Som mossa
på förmultnat träd…
Den åldriga arbetarrörelsen i Sverige, med en själ som mossan på förmultnat träd, ser i bästa fall som sin viktigaste fackliga uppgift, att bevaka att allt eller åtminstone det mesta går rätt till vid de varsel som nu läggs vid fler och fler företag. Politiskt tillkommer sedan en del i och för sig behjärtansvärd retorik om mer resurser till arbetsförmedling och vuxenutbildning, andra nivåer i försäkringssystemen samt en klädsam och rituell kritik av den borgerliga regeringen. Valfläsk som lätt bränner vid och sotar till svarta sönderfallna bitar när den ekonomiska krisen hettar till under pannan. Vem minns inte Göran Perssons 12 år av kapitalistiskt styre där Vänsterpartiet hjälpte honom att lägga om rodret åt en skarp styrbord. Lars Ohly har sagt att han inte vill vara dörrmatta åt Sahlin och Miljöpartiet. Vilket jag inte ifrågasätter ett endast dyft. Han vill helt enkelt gå med in och sitta med vid bordet. Varför inte lite taffel, lite sås och krås innan ålderspensionen.
Huvudkrafterna i fackföreningsrörelsen, i socialdemokratin och i Vänsterpartiet stödjer rakt av Reinfeldts och de övriga EU- ländernas ”Krisplan för Europa”. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly ifrågasätter den gemensamma överenskommelse som har träffats om att med skattebetalarnas pengar gå i borgen för de banker och finansiella institutioner som försatt sig själva i både ekonomisk och ideologisk bankrutt. För dem alla är det viktigaste att finansmarknadens rouletthjul än en gång kan snurra i gång. Ingen av den svenska vänsterns huvudkrafter utmanar kapitalismens logik.
I Frankrike är bilden en annan. Där finns en revolutionär socialistisk tradition, kultur och politisk rörelse som djärvt ifrågasätter bankernas rätt att styra över människornas vardag och sociala villkor. ”Våra liv är viktigare än era vinster”, är en av de finaste parollerna som denna rörelse reser. Konkret betyder detta att man ifrågasätter alla varsel och avsked. Från den statliga franska postverksamhet, som presidenten Sarkozy vill privatisera, till bilindustrins massavsked. En rörelse, en social och politisk kamp som Vänsterpartiets medlemmar borde lära känna och då se att det finns andra alternativ än att bara fortsätta med att vara en del av den statligt bidragsfinansierade svenska politiska industrin. De reportage och artiklar om Frankrike som finns i exempelvis Norrskensflamman säger mycket lite om den nya politiska verkligheten i landet. Det en gång så stora och stolta stalinistiska Parti Communiste Francais är i ohjälpligt förfall. Att läsa om dess spillror gör ingen vare sig gladare eller mer insiktsfull…
”Vi ska inte betala för deras kris – inga avsked”
I en stor färsk opinionsundersökning, publicerad i Le Monde 31 oktober, avsätts rejäla fotavtryck från denna rörelses uppmarsch. Frågorna kretsar kring hur människor uppfattar profilen hos den populäre ledaren för Fjärde Internationalens franska sektion, brevbäraren Olivier Besancenot.
Opinionsinstitutet menar att undersökningen ”visar att den skenande ekonomiska krisen stärkt det solida kapital av sympatier som Besancenot hade redan innan krisen”. Men i dag, oavsett vilken kandidat som Socialistpartiet skulle lansera, så skulle hela 13 procent rösta på den revolutionäre brevbäraren.
Av den breda vänsterns alla väljare är det 69 procent som har en positiv bild av Besancenot. Över 80 procent tycker att han är ”sympatisk”, ”nära folk”, och ”modig”. Undersökningen visar på akuta problem för andra ledare i vänstern, framförallt då de från Socialistpartiet. När frågan ställs om hur fransmännen ser på Besancenot som motståndare till Sarkozy, svarar 71 procent att de tycker att hans kritik av bristen på reaktioner från PS är riktig. 70 procent tycker att ”han alltid är på samma sida som dem som kämpar mot regeringens reformer”. När det gäller vänsterns väljare ökar dessa procentsiffror till 81, respektive 79 procent. Denna positiva inställning blir ännu klarare när frågan kommer till om Besancenot är till “nytta” för vänstern. 73 procent menar att Socialistpartiet måste ta hänsyn till hans förslag och de menar samtidigt att han kompletterar den övriga oppositionen. Kritiken som handlar om att han objektivt skulle vara en allierad med Sarkozy får inget som helst stöd.
Från mitten på september har vänsterns väljare förväntat sig mer radikala svar, menar institutet och hela 65 procent av dessa anser att Frankrike behöver ett antikapitalistiskt parti med krav som de vilka LCR för fram. Framförallt förbudet mot avsked. Men också, om än i mindre grad, kravet på 3 000 kronor mer i månaden åt alla. LCR kräver en folkomröstning när det gäller förbudet mot avsked och sätter in detta krav som ett i en arbetarnas krisplan för hur kapitalismen ska bekämpas.
Av Socialistpartiets sympatisörer är det 83 procent som menar att avsked ska förbjudas och att detta krav ska försvaras av hela vänstern. ”Besancenot är populär därför att Socialistpartiet inte gör sitt jobb”. 84 procent av vänsterns väljare anser att Socialistpartiet ska ha en dialog med honom, i stället för att försöka isolera honom. På så sätt kan man söka en eventuell valallians, tycker man. Trots att LCR och Besancenot ständigt understryker att man är helt oberoende av Socialistpartiet och inte kan tänka sig ett samarbete i kommuner eller i en regering där man gemensamt styr över en kapitalistisk ekonomi, menar 55 procent av väljarna att han 2012 helt klart kommer att uppmana till en röst på PS.
Av Besancenonts egna supporters är det bara 42 procent som har denna inställning. Men de tycker att deras ”champion” ska sitta i regeringen om vänstern vinner valet.
”Tretusen kronor mer i månaden för alla…”
Avslutningsvis menar Le Monde att dessa opinionsvindar visar hur starkt gapet är mellan vänsterns väljare och dess ledare. Ett förhållande som då också gäller för Besancenot, eftersom han och hans rörelse inte tänker sätta sig i en regering på Socialistpartiets villkor.
Själv funderar jag över hur svensk huvudmedia rapporterat om denna utveckling. Le Monde, Le Figaro och Liberation, skriver ständigt om Besancenot och det nya antikapitalistiska parti som han och LCR är i färd med att bilda. Rörelsens budbärare är ständigt med i fransk television. New York Times, Times of London samt International Herald Tribune skriver. Det är förstås ingenting för löpsedlar eller feta rubriker i svensk press. Men ändå. Svenska Dagbladet har nosat på det som händer, men inte mer. Men i övrigt finns det inte många eller inga rader. Dagens Nyheters Ingrid Hedström kan exempelvis skriva ett försök till en i övrigt inträngande analys av Socialistpartiet, med dess allt bittrare inre fejder, men kan sedan inte få med en enda stavelse om denna nya attraktionspol långt till vänster om ledningens högerkurs. Eller Olle Svenning på Aftonbladet. Han läser alltid Le Monde till sista stavelsen och älskar att skriva om sina partivänner i Socialistpartiet och deras rosa drömmar, Varför aldrig lite gallisk hetta om Besancenot och hans kamrater.
Kan det ha gått så långt att bankerna inte bara sätter den berömda ”agendan” för våra regeringar utan att de också sätter agendan för jounalisterna?
Besancenot på sin postcykel. Här från New York Times.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, EU, facklig kamp, LO, Vänsterpartiet, socialdemokraternas, finanskrisen
I pressen: DN1,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,SDS1,
