”Krig är fred”

Det är inte konstigt att George Brown allt oftare torkar kallsvetten från pannan. Eller biter sig nervöst i läppen. Snart nog får vi se att han biter på naglarna. Allt var ju tänkt att gå så bra. För efter alla de miljarder och åter miljarder av pund som östs över de brittiska bankerna skulle han ha korats till den man som räddat världen från den svåra finanskrisen. Han skulle ses som vår tids Roosevelt och den brittiska ekonomin skulle surfa på nästa våg av högkonjunktur. Det skulle bli möjligt att åtminstone lite vagt tala om reformer i det riksdagsval som väntar I Afghanistan skulle marionetten Hamid Karzai ha stabiliserat sin regim och de egna trupperna vara i färd med att riva sina läger och packa för att åka hem. Kriget i Irak skulle vara glömt och han skulle vara i blickfånget som en premiärminister för fred.

Mardrömmen med Irakkriget kom tillbaka…

Så går allt åt skogen. Storbritannien är kvar i ekonomisk brygga. Recessionen har bitit sig fast. Till råga på allt visar det sig nu att det mest är brittiska banker som tar stryk när Dubais surrealistiska drömvärld dukat under. De överdådiga subventionerna till bankerna ska betalas. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, skulle Göran Persson ha sagt. Brown och hans Labour får gå ut i valrörelsen med nya offentliga nerdragningar som sitt politiska ledmotiv. I Afghanistan är det inte bättre. Det blir allt mer klart att de brittiska trupperna deltar på den ena sidan i ett inbördeskrig. En sida som dessutom tappar militär terräng. Brittiska soldater återvänder visserligen hem – men som döda – och vid de medialt upphaussade jordfästningarna frågar alltfler om de verkligen offrat sina liv för ”en god sak”. Är det värt att dö för Hamid Karzai? För en korrupt skitstövel vars smutsiga byk hängdes ut för en hel värld under ett riggat presidentval som inte ens kunde fullföljas? Sjuttio procent av britterna säger sig nu vara emot kriget.

Nu sätter Brown in nya brittiska trupper i Afghanistan.

Till råga på allt detta elände för Brown har våndorna från Irak kommit tillbaka till människors vardag. En parlamentarisk utredning som ska svara på frågan om varför överhuvudtaget landet deltog i detta krig som bröt mot internationell rätt, Chilcot-kommisssionen, mal på dag efter dag och nära nog timma efter timma kommer nya avslöjanden om hur Labour och Tony Blair kröp i stoftet för bossen George Bush.

Bush talade om för Blair ”var skåpet ska stå”.

Mitt i denna politiska mardröm tvingas nu Brown att likt Blair annonsera nya truppförstärkningar till NATOS sviktande fronter i Afghanistan. Han fick förmånen ( som för övrigt Sverige! ) att göra det innan Barack Obamas formella besked kommer i kväll. Det blir då inte lika uppenbart att han bara är en av alla knähundar som bjäbbar runt i Vita huset. För att mildra krigsmotståndet  betonar Brown att det också handlar han om ”en politisk offensiv”. Som alla andra krigsherrar i historien förkunnar han att det finns en ny dagordning där det minsann snabbt ska bli fred. Bara man krigar lite mer. ”Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka”, som en gång George Orwell skrev i sina mardrömsvisioner om framtiden…

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Styrka är okunskap”.

Självklart utnyttjar alla Browns politiska motståndare dessa blottor – som finansminister var han trots allt Blairs högra hand. Det mest tragiska är att halvnazisterna i British National Party kan vinna politisk terräng bland de arbetare som historiskt varit Labours kärnväljare. Kriget i Afghanistan passar som hand i handske för deras agitation. Framgången i EU-valet har gjort att partiets ordförande, Nick Griffin, som blev parlamentsledamot i Bryssel, nu ställer upp som kandidat också i vårens riksdagsval. Han ställer upp i Londons East End, i ”Barking and Dagenham Council”, där BNP redan har vad vi skulle kalla tolv kommunala ledamöter och officiellt är första oppositionsparti. Nick Griffin utmanar i valet Margaret Hodge, som i dag är kulturminister. ”Kampanjens huvudtema blir bostads- och skolfrågorna i kommunen. Labour har skött dessa på ett katastrofalt sätt”, underströk Griffin när han kickstartade sin kampanj. BNP ser en chans att erövra sex platser i parlamentet och tänker koncentrera alla sina resurser till dessa valdistrikt. Inte minst då till Barking där många arbetarväljare är besvikna över det Labour som en gång var deras och nu i stället lyssnar till BNP:s budskap om att det är ”massimmigrationen” som främst skapar arbetslöshet och social misär.

Nick Griffit deltog i sorgemanifestationen när de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afhansk polis ”repatrierades”.

Men BNP utnyttjar också kriget i Afghanistan hårt i sina kampanjer. Man vurmar för militären och försöker vara i främsta ledet när det gäller uppslutningen bakom de egna soldaterna. Nick Griffin var exempelvis med i sorgeuppbådet när kistorna med de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afghansk polisman ”repatrierades” till engelsk jord. Partiet har annekterat minnet av Winston Churchill och Griffin ses som hans nutida efterföljare. Vilket fungerar bra eftersom denne gamle imperiebyggare, som kom från en av Englands ”noblaste” och rikaste familjer, strödde rikligt med rasistiska uttalanden omkring sig under hela sin karriär. Den brittiska opinionen har under två århundraden av kolonialkrig impregnerats med rasism. Jag minns själv, när jag 1966 jobbade på ett hotell norr om London. Jag hade en del diskussioner med vanliga radikala jobbare i hamnen, alla medlemmar i Labour, och till min häpnad kallade de rakt av sina fackliga företrädare för ”nigger lovers”, bara för att dessa hade en mer öppen och förstående syn på färgade invandrare! Med svulstiga citat från Churchill i färdkosten kan BNP ta avstånd från ”Browns och alla andra partiers orättfärdiga krig i Afghanistan”. Här ska jag citera ett längre tal från Griffin, återgivet i Times, för att visa hur infernaliskt skickligt partiet slår sig in i Browns och Labours veka liv:

”Inte ens hela detta land är värt en enda droppe engelskt blod. Storbritannien har ingen verksamhet /business/ i detta land. Kriget grundas på en lögn och vi ska ta hem våra trupper så fort som möjligt innan fler blir dödade. Kriget baseras på en serie groteska lögner fabricerade av ledarna för Labour och Tory. De hävdar att kriget utkämpas för att bekämpa terrorism. Detta är nonsens. I stället uppmuntrar kriget terrorism. Hela södra Afghanistan är nu ett jättelikt träningsläger för terrorister – med levande mål – våra soldater. Kriget sägs ska skydda oss från terrorism i Storbritannien. Men det är en förskräcklig lögn. Alla vet att muslimer från Storbritannien aktivt kämpar mot oss i Afghanistan. Dessutom, säkerhetskällor citerade av George Brown, talar om att terrorplaner i Storbritannien utformas i Pakistan. Inte av bönder i Afghanistan. Det enda som uppnås med detta krig är en destabilisering av Pakistan. Regeringen i det landet kämpar hårt för att inom sina gränser hålla nere den radikala islamismen. Den militära närvaron från Väst i Afghanistan eldar bara på flammorna av hat och fanatism, vilket gör läget ännu svårare för landets regering. Om detta får fortsätta är det fullt möjligt att både Afghanistan och Pakistan faller för radikal islamism. Bortsett från mardrömmen med en islamistisk regering i Pakistan beväpnad med kärnvapen, betyder detta också ett inbördeskrig på gatorna i Storbritannien…”

I BNP:s propaganda skapar man en kontinuitet mellan Winston Churchill och den egna ledaren Nick Griffit…

Nu återstår det ett halvår till valet och ingen bedömare tror att BNP, med det valsystem som gäller /the winner takes all/, kommer att kunna erövra några riksdagsplatser. Men faran finns och det räcker med stora framryckningar i en del utsatta valdistrikt för att BNP på allvar ska etablera sig som ”det nya brittiska arbetarpartiet”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Afghanistann, George Bush, British National Party, nazister, Sverigedemokraterna

I pressen: AB1,AB2,

Bloggare: Jinge,UngVänster,

Dela