Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Dela

Det finns traditioner och så finns det traditioner. I USA benådar presidenten denna helg en kalkon, bombar en by i något land och äter sedan upp en ny kalkon. I Stockholm bokar man lördagen för Socialistiskt Forum i ABF-huset på Sveavägen. Här är tre seminarier som vi rekommenderar bloggens läsare i Stockholm:

Afghanistans kvinnor kämpar

Sahar Saba från organisationen Rawa, nyss hemkommen från Kabul,

rapporterar

direkt från krigets Afghanistan tillsammans med Farooq

Suleharia

från veckotidningen Internationalen.

Arrangör: Veckotidningen Internationalen och Solidaritet utan gränser

11.00-

12.15

Husarö

Röda och gröna visioner

– för ett annat sätt att leva

Kortare arbetstid. Kollektiv kapitalbildning. Klimatomställning.

Utvecklad produktion. Vår tids framtidsutmaningar hänger samman om man

ser de radikala möjligheterna i deras relation till varandra. Hur förena det

bästa ur arbetarrörelsens tradition, med det bästa ur den gröna kritiken?

Arbetstidsförkortning

och omställning av produktionen som medel i kampen

mot klimatförändringarna. Sänkt arbetstid istället för höjd lön – så måste

betydligt

mer av produktivitetsökningarna i den rika världen tas ut; kvarvarande

ekologiska utrymme måste väsentligen tillfalla länderna i Syd som

behöver expandera sina ekonomier för att tillgodose grundläggande behov.

Medverkande: Lars Henriksson, Volvoarbetare och författare till en

kommande bok om hur vi kan rädda jobben och rädda världen. Johanna

Storbjörk, ledamot i SSUs förbundsstyrelse om kollektiv kapitalbildning i

klimatkampens tid, Carl Schlyter, EU-parlamentariker för Miljöpartiet om

hur kortare arbetstid kan rädda vår planet. Samtalsledare: Daniel Suhonen

Arrangör: Tidskriften Tvärdrag

13.30-

14.40

Kata

100 år efter storstrejken,

40 år efter gruvstrejken

- hur mår den fackliga kampen idag?

Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen

stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur

skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens

attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.

Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola,

samtalar med aktiva inom Septemberalliansen

Arrangör: Septemberalliansen

15.45-

17.00

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, Socialistiskt Forum i Stockholm, Afghanistan, Gruvstrejken, Bilkrisen

Dela

För vad var det som George Orwell skrev i Djurfarmen? Grisarna reste sig på bakbenen och snart kunde ingen se vem som var människa och vem som var gris? Ja, något i den vägen var det. En allegori som jag kom att tänka på i går när jag hörde att socialdemokraterna hade arrangerat ett grandiost toppmöte om jobben, där företagaren hyllades som arbetarpartiets förebild. Vi vet sedan förut vad Sahlin tycker. Mona är ”modäärn” och tycker att företagarna är hennes hjältar. Det sa hon i Göteborg samtidigt som hon lät bli att besöka blockadvakterna vid salladsbaren Wild´n & Fresh. Mona är politisk modist och syr upp det som passar och just nu är det Maud Olofssons ivriga bävrar, småföretagarna, som blivit ”modärna”. På toppmötet hyllades förtagandet och ”entreprenörsskapet som en livsstil” om och om igen.

Kanske har Sahlin kännt sig pressad av att organisationen Företagarna utsett Vänsterpartiets riksdagskvinna på Värmlandsbänken, Marie Engström, till sin favoritpolitker. Även hon tycker att det är helt okej att leva på andras arbete ( plundring av mervärdet ) bara det sker i småskaliga former. Förmodligen har Mona och Marie vilseletts av moderaternas retorik om ”det nya arbetarpartiet” och helt enkelt trott att alla företagare nu helt plötsligt är lediga. Ja, bara står där och väntar på att bli uppbjudna. Vi får se vad Mona och Marie kan ”leverera” när det blir allvar av och ministersocialismen en gång kanske stundar med en gemensam regeringsbildning. Men för dagen får de nog nobben. Så länge de ”envisas” med att köra med turordningsregler lär inte de små utsugarna tacka ja ens till de ivrigaste inviter. För övrigt var den största nyheten från gårdagens toppmöte med socialdemokraterna att man redan nu sviker vad som lovades under demonstrationerna mot regeringens försämringar av A-kassan. ”Det där med 80 procents ersättning blir bara ett tag, vi måste sätta en tidsgräns”, hette det i ett mummel från Östros i en radiointervju på P1. Alltså: Det blir en återställare. Men bara en. Den blir dessutom jäkligt liten.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, SVD1, SVD2, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, LO, småföretagare, gruvstrejken, abetare, Maude

Dela