"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Fredrik Reinfeldt
Därför fick du en baronessa som din utrikesminister
23 Nov 09
Blev du förvånad?
Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?
Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.
Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.
Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.
I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.

Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.
Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.
Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.
Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.
Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…
Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…
Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…
Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.
EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak
I pressen: AB1,
Rumphugget med van Rumpuy?
20 Nov 09
Med bara rumpor?

När presidentvalet var klart firade Reinfeldt och EU-rådet på en pub i Bryssel. Obs andra personer på bilden…
Blir EU rumphugget med den nyvalde presidenten Herman van Rumpuy? Står ”vi” där med rumpan bar när världsledarna träffas för att göra upp?
Aftonbladets ledarsida har haft nyliberalismens gudfader i Europa, inte minst när det gäller arbetsrätten, Tony Blair, som sin kandidat och tidningen raljerar därför stort med den nykorade presidenten:
Den okände 62-åringen (som har en blogg med Haiku-dikter på flamländska) flyttar från ett kontor i Bryssel till ett annat. I tio år har Unionen brottats med att få en ny konstitution på plats – bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. Den nye EU-presidentens huvudsakliga erfarenhet av en internationell konflikt är bråket mellan Belgien och Nederländerna om muddringen i floden Scheldt. Knappast vad som ger Europa tyngd internationellt. I värsta fall innebär detta att vi får en union med huvudsakligt fokus på sin egen navel: att subventionera franska bönder, diskutera institutioner, låtsas att Turkiet inte finns, bygga högre murar mot omvärlden och jaga illegala immigranter. EU borde ha bestämt sig för att bli något annat. Och då skulle man ha siktat högre än Herman Van Rompuy.
Den brittiska finanstidningen Economist hade också Blair som sin kandidat och konstaterar nu besviket att Europa inte är berett att dela världsscenen med sina rivaler. Kandidater som van Rumpuy och Lady Ashton har setts som ”europeiska pygméer”. Det brukar sägas att redan USA:s Henry Kissinger klagade. ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa”, ska han ha ironiskt ha frågat. Hans efterföljare Hillary Clinton vet nu att hon ska ringa van Rumpuy. Men uppenbart måste hon själv sedan ringa runt till en Angela Merkel eller en Nicolas Sarkozy. Eller får van Rumpuy ringa runt och föreslå en telefonkonferens.
Nej, Aftonbladet och Economist misslyckades med att frälsa Europa med en stark ledare. Det var nog lika bra. På något sätt känns det bättre med en konservativ president som skriver Haiku-dikter och intresserar sig för att muddra floder än en president som Blair, som visserligen dyrkar påven lika högt som van Rumpuy, men framförallt älskar bankvärlden i London City och amerikanska bombplan lika mycket som han hatar varje tanke på en bra arbetsrätt. När det gäller den förmenta socialisten Catherine Ashton vet vi inte så mycket. Men hon är av Blairs virke. Bär också titeln baronessan lady Ashton av Upholland. En gång ordförande i överhuset, House of Lords, där hon drev i genom Lissabonfördraget. Har aldrig någonsin varit kandidat i ett enda demokratiskt val utan har dubbats till sina titlar i kraft av börd.
Men i grunden är den valprocedur vi sett en tragisk historia. Det enda som fattades innan Fredrik Reinfeldt i går kom ut till pressrummet var att det först hade puffat ut vit rök från EU-rådets möte. På samma sätt som när en ny påve har valts av de inlåsta kardinalern i Roms Sixtinska kapell…

”Papisternas” kardinaler inlåsta i Sixtinska kapellet …
Margot Wallström har under åren i Bryssel oavbrutet talat om EU:s transparens eller genomskinlighet. Om demokrati och folklig förankring. Samtidigt har vi fått ett Lissabonfördrag där vi förvägrats rösta och vi, du och jag (!), har fått en president och en utrikesminister, som kohandlats fram i slutna rum. Nu har Wallström gjort sitt och fått sin miljonpension och ”vi” har fått en president på halsen, vars åsikter och program vi aldrig kunnat syna i ens en liten, liten tillstymmelse till demokratisk process. Kanske inte helt fel att min bloggkompis Benny sedan några år pluggat hårt med att lära sig mer flamländska. Vem vet. Han kanske översätter och lägger ut några av van Rumpuys Haiku-dikter på vår blogg…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU:s president, van Rumpuy, Lady Ashton, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair,
I pressen: AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,
Andra bloggare:Jinge,RödaMalmö,AlliansfrittSverige,
Brysselbluff av Reinfeldt – Nya bonusballonger i bankvärlden
26 Okt 09
Bluff om Bonusballonger
”Som jag ser det, sprack bonusbubblan i kväll, sa statsminister Fredrik Reinfeldt och sträckte nöjt på sig, efter att ha suttit som ordförande och lett EU:s toppmöte i Bryssel den 18 september. ”Nu räcker det. Vi behöver komma ifrån den nuvarande ersättningskulturen som baseras på kortsiktiga bonusar”, fortsatte han. I Sveriges – och i världens alla stora – TV-kanaler visades ett inslag med den glade svenske EU-ordföranden som sa sig ha lyckats med att spräcka bonusbubblan…

Vad drömmer den lille pojken om? Att bli bankdirektör i Swedbank?
Veckan efter åkte han till G20:s toppmöte i Pittsburgh och godkände ett avtal där det stod att ”en betydande del av ersättningen skall (should) vara rörlig”. ”En betydande del” angavs till 40 -60 procent. Pengamånglaren Mats Odell uppmanade snabbt de svenska bankerna att ”väga in besluten från Pittsburgh”. Sagt och gjort: Bankerna hörsammade finansministerns maning, läste besluten från G20 mycket noga och förväntas i dess anda, trots stora förluster betala sina ”aktörer” eller snarare, spelare, i runda slängar 5 miljarder kronor i bonusar. Swedbank som är med i statens garantiprogram, vilket innebär att du och jag tar riskerna, kommer trots en förlust på 7-10 miljarder, att släppa upp nya bonusballonger till ett värde av 800 miljoner.
I Labours och Gordon Browns England är det samma sak. Det som spräcktes i Bryssel var inte bonusbubblan utan snarare förtroendet för Reinfeldts förmåga att få bankdirektörerna att hålla tillbaka sin lystnad på mer rikedom. Londons ”City” eller finansvärld fortsätter också obekymrat att servera sina anställda frikostiga bonusar. Där förväntas slutsumman bli omkring 60 miljarder. Många äcklas över frosseriet och kallar bankdirektörerna för feta katter.

I ett land med fortsatt recession har det så uppenbara svindleriet fått till och med en del av den finansiella eliten att reagera. Multimiljardären George Soros ( som tillsammans med Carl Bildt en gång sänkte den svenska kronan ) sa så här i går:
”I dag finns det gömda subventioner till bankerna, tack vare att de får låna statliga pengar till vad som i praktiken är nollränta. Så de pengar de tjänar är inte något som vunnits av folk som tagit risker. Det är gåvor från regeringen, dolda gåvor, så jag anser inte att dessa pengar skall användas till att betala ut bonusar”.
Swedbanks direktörer pratar inte gärna om sina enorma förluster i Baltikum och Ukraina. De väljer i stället att tala stort om vinsterna i Sverige. Men är det inte så att dessa vinster, på samma sätt som i Gordon Browns England, bara varit möjliga tack vare de statliga garantier, som vi ytterst står för? Varför yvas över vinster där skattebetalarna stått och står för riskerna? Än har inte Reinfeldt kommenterat sitt fiasko. Kanske var det statsministerns eget självförtroendet som sprack där nere i Bryssel?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Swedbank, SE-banken, Bryssel, Fredrik Reinfeldt, bonusar, bonusbubblor, finanskris, lettland, Ukraina
I pressen: Independent,DN1,
De rödgröna: Tre änglar i TV-soffan
6 Okt 09
Tre änglar
i TV-soffan…
I morse satt det tre änglar i SVT:s frukostsoffa. Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson nojsade lite och berättade om allt gott som finns i deras respektive budgetförslag. Alla och envar skulle få sitt. Kommuner, pensionärer, arbetslösa och sjuka.

Men när programledaren bad dem att ta av sig änglavingarna och berätta vilka som skulle betala. Då kändes det lätt, att som socialist måla fan på väggen. I större eller mindre omfattning föreslår de skattehöjningar för alla som har ett jobb. För att på så sätt förbättra för alla andra. Peter Eriksson markerade dessutom en höjning av bensinskatten för alla som kör bil till jobbet.
”Oavsett klass” måste detta vara bra, underströk Mona Sahlin. Alla vill ha besked. Det blir mer trygghet i samhället.
Som valstrategi verkar detta upplägg att vara en katastrof. Självklart skulle de redan nu ha presenterat ett gemensamt budgetförslag. I stället för att i sak lämna frågorna om vilka som ska betala ända fram till april. I sju långa månader kan regeringen bara avfärda deras olika utspel som ”ekonomiska utsvävningar”. I sju långa månader får de rödgröna en debatt om det är bra med skattehöjningar eller inte. Framförallt kommer de inte att kunna besvara den för många helt avgörande frågan om hur mycket skatterna ska höjas? Om och om igen, månad efter månad, kommer Reinfeldt och hans kvartett elegant kunna parera oppositionens alla förslag med att de ännu inte kommit med ett gemensamt svar. Det enda de tycks vara överens om är rejäla skattehöjningar. De åtminstone ibland bökiga förhandlingarna om den gemensamma valplattformen i april kommer dessutom att bli en återkommande och inte särskilt uppbygglig favorit i mediabruset.
Det väljarna ska ta ställning till blir två olika synsätt när det gäller konjunkturpolitiken. Men när det gäller ”de tre änglarna i soffan” får de inte veta hur mycket de måste betala bara för att komma till deras himmelrike. Mona Sahlins grummel om att ”jag och alla andra som tjänar hundratusen i månaden får betala lite mer” är en påklistrad och intränad formulering som inte ger besked om det alla vill veta: Hur mycket mindre kommer just jag att få ut varje månad?
Men ”Fan på väggen”, han är naturligtvis nöjd med beskeden. Om vi med ”fan” menar finansvärlden, bonusdirektörer av alla de slag och människor som har kapitalinkomster långt, långt utöver Sahlins månadslön på hundratusen. De rödgröna tänker inte störa friden i det himmelrike på jorden där Mammon är gud. Bankerna ska inte röras. Kapitalinkomster inte beskattas.
![]()
George Frederick Watts berömda oljemålning av Mammon från 1885
När det gäller valstrategin är tiden ur led på många andra sätt. Socialdemokraternas partikongress nu i oktober får svårt att bli den klang och jubelföreställning som partiledningen så gärna vill. Det som då beslutas kanske inte ens gäller i maj och under den valspurt som sedan kommer. Vänsterpartiet har också en märklig timing. För att få till stånd ett valsamarbete är det uppenbart att partiledningen måste kompromissa bort det bästa från de egna förslagen. Borde inte medlemmarna få avgöra om kompromisserna verkligen är värda den eventuella nyttan med några ministerposter? Nu låter detta sig inte göras förrän vid den egna kongressen. Men den ligger i tiden märkligt nog i maj 2010. Alltså en månad efter det att den tänkta regeringsplattformen blivit klar. Det blir mer eller mindre omöjligt för eventuella kritiker att då öppet ifrågasätta de smärtsamma kompromisser som partiledningen eventuellt har accepterat.
Innan morgonstundens ”änglar” reste sig ur soffan fick de med skyltar ge snabba svar på hur de såg på en del känsliga frågor. En fråga gällde den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Ska de svenska trupperna tas hem eller inte? Sahlin höll snabbt upp sin skylt med ett tydligt Nej. Eriksson sneglade osäkert på Sahlin och visade sedan upp samma Nej. Efter ett tag, när han sneglat på Ohly, vände han sin skylt helt om och satte upp ett Ja. ”Vi kan inte stanna i evighet”, sa han. ”Vi måste ha en plan för att komma bort”, fortsatte han osäkert. ”Ja, självklart ska vi inte vara där för alltid”, infogade då Sahlin. ”Det har FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon också sagt”. Ohly, som hela tiden visat upp ett Nej, fortsatte med det, men för att inte bli helt utfrusen preciserade han sig: ”Ja, vi kan naturligtvis inte lämna från en dag till en annan…”.
Det är med politik som med fotboll. Kunde mitt Örgryte slå förra årets guldlag Kalmar FF. Då kan naturligtvis de rödgröna överraska även oss socialister. Vi får ge oss till tåls ända fram till april och då se om det våras även i politiken.
Läs även andra bloggares åsikter om De rödgröna, Den rödgröna alliansen, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, riksdagens budgetdebatt, regeringen, Fredrik Reinfeldt





Senaste kommentarer