"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Globalisering
Nyliberalismens återvändsgränd
25 Maj 11
En marxist i fas med tiden.
.
Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen
Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.
Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.
Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.
I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan. Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.
Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.
********
Den ekonomiska krisens nya fas.
Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13
.
Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.
Den nyliberala kapitalismens kris.
Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:
.
Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.
.
-
Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
-
Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
-
Utdelningen till aktieägarna ökar.
Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.
Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.
Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De
ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.
Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?
Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.
Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.
-
Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
-
Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
-
Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.
Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.
.
.
För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.
Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.
I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.
Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.
Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.
.
.
Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.
Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.
Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.
För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.
Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.
Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.
Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.
Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.
.
Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.
Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.
Krisens tredje fas.
I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.
De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.
I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning. Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.
Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.
Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.
Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.
.
.
För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.
.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.
1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?
Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.
Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.
.
2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.
En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.
Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.
Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.
Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion. Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.
Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.
.
3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?
Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.
Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.
4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?
Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende på finansens, byggbranschens och bilindustrins tyngd och ländernas plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.
Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.
Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.
Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.
.
Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Kris, Nyliberalism, Vinster, Löner,
Ett mörkt decennium.
1 Jan 11
De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger
moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.
Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.
Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.
De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
.
Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.
.

Inte ens Tomten kan dölja sanningen.
.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.
Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot
Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.
Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians
mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.
.
I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.
.
I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.
.
Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.
.
Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.
När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
..jpg)
.
–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.
.
USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.
.
Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån
franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.
Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.
Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
.
Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.
.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.
Benny & Göte
.
Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,
Bygg en ny värld
17 Nov 09
Bygg en ny värld
”Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast”
Det är vår bloggs devis. Vi tror att det är möjligt att skapa en värld som inte styrs av den privata profitjakten.
Vi möts ofta av argumentet att det är dagdrömmeri. Men vi svarar att de som vill köra på i upptrampade spår är de verkliga utopisterna. Globaliseringen och klimatkrisen går nu samman i en kris som leder rakt in i väggen. Endast en social revolution kan hindra de katastrofer som världens härskare vägrar att effektivt bemöta.
Det enda realistiska är att skapa ett nytt rättvist ekonomiskt system vars enda uppgift blir att tillfredsställa människornas materiella och sociala
behov.
I den långa artikel vi publicerar här under i fri svensk översättning ger den franske marxisten Michel Husson ett svar på hur vägen dit kan brytas och vilka hinder som ligger i vägen.
En annan värld är möjlig.
Att föreställa sig hur kapitalismen ska kunna ersättas i världsskala är en till synes omöjlig uppgift. Men samtidigt är det nödvändigt att skissa några vägar framåt, för kampen mot den globaliserade kapitalismen behöver nya perspektiv. Det är vägar som måste byggas under flera förutsättningar.
-Hänsyn måste tas till konkreta situationer. Problemen ställs inte på samma sätt i utvecklade industrinationer och i utvecklingsländer – eller mindre avancerade länder som Världsbanken brukar kalla dem.
-De måste vara kompatibla med ekosystemets behov.
-De får inte framstå som ouppnåeliga utopier utan måste föreslå etappmål som när den konkreta kampen och bygger broar över till den värld vi säger är möjlig och nödvändig. Vi måste se den inneboende trögheten i den aktuella världsekonomins uppbyggnad och förutse de nödvändiga förändringarna.
-De måste speciellt besvara den strategiska frågan hur vi ska avancera mot en ”bra” globalisering medans det ännu inte finns en ”bra” regering eller en världsregering?
Jämfört med den reellt existerande globaliseringen måste en rationell organisering av världsekonomin följa fyra grundläggande principer: Ett, en hållbar globalisering; två, att de sociala behoven prioriteras; tre ,att den internationella arbetsfördelningen samordnas kollektivt och fyra, att det krävs en internationell planering av miljöpolitiken.
För en hållbar globalisering.
En önskvärd världsekonomis utseende bygger på en sorts omlokalisering som berättigas av två avgörande faktorer.
Den första faktorn är förknippad med klimathotet. Vi vet att transporterna direkt och indirekt starkt bidrar till utsläppen av koldioxid. Därför är en påtaglig minskning av världshandelns intensitet ett direkt bidrag till minskade utsläpp.
För det andra måste modellen för ekonomisk utveckling prioritera de lokala sociala behoven och därmed sätta åt sidan nyliberalismens betoning av exporten.
Ett sådant perspektiv innebär inte att man drar sig tillbaka till isolerad självförsörjning eftersom den internationella arbetsfördelningen till viss del har en rationell bas. Alla länder har exempelvis inte tillgång till råvaror nödvändiga för ekonomins funktion. Alla länder äger inte heller alla de investeringsvaror de är i behov av. Handel och internationella investeringar kan slutligen inom en viss gräns och under särskilda villkor hjälpa utvecklingsländernas industrialisering, skapa arbeten och transferera teknologi.
Globaliseringen av kapitalismen har skett på ett irrationellt sätt eftersom den strävat efter en enhetlig världsmarknad med universella normer för profitmarginalerna. En ekonomisk integrering mellan länder med jämförbara utvecklingsnivåer kan vara av godo men det är inte fallet i världsskala. När ingen hänsyn tas till skilda produktivitetsnivåer mellan olika världsdelar leder globaliseringen till en dubbel utslagningsprocess i Syd och i Nord.
I utvecklade industriländer ställs de sämst kvalificerade arbetarna i direkt konkurrens med arbetare i utvecklingsländerna och slås progressivt ut ur produktionen. Å andra sidan slås sektorer i utvecklingsländerna ut om de inte svarar mot världsmarknadens krav, i första hand det så kallade traditionella jordbruket. Denna dubbla utslagning leder till ökade sociala klyftor i norr som i söder.
Prioritera de sociala behoven.
Normerna för kapitalismens globalisering speciellt det som ställer löntagare världen över mot varandra leder till antisociala beslut. Bland de sociala behoven är det bara de som svarar mot kapitalets höga vinstnormer som prioriteras. Därför bör det inrättas en sorts ”slussar” mellan de delar av världsekonomin som inte spelar i samma division.
Det kräver i första hand att erkänna de fattiga ländernas rätt till protektionism speciellt för jordbruket i syfte att skapa självständighet och självförsörjning. Det betyder samtidigt att priset för jordbruksvaror ökar relativt i förhållande till andra varor. Om exempelvis Mexiko beslutar att stimulera den lokala majsproduktionen i stället för att köpa majs från USA kommer priset på tortillan att stiga. Det innebär också att inkomsternas fördelning måste svara mot denna nya organisering av produktionen.
Det ger oss möjlighet att se att omläggningen av ekonomin till den interna marknaden och de inhemska sociala behoven i grunden är ett socialt problem, nämligen en omfördelning av inkomsterna och ändrade samhälleliga prioriteringar. Arbetarna i fattiga länder måste kunna köpa vad de producerar, vilket inte är fallet i dag. Deras köpkraft, den direkta eller den indirekta som beror av sociala bidrag, måste utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. Då kan den interna marknaden bli den ekonomiska motor som minskar beroendet av exporten.
Brottet med världsmarknaden blir då mer ett instrument än ett mål i sig, en nödvändig förutsättning för att samhällets behov ska ställas i centrum. Det kräver inte lång eftertanke för att inse att de två viktigaste hävstängerna ut ur underutvecklingen är en jordreform och ändrade budgetprioriteringar. Det centrala målet ska vara att möta de högst prioriterade sociala behoven och inte de som ger störst vinst.
Ingen föreslår längre en total kollektivisering av jorden och ännu mindre av mikroföretagen i den informella ekonomin. Målet bör i stället vara att konsolidera dessa sektorer, speciellt bondejordbruken och att stabilisera landsbygdsbefolkningen, skapa jobb och därmed hindra flykten till storstädernas slum. De måste ges möjligheter att leva befriade från globaliseringens logik som ställer dem i direkt konkurrens med industrivärldens hyperproduktiva företag. Vi vet vad som krävs. Ge bönderna en prisgaranti för sina produkter, en offentlig plan för utbyggnad av infrastrukturen, tillhandahåll billiga krediter, ge plats för kollektiv att installera sig och organisera distributionskedjor. En liknande logik kunde inrättas för mikro-, små- och medelstora företag via en politik för offentliga kontrakt.
En minimilön måste inrättas för alla arbetare och att ett ökat skattetryck på de rika motiveras politiskt med nödvändigheten av att omorientera de offentliga utgifterna till att möta sociala behov, som rinnande vatten, elektricitet, bostäder, offentliga transporter, sjuk- och hälsovård samt undervisning. På alla dessa områden bör det skapas offentliga utvecklingsbyråer som bidrar till att skapa stabila samhällen.
I de rika länderna måste ett optimalt tillfredsställande av sociala behov, kompatibla med miljökraven, ske via en minskning av arbetstiden, en kontroll av de internationella investeringarna och en till stor del gratis offentlig service. Minskningen av arbetstiden är det främsta medlet för att minska arbetslösheten, som i första hand orsakas av att kapitalet lägger beslag på alla produktivitetsvinster och i andra hand, men i mycket mindre skala, av den fria handeln på världsmarknaden. Det är också ett sätt att närma sig ett samhälle med mer fritid och samhällelig aktivitet. Ett sådant samhälle blir automatiskt mer inriktat på sig självt och mindre underkastat produktionens diktat. Kontrollen av de internationella investeringarna ska syfta till att begränsa kapitalets rörelser och då i första hand utlokaliseringar. Kapitalets totala rörelsefrihet måste starkt begränsas och ersättas med samarbetsfördrag som prioriterar den lokala utvecklingen i fattiga länder och transfer av teknologi för energiproduktion.
För en harmonisk internationell arbetsfördelning
En alternativ globalisering kräver minskat handelsutbyte och mindre kapitalrörelser och att de ställs i ett globalt samarbetes tjänst. Genom att prioritera de inhemska sociala behoven kan politiken ”allt för exporten” brytas och de internationella handelsflödena minskas. Men naturligtvis inte helt. Därför behövs det en reglering av i första hand råvarupriserna och inrättande av ett samarbetssystem.
Det reser uppenbarligen en rad problem där exempelvis oljeinkomsterna visar på alla de hinder som ligger i vägen för en rationell organisering av världsekonomin. Å ena sidan stiger oljepriserna på nytt och på ett sätt är det bra eftersom det tvingar fram energibesparingar och utveckling av alternativa energikällor. Men å andra sidan bidrar det till formationen av enorma rikedomar i vissa länder som inte alltid använder dem till det bästa och till en absurd koncentration av inkomsterna. Det är därför som oljemannan ofta blir en förbannelse där ett litet begränsat skikt av rentierer lägger beslag på allt och skapar stora slitningar i samhället. Kontrollen över oljan har också lett till militära invasioner och inbördeskrig.
I dag går en stor del av överskottet från oljan till att finansiera underskotten i de rika länderna, framför allt USAs. Lösningen kan tänkas se ut så här. En kontroll av oljepriset och en placering av överskottet i en världsomfattande utvecklingsfond. Produktionsländerna kan på så sätt garanteras sina inkomster och världsfonden kan investera överskottet från oljan i ekologiskt viktiga projekt i stället för att det finansierar överkonsumtionen i USA.
Utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen går i dag mot följande form. De fattiga länderna blir de rika ländernas verkstäder där bara den teknologiskt avancerade produktionen med högt förädlingsvärde blir kvar. Samtidigt och i en motsatt utveckling tenderar utvecklingsländerna, verkstäderna, att klättra på den teknologiska stegen till medel- och högteknologi. Var finns den optimala balansen? Går vi mot en arbetsdelning där bilarna tillverkas i syd av maskiner tillverkade i norr? Svaret på dessa enorma frågeställningar ska i alla fall inte överlåtas till en blind marknads ryggmärgsreflexer. Det är här idén om samarbete griper in och som ska förstås dynamiskt och ta i beräkning alla nödvändiga förändringar. Det kräver en del planering och introducering av en kalkyl som beräknar varors bruksvärden. Frankrike bygger exempelvis ett höghastighetståg i Kina och i utbyte köper Frankrike en viss mängd konsumtionsvaror. Ett sådant avtal kan gälla för en viss period för att sedan förhandlas om. I ett sådant schema är aktörerna inte längre de multinationella bolagen men planeringsinstanser.
För en ekologisk planering
Den fundamentala nödvändigheten av att minska världshandelns omfattning ligger i det vansinniga förbrukandet av energi som kapitalets globalisering för med sig. Världsekonomin fungerar i dag som om dess ekologiska effekter inte existerar. De måste tas med i en mer global ekonomisk kalkyl. Och målet att minska utsläppen ska också passas ihop med prioriteringen av de sociala behoven.
Vad gäller de ekologiska effekterna är marknadslösningen att sätta ett pris på förödelsen genom att inrätta en miljöbeskattning och ett marknadssystem för utsläppsrätter. Dessa åtgärder svarar inte på något sätt mot de målsättningar som är nödvändiga och som inte kan uppnås annat än via en planering av rätt färdriktning. Ta ett exempel. Det vore säkerligen svårt att anta en ekoskatt som är tillräckligt tuff för att få vissa att avstå från fyrhjulsdrivna bensinslukare. Enda metoden är säkerligen att helt enkelt förbjuda dem. Det är svårt att se vad mänskligheten förlorar på det?
Problemet med klimatförändringarna utspelas självklart på en planettär nivå och det gör att en global planering är nödvändig. Enda sättet att uppnå fastställda mål är att påtvinga kapitalet andra framgångskriterier än profiten. Det är också förutsättningen för att fördelningen av uppoffringarna tar hänsyn till de rika ländernas ekologiska skuld, som måste betalas i form av transfereringar av teknologi till de fattiga nationerna.
Vi ser att dessa fyra principer är extremt krävande och att de ekologiska kraven dominerar de övriga och fixerar en nödvändig tidsgräns för ett brott med produktion för produktionens skull. Denna annorlunda organisering av världsekonomin är inte förenlig med den logik som kräver vinstmaximering. Hela problemet blir då att hitta passande övergångar som gör detta brott möjligt.
Protektionism är en återvändsgränd.
Protektionismen är vid första ögonkastet det rätta svaret eftersom vi är emot den totala frihandeln. Man borde kanske uttala sig för en protektionism i form av importtullar? Men eftersom de som kräver detta baserar sig på en felaktig analys av globaliseringen är deras nyprotektionistiska lösningar inte brukbara. Debatten slår slint om den koncentreras kring för eller emot protektionism i den rika världen. Att klassa alla förslag som protektionism när man är för frihandel avhänder sig möjligheten att fråga vad som skyddas och mot vad.
Det är den aktuella världskrisen som bestämmer diskussionens inriktning. Eftersom världskrisen minskar utvecklingsländernas exportmöjligheter ställer den frågan om dessa länders prioritering av de inhemska sociala behovens tillfredsställande på bekostnad av exporten och svaret på frågan finns i utvecklingsländerna själva och inte i enväldiga beslut tagna i deras namn. Kraven på protektionism är i grunden orättfärdiga. De nämner aldrig exporten från Nord till Syd och föreslår aldrig exempelvis att begränsa exporten till diktaturer eller länder som inte respekterar sociala eller ekologiska normer.
Kan egentligen Nord tvinga på Syd respekt för sociala och ekologiska normer via särskild beskattning? Man kan fråga sig vilken legitimitet sådana beslut har när de tas av länder som utgör basen för de multinationella bolagen som utövar påtryckningar för en viss utvecklingsmodell i fattiga länder. De stora profitörerna i frihandelszonerna bör först sopa framför den egna dörren. Vi måste starta med att göra upp med den dominerande idén att det är de fattiga länderna som är ett hot mot de utvecklade industriländernas ekonomiska hälsa. Det är de rika länderna som tvingat på de fattiga länderna idén att deras frälsning ligger i att exportera sig ur fattigdomen och att öppna gränserna för allt och alla och som leder till deras snedvridna utveckling. Att vi i dag upplever en liten bumerang av globaliseringen är en historiens ironi som inte får låta oss glömma det globala systemets ursprung.
I de utvecklade industriländerna är dessutom protektionismen rent av farlig. Den tillåter att minimisera krisens sociala orsaker som finns i den nuvarande relationen mellan kapital och arbete genom att nästan uteslutande förklara krisen som ett resultat av konkurrensen från utvecklingsländerna. Svårigheterna att definiera ett globalt alternativ till kapitalets globalisering kan inte kringgås med ett protektionistiskt program.
Hinder på vägen och hur att gå vidare.
I stället för att presentera ett program packat och klart är det bättre att visa på de hinder som ligger i vägen för en rationell globalisering. Första hindret är ekonomiskt och består av den relativa stelheten i dagens internationella arbetsfördelning. Exempelvis består USAs import från Kina till en stor del av produkter gjorda av utlokaliserade amerikanska företag som inte omedelbart kan återvända hem.
Det andra hindret utgörs av regeringarnas karaktär som till en stor majoritet representerar den lokala eliten som tillsammans med de multinationella bolagen delar frukterna av globaliseringen i både Nord och Syd. Det är ett verkligt hinder, vilket syns bland annat i vissa parasitära skikts förmåga att stoppa den internationella utvecklingshjälpen i egen ficka. Ett steg på vägen ligger därför i en social förändringsprocess specifik för varje region
Vi står här än en gång inför det svåraste problemet och som är snarare av strategisk än programmatisk karaktär. En fullt utvecklad rationellt planerad globalisering kräver underförstått en form av världsregering som koordinerar politiken mellan olika länder och som ansvarar för en planering i världsskala av energifrågorna. Men innan dess har vi att göra med nationella regimer som tjänar de dominerande klasserna samtidigt som det ändå är nödvändigt att stimulera en ny världsordning utan att vänta på dess spontana uppkomst.
Enda lösningen är att avancera på alla fronter och ställa konkreta krav och förslag och sedan stödja regeringar som tar steg i rätt riktning och därmed sikta på delbrott med det bestående.
I årtionden har den nyliberala politiken satt som mål att avskaffa alla hinder för kapitalets fria rörelse med de resultat vi alla känner. Vi kräver därför att varje land ger sig möjligheten att kontrollera kapitalströmmarna. Det kan gälla krav på deponering av kapital, tidsramar för hemtagning av kapital och vinster eller skatter på spekulativa kapitalströmmar.
Därefter bör det föras en industri- och utvecklingspolitik som ställer två viktiga krav på de internationella investeringarna. För det första att det svarar mot en lokal integrering. Det vill säga att ett minimum av halvfabrikaten köps lokalt, att det skapar arbeten och att delar av produktionen säljs lokalt. För det andra ska det föra med sig en överföring av teknologi, att patenträtten sätts åt sidan. I dag går storkoncernernas strategi ut på att förhindra eller stycka upp teknologiöverföringen så att fattiga länder inte ska lyckas hämta igen försprånget och gå från underleverantör till direkt konkurrent.
Regionala politiska allianser bör stödjas i motsatts till bilaterala fördrag mellan Nord-Syd eftersom de medger en viss frihet från världsmarknaden. De rika länderna, Europeiska Unionen inräknad, måste de bryta med den imperialistiska politik som syftar till att öppna marknaderna och den offentliga sektorn för de egna multinationella bolagens räkning. I stället ska de ta initiativ till samarbetsavtal som skapar verklig samutveckling baserad på teknologiöverföring speciellt för energiproduktion.
Förslag till globala skatter ger ett operationellt innehåll till begreppet gemensam egendom. En skatt på de finansiella flödena och en kilometerskatt får en återhållande effekt på spekulationen och världshandelns volym samtidigt som det ger pengar till världsfonder för utveckling och kamp mot miljöförstöringen.
Paradoxen i en ”annan värld är möjlig” är att på vägen dit finns de flesta löningarna som sociala förändringar i varje land för sig. Det bästa sättet att sticka hål på globaliseringsbubblan är att bygga utvecklingsmodeller som i Nord ger förtur till kraftig omfördelning av inkomsterna och en förkortad arbetstid och som i de fattiga länderna tar sig an de mest brinnande problemen. Försvaret av en sådan utveckling är den enda verkligt progressiva protektionismen
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Dagens Arena2,ETC,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Utopi, Socialism, Globalisering, Solidaritet, Klimathot, Social välfärd
Global fackförening…
2 Jul 08
Fackförening utan gränser…
Den största fackföreningen i Storbritannien, Unite, och United Steelworkers Union i Kanada och USA har beslutat att gå samman i ett gemensamt fackförbund under namnet Workers Uniting. Initiativet är remarkabelt och syftar till att ge de fackliga
organisationerna större tyngd i kampen mot multinationella bolag som spelar ut arbetare i olika länder mot varandra. Det nya förbundet får 3 miljoner medlemmar.
-De multinationella företagens politiska och ekonomiska makt är enorm, säger Derek Simpson, ordförande i Unite, till BBC och fortsätter :
-De kan spela ut en nations arbetare mot en annan nations i syfte att maximera profiten.
-Globaliseringen ger finansmännen en licens att exploatera arbetare i utvecklingsländer på beskostnad av arbetare i industriländer. Enbart en internationell solidaritet bland arbetarna kan stå emot den typen av exploatering oavsett var det sker, säger United Steelworkers ordförande Leo Gerard.
De båda fackledarna uppmanar fackföreningar världen över att ansluta sig till det
nya förbundet.
Allt detta är fantastiska ord. Blir de verklighet får arbetarna ett fackligt vapen som kan bli mycket vasst. Under förutsättning att det inte bara handlar om byråkraters retorik och att allt blir vid fackligt business as usual
Derek Simpson och Leo Gerard
Se också: Workers Unite
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, United Steelworkers, Unite, Globalisering, Facklig kamp, Internatinell fackförening



Senaste kommentarer