Ett dygn utan oss.

.

Det var i onsdags som kollektivet « En dag utan invandrare » i Frankrike organiserade en 24 timmars ”strejk”. Av det upprop som kollektivet publicerade innan aktionen syns det att rädslan för att förlora sitt arbete format ”strejkens” karaktär.

.

-Vi deltar alla i ”en dag utan invandrare”.

.

-Genom att stanna hemma från jobbet och genom att inget köpa vill vi få medborgare, politiker, arbetskamrater, studiekamrater, grannar, vänner, företagare och butiksägare, att förstå att vi bidrar till det här landets storhet. Med vår frånvaro markerar vi nödvändigheten av vår närvaro.

.

Det är svårt att utvärdera aktionens omfattning eftersom inget strejkvarsel lagts av de fackföreningar som stödde aktionen. Kollektivet manade deltagarna att samlas framför stadshuset i varje stad vilket skedde i ett trettiotal städer, med bland annat flera hundra som samlades i Paris.

.

Idén med ”ett dygn utan invandrare” kommer från USA där latinamerikanska invandrare satte stopp på hela landet under ett dygn den 1 Maj 2006. I femtio amerikanska städer fanns inte en öppen stormarknad att finna och massor av företag fick stänga på grund av frånvaron.

.

Närmare 2 miljoner demonstrerade 1 maj 2006 i USA till stöd för invandrarna

.

I Frankrike valde Kollektivet 1a mars för att markera mot den franska invandringslagen från 1 mars 2006 som inrättade en selektiv invandring, det vill säga bara för kvalificerad arbetskraft.

.

Samma dag organiserade ett motsvarande kollektiv ”en dag utan invandrare” i Italien med demonstrationer i bland annat Milano, Rom, Bologna och Neapel.

.

-Vi är inte brottslingar. Invandring är inte kriminellt, var en av huvudparollerna i demonstrationerna som samlade mycket folk. I Neapel samlades 25 000 och i Bologna 10 000.

.

I Italien sa invandrare och radikala italienare nej till Berlusconis rasism

.

Under mediakungen Berlusconis, premiärminister på fritiden, styre har Italien glidit långt på vägen mot en form av diktatur. De nya invandringslagarna kriminaliserar och dömer fängelsestraff för olaglig invandring och personer som hjälper invandrarna.

.

Den farlige pajasen Silvio uppmanar till och med befolkningen att skapa civila medborgargarden för att bekämpa invandringen. De är inte (ännu) tillåtna att bära vapen. Men med tanke på hur Mussolinis civilgarden utvecklades under 20-talet finns det all anledning att frukta det värsta. Det italienska samhället är inne i en extremt farlig fas.

.

Steroidstinna praktexemplar på jakt efter första bästa offer

.

När en mediakung kan tillverka skräddarsydda lagar för att slippa stå inför rätta och landets parlament antar lagarna utan att blunda då är det dags för alla som värnar om demokratiska fri- och rättigheter att säga stopp.

.

Nästa ”ett dygn utan oss” måste bli ett dygn utan alla arbetande människor, invandrad som inhemsk arbetskraft.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,GP1,AB1,

Bloggare: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Invandring, Frankrike, USA, Italien, Berlusconi,

Belgiska stormarknader strejkar.

.

Den franska stormarknadskedjan Carrefour förklarade i onsdags att 21 stormarknader i kedjans belgiska filial ska stänga och att 1 700 anställda avskedas. Det plötsliga beslutet har fått blodet att koka bland de anställda och i de fackliga organisationerna. I dag lördag strejkade samtliga anställda i kedjans 117 stormarknader här i Belgien. Carrefour är världens näst största varuhuskedja och är närvarande på alla kontinenter.

.

I dag lördag låg parkeringarna öde framför Carrefours butiker.

.

Kedjans belgiska VD, Sylvain Piraux beklagar strejken och förlusten av cirka 14 miljoner euro i omsättning.

.

-Jag förstår de anställdas kraftiga reaktion och att de visar sin vrede genom att strejka. Men jag beklagar fackföreningarnas uppmaning till strejk nu på lördag. Det är den viktigaste försäljningsdagen för oss, snyftar herr Piraux.

.

Facket skulle kanske heller kalla till strejk i en timme på måndag morgon så att Carrefours profiter inte drabbas. Han måste tro att han att göra med den svenska fackbyråkratin. Eller kanske inte för då hade det väl snarare handlat om en uppmaning till ”lugn och värdighet i en svår stund”.

.

.

I demonstrationen till stöd för Opel krävde fackliga aktivister Nej till    avsked. Foto:Benny Åsman

I stället har Carrefour gett sig på den sektor inom handels i Belgien som är bäst organiserad. Kedjan har exempelvis aldrig lyckats tvinga på de anställda söndagsöppet. Den kommande striden kan bli mycket hård och de fackliga organisationerna säger att Carrefour ljuger om antalet anställda som kommer att avskedas i de 21 affärerna. Det handlar enligt fadcket om minst 400 personer till.

.

-Det finns absolut inget förtroende kvar för ledningen, säger Myriam Delmée, ledare för SETCa , de handelsanställdas fransktalande organisation.

.

Den samlade fackliga fronten har möte med Carrefours ledning den 3 mars. Men enligt facken är det inte för att förhandla utan för att få mer precis information om företagets planer. Dagen efter beslutar den fackliga fronten om de ska gå in i förhandlingar eller inte.

.

Efter Opel i Antwerpen är det ännu en stor belgisk arbetsplats som drabbas av den ekonomiska krisen. Till och med den borgerliga pressen känner sig olustig.

.

En motbjudande opportunism för att inte skada profiten. Samma affischer fanns inte att läsa i kedjans europeiska affärer.

.

-Den kommande fackliga striden är viktig för att rädda offrens värdighet, här och nu. Men kraftmätningen får först en verklig mening om den lägger grunden till reformer som ramar in kapitalismens oundvikliga snedsteg, skriver Belgiens största dagstidning Le Soir i sin ledare. Karl Marx bodde i Bruxelles under några år av sitt liv. Är det hans spöke som kastar sin skugga över de borgerliga ledarskribenterna?

Alla 117 varuhus blockerades av strejkande anställda.

.

Media; SVD1,

Bloggare; Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Carrefour, Strejk, Arbetslöshet, Frankrike,

.

”De spänner om bågen”

.

.

Solidariteten var urstark. Bågsträngen spändes vigt och för fullt. Strejkfronten vid den franska oljejätten Totals raffinaderier hotade att snabbt stanna Frankrike och förnedra Nicolas Zarkozy.  Den viktigaste måltavlan för de strejkande var att rädda jobben vid verksamheten i Dunkerque för att med detta som en start kunna tvinga fram politiska svar för hela energipolitiken.

.

Se mer i en blogg från i förrgår.

.

.

Framjagade av sina fackliga ledare röstar här arbetarna vid raffinaderiet i Mede för en återgång

.

Men i går slogs både båge och sträng av med ett brak. Av fackens nationella ledningar.  I solidaritet, inte med arbetarna och tjänstemännen vid Dunkerque utan med nyliberalismen hos Socialistpartiet och de gamla stalinisterna i det franska Kommunistpartiet, lyckades den nationella fackföreningsbyråkratin inom framför allt den fackliga centralen CGT bryta strejkfronten. Efter vaga löften om en oförändrad nationell verksamhet, med undantag just för Dunkerque, i ytterligare fem år, lyckades byråkratin att få en majoritet av de strejkande, både vid Totals övriga anläggningar, liksom vid Exxonmobils två, att rösta för en återgång. Som man magstarkt nog valde att kalla för ”ett strejkuppehåll”.

.

Besvikelsen vid Dunkerque var svår. ”Totals ledning lyckades med att söndra för att kunna fortsätta att härska”, menade man. ”Vi blev övergivna”. Än en gång fick vi bekräftat att den gamla arbetarrörelsens partier och deras fackliga ledare saknar andra politiska visioner och mål än sin egen fortlevnad. Arbetet med att förankra NPA, det nya antikapitalistiska partiet, vid landets arbetsplatser måste få ett än större fokus.

.

Vid entrén till Totals raffinaderi Dunkerque pyr ännu askan…

.

I Flandern, bakom den ännu pyrande askan efter däck som bränts för att spärra infarten till raffinaderiet, fortsätter de anställda vid Dunkerque sin ockupation. De väntar på besked från Totals ledningsmöte den 8:e mars. Trötta och besvikna. Men inte uppgivna. De nöjer sig inte med den gamle svenske diktaren Verner von Heidenstams ord om att ”det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”.

.

De spänner helt enkelt om bågen. Inför hotet om totalt bensinstopp från Total tvingades Sarkozys industriminister, Christian Estrosi, att förklara att raffinaderiet vid Dunkerque ”måste återöppnas om det inte finns några andra ersättningsalternativ från företaget”. En politisk eftergift som Dunkerques arbetare och tjänstemän nu kan ta fasta på.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Total, NPA, CGT, Sarkozy, oljestrejk

I pressen:

”Produktion och distribution av energin ska vara samhällsägd”

.

I Frankrike är det nu total strejk vid oljebolaget Totals sex raffinaderier. I dag inleds sympatistrejker vid två av Exxonmobils anläggningar i landet. I media konstaterar man förskräckt att Frankrike bara har reserver av bensin och diesel som klarar en veckas efterfrågan.

.

.

Lågkonjunkturen, energiomställningen i Europa samt de stora oljebolagens utflyttning av raffinaderiekapacitet till låglöneländer med små eller obefintliga miljökrav är bakgrunden till att den franska oljegiganten Total tidigt i höstas stoppade produktionen och ”satte den i malpåse”. Rykten har allt sedan dess cirkulerat om en nerläggning.

.

.

De anställda svarade den 12 januari med en strejk i den verksamhet som fanns kvar och krävde fortsatt drift. Deras ultimatum till ledningen gick ut i måndags förra veckan. Dagen efter, tisdagen den 17 februari efter blodiga slagsmål med polisen återtog arbetarna sin arbetsplats och inledde en ockupation.  Samtidigt inleddes solidaritetsstrejker vid fem andra av Totals raffinaderier. Den här veckan trappas konflikten upp med strejkaktioner också vid Exxonmobil.

.

Totals ledning har gett diffusa svar om framtiden. En eftergift är att man säger sig komma med besked vid ett styrelsemöte den 8 mars i stället för den 29 mars som sagts tidigare. Detta är viktigt eftersom energiproduktion i den här omfattningen givetvis är en politisk fråga. Totals vinst 2009 var dessutom hela 7.8 miljarder euro vilket självklart sticker alla i ögonen. Arbetarnas och tjänstemännen aktioner tvingar fram politiska svar också före de viktiga regionala politiska valen i Frankrike sista veckan i mars.

.

.

I ett av sina uttalanden i solidaritet med Totals anställda i Dunkerque säger det antikapitalistiska partiet NPA att:

.

”Konfiskera Total och dess profiter! De anställda i Dunkerque visar vägen. Total måste stoppas från att förstöra miljön och jobben. För det är jakten på vinster som ligger bakom både avsked och alla de stora ekologiska katastrofer där Total haft ansvaret.

En stängning av raffinaderiet i Dunkerque med avsked som resultat måste förbjudas!

NPA vill helt och hållet konfiskera Total och dess tillgångar. Produktionen och distributionen av energin ska vara samhällsägd. Vi ger allt vårt stöd till de strejkande vid Total.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Franrike, Total, NPA, energiförsörjning, Vattenfall

I pressen: AB1,

Ett dygn utan oss.

.

Den första mars stannar en del av Frankrike. Ett kollektiv av utländska arbetare manar till ett dygns bojkott av det dagliga livet. För att protestera mot fattiga invandrares arbetsvillkor och dagliga trakasserier från ordningsmakten uppmanar organisatörerna alla invandrare att stanna hemma från jobbet och att inget konsumera.

.

Med protesten vill man visa att Frankrike behöver sina invandrare för att det ekonomiska livet ska fungera och att det rasistiska pratet om  parasitära bidragstagare saknar grund. En dag utan invandrarnas arbetskraft kan få stora konsekvenser på många områden. Vi hoppas att deras aktion kommer att lyckas och kanske kommer tillbaka med mera information efter den 1 mars.

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Invandrare, Frankrike, Rasism,

Något är ruttet i republiken Sarkozy.

.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.

.

Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är kan vi säga den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

.

Bar Marianne  huvudbonad av religiösa skäl?  För revolutionens utgång spelade det ingen roll.

.

Redan begreppet –nationell identitet- får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparket. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burkan, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland. Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja. Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på.  Inte heller varför personer med en judisk kipa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.

.

När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska fränder i NPA inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media. Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.

.

.

Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och  vänsterpartiets(utbrytning ur Socialispartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPAs sida.

.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister men däremot till antikommunister.

.

”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

.

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Helgels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen. Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.

.

Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

.

Irans unga kvinnor står i spetesen i kampen mot prästerskapets diktatur.

.

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde i lördags, den 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPAs kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPAs kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket däribland tvånget att vara beslöjad.

.

-Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han. Problemet som jag ser är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPAs kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

.

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt. För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val. Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon  kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA. Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.

.

Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.

.

Tariq Ali – en stor frihetskämpe.

.

-Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna?, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal men att för kampen spelade det ingen roll.

.

-De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.

.

-Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel o.s.v., det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver vår pakistanske vän som sedan decennier är bosatt i London.

.

Isabelle Stengers är knappt känd i Sverige men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland många av hennes verk kan nämnas Kapitalismens Häxkonster från 2007.

.

Isabelle Stengers undervisar på Fria Universitetet i Bryssel

.

Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.

.

-Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång?, frågar sig Isabelle.

.

Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

.

Media:SVD1,SVD2,AB1,Dagens Arena,SSD1,DN1,DN2,

Bloggare:Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, NPA, Muslimer, Islamofobi, Religion, Islam, Sjal, Slöja, Burka, Sarkozy, Tariq Ali,

Striden på IKEA i Frankrike fortsätter.

.

Förra veckan rapporterade vi om att personalen i IKEAs 26 butiker i Frankrike inte tänker nöja sig med företagets skambud i löneförhandlingarna. De anställdas fackliga organisationer kräver 4 procents påslag för alla medan företaget bjöd noll procent plus 1,2 procent i ”meritbaserade” påslag.

.

Hur ska matchen sluta?

.

Företagets huvudkontor i Plaisir, strax utanför Paris, ockuperades hela förra veckan av fackliga ledare och i lördags hölls fackliga protester i 23 av de 26 varuhusen. Bara ett av dem tvingades att stänga helt medan anställda gjorde punktstrejker i resten. Det är ett stort problem för de fackliga organisationerna att en stor del av personalen arbetar under korttidskontrakt och inte vågar delta i de fackliga aktiviteterna eftersom de kan avskedas med kort varsel.

.

Men strejkerna är ändå historiska. Det är första gången som IKEA-Frankrike stött på fackligt motstånd i den här skalan. Fackens krav på 4 procent bygger på erfarenhet från de två föregående årens löneutveckling. De anställda fick 1,5 % i generellt påslag 2008 och 0,5 % förra året medan samtidigt inflationen var 2,8 % respektive 0.9 %, det vill säga tydliga reallönesänkningar båda åren. Exemplet visar hur viktigt en indexreglerad lön är för att underlätta den fackliga kampen. När man får igenom typ 2% då vet de anställda att det verkligen är två procent och slipper se efter förhandlingsåret om utslaget blir negativt eller inte.

.

I måndags möttes parterna på nytt och IKEA la ett nytt bud som ska ge 1% generellt påslag och 1% i meritvärderade påslag. De fackliga organisationerna som väntat sig ett bättre bud meddelade omedelbart att kampen fortsätter och huvudkontoret i Plaisir ockuperades på nytt. I dag onsdag manar dessutom facken de anställda i IKEAs lagerbyggnader att punktstrejka och hålla sympatiaktioner med de anställda i varuhusen.

.

IKEA-Frankrike för första gången i hård konflikt med de anstälda.

.

Inget är ännu avgjort. Får inte de anställda mer stöd utifrån och bättre uppslutning bland de anställda med korttidskontrakt är det möjligt att IKEA går segrande ur striden. De äldre i företaget ser med nostalgi tillbaka på IKEAs debut i Frankrike.

.

-Sedan IKEA de senaste 20 åren letts av ett holdingbolag är det klappjakten på profiter som härskar, medan vår grundare Ingvar Kamprad hade en mer utvecklad social inställning, säger Henri Bru som varit med från början. Om skillnaden var så stor är väl tveksamt. Den gode Ingvar hade också god näsa för var profiterna fanns.

.

Medai: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, IKEA, Frankrike, Kamprad, Strejk, Blockad,

IKEAs franska vals.

-Ikeas presskontakt i Sverige har inte uppdaterats om situationen i Frankrike, men beklagar att lönebråket har lett till strejk och ockupation.

”En strejkfri dialog är vår önskan. Vår ambition är att vi ska ha en god dialog med fackföreningarna, och vi hoppas kunna enas i frågan om lönerna”, säger Ylva Magnusson. Det stod att läsa i DN i går den 10 februari.

.

IKEAs huvudkontor i Plaisir ockuperades i måndags av personalen

.

”En strejkfri dialog” är vad svenska arbetsgivare vant sig vid. När därför IKEAs anställda i Frankrike bjuder på lite franska svängar blir cheferna snabbt besvikna.

.

Hur de ska kunna ”enas med facket om lönerna” återstår att se eftersom IKEA oförskämt nog bjuder noll öre och noll kronor i generell löneökning till de 9 000 anställda under det kommande året. De som ”meriterat” det kan få upp till hela 1,2 procent i ökning. IKEA har ju ändå gjort 52 miljoner euro i nettovinst 2009. Det är till att vara givmild. Men för att benådas med 1,2 procent gäller det att stå med mössan i handen och framför allt inte att börja prata fackligt på franska.

.

IKEAs leende budskap går inte hem hos alla

.

Vad IKEA inte räknat med är den franska traditionen av företagsockupationer och blockader. Huvudkontoret i Plaisir (som ironiskt nog betyder ’nöje’, ’tillfredsställelse’) ockupardes i måndags av ett 40-tal fackliga ledare och anställda för att kräva seriösa förhandlingar om de fackliga organisationernas krav på 4 procents löneökningar för alla anställda. Flera butiker i landet har tvingats stänga tillfälligt når fackligt aktiva blockerat ingångarna.

.

I går kväll, onsdag, hävdes ockupationen ”tillfälligt”, enligt de fackliga organisationerna, därför att ledningen gått med på att i dag torsdag föra en diskussion om en generell löneökning för alla. Strejkerna och blockaden i flera butiker fortsätter i dag och ockupationen kommer att återtas om IKEA fortsätter att ge skambud. Hur det går med den planerade strejken i samtliga 26 butiker nu till lördag avgörs av hur det går i dagens förhandlingar.

.

De fackliga organisationerna menar att arbetsförhållandena på IKEA blivit allt sämre de senaste åren och att lönerna inte hänger med. Dessutom har införande av snabbkassor minskat arbetstiden i kassorna med 15-20 procent och personalen minskat eftersom tillfällighetskontrakt inte förnyas.

.

IKEAs 26 varuhus ökade omsättningen med 7 procent 2009

.

Det är dock inte pengar som saknas i IKEAs franska filial. I fjol ökade, trots krisen, försäljningen med 7 procent till 2,2 miljarder euro och som sagt en nettovinst på 52 miljoner euro.

Media;DN1,SVD1,DN2,

Bloggare; Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, IKEA, Frankrike, Facklig kamp, Ockupation,

Vad händer med euron ?

.

Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs  ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.

.

Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.

.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner

.

Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.

.

De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.

.

Gemensam valuta utan politik.

Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.

.

EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.

.

Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.

.

Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.

.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.

.

Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.

.

EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.

.

Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.

.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.

.

Rent konkret.

Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.

.

Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.

.

Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.

.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?

.

Nu kommer räkningen

Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.

.

-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.

.

Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.

.

Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.

.

Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.

.

.

Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.

.

I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP.  I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.

.

Källa: The Economist 6 feb. 2010

.

Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.

.

Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,

En framtid i Haiti ?

De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.

Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.

Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.

Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?

Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.

Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.

Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.

Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.

Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide

Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.

Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.

Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.

Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.

Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?

Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.

En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.

Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.

Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, FN, Frankrike, Slaveri, Plantager, Världsbanken