"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Frankrike
Fransk draksådd.
17 Jan 12
Marine Le Pen seglar i medvind
.
Färska opinionsundersökningar visar att den franska extremhögern seglar i stark medvind. I en ny gallup svarar inte mindre än 31 procent att de ansluter sig till Marine Le Pens och Nationalfrontens värderingar. Ännu värre är kanske att bara 35 procent säger att de tar helt avstånd från frontens idéer, något som över 50 procent sa sig göra för knappt ett år sedan.
.
Respektabelt och med siffror i handen är Marine Le Pens giv.
.
Samtidigt visar en annan undersökning att 21,5 procent svarar att de skulle rösta på Marine Le Pen om presidentvalet hålls i dag. I vilken riktning siffrorna kommer att peka i maj när valet äger rum kan vi bara gissa. En kvalificerad sådan är kanske att hennes resultat i första valomgången kommer att ligga just kring 21 procent. Eller kanske mer ändå om hon får benäget bistånd från Socialistpartiet som bara har uppoffringar och en mörk finanshorisont att erbjuda och från Sarkozys UMP som den här gången inte kommer att kunna vinna väljare från Marine Le Pen med en ”tuff” agitation mot utlänningar, läs muslimer.
Marine Le Pen har lagt om pappa Jean-Maries strategi, från att uteslutande hacka på immigrationen och islamismen till att koncentrera frontens propaganda till det ekonomiska planet. Receptet som Marine Le Pen kokat ihop kan sammanfattas i ett ord –protektionism.
Som första parti ut på plan presenterade hon häromdagen i en två timmars lång presskonferens partiets program inför presidentvalet. Himmel och gröna skogar lovas till småföretagare och arbetare i ett program som bryter med frontens tidigare anslutning till de nyliberala dogmerna om den fria marknadens gudomlighet.
Den nya linjen har tre grundpelare: lämna euron och EU, stoppa immigrationen och skydda franska småföretagare. Om väljarna ger fronten sitt förtroende lovas de jobb, högre löner och stora besparingar tack vare ett stopp på immigrationen.
.
-Finanskris. alla partier(UMP etc) , alla är globalister, alla är skyldiga,
Slut upp i Nationalfronten.
.
Det hela är ett jonglerande med siffror utan någon som helst seriös bevisföring i en femårsplan fram till 2017.
Att lämna euron och återinföra den franska francen kommer enligt programmet att spara in 87,6 miljarder euro. Varför finns det inget svar på. I presentationen menade Marine Le Pen att den nya francen kommer att devalveras med 9,4 procent. En siffra helt tagen ur luften samtidigt som de flesta beräkningar som finns pekar mot en devalvering på minst 20 procent om francen återinförs.
Om fronten får makten ska den inför punktskatter på vissa varor plus en 3-procentig skatt på alla importerade varor och tjänster. Inkomsterna från dessa tullar ska finansiera en fond för ”nyindustrialisering” och en löneökning netto på 200 euro i månaden för alla med en nettolön under 1 500 euro i månaden. Enligt fronten kommer de protektionistiska åtgärderna att ge strax över 200 miljarder euro fram till 2017. Hur andra länder kommer att reagera på frontens tullavgifter berörs inte med ett ord. Det är rena Alice i Underlandet.
Den andra huvudpunkten i Marine Le Pens krigsplan för presidentvalet är den gamla käpphästen –stoppa invandringen. Den här gången har fobin försetts med siffror. Från dagens 200 000 invandrare per år ska invandringen strypas till 10 000 per år när vi nått 2017. Det ska spara in 40,8 miljarder euro säger hon som alltid framställer sig som Jean d’Arcs reinkarnation. Hur ska det gå till? Genom att skära ned på sociala bidrag till ”utlänningarna”, och genom att avskaffa hjälp till äldre och slopa vårdbidrag från staten ska 22 miljarder euro sparas.
.
Far och dotter. Där den ene provocerade med klavertramp försöker dottern visa upp en fasad av omtanke för de små i samhället.
.
Utöver det ska bidrag, jobb och bostad reserveras för franska medborgare och de invandrare som gått arbetslösa i ett år och som inte ännu bott i landet mer än tio år kastas ut. Det ska spara 14 miljarder.
Marine Le Pen berör inte med ett ord vilka inkomster staten får från invandrarna, i form av inkomstskatter, i form av minskade pensionsavgifter eftersom nästan alla invandrare är i arbetsför ålder. Hennes kalkyl att invandringen kostar 40,8 miljarder är helt enkelt nonsens, ren rasistisk propaganda som tyvärr har en resonansbotten tack vare de borgerliga och socialistiska ”demokraternas” ryggradslösa hållning gentemot invandrare. De ses som en tillgång för att städa i tunnelbanan och för att tvätta och stryka åt herrskapen och som en lämplig slagpåse för att så split i samhället. Nu skördar Marine Le Pen borgerlighetens draksådd.
Hur ska man placera frontens nya ”arbetarpolitik”? Rent ideologiskt finns det mycket som har rötter i den rena fascismen. Främlingsfientligheten känner alla igen. Att det inte kläds i en hatpropaganda om de kosmopolitiska judarnas internationella sammansvärjning är förståligt. I stället får arabiska muslimer stå som syndabockar för det ”ofranska” och den internationella finansen tar de ”kosmopolitiska judarnas” plats i ekonomin. Det är dess fel att ”jobben flyttar utomlands”.
Den reaktionära, nationalistiska och protektionistiska politiken får vind i seglen från den etablerade politikens budskap att i finanskrisernas och statsskuldernas epok finns det ingen annan framtid för den arbetande befolkningen än uppoffringar. Svett och tårar för att bankirernas och spekulanternas vinster inte ska naggas i kanten. Med ett sådant budskap till människorna blir allt prat om tolerans och förståelse, det vackra med ett ”multikulturellt samhälle” och alla andra pratbubblor totalt ineffektiva argument mot Marine Le Pens chimär om ett nytt franskt folkhem.
.
Media:DN1,SVD1,AB1,DN2,DN3,GP1,DN4,SVD2,ETC,DN5,DN6,SVD3,
Bloggare;Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Nationalism, Protektionism, EU, Euro
Libyens olja -realitet och myter
31 Aug 11
-Det är oljan – dumhuvud.
.
Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade 
”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.
Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.
Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.
.
Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.
.
Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.
-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.
.
En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se
diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.
.
Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.
.
Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.
.
Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.
.
Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot
stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.
.
Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.
Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.
.
De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.
.
Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.
-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.
FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.
-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i BBC)
.
”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.
.
Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.
–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.
-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,
-Vi skjuter våra generaler.
16 Jul 11
Norsk gökunge kackar i franskt bo.
.
-Jag tycker det är dags att avskaffa militärparaden den 14 juli. Den speglar en gången epok.
Med de orden fick Eva Joly det franska etablissemanget att sätta baguetten i halsen.
-Hur fan vågar hon? Norska är hon också. Angripa vår stolta armé.
.
Eva Joly lyckades reta upp hela den franska borgerligheten med endast ett par ord.
.
Från höger till långt ut på vänsterkanten hördes upprörda, ja rent av ursinniga, utbrott mot den fransk-norska berömda åklagaren, tillika miljöpartiets presidentkandidat Eva Joly. Det är en ovanlig bana som den färgrika norskan följt. Från norsk skönhetsdrottning 1961, via giftermål med en fransman 1967 och medföljande franskt medborgarskap, till framstående åklagare i Frankrike med affärer som Bernard Tapies och oljebolaget Elfs brott i Afrika på sin meritlista, och till sist presidentkandidat för miljöpartiet Europe Ecologie-Les Verts.
Men när man kackar i militärens paradstövlar då hjälper inte imponerande meriter i den franska rättvisans tjänst. Plötsligt ylar den nationella högern om hennes dubbla nationalitet och att hon borde åka hem till Norge eftersom inte förstår sig på fransk historia och landets stolta traditioner.
.
Den 14 juli påminner stridsvagnarna om franska kolonialkrig
inte om folkets stormning av Bastiljen 1789.
Att den franska högern från Marine Le Pen till regeringspartiet UMP reser ragg förvånar inte. Men den arbetande befolkningens självutnämnda representanter i Socialistpartiet deltar också aktivt i drevet mot den norska gökungen.
-Det är normalt att vi åtminstone en dag om året kan hylla våra väpnade styrkor. Det är en mycket dålig idé att ifrågasätta våra traditioner, sa en indignerad Ségolène Royal. Problemet är bara att de franska socialisterna tillsammans med resten av Europas socialdemokrater hyllar de väpnade styrkorna 365 dagar om året, inte bara en dag, och det ända sedan de kastade ut hela kontinentens arbetare i krig mot varandra då de i augusti 1914 röstade för krigskrediter till det ”stora patriotiska kriget”.
.
I Flandern ligger en hel generation av unga män begravda,
offer i det ” stora patriotiska kriget”.
.
Inte är det bättre i dag. När de hyllar militären den 14 juli hyllar de också Frankrikes otaliga kolonialkrig genom åren och den franska militärens krig i Afghanistan vid sidan av USA och Nato. Även längre ut på vänsterkanten trampade Eva Joly på tår i blå-vit-röda färger. Vänsterfrontens ledare Jean-Luc Mélanchon, som i och för sig är för Jolys idé att ersätta militärparaden med en ”medborgarparad”, försvarade ändå den militära styrkeuppvisningen med minst sagt tveksamma formuleringar.
-Den 14 juli firas först och främst den stora franska revolutionen 1789. Militärparaden påminner alla utländska makter vad det kostar att ge sig på Frankrike och vår Republik. En ”medborgarparad” tätt efter militärparaden vore ett bra sätt att visa oligarkin och den internationella finansen att den främsta avskräckande kraften i Frankrike är folket, skriver den gode Jean-Luc i en presskommuniké.
Ett minst sagt förvånande uttalande från en kandidat som vill ena alla antikapitalistiska krafter i landet och bekämpa imperialismen. Inte har det mycket att göra med innehållet i den sång som Eugène Pottier skrev 1871 till hyllning av Pariskommunens kämpar.
Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Eva Joly, Krig, Militär, Nationaldag
DSK K.O.
17 Maj 11
Kapitalets man i klistret.
.
Kan man tänka sig! Internationella Valutafondens chef kastad i fängelse i väntan på rättegång i ett mål där den glamorösa socialisten Dominique Strauss-Kahn kommer att åtalas för försök till våldtäkt. Det börjar bli banalt att mäktiga män hamnar i klistret anklagade för brottsliga sexualhandlingar. Berlusconi gillar ”bunga-bunga” och Israels förre president Katsav dömdes för våldtäkt och nu åtalas IMFs chef.
Men den här bloggen ska inte handla om hans eventuella sexbrott. Jag har ingen information utöver det lilla som pressen vet eller tror sig veta och väntar tålmodigt på att ”rättvisan har sin gång”.
.
”Socialisten” DSK passade perfekt som chef i nyliberalismens högborg IMF.
.
Däremot finns det all anledning att prata om politikern Dominique Strauss-Kahn eller DSK som han kallas i Frankrike. I maj 2012 är det presidentval i Frankrike och DSK framställdes i media som den givna kandidaten för det franska Socialistpartiet. I opinionsundersökningar de senaste månaderna har han slagit alla andra tänkbara kandidater inklusive bling-bling Sarkozy. Vissa undersökningar pekar till och med mot ett presidentval där DSK ställs inte mot Sarkozy i den andra och avgörande valomgången utan mot Marine Le Pen.
Det scenariot anses mindre troligt om Socialistpartiet går till val med en annan kandidat än DSK. Vad har då DSK, eller hade, som placerar honom som favorit i presidentvalet? Nu kommer vi aldrig att få veta vilket resultat han hade nått i maj nästa år. DSKs politiska karriär är över.
.
-Vill du se en stjärna, se på mig.
.
Förra veckan skrev jag en blogg om François Mitterrands seger i presidentvalet 1981 och att hans program för en reformering av kapitalismen var det sista krumsprånget som den europeiska reformismen gjorde innan alla schatteringar av socialister/socialdemokrater la sig platt för den segerrusiga nyliberalismen. Sedan dess har de reformistiska partierna gjort avregleringarna, privatiseringarna och individualismen till sin ledstjärna. Så till den grad att ett gammalt mossigt högerparti som Moderaterna lyckats med konststycket att få vanligt folk tro att de bär blåställ.
I fransk politik är DSK den absolut främste socialistiske företrädaren för den nyliberala ideologin. Ingen fransk finansminister har privatiserat så många statliga verk och industrier som DSK när han var finans- och ekonomiminister i Lionel Jospins regering 1997-99. DSK har en bergfast tro på den kapitalistiska marknadsekonomin och den nyliberala ideologi som vill befria den från alla fjättrar. Han var i konsekvensens namn starkt emot en Tobinskatt på de internationella kapitalrörelserna när den debatten gick hög.
.
-Hörru grabben, jag gillar din stil alltså.
.
Att DSK därför fick uppbackning från alla håll för att tillträda posten som direktör för IMF var naturligt. Sarkozy stödde aktivt hans utnämning. Inte för att göra sig av med en politisk konkurrent i presidentvalet 2012, som vissa antytt, utan för att han helt enkelt är samma andas barn. DSK är kapitalets man i Socialistpartiet.
Att Socialistpartiet säkerligen hade utsett honom till sin kandidat inför nästa års val säger mycket om vad som skett med partiet sedan Mitterrands dagar. De banker och industrier som Mitterrand förstatligade såldes ut till det privata av DSK.
Det finns en annan aspekt av mannen DSK som säger allt om Socialistpartiets långa färd in i ”moderniteten”. DSK är inte bara Kapitalets man. Han är inte en katt bland hermelinerna. Han är själv en superhermelin. Han har en livsstil som får godsherren Persson att framstå som en bonddräng.
.
Ett par med smak för lyx.
.
Tillsammans med frun, stjärnreportern Anne Sinclaire, tillhör de det absoluta jetsetet av den övre borgarklassen och flyttar mellan de tre kontinenterna, Amerika, Europa och Afrika. För vid sidan av två lyxvåningar i Paris äger de också lyxiga egendomar i Washington och Marrakech. Lägenheten i Paris ligger på Place Vosges, huvudstadens dyraste kvarter. Paret DSKs lilla kyffe gick loss på fyra miljoner euro. Den andra lägenheten i Paris ligger i det fashionabla XVI arrondissment och taxeras till 2,5 miljoner euro. Båda lägenheterna betalades cash av paret.
.
Parets lägenhet på Place Vosges köptes kontant för 4 miljoner euro.
.
I Washington äger paret en villa i de chicka kvarteren i Georgtown. Kostnad 4 miljoner dollar för 260 m². Men det är krypinnet i Marrakech som ändå slår rekordet. Det är en ”riad” i de historiska kvarteren Medina. En ”riad” är ett sorts palats. Dit drar sig paret tillbaka för att vila, enligt DSK. Det finns gott om plats i det muromhägnade orientaliska smycket – 1 270 m² som värderas till 3 miljoner euro. Där finns det också garderober i vilka DSK kan hänga upp sina skräddarsydda kostymer för 25 000 dollar paret.
En ”riad” i Marrakech för att vila ut.
.
Men nog med detaljer om den ”socialistiske kämpens” smak för lyx. Han har pengar och ser inget fel i att flyta kring i det internationella jetsetet. Problemet ligger mer i det socialistiska partiet som urartat så till den grad att dess ledare var beredda att satsa på en bling-blingkonkurrent till Sarkozy. Nu blir det inget av med det. Oavsett om DSK fälls i New York eller inte så är hans politiska karriär slut. Fälls han är resandet mellan lyxvillor på tre kontinenter också över. Socialistpartiet blir tvunget att nöja sig med mer blygsamma och modesta personer som Martin Aubry, François Holland eller Ségolène Royal.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,AB1,SVD5,DN3,SVD6,DN4,DN,SVD7,GP2,SVT1,DN6,SVD8,
Bloggare:Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Strauss Kahn, IMF, Sarkozy, Frankrike
Socialister för ett nytt Algeriet
19 Apr 11
För en social revolution .
.
Av alla arabiska länder är det bara Algeriet som utkämpade ett långt och blodigt befrielsekrig mot den franska kolonialismen. Det har haft stor betydelse för hur en socialistisk opposition kunnat arbeta i landet.
Befrielsefronten NLF kunde i decennier luta sig tillbaka mot det folkliga stöd den hade tack vare kampen mot Frankrike. Men revolutionen degenererade snabbt och den alltmer egenmäktiga byråkratin i NLF blev stomme i den enpartistat som utvecklades.
.
Befrielsekampen mot den franska kolonialismen leddes av befrielsefronten FLN.
.
I dag finns flera lagliga partier även om man fortfarande kan betrakta regimen som en militärdiktatur. President Bouteflika är generalernas man och skyltfönster. Varje protest i samhället möts reflexmässigt av våld från kravallpolis. Att Bouteflika i sitt tal häromdagen annonserade reformer och ändringar i konstitutionen speglar en allt större oro bland härskarna inför den arabiska revolutionens framfart.
Att arbeta som socialist i landet är inte lätt och inte heller riskfritt. Organisationen Socialistiska Arbetarpartiet (PST) är sedan några år algerisk sektion av Fjärde Internationalen, samma international som Göte och jag tillhör sedan 40 år.
I deklarationen här under säger PST att Bouteflikas ”öppning” är välkommen men inte alls tillräcklig för att möta de arbetandes krav och behov.
.
Varje protest möts av kavallpolis.
.
Just nu följer protesterna i Algeriet en annan bana än i den omgivande arabvärlden. I stället för att mobiliseras till dagliga demonstrationer med krav på frihet och dignitet koncentreras protesterna till strejker och mobilisering i olika sektorer av ekonomin och utbildningen med krav på bättre arbetsvillkor och ett slut på korruptionen inom administrationen.
**************
En annan politik är möjlig.
President Bouteflika annonserade i sitt senaste tal ett litet steg tillbaka från sin auktoritära bana. De jättelika studentdemonstrationerna, de stora strejkerna, de arbetslösa och de fattigas revolt tvingade Bouteflika att lova ett slut på regimens odemokratiska politik och att kanske stoppa de statliga institutionernas maktkoncentration.
Oroad av revolutionerna i Egypten och Tunisien tänker Bouteflika avskaffa den arsenal av lagar som murar igen alla politiska öppningar och som fängslar friheten. Lagar som han själv antagit under sina två första mandatperioder, som kriminaliseringen av pressfriheten, den nya vallagen från 2007 och nya regler för kommunernas styre.
Men han tänker fortsätta att reglera vår yttrandefrihet, vår frihet att demonstrera, rätten att bilda politiska partier, rätten att bilda en facklig organisation eller en association. Men det är rättigheter som inte är förhandlingsbara. Ingen ska behöva begära tillstånd att demonstrera eller organisera sin kamp.
Vad värre är tänker han ensam besluta om innehållet i en ny konstitution. I en demokrati kräver det en nationell debatt med tillgång till media för alla åsiktsriktningar och sedan val av representanter till en konstituerande församling i proportion till antalet röster för varje position med uppgift att skriva en konstitution som reflekterar de arbetandes, ungdomens och folkmajoritetens strävanden.
Bouteflikas skryt över den ekonomiska och sociala situationen dementeras av tusentals social strider. Om allt går så bra, varför alla dessa demonstrationer?
Han har inte helt kapitulerat inför den ultraliberala lobbyn av viktiga importkapitalister, baronerna med kontroll över den informella kommersen, och de privata monopolen över livsmedelsindustrin. Han intar också en mild reservation mot den imperialistiska aggressionen i Libyen. Men han för fortfarande en politik för låga löner, social nedrustning och massiva offentliga utgifter till förmån för de multinationella bolagen meden algerisk produktion och distribution monteras ned.
Hans nydaning uttrycks av en protektionistisk politik som sedan flera år favoriserar utländska partners och lokala kapitalister i stället för att överge nyliberalismen som ökar utlandsberoendet och den sociala misären.
Vi anser att den offentliga egendom som Bouteflika sålt ut ska återföras i folkets ägo och att vi ska nationalisera och åternationalisera strategiska sektorer och viktig offentlig service.
Det är upp till arbetarna och folket att föra en annan politik som skapar en verklig förändring. Det är möjligt.
Om Bouteflika räknar med att återge oss friheten som den såg ut 1999 avstår vi. Vi vill ha en verklig demokrati som uttrycker den arbetande majoritetens och de fattigas suveränitet.
Om Bouteflika inför protektionistiska reformer för att korrigera skadorna av hans ultraliberala kurs, kräver vi i stället en politik för en verklig nationell utveckling som möter folkets behov, en utveckling som skapar verkliga, värdiga arbeten.
Att byta regering, parlament och president är nödvändigt men inte tillräckligt. Vi vill också se en ny social ordning som bannlyser exploatering och förtryck.
PST
Alger, 16 april 2011
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Socialism, Diktatur
Stöd kampen för ett fritt Libyen.
14 Apr 11
-Vi ska befria oss själva.
.
Det säger Moustafa Abdeljalil i en debattartikel som den franska dagstidningen Le Monde publicerade i går 13 april.
Abdeljalil var justitieminister i Khaddafis regim innan han flydde till Benghazi där han utsetts av det Nationella övergångsrådet till dess ordförande.
I texten här under reser han Rådets krav på att utrustning och vapen ska levereras till oppositionen så att den själv kan strid med Khaddafi och befria Libyen från diktaturen. Samtidigt erkänner han att revolutionen redan hade varit krossad om inte det franska flygvapnet satt stopp för pansarkolonnerna som stod beredda att inta Benghazi.
.
Moustafa Abdeljalil.
.
Innan jag diskuterar delar av Abdeljalils brev och den kritik från vänster som kallar Rådet i Benghazi för kollaboratörer och som anser att den libyska revolutionen redan förlorat sin själ till imperialismen som slagit klorna i den låter jag er själva läsa och bedöma hans brev:
Friheten behöver tid
Efter fyra decenniers förtryck och orättvisor gjorde det libyska folket uppror den 17 februari och befriade en stor del av landet till priset av tusentals martyrer, vars namn för alltid blir oss kära. I det fria Libyen under bildande öppnar sig en lagens och rättvisans styre.
Vi bildade lokala kommittéer, därefter ett nationellt övergångsråd, för att föra vår kamp till sitt slut utan återgång till det gamla, för att en första demokrati ska födas som styr vårt blödande land i väntan på den dag då alla kvinnor och män, befriade från Khaddafi och hans familj, fritt kan uttrycka sig i allmänna val, fria och transparenta. I dag är tyrannen tyvärr fortfarande på plats.
Efter att först ha befunnit sig på defensiven samlade han sig till motattack. Hans armé av legosoldater slog tillbaka våra kämpar utanför Sirte. Hans kolonner av tanks och artilleri bombarderade oss i öknen. Våra unga kämpar som avancerade utan tanks och tunga vapen för att befria det omringade Misurata och det nertrampade Tripoli tvingades till reträtt under stora förluster.
Utan ingripandet av det franska flygvapnet som räddade Bengahzi från det blodbad diktatorn svurit på, utan ingripandet från det internationella samfundet lett av Sarkozy och hans allierade hade hela Libyen på nytt slagits i fotjärn. För i öknen kan inget stoppa stridsvagnarna förutom flygvapen. Västerländskt flyg har ingripit ofta och vi är oändligt tacksamma för det.
Men Natos flygflotta kan inte befria de ockuperade städer där Khaddafis styrkor befinner sig i skydd av civilbefolkningen. Vi fria libyer har inte ännu en styrka tillräckligt luttrad för att fullgöra denna uppgift så brådskande och vital för våra medborgare som bombarderas eller tvingas till underkastelse. Sex veckor av frihet gör inte tusentals beväpnade medborgare till en armé. Det behövs mer tid. Just nu håller vi stånd. Och redan det är vi stolta över.
Vi begär inte att någon krigar i vårt ställe. Vi begär inte att utländska soldater kommer hit för att stoppa fienden. Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater och väktare för att sedan befria våra städer.
Det internationella samfundet, om det inte ändrar uppfattning, måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad. Khaddafi är stark bara på grund av vår oerfarenhet och svaghet i utgångsläget. Men han är en papperstiger. Vänta och ni ska få se.
Det vore orättvist, det vore fatalt, att med vår ursprungliga svaghet som ursäkt vilja offra oss för en nästan villkorslös fred. Vore det en fred eller en underkastelse utan motstycke? Kan man verkligen förhandla med tyrannen Khaddafi medan hans styrkor allvarligt hotar det fria Libyen? Ska man i den blinda realismens namn, denna eviga ursäkt från uppgivenhetens förespråkare, minska det stöd som räddat oss, väga det på våg, och i morgon bakbinda oss?
Friheten behöver tid för att segra.
Vi har väntat i fyrtio år på att frihetens timme ska slå. Vi behöver ännu lite tid. Jag svär inför våra utländska vänner att inte låta trötthet eller otålighet sätta vår kamp för ett fritt Libyen i fara och för alla folk som längtar efter frihet och rättvisa.
Le Monde 13 april 2001
I debatten om den libyska revolutionen har många ställt sig tvivlande till resningens karaktär och framför allt efter att Bengahzi begärde hjälp från imperialistiska stormakter för att stoppa Khadaffis stridsvagnar. Två parallella argument har förts fram. Ett att imperialismen enbart ingriper av egenintresse och att revolutionen amputeras om den accepterar hjälp från imperialisterna.
.
Ungdomar firar segern i Benghazi den 19 februari.
.
Det andra argumentet pekar på närvaron av dignitärer från Khaddafis regim i Nationella rådet, att ”finansministern” studerat ekonomi i USA och självfallet kommer att vara positiv till marknadsekonomin, att det finns radikala islamister i Rådet som minsann inte vill kämpa för demokrati och så vidare i en radda av reservationer för att försvara en förment neutralitet bakom slagord om Nej till Natos krig mot Libyen.
Är Nationella Rådet i Benghazi anti-imperialistiskt? Nej, självfallet inte. Mycket av den kritik som riktas mot den libyska oppositionen missar denna enkla detalj. Men det är helt enkelt inte ett relevant argument. Resningen mot Khaddafi är inte en social revolution, lika lite som den är det i Egypten och Tunisien. Det är folkliga resningar mot diktaturer som i decennier förtryckt alla demokratiska fri- och rättigheter.
Därför är det uppenbart att den arabiska revolutionen inte (ännu) ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin, imperialismens dominans och den nyliberala agendan för världshandeln. I den meningen är oppositionen i Benghazi inte väsensskild Khaddafis regim. Ingen av dem har en kritisk syn på kapitalismen eller ett program för ett alternativ system.
.
Flicka i Tobruk firar införandet av en no-fly zon den 18 mars.
.
Men innebär detta ett problem för oss socialister vad gäller vårt ställningstagande till oppositionen i Benghazi? För vår blogg som ser det som en ofantlig omvälvning att hela den arabiska världen visar att den vill kasta av sig tyranniet är det inget problem att ta ställning. Vi står på Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim. Det innebär inte att vi anser det Nationella Rådets program för ett borgerligt demokratiskt Libyen svarar mot vad som krävs av sociala djupgående förändringar för att de fattigas och förtrycktas intressen verkligen ska realiseras.
Däremot innebär en seger för oppositionen och införandet av demokratiska fri- och rättigheter att det öppnas möjligheter för en mer radikal opposition att arbeta för en djupare social revolution. En seger för Khaddafi kommer i stället att kasta landet tillbaka in i en terror som för lång tid sätter stopp för alla sociala framsteg för den frihetstörstande befolkningen.
.
I den här samlingen finns det minst sagt skilda motiv till att hjälpa Benghazi.
Så länge oppositionen själv kan bestämma hur hjälpen används spelar
det ingen större roll varifrån den kommer.
.
Därför anser vi att en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen. Det räcker inte med att skyla neutraliteten bakom risken att imperialismen kommer att sätta nosring på den kommande regimen.
-Titta, Benghazi har redan lovat att uppfylla alla oljekontrakt som Khaddafi ingått, sägs det till exempel för att ”bevisa” Rådets västvänliga karaktär. Ja, än sen då? Är detta inte en omvänd ”revolutionsromantik” som väntar sig att den politiska revolutionen mot diktaturen omedelbart ska ta sig an en socialistisk regerings uppgifter? Gör den inte det är den inte värd vår solidaritet.
I sin artikel i Le Monde skriver Abdeljalil att oppositionen behöver tid och vapen för att kunna ta sig an Khaddafis styrkor för att själva befria Libyen. Han är mycket tydlig när det kommer till vem som ska befria landet. Det är libyerna själva. Nato kan bara hjälpa till med att tysta Khaddafis tunga vapen.
Vi anser det alldeles för tidigt att påstå att imperialismen redan kontrollerar den libyska revolutionen eller att den kommer att göra det om Nationella Rådet blir stommen i en kommande regering. Risken finns naturligtvis. Låt oss till och med anta att det skulle sluta så. Är det i så fall en värre utgång för befolkningen än ett fortsatt liv under Khaddafis stövelklack?
I Abdeljalils artikel syns också en medvetenhet om och en rädsla för att imperialisterna ska strypa revolutionen genom att snåla med beväpningen av motståndet och ”i morgon bakbinda oss”. Uppenbarligen är Benghazi redo att ta den risken för att erhålla den utrustning som krävs för att själva kunna befria Libyen. Är det vår uppgift att i anti-imperialismens namn säga nej till den hjälp som oppositionen begär? Vårt svar är nej.
.
Khaddafi har förbrukat sin legitimitet.
.
Att USA, Frankrike eller någon annan imperialistisk stormakt stöder Benghazi av andra skäl än egenintressen är nog uppenbart för alla. Ja förutom för naiva idealister som tror att FN är det godas hand här på jorden. För att ”avslöja” de imperialistiska makternas ”hyckleri” anförs nästan uteslutande den retoriska frågan: ”varför bombar de inte i Jemen, Bahrain och Gaza”?
Frågan är berättigad eftersom den visar på den inkonsekvens som leder till att kungen i Bahrain skyddas av USA samtidigt som Khaddafi hamnat på listan över persona non grata. Men vad är det egentligen den kritiken kräver utöver den moraliska indignation den ger uttryck för? Vad är det som är bra? Att man inte bombar i Bahrain eller att man bombar i Libyen? Eller är det just bara en retorisk fråga som låter frågeställaren bekvämt luta sig tillbaka i den principfasta anti-imperialismens fåtölj?
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,Röda Göinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Benghazi, USA, Nato, Frankrike,
Elfenbenskusten
7 Apr 11
Gbagbo störtas av en kopia.
.
Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.
.
Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.
Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010. Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.
I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.
Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.
.
FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.
.
Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.
Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.
Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.
.
Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.
.
Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.
För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Elfenbenskusten, Gbagbo, Quattara, Krig, Olja, Kakao, Kaffe, Frankrike,
Bort med tassarna Clinton
1 Mar 11
Hands off Libya.
.
-Nej till utländska trupper. Libyiska folket klarar det här självt.
Budskapet från Benghazi till omvärlden är entydigt. Vi vill och ska klara av det här själva. Khadaffi är vår diktator och det är vi som avgör hans öde, inte GIs från USA eller franska och brittiska elittrupper i Natouniformer.
.
-Det här tar vi hand om själva.
.
Trots det klara budskapet från revolutionen i Libyen sa Hillary Clinton i går kväll att hon kommit överens med Kanadas premiärminister att alla lösningar är tänkbara, att alla ”val ligger på bordet” som de gillar att säga, inklusive en militär invasion. Rent formellt kan en militär inmarsch möta motstånd från medlemmar i FNs säkerhetsråd. Ett ensidigt beslut från USAs sida att ingripa militärt, även om det sker under Natoflagg, saknar internationell legitimitet, är inte önskad av den libyiska oppositionen och kan i själva verket stärka alla kvarvarande arabiska tyranners grepp.
Men när Hillary Clinton snyftar över oskyldiga offers lidanden är det teater för omvärlden. Den amerikanska imperialismens ”strategiska tänkare” ägnade all sin kraft det senaste decenniet åt att lusläsa minsta tecken till framgångar för ”den islamistiska terrorismen” och köpte Ben Alis , Mubaraks, Khaddafis och alla andra tyranners ”krig mot terrorismen”, det vill säga förtryck av det egna folket, i utbyte mot vapen och investeringar.
Den arabiska revolutionen har på två månader lagt den amerikanska geopolitiska strategin i mellanöstern i ruiner. Medan CIA och Pentagon letade efter al-Qaida på sina radarskärmar trängde den arabiska revolutionen sig fram i en mäktig underjordisk ström. Det behövdes bara en liten läcka för att den skulle bryta fram och svepa med sig hela den arabisktalande världen i ett folkligt uppror som skriver världshistoria mitt framför vår storögda häpnad.
Dagarna är räknade för Khaddafis tyranni. Hur det libyiska folket kommer att organisera sin frihet är enbart upp till folket självt. En invasion från USA/Nato har bara ett syfte – att fylla ut det som imperialismen fruktar mest av allt, ett maktvakuum.
.
.
Det vill säga dessa ögonblick i historien då människorna kliver in på den politiska scenen och tar hand om sina egna öden. De ögonblick när makthavarna likt seriefiguren Coyote fortsätter att springa tills de tittar ner och upptäcker det svindlande gapet under fötterna.
.
Media: AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Clinton, Libyien, Khaddafi, Nato
Våra demokraters vänner.
17 Feb 11
Ned med tyrannerna – Ned med mördarna.
.
Blodet flyter på gator och torg över hela den arabiska världen. Från Bahrain i öster, via Jordanien, över Jemen bort till Libyen och Algeriet använder de tyrannerna samma metoder –ännu mer våld när våld inte räcker.
Kungen i Bahrain ”beklagar”, likt Mubarak, de döda men skickar samma natt sina dresserade ”hundar” på fredliga demonstranter på Pärltorget där två nya mord på demonstranter ägde rum.
.
Flera tusen deltog i den dödade demonstrantens begravning i Bahrain.
.
I Jordanien gör kungen eftergifter och avskedar ministrar och utlovar bättre tider men får ända allt svårare att skylla maktmissbruk och orättvisor på andra eftersom det är han själv som har den absoluta makten.
I Jemen använder presidenten välkända recept från Tunis och Kairo. Religiösa fanatiker, betalda huliganer och kriminella skyddas av kravallpolisen när de går till väpnade angrepp mot demonstranter som kräver något så elementärt som demokratiska fri- och rättigheter. Elementärt min käre minister Bildt!
Clownen Khaddafi som styrt Libyen med militär järnhand sedan 1969 drar sig inte för att använda extremt övervåld mot demonstranterna i hamnstaden Benghazi. I dag torsdag kallar oppositionen till en ”vredens dag”. Ett blodbad kan vara i görande. Psykopaten på bilden här under saknar spärrar.
.
Khaddafis ”gröna revolution” är en blodig diktatur.
.
I Algeriet bygger oppositionen upp sina styrkor och nu på lördag blir det en viktig dag för att se om ”majonnäsen tar sig”. Det var flera tusen som trotsade polisens övermakt förra lördagen. I Marocko höjs också kritiska röster och en första samling är utlyst nu till söndag den 20 februari.
Tunisien och Egypten har spridit motståndets virus till nästan varje land i den arabisktalande världen och stimulerat till nya protester i mullornas Iran. I Washington, Paris, London och Berlin letar ”demokratins fanbärare” desperat efter ett vaccin som kan undvika att det uppstår ett ”politiskt vakuum” som det kallas.
.
Det är inte demokratiska ideal som styr dessa personers handlande. Att bevara det egna landets imperialistiska intressen ligger under ängsligheten över att allt inte ska ske i ”ordnade övergångsformer ”.
.
Man vad menar de egentligen med ”vakuum”? Att det skulle uppstå en situation i regionen där ingen har makten? Nej knappast. Vad härskarna i väst är allergiska mot är risken att de demokratiska revolutionerna kristalliseras till fristående regimer som inte spelar med i Washingtons geostrategiska planer för oljan, handeln och militära allianser.
.
De är livrädda för de ögonblick i historien då vardagslunken bryts, avgrunder öppnar sig och för korta ögonblick verkar allt möjligt – makten ligger inom räckhåll för den stora majoriteten av de förtryckta folkmassorna. Det är tider då historien tar sats och decennier verkar rusa förbi ett ögonblick. Det är det ”vakuum” som sprider skräck i imperialismens högborgar.
Det förklarar varför ”våra demokrater”, Obama, Merkel, Sarkozy, Cameron och Carl Bildt förstås, gör följe med tyrannerna ända fram till avgrundens rand för att sedan med alla medel försöka avstyra det ”vakuum” de själva skapat genom att under ”lugna” tider alltid alliera sig med de quislingar som säljer sig billigast.
De arabisktalande länderna har sina Ben Ali, Mubarak, Saleh, Khaddafi, kungar och prinsar inte för att ”araberna” saknar demokratisk ”mognad” utan för att de hållits under armarna i ur och skur av presidenter och statsministrar i den ”fina världen”.
.
Media: AB1,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,DN5,GP3,DN6,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Uppkäftiga Uppsala,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabvärlden, USA, Frankrike, Imperialism, Olja, Makt
Tystnad i Tunisen?
8 Feb 11
Revolutionen hämtar krafter.
.
Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.
Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.
I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom parentes eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.
.
Ben Ali vinkar adjö till sina egendomar.
.
Samma dag beslutades också att de dödas familjer och skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det 2 döda på fem skadade.
I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.
Muhamed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.
Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.
Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil ligger i utländska främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.
Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.
.
Det är Game over för diktaturen. Men revolutionen är i högsta grad levande.
.
Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.
Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter måste tas om hand. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.
För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.
.
-Hjälp, hur ska detta sluta?
.
För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD1,SVD3,DN4,DN5,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, Frankrike, Arbetarråd, Imperialism, EU,
Senaste kommentarer