.

Är det omänskligt att pissa på liken av dödade fiender?

Eller är det rentav mänskligt?

.

.

Barn kissar överallt. Hanhundar pinkar på lyktstolpar.

Men varför pissar män på andra döda män

.

Alla vet vi att hanhundar markerar sina revir med urin. Liksom att en katt fräser och skjuter rygg när den blir rädd. Kunskapen om detta, om vad som är medfött eller inlärt, brukar kallas för etologi eller läran om djurs beteende. Men när det gäller män som pissar på män som de dödat vet vi tack och lov inte så mycket. Det finns massor med möjliga beteenden när en motståndare väl dödats. En del godkända enligt vår etik och internationella krigslagar. Andra inte.

Men de flesta samhällen lever med en gemensam uppfattning om att det är fel att vanhelga redan döda kroppar. Vi skändar inte lik efter människor. Till skillnad mot djuren begraver vi våra döda på ett eller annat sätt. Nästan alltid med riter som visar vördnad inför döden.

Till och med tyska Gestapos råbarkade sällar tyckte att det var obehagligt när inhemska ungerska pilkorsfarare flådde redan döda judar och hängde upp dem till beskådan på gatuståndens charkuterikrokar.

.

.

Det är när rädsla, hat, hämndbegär – och kanske gener – tar över från en gemensam erfarenhet, från vårt inlärda beteende. Det är när stresshormonet andrenalin fortfarande kokar efter en strid, det är först då krigare från alla läger, från såväl ”De goda” som ”De onda”, bryter mot god sed eller egna regler och vanhelgar de döda kropparna efter stupade fiender.

Pissar män på kropparna efter andra män som de själva dödat uttrycker detta naturligtvis motsatsen till vördnad. Här handlar det inte om att likt hanhunden eller råbocken att markera ett revir – vi har inte deras luktsinne- utan om att visa makt och förakt. Urin är en slaggprodukt som stinker så fort det blir varmt. Män är dessutom så funtade att sädesledaren mynnar i urinrörets slutstump. Fröna till framtiden samsas med kroppens avfall. Att pissa i ring eller på led – med eller utan döda motståndare – är därför alltid någon form av manbarhetsdåd. Som pojkar tävlar vi om vem som kan pissa längst…

Kanske var det andrenalinet som kokade över när fyra amerikanska marinsoldater lät en kompis filma när de samtidigt pissade på liken efter några dödade pashtuner i den afghanska provinsen Helmand. Det kommer vi nog aldrig att få veta. Det kan lika gärna ha varit så att de i sin bataljon redan från början lärt sig att se sina motståndare genom ett rasistiskt filter, som något helt annat än människor. Som ”De andra”. Är det inte döda människor det handlar om utan ”bara några jävla talibaner”, då upplevs det inte heller som omänskligt att skända dem.

Tittar man noga på den video som lagts ut på nätet rör det sig inte bara om ett krigsbrott. För det som visas upp är inte precis en triumfartad slutscen på en strid mellan jämbördiga kämpar.  På ena sidan finns givetvis i bakgrundsterrängen eller i skyn hela NATO-alliansens övermakt med 200 000 soldater, bombflyg, obemannade droner och sina otaliga och ökända dödspatruller. I de närstrider som utkämpas backas sedan dess välutrustade och vältränade soldater alltid upp med insatser från helikoptrar, flyg och artilleri. Hur de fattiga pashtunerna på marken dött vet vi inte. Med sina enkla kläder och usla sandaler i plast, bredvid en omkullvräkt skottkärra, kanske de ”dödade talibanerna” bara är vanliga vägarbetare som dödats av misstag. Men videon förmedlar ingenting att vara stolt över. Det är inte en video som ska visas för familjer ”därhemma”. Inte ens bland tjockhudade rednecks i de amerikanska sydstaterna…

.

.

Så här vill de flesta amerikaner se och minnas sina marinsoldater. Här det berömda fotot från det historiska slaget om Iwo Jima i Stilla havet.

I den brittiska dagstidningen The Guardian har tecknaren Steve Bell ritat en politisk karikatyr över hur det skulle se ut om man i dag reste en staty över en en amerikansk soldat på ”mission” i Afghanistan…

.

.

För Vita Huset blev filmsnutten genant och en medial smutsfläck som stört förberedelserna inför det ”fredsmöte” med ”talibaner” som planerats till Quatars Doha. Det är inte så bra att pissa på folk som man vill ha fred med. Det svärtar dessutom ner propagandabilden i Väst av att NATO-alliansen i Afghanistan skulle vara en demokratins fredsängel. I Afghanistan ger de samtidigt radikala islamister en möjlighet att visa alla att ”de otrogna inte ens respekterar de döda”…

Därför har Försvarsministern själv, Leon Panetta, fördömt händelsen som “mycket beklagansvärd”.  Utrikesminster Hillary Clinton sa samtidigt till media att scenen var ”helt förskräcklig”.

Den reaktionära amerikanska högern med alla sina olika avlagringar i det republikanska partiet och i den profitstyrda mediavärldens talkshower har i stället fördömt regimen Obama för att ”den fördömt sina egna soldater”. Inte ens när det är fråga om krigsbrott ska överbefälhavaren (presidenten) medverka till kritik av det slaget. ”Bara den som själv har blivit beskjuten av talibaner har rätt att komma med kritik”, menar exempelvis republikanen Allen West. I ivern att få ännu ett skäl att ge sig på Obama, oavsett konsekvenserna internationellt och för de amerikanska styrkornas egen utbildning och militära disciplin, kastar den republikanska högern alla sina traditionellt kristna och konservativa värderingar åt sidan. Det som skett är bara ett misstag, en bagatell. Ett ungdomligt pojkstreck. Kanske beklagligt. Men definitivt inte mycket beklagligt.

.

.

Stjärnskottet Dana Loesch på språng vid ett Tea party-möte

.

På mångas TV-skärmar har CNN också numer fått en smutsfläck över sina sändningar. Kanalen som ses som vänsterradikal i USA (!) har tidigare köpt upp en ung, färgstark och högljudd kvinnlig reporter, ofta på tvärs med den egna kanalen, för att bredda sitt spektrum av åsikter. Kvinnan, den 33 år gamla Dana Loesch, slutade att kalla sig liberal ”efter den 11 september”. Nu har hon gått ett steg längre och menar att likskändningen var ”cool”. ”Kom igen gott folk. Det är krig…Hade jag själv varit där hade jag dragit ner byxorna och gjort det också”, utropade hon…

De mer etablerade mediala rösterna har inte lika drastiskt tonfall men säger egentligen samma sak som Loesch. Om än på lite omvägar. Den krigsivrande nykonservativa, The Standard Weekly, finansierad av skandalmogulen Rupert Murdoch, drar sig exempelvis till minnes att redan general George S. Patton och Winston Churchill, två legendarer från Andra världskriget, kunde det här med att pissa på fienden. Inför fotografer och krigsreportrar tömde Patton triumferande blåsan i floden när han gick över den strategiskt så viktiga pontonbron vid Rhen 24 mars 1945. George Churchill hade då visat på sin ledarroll genom att pissa på Hitlers berömda ”ointagliga” Siegfried-Linie eller Westwalle redan tre veckor tidigare…

.

.

General Patton pissade i Rhen. Han skändade aldrig tyska lik.

.

Men självfallet har den obscena likskändningen i Helmand ingenting med dessa historiska anekdoter att göra. George Patton och Winston Churchill gjorde bara det som alla andra hanhundar brukar göra. De markerade revir och segrar över en ockupationsmakt. De pissade inte på dödade tyska kroppar.

Den republikanska högern i USA markerar inga revir, bara sitt eget förfall och sin egen avsky för den fattiga pashtunska nation som den amerikanska staten misslyckats med att ockupera…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, primärval, South Carolina, Mitt Romney, George Patton, Afghanistankriget,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVT1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,DN6,GP3,SVD6.

DN7,DN8,SVT2,SVT3,SVD7,DN9,DN10,DN11,DN12,DN13,

Dela