En framtid i Haiti ?

De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.

Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.

Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.

Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?

Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.

Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.

Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.

Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.

Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide

Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.

Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.

Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.

Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.

Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?

Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.

En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.

Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.

Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, FN, Frankrike, Slaveri, Plantager, Världsbanken

Dela