"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Foxconn
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.

.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Kina stormakt eller bara stort?
17 Aug 10
Kinas arbetare reser sig.
.
Myterna om Kina är seglivade. Efter den kinesiska revolutionen byggde borgerliga ideologer upp ”dominoteorier” om de ”horder av kineser” som hotade att välla in över Sydostasien.
.
.
Sedan tio år tillbaka har ”gula faran” getts en ny skepnad. Nu är det billiga konsumtionsvaror som ”väller in” över våra gränser och sägs hota våra industrier. I båda fallen var och är klyftan mellan verklighet och myt stor.
Utgångspunkten för att förstå vad som sker måste vara att Kina i dag är en kapitalistisk marknadsekonomi om än med speciella drag som ärvts från maoismen. Det är egentligen en historisk paradox eller ironi att det är först efter maoismens död som den kinesiska arbetarklassen blivit en verklig kraft att räkna med och inte bara en potemkinkuliss med svällande muskler och blicken tomt stirrande mot horisonten.
.

Sällan har avstånd mellan propaganda och social verklighet varit större än i Maos Kina.
.
Under Maos tid var det ”arbetarna och bönderna” som var Kinas officiella ”herrar”. Verkligheten såg helt annorlunda ut. En klick ”mandariner” styrde godtyckligt från de ombonade salongerna i Peking. Samhället var fastfryst i en modell som förhindrade alla sociala framsteg för de arbetande. Först efter Dengs kapitalistiska reformer växte arbetarklassen till den kraft som den under Maos tid hyllades som.
I dag är de kinesiska arbetarna den största arbetarklassen i världen. Mer än 200 miljoner arbetar i tillverkningsindustrin och byggnadsbranschen. Inget annat land kommer ens i närheten av en sådan arbetsstyrka. Och med mängd följer så småningom styrka och medvetande om sin styrka.
-Goda nyheter. Asiens arbetare gör revolt.
Det är rubriken i dagstidningen Le Mondes ledare från den 10 augusti i år. Hyckleriet är grovt. Om det varit den franska arbetarklassen som gjort revolt hade rubriken knappast talat om goda nyheter. Le Monde menar att de utländska investerarna i Kina och övriga Asien för snabbt vant sig vid en lydig arbetarklass som nöjer sig med svältlöner.
-Men det var att lite för snabbt glömma bort Marx och arbetarklassens kapacitet att revoltera mot ’kapitalisterna som ständigt strävar efter att sänka lönerna till det fysiska minimumet’, påminner ledarskribenten med ett citat från Marx.
.
Hondas unga arbetare avgick med en viktig seger.
.
Orsaken till tidningens optimism är vårens omtalade oro och strejkvåg i utländska bolag, främst den taiwanägda elektronikjätten Foxconn och den japanska bilkoncernen Hondas anläggningar i Kina. Under några veckor var de unga arbetarnas strejker vid Hondas anläggningar förstasidesnyheter även i den censurerade kinesiska pressen. Ledarna i Beijing ser gärna att lönerna för de anställda ökar eftersom de inser att landets ekonomi mer måste förlita sig på inhemsk konsumtion i framtiden.
Arbetarna vann stora segrar och löneökningarna räknades från 30 till 75 procent. Beijing blundade till att börja med inför att det var olagliga strejker eftersom de ägde rum i utlandsägda, speciellt japanska, bolag som man vill visa att de inte är herrar på täppan utan bara gäster. Men sedan la censuren snabbt på locket. De unga anställda vid Honda gick plötsligt för långt i partiledningens ögon när de började kräva rätten att bilda självständiga fackföreningar och organiserade demokratiska stormöten inne på fabrikerna. Strejkerna vid Honda var bara toppen på ett enormt isberg. I landets alla industrizoner jäser missnöjet med löner och arbetsförhållanden. Unga och allt mer välutbildade arbetare nöjer sig inte längre med de villkor som deras föräldrar stod ut med under de första decennierna efter Dengs reformer.
.
Patriarken Deng Xiaoping skrotade maoismen.
.
Då och även nu hyses arbetarna in i fabriksstäder. På nätterna sover de tio i varje rum med upp till 5 000 i varje byggnad. Skiften börjar oftast 7.45 och slutar 22.55.
-Arbetarna måste infinna sig en kvart före arbetsdagens början för en militärisk drill: ”Lystring alla. Vänster, höger, vänster, höger”. När skiftet börjar är det strängt förbjudet att tala med arbetskamraterna, lyssna på musik eller att gå till toaletten utan lov. Den som bryter med reglerna skälls ut och får skura toaletterna som straff, skriver Johann Hari i ett reportage i The Independant 6 augusti.
Men nu känner de unga till de formella rättigheter som arbetarna gavs i den nya arbetslagen från januari 2008 och visar i handling att de tänker kräva sina rättigheter. Bara under 2008 behandlade landets domstolar 280 000 arbetskonflikter.
Under de ”goda nyheterna” ligger djupgående strukturella förändringar i det kinesiska samhället. Först och mest grundläggande är de rent demografiska förändringarna. Ettbarnspolitiken slår nu med full effekt och för första gången i historien minskar gruppen 16-24 år sin andel av befolkningen. Från 2011 fram till 2020 räknas deras andel av befolkningen minska med 30 procent. Det var i det skiktet av befolkningen som världens kapitalister trodde att det fanns en outsinlig källa till en extremt billig och fridsam arbetskraft. Nu visar det sig att den vare sig är outsinlig eller speciellt fridsam.
.
Med militär drill på arbetsplatsen ska arbetarklassen tämjas.
.
För de andra har de unga inte längre samma mentalitet som sina föräldrar vilka utgjorde den första vågen av ”emigrantarbetare”, det vill säga fattiga från landsbygden som sökte sig till kuststädernas industrizoner där slavlöner och militariserade sovbaracker väntade.
-Kinas arbetare har hittills inte visat mycket klassmedvetande. De emigrerade från landets alla hörn, hoppade från ett jobb till nästa, och åkte hem till byn när det var dåliga tider, skrev The Economist 31 juli 2010.
Den unga nya generationen accepterar inte längre samma villkor. Den strävar efter fasta arbeten i städerna, bort från sovbarackerna och ”fabriksstäderna” där de tillbringar 24 timmar om dygnet. De kräver löner som gör det möjligt att bosätta sig i städerna, köpa eller hyra en lägenhet och bilda familj. De vill inte tillbaka till landsbygden.
.
Hem till byn finns inte längre med på de ungas hitlista.
.
Det råder oenighet mellan demografiska experter om hur stor arbetskraftsreserv som finns kvar på landsbygden. Vissa säger noll och andra talar om ännu 100 miljoner personer.
Men i kustregionen gör sig kraven på lönehöjningar redan kännbara. I vissa industrier är upp till 20 procent av jobben obesatta och företagen slåss om den arbetskraft som finns. Det är naturligtvis grunden till de snabbt ökade lönerna som de unga arbetarna lyckas kämpa till sig.
Men kapitalisterna som alltid söker lägre produktionskostnader ser också om sitt hus. Sedan några år tillbaka söker sig både utländska och kinesiska företag till städer längre in i landet där lönerna ligger långt under nivån vid kusten och där det är lättare att hitta arbetskraft i andra åldersgrupper än ungdomar under 25 år. Andra företag diversifierar sina investeringar och startar produktion i framför allt Vietnam och Bangladesh där lönerna ligger mycket under de i Kinas kustprovinser.
Till sist – finns den ”gula fara” som ekonomer och media här i väst så gärna varnar för? Är Kina på väg att ersätta USA som den dominerande makten i världen? Svaret är kanske både ja och nej.
.
Det är lång väg kvar innan Kina blir världens ekonomiska centrum.
.
På grund av sin rena storlek befolkningsmässigt har varje procent av ökad konsumtion per innevånare av exempelvis olja eller andra råvaror ett stort inflytande på världshandeln. Och tillverkningsindustrin för vanliga konsumtionsvaror är redan störst i världen, vilket Foxconn är ett exempel på. Men bilden måste modifieras.
Ännu är den totala kinesiska inhemska konsumtionen en dvärg jämfört med USA. Trots en fyra gånger större befolkning än USA utgör Kinas konsumtion bara 13 procent av USAs BNP. I Kina äger utländska företag industriella tillgångar till ett värde av 500 miljarder dollar och av de 200 största exportföretagen är 153 helt eller delvis utlandsägda. Trots att partiledningen i Beijing pratar om att den inhemska konsumtionen måste öka är Kinas ekonomi drogad av investeringar i exportkapacitet som ännu i många år kommer att vara den huvudsakliga drivkraften i ekonomin.
För att konsumtionen ska kunna öka måste den arbetande befolkningens andel av landets rikedomar öka. Trots de senaste löneökningarna är fortfarande den arbetande befolkningens andel av BNP lägre än någonsin. Sedan 1992 har lönernas andel av BNP minskat från 72 procent till nära 50 procent och en industriarbetares lön är fortfarande bara en tiondel av en amerikansk industriarbetares.
I Kina finns ett uttryck för de arbetandes lott i samhället: chi-ku. Bokstavligt betyder det ”äta bitterhet”. Kinas unga arbetare är beredda att ta strid för att inte längre tvingas nöja sig med sina föräldrars meny, chi-ku.
.
Media;DN1,DN2,SVD1,AB1,SSD1,DN3,GP1,SVD2,SVD3,SSD2,DN4,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Foxconn, Honda, Mao, Beijing, Arbetare,
Kina reser sig.
9 Jun 10
Det våras i Kina.
.
Den heta fuktiga sommaren har redan södra Kina i sitt grepp. Ändå hänger det en frisk doft av vår i luften. I världens största industrizon i Pärlflodens delta, blandas en doft av maj 68 och Tien an Men.
Arbetare och studenter utkämpade maj 68 tillsammans men ändå skilda. Demokratidemonstrationerna på Himmelska fridens torg stötte pannan blodig mot den statliga förtryckarapparaten utan att arbetarna mobiliserade till försvar av de som massakrerades.
Den nya doften av social, ekonomisk och facklig kamp är en blandning där arbetaren och studenten är en och samma person. Strejken vid Hondas växellådefabrik i Foshan vanns av unga entusiastiska arbetare som samtidigt är studenter. Fyra femtedelar av de 1 900 anställda vid fabriken är elever från tekniska gymnasier och högskolor.
.

De unga arbetarna vid Honda firar segern.
Det är ett speciellt system som liknar pryoperioder där landets miljontals elever i teknisk utbildning anställs i industriföretag med löner långt under de med fast anställning. Deras speciella status innebär bland annat att de inte skyddas av existerande lagar på arbetsmarknaden. Honda är en bland många multinationella företag som profiterar på systemet.
Strejken vid Honda reste flera mycket viktiga aspekter av den nya kinesiska arbetarklassens situation och strävanden. En ny generation av arbetare tar över arbetsmarknaden. ”Vi tänker inte gå i våra föräldrars fotspår”, säger den. Den första vågen av arbetare som lockades till de nya industrizonerna kring Shanghai och Guangdong i söder kom nästan uteslutande från byar på landsbygden och industrijobbet sågs som ett sätt att snabbt tjäna lite pengar för att sedan flytta hem till byn. Sedan en kort tid tillbaka saknas det faktiskt arbetskraft i de vibrerande industrizonerna. Fattiga från avlägsna byar och distrikt hittar arbeten närmare hemmet.
.
Det statliga facket ACFTU satte in gulingar mot arbetarna.
De unga arbetarna i Shanghai och Guangdong siktar inte på att åka hem till byn. De drömmer om ett liv utanför landsbygden men de löner de får ger inget hopp om att kunna hyra eller köpa eget i staden. Systemet med ”internarbetare”, som de tekniska studenterna kallas, är ett resultat av arbetskraftsbristen i de heta zonerna.
Strejken på Honda visade att beslutsam enad handling leder till resultat. Den 17 maj började en endagsstrejk med 100 arbetare i en avdelning. Fyra dagar senare hölls två strejker i fabriken varpå två strejkledare avskedades. Dagen efter gick alla i strejk och under två veckor avfärdade de strejkande alla försök från Honda att splittra strejken.
Den statliga fackföreningen ACFTU har till främsta uppgift att tjäna företagsägarnas intressen. Fackets budget betalas bland annat av företagen och byråkraterna i facket biter inte helst den hand som föder dem. På Honda gjorde ACFTU allt för att strejken skulle upphöra. De gick så långt att de skickade gulklädda huliganer med uppgift att fysiskt slå ned de unga strejkande arbetarna.
Men den 4 juni hade Honda fått nog. Företagets fyra bilfabriker i Kina stod stilla eftersom de saknade växellådor. Företaget gick med på att förhandla direkt med de strejkande som hade kallat in en professor i arbetsrätt till sin hjälp i förhandlingarna. Men det absolut viktigaste i hur arbetarna förde strejken var den demokratiska organiseringen. Ett demokratiskt stormöte med alla strejkande valde en strejkledning på 16 arbetare som förde förhandlingarna med Hondas ledning. Resultatet av förhandlingarna gick sedan ut på omröstning i ett nytt stormöte. Att strejken kunde segra på det viset visar att nya styrkeförhållanden till arbetarnas fördel nu växer fram i åtminstone vissa delar av Kina. Trots Hondas styrka och den officiella fackföreningens organiserade sabotage vann arbetarna en stor seger.
.
I Foshan skymmer luftföroreningarna horisonten
Avtalet var inte heller fy skam. De fast anställda fick 24-35 procents löneökning och ”internarbetarna” inte mindre än 70 procents påslag. Strejken vid Honda är inte heller en isolerad lycklig händelse. Enligt China Labour Bulletin, som specialiserar sig på Kinas arbetsmarknad, är mörkertalet högt för strejker som aldrig omtalas i media. Men de tragiska självmorden vid elektronikjätten Foxconn tvingade företagsledningen att höja lönerna med 33 procent och att se över de vidriga arbetsvillkoren i fabriken. Tusen anställda som strejkat vilt vid en av Hyundais fabriker fick också igenom höga löneökningar.
Prövningarna verkar inte vara över för Hondas ägare. I tisdags gick arbetarna vid en annan fabrik i staden Foshan i strejk. Det finns ännu inga mer konkreta uppgifter om strejkens förlopp.
Inte alla strejker lyckas heller. De femtusen anställda vid den gamla statliga Henan Cotton Mill angreps av 3 000 kravallpoliser den första juni sedan arbetarna varit i strejk sedan den 14 maj med krav på att de ska ha del i vinsterna vid privatiseringen av bolaget och att löner och bonus ska vara konforma med existerande lagstiftning. Tjugo kvinnliga arbetare fängslades av polisen med motiveringen att de ”störde produktionen”.
Åndå känns det att en ny tid är på gång. Det enorma överflödet på billig foglig arbetskraft närmar sig sitt slut i Kina. Den unga generationen arbetare kräver mer än att bara arbeta och sova i korridorer med åtta personer i varje sovrum. De kräver ett bättre liv och de visar att de inte är rädda för den politiska makten.
.
Flera hundra miljoner har lämnat landsbygden de senaste decennierna
-Den kamp vi fört för våra rättigheter är inte bara en kamp för oss själva, vi 1 800 arbetare på Honda, utan en kamp för arbetarnas rättigheter i hela landet. Vi tänker på alla arbetares rättigheter över hela landet. Vi vill visa ett bra exempel på arbetares kamp för sina rättigheter, står det att läsa i ett uttalande som de strejkande antagit.
Kinas statsledning står inför en enorm utmaning. Tiotals miljoner unga arbetare går inte längre att behandla som hjon. De kräver mer än att vara stolta över den ”socialistiska harmoni” som besjungs vid magistralt iscensatta partikongresser. De kräver ett värdigt liv och rätten att välja sina egna representanter. I dag kräver arbetarna på Honda rätten att välja de fackliga ledarna i fabriken. I morgon kommer de att resa rätten att välja sina egna politiska representanter.
.
Media; DN1,SVD1,AB1,DN2,Dagens Arena,DN3,
Bloggare: Svensson,Jinge,Ekonomikommentarer,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Honda, Foxconn, Strejker, Beijing, Shanghai, Shenzhen, Foshan
Kina
4 Jun 10
Arbetarna på Honda och Foxconn segrade.
.
Förra veckan skrev jag här på bloggen om två viktiga strider i den kinesiska industrin. På världens största elektronikföretag, Foxconn, har elva självmord bland personalen lett till stora rubriker i internationell press. På Hondas fabrik i Shenzen där drivaxlar tillverkas till bolagets fyra sammansättningsfabriker i Kina strejkade arbetarna sedan den 17 maj.
Båda konflikterna är över och de slutade båda med en klar seger för de arbetande. De anställda vid Foxconn får en löneökning på 33 procent och arbetarna på Honda får 24 procents ökning.
.

Det statligt kontrollerade fackets uppgift är att hålla tillbaka arbetarnas krav. Undrar om de valt gula skärmmössor medvetet?
Löneökningarna är i sig inte enorma för den kinesiska exportindustrin. De senaste åren har lönerna ibland flerdubblats därför att den tillgången till billig arbetskraft börjat sina i kustregionerna. De fattiga från landsbygden hittar industrijobb närmare hemorterna. Däremot är det unikt att media under flera veckor fritt kunde informera om strejken vid Honda. Det var också ovanligt att myndigheterna inte satte in polis för att slå ned de strejkande i skorna.
Det bekräftar att partiledningen i Beijing just nu söker vägar att stimulera den inhemska konsumtionen för att bryta det ensidiga beroendet av exporten. Det är en svår balansgång eftersom de utländska investeringarna i landet räknar med fortsatt tillgång till billig och fackligt oorganiserad arbetskraft.
.

På Foxconn anställs bara unga arbetare. Även de har svårt att stå ut med arbetsförhållandena.
Delar av den mest arbetsintensiva industrin, som textil och skor, har redan flyttat sin produktion till Vietnam och Kambodja.
Arbetarnas seger vid Honda och Foxconn kan få stor betydelse för kommande fackliga strider i Kina. Inte minst om arbetarna kan tvinga fram rätten att organisera fria fackföreningar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Honda, Foxconn, Fackföreningar, Strejk,
Kina
30 Maj 10
Moderna tider.
.
De kinesiska fabriksarbetarnas vardag står i blixtbelysning av två pågående händelser. Två företag visar vilka arbetsvillkor som dominerar i den kinesiska exportindustrin.
Det ena heter Foxconn och är nog obekant för de flesta. Ändå är det världens största elektronikföretag med 800 000 anställda. Det andra är desto mer känt, den japanska industrijätten Honda.
.

Foxconn anställer bara unga personer.
Foxconn har hamnat i media därför att elva av företagets anställda vid fabriken i Shenzhen i provinsen Guangdong tagit livet av sig i år genom att hoppa ut från företagets höghus med sovsalar för de unga anställda.
I Shenzhen arbetar 300 000 i Foxconns fabrik som sätter samman produkter för Sony, Nokia, HP, Apple och många andra tillverkare av billiga elektronikvaror.
Arbetsförhållandena i fabriken och arbetarnas löner är vad de är därför att det är enda sättet för Apple och andra företag att förse våra elektronikbutiker med allt billigare köp-och-släng varor.
Foxconn är ett sorts internat för unga kinesiska arbetare från landsbygden. Inte ett internat där man studerar under stränga lärares uppsikt. Utan att internat där unga män och kvinnor mellan 18 och 22 år bor, äter, sover och arbetar sex dagar i veckan i dagspass på minst 12 timmar med en lön kring 2 200 kronor per månad, övertid inräknad. I Shenzhenfabriken bor 90 procent av de anställda i sovsalar med 4-6 bäddar.
.
Alla stora exportföretag har sovsalar för sina anstälda
Lönen ger inget hopp om att kunna köpa eller hyra en egen lägenhet i staden de dragits till i hopp om en bättre framtid. Det är Chaplins Moderna tider som tagit hand om dem. Nio av de elva som tagit livet av sig hade arbetat mindre än ett år i fabriken. Företaget höjde häromdagen lönerna med 20 procent och öppnade en terapiavdelning för att förhindra fler självmord.
Foxconn är inget skräckföretag. Samma arbetsförhållanden och levnadsvillkor finns i hela den kinesiska exportindustrin vare sig det handlar om kinesiska eller utländska företag. Det är en modell som kunde byggas upp tack vare de 200 miljoner kineser som lämnade landsbygden för att söka sig till de växande industrizonerna. Med ett sådant utbud av arbetskraft blev lönerna därefter, speciellt eftersom den enda fackliga organisationen i Kina är statlig och i praktiken har till uppgift att övervaka arbetarna.
Därför är händelserna vid Hondas fabrik i Fushan så viktig. Sedan den 21 maj strejkar de 1 800 arbetarna i fabriken som tillverkar drivaxlar till Hondas övriga fabriker i Kina. Strejken är olaglig eftersom den statliga fackföreningen inte utlyst den. Strejken har tvingat Honda att stänga sina övriga fabriker i brist på drivaxlar.
.
Hondas 1 800 anställda i Shenzhen strejkar sedan den 21 maj
De strejkande kräver en lönehöjning på sju till åttahundra kronor i månaden upp från den nuvarande lönen på cirka 2 000 kronor. Honda har svarat med att kräva av arbetarna att skriva under en sorts lojalitetsförklaring som bland innebär att de förbinder sig att inte strejka eller organisera möten.
-Ingen kommer att skriva under, säger en arbetare till Finacial Times reporter på plats.
Vad som sker i Foxconn och Honda är tecken på att en ny tid väntar i Kina. De börjar bli svårare att hitta den fogliga unga arbetskraft som exportindustrin hittills byggt på. I Beijing gnider partiledningen energiknölarna för att lösa en olöslig motsättning. För att stimulera den inhemska marknaden och komma bort från det ensidiga beroendet av exportindustrin måste den inhemska köpkraften öka. Men för att behålla rollen som världsmarknadens verkstad krävs att lönerna hålls på lägsta möjliga nivå.
.
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Shenzen, Foxconn, Honda, Guangdong, Export, Arbetsvillkor


Senaste kommentarer