasser Nasrallah i torsdags, när han kort och gott förklarade att besluten från Libanons regering att avsätta säkerhetschefen för Beirut Airport samt att förbjuda Hezbollahs telesystem var en krigsförklaring.
Dagen efter ”högg man av handen”. På bara några få timmar tog man fullständig kontroll över Västra Beirut och satte i praktiken två av 14:e marskoalitiones främsta ledare, Saad Hariri och Walid Jumblatt i husarrest. ”Nationen chockades” och ”i praktiken kollapsade regeringen”, skrev Times i går och kunde lakoniskt bara konstatera att ”amerikanska representanter gjorde uttalanden om stöd till en regering som egentligen inte fanns”…
Forsatta strider under de senaste dagarna har mer varit efterskalv till fredagens showdown i Beirut. Våldsamma uppgörelser, men ändå så lokala att de inte kan skaka om den radikala maktförskjutningen i Beirut. Bland annat har drusledaren Walid Jumblatts milis fullständigt slagits ut i regionen Aley uppe i bergsområdet öster om Beirut. I stället har den rivaliserande klanledaren Talal Arslan, allierad med Hezbollah, erövrat en större roll. I norra Libanon, främst i Tripoli, fortsätter konfrontationerna mellan alawiter ( en av Libanons 18 officiella religiösa samfund ) från oppositionen och milis från Hariris Future Movement.
I gårdagens Times fortsätter man att hårddra sina slutsatser:
Jumblatt sitter i sin trädgårdsterass med endast några familjemedlemmar och lojala pensionärer och har snabbt förstått innebörden i det nya politiska landskapet. ”USA har misslyckats i Libanon och det måste man medge”, säger han. Nu får vi vänta och se vilka nya regler som Hezbollah, Syrien och Iran kommer att sätta upp. De kan göra vad de vill”.
Visst, ett misslyckande. Men Times far nog för fort fram. De komplexa nationella och internationella styrkeförhållandena tvingar Hezbollah till stor försiktighet. Taktiskt balanserar rörelsen på ett rakblad. Premiärminister Fouad Siniora har inte gett hoppet om stöd från vännerna i Washington, Paris, Riyad och Cairo – och den amerikanska jagaren USS Cole har i dag som markering lagt sig i nära nog libanesiska farvatten. För övrigt kanske ett skäl för den svenska korvetten HMS Gävle att återvända till Libanon. I fjol seglade besättningen henne runt i dessa vackra vatten under hela sex månader, allt i syfte att för FN:s räkning stoppa vapensmuggling ( till Hezbollah ). Nu kanske korvetten djärvt kan dreja bi och gå upp reling vid reling med USS Cole för att stoppa en eventuell inblandning i Libanons inre angelägenheter…
Från svensk horisont kan det synas lite märkligt att så våldsamma konfrontationer kan utlösas av bråk kring beslutet att frånta Hezbollah organisationens eget telefonnät samt avskedet av säkerhetschefen vid Beirut Airport. Men i Israel är sprängkraften i dessa frågor uppenbara och logiska. Den kommission som man tillsatte för att analysera de egna bakslagen i julikriget för två år sedan, Winograd, var entydig i sina slutsatser. Hezbollahs militära framgångar handlade till en stort del om att Israel misslyckades med att slå ut motståndets interna kommunikation, dess säkerhetstjänst och ledningsstrukturer. Israeliska terrorbombningar förstörde över hundratusen bostäder och drev sjuhundratusen människor på flykt, men de lyckades inte slå ut Hezbollahs försvar. Israelisk media, som Haaretz, har de senaste dagarna bekräftat att Sinioras beslut att försöka komma åt Hezbollahs kommunikationsnät skett mot denna bakgrund och var noga övervägt. Den regering som Israel/USA/Egypten/Saudiarabien/EU och därmed Sverige gör sitt yttersta för att hålla under armarna hade helt enkelt som uppdrag att försöka desarmera Hezbollah genom att bokstavligen slita sönder motståndsrörelsens interna kommunikationsnät. När det gäller beslutet om att sparka Wafiq Shgeir vid Beirut Airport handlade det givetvis om att eliminera Hezbollahs kontroll över luftrummet, alltså att sätta stopp för organisationens möjligheter att kunna blockera Israel/USA från att använda flygfältet vid en invasion. Militäranalytiker (vad det nu är för lustigt släkte) säger i media att Hezbollah dessutom vill bibehålla kontrollen för att genom flygtransporter kunna ta emot nödvändigt försvarsmaterial från Iran. Efter Israels mord på en av Hezbollahs främsta ledare Inad Mughiyah, inne i Damaskus, sägs relationerna mellan den egna organisationen och Syrien vara spända och eftersom flyget då är den enda bra förbindelsen för länken till Teheran, blir det logiskt för Siniora och hans folk att försöka kapa den förbindelsen.
Hezbollah vann den första kraftmätningen efter denna svåra utmaning från regeringen. Om organisationen ska vinna på fall i nästa återstår att se. Ingenting tyder på att man skulle rygga tillbaka ens en centimeter. Bush är på väg till Mellanöstern och utlovade i dag ett utökat stöd till Siniora och den libanesiska militären. En panarabisk kommitté ska anlända till Beirut på onsdag – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – i ett försök att medla. Men allt detta blir skenhändelser och tåfjuttar om inte regeringen kan återta makten över Beiruts gator!
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Nasrallah, Libanon, Israel, USA, Svenska flottan, Beirut
Senaste kommentarer