"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Generalstrejk
Lyckad generalstrejk i Belgien
31 Jan 12
Det mesta stod still när
Belgiens arbetare storstrejkade
.
Gårdagens generalstrejk i Belgien var en framgång för de fackliga organisationerna som stod för initiativet. Trots den hätska kampanjen i media och från de politiska partiernas sida var uppslutningen i strejken i det närmaste total på de större arbetsplatserna.
En framgång i meningen att vanliga medlemmar i de fackliga organisationerna kunde visa vad de verkligen tycker om regeringens planer på att låta befolkningen betala för den kris som finansvärlden skapat och som Europas regeringar räddat den ur genom att lägga de privata skuldbergen på det offentligas axlar.
Om det ska bli en framgång i bredare bemärkelse beror i mycket på hur de fackliga ledningarna tänker fortsätta mobiliseringen och vilket tryck de kommer att utsättas för från sina medlemmar.
Här under hittar du en kort bildkvalkad från gårdagens generalstrejk i Belgien.
Här filtreras infarten till tevestationen RTBF av aktiva från de fackliga
organisatörerna. Socialistiska FGTB är klädda i rött,
Kristdemokratiska CSC i grönt.
.
FGTBs ordförande Anne Demelenne lovar tuffare tag om
regeringen inte lyssnar till fackens krav.
Infarten till Bryssels flygplats blockerades redan i arla morgon.
Tågen stod stilla hela dagen
I minus 1°C värmde det med öppen eld i morgonstund.
Den röda och gröna enheten i kampen lovar gott för framtiden.
De flesta stora industrier i landet var i strejk,
både i Flandern och Vallonien.
Kampviljan är det inget fel på.
Alla stora hamnar i Flandern var blockerade.
Gent, Antwerpen och Zeebrugge var i strejk.
Bilder: Bilderna ovan finns i den flamländska dagsgtidningen De Morgen.
.
Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVT1,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Beglien, Strejk, Antwerpen, Gent, Zeebrugge, Namur
Generalstrejk i Belgien
30 Jan 12
Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna
.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.
Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.
.
Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.
.
Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.
-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.
En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.
.
Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.
.
Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.
I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna. ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.
.
Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.
.
Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.
I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.
-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.
I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR systerparti till svenska SP.
-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.
.
Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.
.
Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.
.
Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.
.
I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.
Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel
Strejkernas Frankrike
20 Okt 10
Sarkozy sviktar, sviktar inte ?
.
-Från och med nu kommer ingen att märka när strejker bryter ut.
Orden yttrases av Sarkozys då han för ett par år sedan med sitt vanliga flin meddelade media att en lag om garanterad miniservice skulle införas i den offentliga sektorn för att minska effekterna av strejker.
I dag sitter orden som sylvassa fiskben i halsen på sprätten Sarkozy som snart är mer isolerad i sitt Elysséepalats än Napoleon någonsin var. Inte ens hans egna ministrar håller samman inför trycket från gatan. I den senaste opinionsundersökningen är det knappt 30 procent som stöder Sarkozys politik.
.
I veckan strejkade också personalen vid Eiffeltornet, världens mest besökta turistmål.
.
I går nådde protesterna mot regeringens orättvisa pensionsreform en ny nivå. Vägen fram till seger står till hälften öppen. Än en gång samlades cirka tre miljoner demonstranter för att säga nej till Sarkozys pensionsreform. Men i går var det mer än en protest mot en enskild reform. Enstämmiga rapporter från hela landet talar om en total misstro mot regeringen och en känsla av att en majoritet av befolkningen inte räknas, att ett nej från långt mer än halva befolkningen viftas åt sidan av en högfärdig självupptagen borgerlig majoritet i parlamentet.
Trots den utåt tuffa attityden från Sarkozys majoritet råder en febril nervositet i maktens korridorer. Det står redan klart att regeringschefen Fillons plan på att rösta igenom reformen i Senaten onsdag 20 oktober ligger i spillror. Oppositionen i Senaten har lagt 1 200 ändrings- och tilläggsförslag och delar av majoriteten vill inte gå med på att forcera omröstningen som en blockröst för eller emot hela lagförslaget. Därför är det klart att det knappast blir en omröstning i Senaten innan mitten av nästa vecka. För Sarkozy är det ett stort bakslag och en källa till oro för vad som kommer att ske på gatan innan omröstningen äger rum. Tålamodet krymper i alla läger och bland de unga på skolor och universitet tilltar radikaliseringen snabbt.
.
Jobb åt alla – inte fler år att arbeta.
.
-Rörelsen tappar fart men radikaliseras, sa regeringschefen Fillon till media i tisdags sedan det skett flera sammandrabbningar mellan ungdomar och gendarmeriet i städer som Lyon och Rennes. Även i Paris gick ett antal bilar upp i rök och en del butikers skyltfönster krossades. Tyvärr valde också vissa grupper att inte ansluta sig till de stora demonstrationerna utan gick i stället till isolerade attacker mot ”förtryckets symboler” som banker, klädesbutiker och jättebokhandeln FNAC.
Uppenbarligen har regeringen gett polisen order att inte ingripa mot de isolerade grupperna som agerar vid sidan av demonstrationerna. Bormästaren i Lyons andra distrikt, Denis Broliquier, säger sig vara skandaliserad av att polisen, enligt dess egna uppgifter, fått order att inte ingripa mot vandaliseringen. Regeringen försöker att vända uppmärksamheten bort från de väsentliga frågor som flera miljoner kräver svar på. Mörkermannen i inrikesministeriet Brice Hortefeux har säkert ett finger med i spelet.
Den uppskjutna omröstningen i parlamentet ger den fackliga fronten lite andrum för att planera fortsättningen. Att bara fortsätta med ytterligare en eller flera protestdagar är inte tillräckligt effektivt för att stoppa Sarkozy. Samtidigt tvekar de fackliga ledarna i CGT och CFDT att följa den fackliga organisationen Solidaires uppmaning till obegränsad generalstrejk till finish.
.
Antalet demonstranter i Lyon var fler än någonsin- 45 000.
-I dag var det en ny etapp på vägen mot en obegränsad generalstrejk som börjar ta form, svarade NPAs Olivier Besancenot i en chatt i dagstidningen Le Monde i tisdags och fortsatte:
-Från tisdagskväll påbörjas nya strejker, nya demonstrationer kommer att hållas liksom många blockader. Frågan som nu ställs är att blockera ekonomin för att stoppa reformen.
De närmaste veckorna kommer att visa vilken sida i den allt hårdare klasskonflikten som drar det korta strået.
.
Det Nya Antikapitalistiska Partiet deltar med full styrka i alla protester mot högerpolitiken.
.
Tisdag morgon blockerade strejkande arbetare hundratals vägar.
.
Fler ungdomar än någonsin deltog i demonstrationerna.
.
Natten till 20 oktober bröt polisen upp blockaden vid flera raffinaderier.
.
Här följer ett videoklipp från en vägblockad i förorten Pantin i Paris.
.
Media: DN1,SVD1,GP1,SSD1,DN2,SVD2,SVD3,GP2,DN3,SVD4,GP3,AB1,DN4,SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Paris, Demonstration, Strejk, Sarkozy, CGT, CFDT, NPA, Besancenot
Franska antikapitalister för generalstrejk
26 Mar 09
Samla oss till generalstrejk
Det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike har hamnat i vissa fackliga ledares skottlinje för att partiet manar till en samling av kampen på alla fronter till en generalstrejk med uppgift att stoppa högerns och Sarkozys försök att lägga kostnaderna för den kapitalistisk krisen på de arbetandes axlar.
Här nedan finner du en deklaration av NPA som bemöter kritiken och som förklarar NPAs strävan att föra kampen vidare och för att massdeonstrationerna den 29 januari och 19 mars inte ska har varit till ingen nytta.
***********************************
Paris 23 mars 2009
Fackföreningen CFDTs ordförande F. Chérèque sa i veckan « att NPAs aktivister åker runt till företag i kris, lite som rovfåglar inväntar de misären för att agera…vi i CFDT agerar dagligen »
Dagstidningen Le Figaro skriver « Olivier Besancenot och yttersta vänstern vill politisera demonstrationerna den 19 mars »
Varför allt detta hat ?
Om det pågår en betydande politisering är det för att krisen visar på systemets brutalitet. Kapitalisterna slår allt hårdare mot de arbetande i hopp att hitta en väg ut ur den kris de skapat. Kapitalismen, som göder de rika och försvagar de fattiga, ser sin legitimitet djupt ifrågasatt. Politiseringen är också Sarkozys verk. Han inkarnerar den härskande klassens högdragenhet 
och saknar säkerhetsventiler för den ilska som hans politik provocerar fram. Hans politik förkastas massivt av folket och viljan att säga stopp riktas mot honom. Därför är det avgörande för de som regerar och som till varje pris vill undvika en öppen politisk kris att tända moteldar och avleda ilskan. Det är den centrala idén bakom angreppen på NPA.
Eftersom dessa herrar ifrågasätter vår rätt att ingripa i de sociala striderna, varför inte svara dem grundligt.
Vi accepterar inte åtskillnaden mellan det sociala, som skulle vara fackföreningarnas domäner och tyvärr ofta inskränks till förhandlingar mellan sociala « parter », och det politiska, vanligtvis val till politiska församlingar, som sägs vara den priviligierade, ja uteslutande, terrängen för de politiska partierna. Det svarar inte mot vår uppfattning av sociala strider och politisk kamp. Vårt partis roll är inte att förvalta institutioner gjorda för och av det existerande systemet. När vi ställer upp i val och när vi har valda kandidater är det för att försvara samma antikapitalistiska program, samma idé om ett nytt samhälle som vi försvarar i de sociala striderna. Det är därför som vi inte kan vara annat än oberoende av Socialistpartiet. Vi bygger NPA som ett verktyg för att kämpa i företagen, i folkliga kvarter, bland ungdomen. Som det står i våra grundteser : « För att ändra historiens gång, krävs det att majoriteten av befolkningen lär känna sin styrka genom att organisera sig på arbetsplasterna, i bostadskvarteren, i fackföreningar och andra organisationer likväl som på den politiska nivån »
Den fackliga demokratin kräver att de fackliga besluten tas av medlemmarna själva. NPAs medlemmar på arbetsplatserna respekterar den principen samtidigt som vi försvarar våra krav på samordning av kampen, för en offensiv kravlista och för förberedelser till en verklig generalstrejk.
Det finns inga inmutade områden . För att i dag skapa gynsamma styrkeförhållanden är det helt nödvändigt att alla krafter drar i samma riktning. En mängd kollektiv, partikarteller, fackliga och sociala organisationer, finns och skapas i städerna och ute i landet för att kanalisera ilskan och samla krafterna mot avskeden mot dyrtiden och till försvar av de offentliga servicen.
NPA har lagt förslag till alla vänsterpartier om ett gemensamt agerande, för att föreslå perspektiv och stöd till och popularisering av de arbetandes kamp. Tyvärr har våra förslag inte beaktats. Trots att kommunistpartiet PCF manar till respekt för de fackliga organisationernas beslut, trots att Marie-George Buffet säger « vi vill inte ta fackföreningarnas plats », så är det inte på grund av respekt för fackföreningarnas självständighet, utan därför att hon är i grunden överens med fackens strategi och för henne är det « inte ett problem » att facket drog ut på tiden mellan demonstrationerna den 29 januari och den 19 mars.
Kommunistpartiets ledning vill inte ha en politisk lösning på de frågor som mobiliseringen reser. Partiets mål förblir parlamentariska, dess horisont sträcker sig bara till, som partiet säger självt, « en samling av den politiska vänstern i en vänsterfront för europavalet i juni ».
Därför säger vi igen och igen att NPA är och kommer att vara närvarande i och utanför företagen, NPA lägger alla sina krafter på bygget av en generalstrejk. Företagsledarna agerar politiskt varje dag, leder klasskampen och tvingar på oss deras samhällsmodell, via avsked, teknisk arbetslöshet, försämring av arbetsförhållandena och blockering av lönerna. Strejkdagarna den 29 januari och den 19 mars visar vår styrka. Problemet är inte att NPA politiserar kampen, men att ledare som M. Chérèque säger, på en fråga om han fruktar ett socialt uppror, att « jag fruktar det inte för tillfället och önskar naturligtvis inte att det ska ske. Ingen större fackförening vill gå i den riktningen och den gemensamma fackliga fronten är tillräckligt solid för att kanalisera oron ».
Vi är många som vill bevisa motsatsen, inte bara i NPA.
I media: DN1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sarkozy, Frankrike, NPA, CFDT, PCF, Generalstrejk
Frankrike till fots
19 Mar 09
Våren är här.
I dag torsdag den 19 mars visade den franska arbetarklassen än en gång att den inte tänker acceptera att betala kapitalismens kris med sänkt levnadsstandard, högre arbetslöshet och sämre arbetsvillkor. Enligt de fackliga organisationerna var det närmare 3 miljoner som demonstrerade i de 229 demonstrationer som drog fram över landet. Till fots visade de arbetande vad de tycker om Sarkozys högerpolitik. Att det saknas en tyst majoritet som passivt stöder regeringen visar en opinionsundersökning som säger att 78 procent av befolkningen anser generalstrejken och demonstrationerna berättigade.
Det pyr i de franska arbetarhemmen och det råder ett allmänt missnöje och total avsmak för miljardrullningen till bankerna. Inte så långt innan finanskrisens början sa Sarkozy att statens kassa var tom och att han inte kunde öka de sociala bidragen. Kort därefter fanns det plötsligt 340 miljarder euro för att hjälpa de som orsakat krisen.
-Vi har varit dåliga med att förklara varför bankerna ska räddas , säger en minister. Men det räcker inte med förklaringar längre. Kapitalismen erbjuder ingen framtidsvision och har i tappat all legitimitet i miljoners ögon.
Den brittiska finansdraken Financial Times varnar på torsdagens förstasida att ”Frankrike riskerar ett klasskrig som kan underminera Nicolas Sarkozys reformpolitik och sparka igång en period av förödande oro på arbetsmarknaden, skriver tidningen och tillägger att en opinionsundersökning visar att ”Olivier Besancenot, den trotskistiska ledaren av extremvänstern, anses lika trovärdig som Nicolas Sarkozy”.
Det är deras kris. Vi ska inte betala den.
Inför dagens demonstrationer spelade den redan existerande sociala och fackliga kampen en viktig mobiliserande roll. På universiteten fortsätter studernterna och forskarna sin kamp trots att regeringen backat på flera punkter i den impopulära universitetsreformen. Arbetarna vid däckfabriken Continental i norra Frankrike blockerar sedan flera dagar tillfarten till fabriken och vägrar att acceptera de 3 000 avsked som planeras. Företagsledningen smyger sig in bakvägen med båt från flodsidan.
Det råder oro i regeringsleden. Inrikesministern Brice Hortefeu förklarade i kväll på TV att regeringen och presidenten ”står på det franska folkets sida i kampen mot den ekonomiska världskrisen”. Få lyckades nog hålla sig för skratt. Men idén bakom minister Hortefeus utspel är att ligga så lågt som möjligt för att inte provocera fram en situation som går dem ur händerna.
Arbetarna på Continental var med i tågen
Sarkozy självklar huvudperson
Det är bara ett par veckor sedan som två departement , Guadeloupe och Martinique gick segrande ur en mer än en månad lång generalstrejk ledd av en kollektiv strejkledning. Möjligheten att det kan gå så också i metropolen finns där, även om utsikten till det verkar liten på kort sikt. De fackliga organisationerna vill diskutera med regeringen, inte gå ut i en totalkonfrontation som en icke tidsbegränsad generalstrejk innebär. Men ledarna i CGT, CFDT och de andra fackcentralerna har stora öron och långa känselspröt. De vet vad som diskutaras på arbetsplatserna och vill helst slippa ett nytt maj-68 då de fackliga organisationerna under en tid ställdes åt sidan av de strejkande arbetarna.
I Paris var det ont om plats
I många städer slogs i dag rekordsiffrorna från mobiliseringen den 29 februari. Här följer en lista över de största bland de 229 tågen. Antalet deltagare är fackets uppgifter. Polisens uppgifter är så uppenbart felaktiga att alla skämtar om det. Redan deras räknemetod är felaktig. De räknar exempelvis inte de människor som går på trottoarerna. Men alla som deltagit i en demonstration i Paris vet att det går tiotusentals demonstranter på de ofta 10-15 meter breda trottoarerna.
Paris- 350 000, Marseille- 300 000, Bordeaux- 100 000, Toulouse- 90 000, Nantes- 70 000, Caen- 45 000, Lyon- 45 000, Rennes- 35 000 osv.
Dagens strejker och demonstrationer var inte en dagslända i vårsolen. De kommande månaderna kan Financial Times skräck för ”klasskrig” bli verklighet och Sarkozys regeringschef Fillon se sina sista dagar. Sarkozys smekmånad med väljarna är över. Hur långt det bär återstår att se.
I media: Radiotystnad i kvällens media. Svenskan och Dagens nyhters utrikesnyhter på weben har inte ännu upptäckt massdemonstrationerna. Det är den snälla tolkningen. Den elaka är att de inte anser det värt att nämna eftersom det inte fanns några svarthuvade idioter i svansen på tågen som roade sig med att krossa fönster och bilrutor. I TV samma kväll slogs alla rekord. Ena programmet sa att det var ”några tiotusentals demonstranter”. Låt oss för en gångs skull acceptera polisens siffror. Då är det inte ”några…” , utan mer än hundra tiotusentals demonstranter. I den andra kanalen sa man som bakgrund till krismötet i Bryssel att det var ”demonstrationer på flera platser…”. Tänjer man på begreppen kanske 229 demonstrationer ryms i begreppet ”flera”. Nej, skämt åt sidan. I TV valde man att medvetet ljuga om strejkens och demonstrationernas omfattning. Skriv och fråga dem varför.
Bloggare:Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Generalstrejk, Paris, Marseille,
Sarkozy på reträtt i Karibien
7 Mar 09
Slavarnas ättlingar reser sig.
Den franska republiken har fått ett problem på halsen den inte lätt kan bli av med. Slavarnas ättlingar i de forna kolonierna Guadeloupe och Martinique i Karibiska havet och La Réunion i Indiska oceanen har rest sig och kräver ekonomisk och social rättvisa.
30 000 demonstrerade på La Réunion
I 44 dagar varade generalstrejken på Guadeloupe innan den franska staten skrev under ett avtal med strejkledningen. Avtalet innefattar 165 punkter , allt ifrån en löneökning på 200 euro i månaden för de lågavlönade till en prissänking på bageuetten. På Martinique fortsätter den nu en månad långa strejken eftersom inget avtal ännu undertecknats. Men i Paris är regeringen medveten om att den måste ge med sig. Ett avtal kommer att skrivas under inom kort.
För att lägga ytterligare problem på Sarkozys arbetsbord strejkar nu de arbetande på La Réunion, en ö granne med Madagascar. Där kräver de strejkande också 200 euro mer i månaden och en prissänkning på de 500 vanligaste konsumtionsvarorna.
Att de före detta franska kolonierna, som formellt är departement i republiken, reser sig är ingen tillfällighet. De är i lagens ögon jämlika med resten av Frankrike men i praktiken är de inget annat än halvkolonier med en social struktur där de vita ättlingarna till kolonialisterna håller i det ekonomiska rodret och den kreolska befolkningen lever under hårda villkor. På grund av speciella regler för importen som gäller eftersom öarna är delar av Frankrike ligger priserna på de flesta basvaror 30-40 procent över priserna på det franska fastlandet. Samtidigt ligger lönerna långt under lönerna i Paris, Marseille och andra centra. Bland de unga på La Réunion är hälften utan arbete och i Antillerna är siffran inte mycket lägre. Därför har strejkerna och de dagliga demonstrationerna inte bara handlat om köpkraft och löner. Hela den samhälleliga strukturen står i focus. Det officiella franska talet om jämlikhet och broderskap står i total kontrast till den vardag som den kreolska befolkningen lever i. De kräver helt enkelt att resterna från den koloniala tiden definitivt ska sopas undan.
Studenterna på La Réunion deltar också
Att strejken redan segrat på Guadeloupe och närmar sig en seger på Martinique och La Réunion beror mycket på den form som kampen tagit sig. Strejken och demonstrationerna leds av kollektiv som representerar hela den kreolska befolkningen och även delar av de lokala småföretagarna. Jag tror inte att det finns några moderna exempel på liknande kampledningar i sociala strider här i Europa. På Guadeloupe samlar strejkledningen 46 olika fackliga, politiska, kulturella och sociala organisationer i en paraplyorganisation med namnet LKP, kollektivet mot exploatering. På Martinique heter kollektivet , 5e februarikommitten, efter dagen då den pågående generalstrejken startade och nu senast på La Réunion har det bildats samma typ av kollektiv ledning, som går under förkortningen Cospar (Kollektivet för La Reunions fackliga, politiska och sociala organisationer). Tack vare dessa kollektiv har det visat sig omöjligt för Paris att splittra kampen. Inte ens mordet på strejkledaren Jaques Bino lyckades provocera fram våldsamheter som kunnat användas som ursäkt för att bryta upp strejken och blockaden mot Guadeloups storköp och bensinstationer. LKP skötte självt ordningen och hindrade vissa hetlevrade ungdomar från att begå oöverlagda handlingar.
LKP , 5e februarikommitten och Cospar är inte fackföreningar och de krav man kämpat för är inte traditionella fackliga krav. Men de är inte heller i full bemärkelse en motmakt till öarnas lagliga makt. De har inte rest frågan om vem som ska styra öarna och ställer krav på den franska staten som vanliga medborgare. De har inte heller rest frågan om öarnas frigörelse från Frankrike och upprättandet av självständiga nationer. Det är bara en lite minoritet av den kreolska befolkningen som är för självständighet och LKP hade sprängt sig självt i småbitar om frågan ställts på dagordningen. Ändå ställer de tre kollektiven, i olika plattformar, krav som ifrågasätter hela förhållandet till metropolen i Europa.
LKPs ordningsvakter med Elie Damota i röd t-shirt
-Vi tänker inte låta ett klick békés återupprätta slaveriet, säger stolt Elie Domota, LKPs karismatiska ledare. Béké kallas på kreolska de vita kolonialisternas ättlingar. Den lokala avdelningen av den franska arbetsgivarföreningen Medef har inte ännu skrivit under det avtal som Paris ingått med LKP. Men det är antagligen bara en tidsfråga innan påtryckningarna från den franska regeringen tvingar dem att följa avtalet och bland annat öka lönerna med 200 euro i månaden för de lågavlönade.
-Endera tillämpar de avtalet eller så kan de lämna Guadeloup, säger Elie Domota och varnar för att LKP kommer att fortsätta blockaden mot de företag som inte respekterar det nya avtalet.
Sarkozy har lidit nederlag på Guadeloup och nya nederlag väntar på Martinique och La Réunion. Det kan han stå ut 
med. Men alla eftergifter som Paris gör kan slå tillbaka som bumeranger om samma krav börjar resas i metropolen. Får vi snart se kollektiva kampledningar över de fackliga, politiska och sociala gränserna i Frankrike?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Martinique, La Réunion, LKP, Generalstrejk, Kolonialism
Seger på Guadeloupe
27 Feb 09
Första seger för de strejkande
Den mer än en månad långa generalstrejken på Guadeloupe avgick i går med en första seger. Ett avtal signerades med de lokala myndigheterna, en minioritet av arbetsgivarna och Sarkozys representanter på plats. De lägst avlönade , upp till 1,4 gånger minilönen, får 200 euro mer i månaden. Resten av de anställda med högre löner får mellan 3 och 6 procents löneökning.
Elie Domota och de andra ledarna i LKP har fört en exemplarisk kamp
Strejkledaren Elie Domota sa till lokalpressen att avtalet är « ett första viktigt steg » mot en lösning på konflikten. För det finns fortfarande ett stort moln på den blå himlen. Den franska arbetsgivarföreningens, Medef, lokala medlemmar var inte med på förhandlingarna. Därför omfattar det ingångna avtalet för tillfället bara 17 000 av de 85 000 anställda i den privata sektorn.
Men eftersom den franska statens representant skrivit under avtalet är den troligaste utvecklingen att Medef också kommer att acceptera vad som avtalats.
En exemplarisk strejk och en exemplarisk strejkledning har i över en månad undvikit alla fällor som lagts ut av de lokala kapitalisterna i samklang med regeringen i Paris. Inte ens när strejkledaren Jaques Bino sköts till döds under ännu ouppklarade omständigheter lät sig strejkledningen LKP provoceras till handlingar som kunnat ge Sarkozy en möjlighet att spräcka den enade strejkfronten.
Jaques Bino hedrades av hela Guadeloupes befolkning
Samtidigt verkar generalstrejken på Martinique, som snart pågått i en månad, närma sig en seger för de strejkande. Redan i dag fredag är det möjligt att ett avtal om löner och priser på basvaror kommer att signeras.
I andra media: Arbetaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloupe, Martinique, Generalstrejk, Sarkozy,
Guadeloup hedrar en kämpe.
24 Feb 09
Guadeloup begraver en kämpe.
I söndags begravdes Jaques Bino i den lilla stadsdelen Petit Canal i Guadeloups huvudort Pointe-à-Pitre. Jaques Bino var en av generalstrejkens ledare, en välkänd figur i LKP, Lyannaj kont pwofitasyion, ( kommitten mot exploatering.) Jaques dödades förra veckan vid en skottväxling mellan ett ungdomsgäng och gendarmeriet när han passerade en vägspärr med sin bil. Det är inte ännu fastställt vems kula som satte punkt för Jaques Binos liv.
Jaques Bino draperad i sin fackförenings banér
I LKP samlas alla fackliga organisationer tillsammans med folkliga rörelser och vissa politiska organisationer. I över en månad har LKP lett generalstrejken och samtidigt förhandlat med regeringen i Paris som uppenbarligen vill dra ut på strejken och trötta ut befolkningen i hopp att den ska vända sig bort från LKP. Hittills har det helt misslyckats. Solidariteten med strejken är intakt. Men det är tungt att försaka inkomst och kanske sitt arbete och om de strejkande inte snart lyckas driva igenom sina krav kommer Sarkozy att gå segrande ur striden.
Därför ville också flera politiska ledare från den franska vänstern visa sin solidaritet med strejken genom att närvara vid begravningen. Bland dem var bland annat Olivier Besancenot och Ségolène Royale, vänsterns anti-kapitalist respektive pro-kapitalist. Royale uppmanade Sarkozy att omedelbart gå med på LKPs krav på 200 euro mer i månaden för alla arbetande och menade att regerigen aldrig hade handlat som den gör om det varit generalstrejk i ett departement på franska fastlandet.
LKPs strejkvakter visar Ségolène Royale vägen
Olivier Besancenot sa i möte med LKP att hans uppgift i Frankrike blir att mobilisera till största möjliga solidaritet med de strejkande. Redan i lördags den 21 februari hölls demonstrationer i hela Frankrike med bland annat närmare 30 000 deltagare i Paris.
Besancenot, Arlette Laguiller och J-C Melanchon solidariska med LKP
-Grupperna i LKP känner problemen i minsta detalj, har en helhetsbild av situationen och är mycket beslutsamma, skriver Olivier i en direktkommentar från Guadeloup till NPAs hemsida och fortsätter.
-LKP är utan konkurrens strejkens ledare. Regeringen Sarkozy kan vänta sig problem. Och vi har ett exempel att följa. När ska vi skapa ett enhetligt allomfattande kollektiv mot exploateringen i Frankrike ?
I media: Inga svenska media skriver om den nu en månad långa generalstrejken. Mer blod måste flyta för att våra drakar ska vakna till liv.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Sarkozy, Besancenot, Royale, Generalstrejk
Stormvarning över Guadeloup
17 Feb 09
Stormvarning över Franska Antillerna.
Strejken på Guadeloup är nu inne på sin femte vecka. Martinique anslöt för tio dagar sedan och La Réunion, beläget utanför Afrikas ostkust, häromdagen. De tre territorierna räknas som fullvärdiga medlemmar i den franska republiken, men har inte mycket mer än halvkolonial ställning.En siffra räcker som bevis för öarnas status. På Guadeloup och Martinique är 22 procent arbetslösa jämfört med 7 procent i Frankrike.
Folk demonstrerar varje dag i Pointe-à-Pitre
Gemensamt för kampen på de tre öarna är kraven på lägre priser för mat och andra basvaror som olja och bensin. På Guadeloup kräver dessutom den gemensamma strejkledningen 200 euro mer i månaden.
I Paris försöker Sarkozys regering undvika att strejkerna stimulerar liknande aktioner på fastlandet samtidigt som den hittills försökt vända den fina sidan till. Visserligen har antalet gendarmer på ön fördubblats, 300 till 600, sedan strejkens början. Men det var först i går som de fick användning för sina batonger. Efter att Sarkozy och premiärminister François Fillon gjort klart att franska staten inte kommer att bidra med pengar till företagarna på ön för att hjälpa dem att betala ut de 200 euro som befolkningen kräver började yngre aktivister att bygga barrikader på många vägar runt centralorten Pointe-à-Pitre. Gendarmeriet arresterade tillfälligt ett femtital strejkande och en strejkledare uppges ha skadats lindrigt. Alltså ännu inget allvarligt, men det är ett tecken på att orosmolnen samlas över det karibiska ö-landet.
4 000 demontrerade i Paris i går i solidaritet med de strejkande
Att regeringen inte ställer upp för att garantera högre löner har retat upp den enhetskommittee som leder strejken och flera strejkledare anklagar Paris för att vilja provocera fram sammanstötningar för att sedan splittra den enade fronten. Ju fler dagar som nu strejken fortsätter ökar risken för upplopp och våldsam repression, vilket kanske är vad Paris söker. Sarkozy tänker inte ge efter för de strejkandes krav på 200 euro mer i månaden. Att han hittade hundratals miljarder över en natt när det gällde att rädda banker lindrar inte ilskan i Karibien.
I går hölls det en stor solidaritetsdemonstration i Paris. Kring fyra tusen deltog i marschen som organiserats av 13 vänsterorganisationer med bland annat Olivier Besancenot som talare från NPA.
-De strejkande på Guadeloup visar vägen, sa han bland annat och uttryckte deltagarnas totala stöd till de strejkande.
Ekonomi,Politik,Guadeloup,Martinique,La Réunion,Paris,Sarkozy,Storstrejk
Franska Antillerna skriver strejkhistoria
10 Feb 09
Generalstrejker ställer Sarkozy mot väggen
Generalstrejken på Guadeloup går snart in på sin fjärde vecka och på Martinique står allt stilla sedan en vecka. Varje dag samlas tiotusentals människor framför stadshusen i Pointe-à-Pitre och Fort-de-France.
5e februari i Fort-de-France
Det råder karnevalstämning på öarna inte bara för att det verkligen är karneval utan framför allt för att människorna för första gången på många år reser sig och kräver ett värdigt liv. De båda öarna ingår på papperet som fullvärdiga medlemmar i den franska republiken, under beteckningen DOM-TOM, vilket betyder territorierna på andra sidan havet. Men det är bara på papperet som jämlikheten finns. På öarna finns en fattigdom och misär som inte syns i Frankrike självt.
Klassmotsättningarna är hårda mellan den i stort sett vita överklassen och den metisserade kreolska majoriteten. Den franska överheten lät aldrig de inhemska småproducenterna utvecklas och sedan länge har butiksägare och handelsmän krossats under de franska stormarknaderna Carrefour och Casino. Trots att det finns ett raffinaderi på Guadeloup har franska Total organiserat försörjningen av oljeprodukter genom import. Ett centralt krav i strejken är att energipriserna, på bland annat bensin och olja, ska sänkas ordentligt och strejkommittéen hävdar, med stöd av fristående forskare, att Total och de lokala ägarna av bensinstationer och oljeleverantörerna tar ut för höga priser. Bland annat tar de ut ett pris på 10 000 liter olja beräknat vid 15° C. Men på ön råder det mestadels 29°C och aldrig 15°C. Som bekant utvidgas all vätska vid temperaturhöjningar. Resultatet blir att köparen får betala för 9 730 liter som om det vore 10 000 liter. Bara dessa 270 liter som ägarna stoppar i fickorna ger stora vinster på ett år.
Strejken på de två öarna har som mer gemensamt tema kampen mot dyrtiden och på Guadeloup har förhandlingarna med den franska regeringens representant Yves Jégo fastnat i de strekandes huvudkrav- 200 euro netto mera i månadslön. Efter åtta dagars förhandlingar återvände monsieur Jégo i söndags till Paris för att diskutera regeringens drag. Sarkozy har fått ett stort problem på halsen. Endera ge efter för de strejkande och då riskera att det inte bara stimulerar kampen på Martinique men också i Frankrike där generalstrejken den 29 januari, massmobilisereingen på universiteten mot regeringens reformprogram och mobiliserigen för en ny generalstrejk den 15 mars, redan får golven att skaka i Elyséepalatset.
För tillfället visar Sarkozy och prefekterna på de två öarna att polisvåld är att utesluta. Risken för en explosion på öarna och i Frankrike är för stor. Våldet får bida sin tid. Vilket inte innebär att Paris en dag inom kort kan se sig tvunget att sätta in det redan förstärkta gendarmeriet.
Strejkkommittéen LKP har hittills för en exemplarisk kamp
Guadeloups och Martiniques kreolska majoritet skriver inte bara historia genom att resa sig och ta kamp för sina intressen. De skriver också historia genom att föra en exemplarisk och djupt demokratiskt organiserad strejk. På båda öarna har samtliga fakliga organisationer, vissa politiska organisationer och folkliga rörelser tillsammans bildat en strejkledning. LKP , kommittéen mot exploatering, kallar den sig på Guadeloup och Femte februari kollektivet heter den på Martinique, efter den första strejkdagen och massdemonstrationen i Fort-de-France. I går den 9 februari samlades på nytt inte mindre än 25 000 i Fort-de-France för att protestera mot dyrtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Martinique, Frankrike, Sarkozy, Generalstrejk
Senaste kommentarer