Tag Archives: FN

Klimatet inför Köpenhamn

Posted on by
4

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del I av III

Köpenhamn blir ett fiasko.

Snart samlas världens statsmän i Köpenhamn för att anta ett avtal som ska ersätta det avtal som antogs 1997 i Kyoto. Redan innan de förnäma herrarna och ett fåtal lika förnäma damer samlas i våra grannars huvudstad kan vi slå fast att fiaskot är garanterat.

Ett avtal kommer visserligen att antas och undertecknarna kommer att skryta ikapp om hur de tagit ansvar för vår gemensamma framtid och att ett stort steg på väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle nu kan tas.

Därför ska det sägas redan från start att vad som beslutas i Köpenhamn kommer att vara helt oförenligt med de mål som FNs klimatpanel säger är ett minimum för att hindra allvarliga klimatologiska och därmed ekologiska kriser.

Det viktigaste riktmärket som klimatpanelen lagt fast är att den genomsnittliga temperaturökningen fram till 2100 måste begränsas till 2° C jämfört med temperaturen vid industrialismens genombrott i slutet av 1700-talet. Det målet har också EU-kommissionen gjort till sitt. I dag ligger redan temperaturen 0,7°C över vad som då rådde.

Bästa sättet att avgöra om EU, USA och andra makter inte bara gör läpparnas bekännelse till tvågradersmålet är att konkret titta på vilken energipolitik som förs och planeras.

Att vårda den enda värld vi äger rimmar inte med kapitalistisk profitjakt.

EU har antagit målet att begränsa temperaturökningen till 2°C. Låt oss därför undersöka den politik som förs och hur pass den rimmar med målet.

EUs klimatpaket 2012-2020

Kommissionens plan för perioden 2012 till 2020 kan sammanfattas i fyra punkter.

· Utsläppen av koldioxid, CO2 , ska minskas med 20 procent innan 2020 jämfört med nivån på utsläppen 2005.

· Energieffektiviteten ska ökas med 20 procent under samma period. Det innebär att en viss mängd energi ger 20 procent större produktion.

· Innan 2020 ska 20 procent av all brukad energi komma från förnyelsebara källor varav 10 procent ska vara biobränsle i transportsektorn.

· Om det antas ett ”bra” avtal i Köpenhamn ska EU åta sig att minska utsläppen av CO2 med 30 procent.

Hur rimmar detta med den uttalade målsättningen om maximum 2 graders temperaturökning?

Det rimmar helt enkelt inte alls. EUs klimatpaket är:

-totalt oförenlig med målet 2°C som maximal temperaturökning innan seklets slut jämfört med 1780.

-totalt oförenlig med klimatpanelens scenarion över eventuellt större klimatförändringar än väntat.

-totalt oförenlig med en hållbar ekonomisk/ekologisk utveckling i framför allt ”utvecklingsländerna”, det vill säga i fattiga länder inklusive Kina, Indien och Brasilien.

Utan profit ingen miljöpolitik

För att visa hur EUs politik är oförenlig med en verkligt effektiv kamp mot klimatförändringen måste vi titta lite närmare på de olika målsättningarna ovan.

-Minska CO2-utsläppen med 20 procent innan 2020: Eftersom den kapitalistiska ekonomin inte kan fungera utan profit och marknad är det naturligt att en grundbult i EUs politik är den redan skapade marknaden för koldioxid, en marknad där i dag 11 500 företag kan köpa och sälja utsläppsrätter. När systemet upprättades fick dessa företag ett visst antal utsläppsrätter sig tilldelade gratis. De elvatusenfemhundra nämnda företagen står för 40 procent av CO2-utsläppen i EU. För att nå 20 procents minskning av utsläppen är det mening att antalet utsläppsrätter ska minska med 1,74 procent per år.

Men i praktiken är de 1,74 procenten utan mening och långt under vad som krävs. Redan vad som kallas den ”spontana” minskningen av förbrukningen av energi per producerad enhet leder till mindre utsläpp än den planerade minskningen av utsläppsrätterna. Under perioden 2008-2012 kan de 11 500 i EU skaffa sig extra utsläppsrätter genom så kallade CO2-krediter. Det är utsläppsrätter som företagen erhåller gratis i utbyte mot ”miljövänliga” investeringar i utvecklingsländerna. Det beräknas att upp till en tredjedel av det ursprungliga målet på 20 procents minskning av utsläppen 2020 kan komma från CO2-krediter företagen skaffat sig utanför EU. Vilket innebär att företagen i EU inte behöver minska sina utsläpp med ett gram CO2 fram till 2012 och att överskottet av erhållna krediter kan föras över till perioden 2012-2020.

Nya industrisektorer och nya ”växthusgaser”, petrokemi och kemi, kommer att dras in i marknaden och ges gratis utsläppsrätter som likt tidigare säkert kommer att ligga över dessa företags behov. Resultatet blir det omvända mot vad EU säger sig eftersträva. Företagen säljer sitt överskott av utsläppsrätter på marknaden med dumping som effekt. Priset per ton CO2 faller i stället för att öka till en nivå där det svider i skinnet för den som skitar ned.

Vid sidan av de 11 500, som svarar för 40 procent av utsläppen, finns transportsektorn, byggnadsbranschen och jordbruket som ansvarar för 60 procent av utsläppen och som inte omfattas av CO2-marknaden. EUs uttalade mål för dessa sektorer motsvarar 10 procents lägre utsläpp 2020. Men inte mindre än 70 procent av de 10 procenten kan komma från CO2-krediter för investeringar i utvecklingsländer.

Lägger vi ihop dessa två faktorer, 11 500 och övriga sektorer, kommer inte mindre än hälften av de 20 procenten vid horisonten 2020 att bestå av CO2-krediter. Det vill säga att inom EU ställs det knappt några krav alls på uppoffringar från kapitalägarnas sida.

Varför det är så sammanfattas med en häpnadsväckande cynism av FNs samordnare i studien av en övergång till en ”grön modell”. Pavan Suckhdev sitter också i Deutsche Banks ledning.

-Den nuvarande ekonomiska modellen har nått sin yttersta gräns både vad gäller förbättringar i levnadsvillkoren den kan erbjuda de fattiga liksom de ekologiska avtryck som vi kan tvinga på vår planet. Men mina kunder investerar bara i projekt med vinstutsikter och det kommer inte att ändra sig.

Obama på samma linje som EU

I USA finns en klimatlag(Climate Bill) som går under namnet Waxman-Markey, som ännu måste baxas genom Kongressen. Den visar att Barack Obama nu i stort sluter upp bakom EUs linje inför Köpenhamn. I stora drag säger lagen följande:

· Utsläppen av CO2 ska minska med 80 procent fram till 2050 jämfört med nivån 2005. Kom ihåg att FNs klimatpanel jämför med 1990 när den säger att 80 procent innan 2050 är ett nödvändigt minimum. USAs utsläpp 1990 var 5,8 miljarder ton och 7 miljarder ton 2005.

· Lagen Waxman-Markey säger att utsläppen innan 2020 ska minska med 17 procent jämfört med 2005. I media har detta presenterats och hyllats som ett stort steg framåt och att Barack Obama brytit med busheran. I själva verket är det mindre än vad USA hade varit tvungen till om det skrivit under avtalet i Kyoto.

· Lagen avser också att ge de amerikanska företagen rätt till CO2-krediter för ”gröna” investeringar i utvecklingsländer. Dessutom kan företagen skaffa sig sådana krediter också via ”gröna” investeringar i USA, i form av så kallade koloxidsänkor som exempelvis skogsplantering. Att detta inte handlar om strukturella förändringar är ju klart eftersom den koloxid träden tar åt sig släpps ut på nytt när de avverkas och förbränns.

· Om företagen i USA fullt ut använder sig av vad Waxman-Markey tillåter behöver de inte minska sina utsläpp i USA med ett enda ton CO2 innan 2026. Det är som synes en avgrund mellan etablissemangets hyllning av Obamas klimatpolitik och vad som konkret är på gång.

Av den här genomgången bör det stå klart att förhandlingarna i Köpenhamn bådar illa. Alla mer eller mindre finurliga metoder för att skapa marknader går ut på att den kapitalistiska ekonomins vinstbehov inte får komma i kläm av klimatpolitiken. Det är ett imperativ som leder rakt in i väggen. EUs och USAs verkliga politik, inte de fina talen inför Köpenhamn, kommer inte att kunna göra verklighet av klimatpanelens scenario på maximum 2°C temperaturökning. Den förda politiken, om den inte helt kastas om, kommer i stället enligt klimatpanelens scenarior att leda till en temperaturhöjning inom en ram på 3,2° till 4,9° Celsius. De ekonomiska och ekologiska följderna blir oberäkneliga.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,DN3,DN4,SVD4,AB2,AB3,SVD5,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Avgår Abbas?

Posted on by
3

Mahmoud Abbas går från svek till svek.

Det är en sorts omvänd värld vi beskådar i Mellanöstern. En judisk sydafrikansk, internationellt mycket ansedd domare, avger en rapport om Israels krigsförbrytelser i Gaza samtidigt som han försöker balansera rapporten genom att också anklaga Hamas för krigsförbrytelser.

Israel vågade inte kalla domare Goldstone antisemit men det var inte långt ifrån. Däremot lyckades naturligtvis Netanyahu att driva Vita Huset framför sig och få Barack Obama att i sin tur kasta sig över Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas och få honom att avstå från att kräva en behandling i FN av Goldstones rapport.

Abbas vek ned sig för att Obama hotade med att diskussionerna med Israel, med USA som medlare, inte skulle bli av om Abbas inte drog tillbaka kravet på FN-behandling. Därmed sopade han under mattan ett material som var ovärderligt för det palestinska folket i kampen mot Israels ockupationspolitik och krigsförbrytelser. Och det i utbyte mot diskussioner med Benjamin Netanyahu som inte är beredd till en enda millimeters eftergift. Abbas bekräftar än en gång att han är beredd att gå från svek till svek för att få sitta vida samma bord som Israels och USAs politiska ledare. Att det går ut över det egna folket bekymrar honom inte längre. Han är inte längre något annat än en mutad quisling. Hans beslut är en skymf mot offren i Gaza.

En katt bland de rika hermelinerna i Davos

I Israel kräver , enligt dagstidningen Haaretz, det arabisk partiet Balad att Abbas helt enkelt ska avgå. På Västbanken är palestinska ledare chockade över Abbas handlande. Uppenbarligen tog han helt på eget bevåg beslutet att lägga rapporten på is. Rykten säger också att han uppmanade Olmert att fortsätta kriget för att krossa Hamas. Inte ens hans regeringschef Salam Fayyad var underrättad. Andra medlemmar i Al Fatah, Abbas eget parti, begär också att Abbas avgår. PFLPs ledare, Ahmed Jibril, sa att Abbas borde ”åka hem”, underförstått till USA. De palestinska organisationernas förbund i Europa kräver också hans avgång. Det kanske finns gränser för en kollaboratörs möjligheter att gå ockupanternas ärenden.

En trio som garanterar fortsatt Israelisk ockupation

Senaste nytt är att Abbas sägs ha backat och inte längre sätter sig emot att rapporten tas upp i FN. Trycket från de egna leden blev för stort. Men Abbas har redan förbrukat hela sitt politiska kapital och tvingas nog lämna sin roll som trojansk häst i Vita Husets tjänst.

I media: DN1,SVD1,SSD1,AB1,

Andra bloggare: Jinge,Sjöstedt,

Björnbrum

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ahmadinejad- nyttig idiot.

Posted on by
1

Antiimperialist eller antisemit ?

Irans president Mahmoud Ahmadinejad lyckades än en gång ge högerhökar som Nicolas Sarkozy och kompani en ursäkt att lämna Generalförsamlingens möte. Det är svårt att tänka sig en mer nyttig idiot än förtryckaren i Teheran. Han missar inte ett tillfälle att ge imperialismens politiska ledare chansen att framträda som förnuftets och den goda viljans ädla representanter.

Han upprepade visserligen inte sina vanliga utfall att allt om Förintelsen är lögn och påhitt. I stället målade han upp en annan variant av antisemitism- den stora judiska världskonspirationen. Benjamin Natanyahu hade säkert svårt att hålla sig för skratt. Med sådana fiender behöver Israel inga vänner.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP,SSD1,DN3,

Andra bloggare: J.Sjöstedt,Björnbrum,Esbati,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ny tid i Iran?

Posted on by
4

Början till slutet för Irans präster

Slut på semestern och ännu ett besök i mina hemtrakter vid Indalsälvens delta. Skitväder och inte en fiskpinne i vattnen. Jag som trodde att de skulle stå i kö i väntan på mina lurigt uppklädda beten.

Inte heller omvärlden väntade på min semesters slut utan tutade på i respektlös full fart framåt. I Iran drog miljoner fram på gatorna i protest mot prästregimens manipulering av valresultatet under slagordet – Ned med diktaturen. Minnena från revolutionen mot shahen 1979 flöt upp i mitt och mångas medvetande och hopp föddes att det äntligen är slut på prästerskapets förlamande grepp om landet.

För prick trettio år sedan var jag utrikesjournalist på tidningen Internationalen och följde som första uppgift vad som skedde i Iran. Varje morgon vid åttatiden passerade jag tidningskiosken på Centralen för att köpa franska Le Monde, som var den suveränt bästa tidningen i väst vad gällde ayatolla Khomeinis återvändande till Iran och shahens fall. Då fanns inte Internet och det var ett helvete att skaffa sig färsk information. I varje nummer av Internationalen fyllde jag många spalter om den senaste veckans mobiliseringar mot shahens envåldsdiktatur. Jag insåg att det var en revolution som ägde rum men i vissa vänsterkretsar kallades jag för ayatolla Åsman, på skämt av vissa på allvar av andra. De förstod inte att det var en verklig revolution som ägde rum eftersom de bara såg till de religiösa förtecknen.

Sett utifrån kan skeendet i dagens Iran synas enkelt-det är demokrati som står mot prästerskapets förtryck. Men skenet, speciellt som det presenteras i vissa media, bedrar säkert. Revolutionen i Iran 1979 och utvecklingen de gångna trettio åren fram till dagens massmobilisering och revolt mot systemet är en mycket komplicerad process, som jag långt ifrån gör anspråk på att förstå i sin helhet. Vissa ideer och slutledningar ger jag mig ändå på.

Miljoner och åter miljoner marscherade 1979 mot shahen

- Av de kandidater som Väktarrådet tillät ställa upp i valet var ingen emot den islamska republikens grundbult, att makten ligger i prästerskapets händer och den absoluta makten i « guds ställföreträdare » ayatolla Ali Khameneis händer. Ändå ligger uppenbarligen högt uppsatta religiösa ledare i luven på varandra. Det verkar som att den stenrike Rafsanjini och de besegrade presidentkandidaterna anser att den nuvarande presidenten Ahmadinejad och « revolutionsguiden » Khamenei leder republiken in i en ekonomisk och politisk återvändsgränd som sätter republikens framtid på spel. Därför har oppositionskandidaten Moussavi med Rafsanjanis stöd ställt sig själv i spetsen för de massiva protesterna och till och med manat till fortsatt mobilisering efter att ayatolla Khamenei brännmärkt demonstranterna som imperialismens verktyg och förbjudit alla demonstrationer. Det är naturligtvis ett högt spel som kan spräcka regimen uppifrån och ner.

-Slagordet « Ned med diktataturen» fanns överallt i de enorma demonstrationer som följde på valet. Det kan bara tolkas som att miljontals medborgare i landet inte längre accepterar det islamska ledarskapets legitimitet. De har helt enkelt fått nog av åsiktsförtryck, bigotteri, godtycklig rättvisa, ideologisk likriktning, utbredd korruption och ekonomiskt förfall. Men efter 30 år av religiöst styre, utan sekulära politiska alternativ, ser den majoritet av befolkningen som är född efter 1979 års revolution, inga klara alternativ till den islamska republiken. Därför kunde Moussavi, trots sin roll i den religiösa hierarkin, bli en symbol för krav på demokratiska fri- och rättigheter, en symbol för den ungdom som lider under det religiösa bigotteriet och en symbol för kvinnors krav på jämlikhet i samhället.Den kanske viktigaste konsekvensen av valet och de efterföljande protesterna är att ayatolla Khamenei spelat bort sin roll som en över alla stående, allsmäktig domare i religiösa, militära och politiska spörsmål. Genom att totalt sluta upp bakom Ahmadinejad kan ingen längre se honom som en opartisk ledare med bara den islamska republikens bästa för ögonen. I stället fyller han nu till fullo rollen som förtryckets främsta representant och ropen om « död åt diktatorn » riktas inte längre bara mot Ahmadinejad utan lika mycket mot honom själv. Enligt rykten försöker redan Rafsanjani som är ordförande i Expertrådet (som tillsatt ayatolla Khamenei) att mobilisera de två tredjedelar av rådets medlemmar som behövs för att tillsätta en ny « revolutionsguide ». I Rafsanjanis ögon riskeras hela regimens existens om Khamenei tillåts sitta kvar och härska som vilken ordinär diktator som helst. När mystiken kring revolutionsguidens gudomliga roll skingras kan hela prästerskapets politiska roll i samhället sättas ifråga. Det finns inte med på Rafsanjanis och Moussavis önskelista.

Ahmadinejad beskyddas av regimens milis.

-Ahmadinejads och ayatolla Khameneis fanatiska falang inom prästerskapet har sitt främsta stöd bland djupt religiösa människor i städernas fattigkvarter och på landsbygden. Ahmadinejad kom till makten med löftet att slå ned korruptionen och att lägga oljepengarna på de fattigas köksbord. I västliga media framställs det ofta som mutor och röstköp. Men det går inte att förneka de sociala program som han infört har förbättrat de materiella villkoren för de fattigaste. Protesterna mot valfusket och kraven på frihet bärs i första hand upp av universitetsstudenter, välutbildad och relativt välbärgad stadsbefolkning samt arbetare i större industrier som bilfabriken Khodro med 60 000 anställda.Men att det är de fattigaste i samhället som stöder Ahmadinejad är absolut inget argument för att tveka i stödet till oppositionens krav på rättvisa och frihet. Tvärtom, endast en seger för de demokratiska krafterna kan befria det iranska samhället från prästerskapets politiska diktatur.

-I väst ställs krav på att USA, EU och FN ska agera med hårda tag mot ledarna i Teheran. Men vi ska ha klart för oss att allt som kan uppfattas som en sanktion eller bestraffning av Iran bara blir en snara om halsen på den demokratiska oppositionen. Varken USA eller EU har den historiska relation med Iran som krävs för att ge effektiv hjälp till de demokratiska krafterna. Alla i Iran vet vilken roll CIA spelade när Mossadeq störtades 1953. Alla vet också att USA stödde Sadam Husseins blodiga angrepp på Iran 1980. Bara du och jag kan med vår solidaritet stödja alla progressiva krafter i Iran. Barack Obama, Javier Solana eller vår egen Carl Bildt kan bara bidra till att isolera dessa krafter.

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,SVD3,SVD4,SSD2,DN3,

Bra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Esbati,Motvallsbloggen,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Den moderna kolonialismen

Posted on by
2

Modern kolonialism tar                            jordbruksmark från de fattiga.

Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.

Hur långt ska markjakten leda?

Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.

Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.

De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.

« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.

Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?

Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.

En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.

Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.

-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.

FN-rapportens svar på frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.

-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.

-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.

I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.

Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009

Region

Afrika

Asien

Andra

Land

Investerare

Kontrakt

Dem.Rep. Kongo

Kina

2,8 milj.ha för biobränsle

Sudan

Egypten

2 milj. ton vete per år

Sudan

Kuwait

Enorma områden inte spec.

Sudan

Sydkorea

690 000 ha för vete

Dem.Rep.Kongo

Sydafr. bondeförb.

10 milj. ha utbjudet

Tanzania

Saudiarabien

500 000 ha att hyra

Indonesien

Bin Laden Group

500 000 ha för ris

Pakistan

Arabemiraten

324 000 ha uppköpta

Brasilien

Mitsui (Japan)

100 000 ha sojabönor

Ryssland

Alpcot Agro (Sverige)

128 000 ha

Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer.

Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.

De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.

-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.

-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.

-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.

Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.

I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

-Sätt ett pris på livet.

Posted on by
Reply

Ingen grön ekonomi utan profit

Förenta Nationernas program för miljön anser att dagens ekonomiska kris öppnar vägen för ett « initiativ för en grön ekonomi ». Chefen för FN-programmet, Achim Steiner, lanserade « initiativet » i slutet av oktober och utnämnde den indiska ekonomen Pavan Sukhdev till ansvarig för att visa att « initiativet » kan bli en källa till tillväxt.

- Dagens ekonomiska modell har nått sin yttersta gräns både vad gäller att förbättra livsvillkoren för de fattigaste i världen och det ekologiska tryck vi kan utsätta vår planet för, säger Pavan Sukhdev.

Fantastiskt klarsynt. Men det är inte allt. Klarsyntheten gäller också vad som motiverar de rika.

- Men mina kunder investerar bara om det finns utsikt för profiter och det kommer inte att ändras, säger Sukhdev som också arbetar för Deutsche Bank.

Läs en gång till. Om det inte går att ta hem profiter på omvandlingen till en grön kapitalism, då får det vara. Kan det sägas tydligare att kapitalismen inte för ett ögonblick bryr sig om grön produktion om inte profiten följer efter.

För FNs utredare, Pavan Sukhdev, behöver därför allt prissättas. Själva livet ska prissättas, naturen, luften vi andas, vattnet vi dricker och allt annat vi njuter av i vår tunna biosfär.

Den gröna ekonomin kräver att ett pris sätts på naturen självt och allt den ger oss.

- Utan ett pris på naturen, kan vi inte ta med kostnaden för naturens kapital och dess destruktion i våra resonemang, säger Sukhdev med en självklarhet som ger kalla kårar utefter ryggen. Vad han pratar om är att sätta ett pris på livet självt. Ett pris på livet som likt koldioxid kanske ska köpas och säljas på en marknad. För om det krävs ett pris på naturen, och därmed livet, är det för att en marknad ska kunna ange dess « värde ». Varför annars sätta ett pris på något ?

Den ekonomiska modellen har kanske nått sin yttersta gräns. Den nyliberala ideologins överstepräster har däremot redan överskridit alla moraliska gränser.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,Sydsvenskan,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Klimatblogg,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har kapitalismen fått fnatt? (3)

Posted on by
Reply

Har kapitalismen fått fnatt ?

(Del 3 av 3.)

Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.

-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?

-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?

-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?

Sista och tredje delen


Som om det regnar…

Vilka blir konsekvenserna av den pågående finanskrisen ? Blir det som många gånger förr några hektiska veckor under vilka småsparare förlorar skjortan och sedan återgång till ‘business as usaul’ ? Eller upplever vi ett nytt 1929 ?

Den som det visste kunde kallt räkna med att bli mycket rik, under förutsättning att redan äga tillräckligt för att spela i « finanskasinot ». Men inte ens Warren Buffet eller George Soros äger en kristallkula med de kvaliteterna. Osäkerheten är det enda säkra i situationen.

Vissa perspektiv verkar dock uteslutna. Till att börja med kan inte de enorma underskotten i den amerikanska ekonomin bara fortsätta att växa som om inget hänt. De amerikanska hushållens och företagens skuldsättning är så enorm att den förmodligen redan nått sin maxigräns. Redan nu rapporteras om fallande konsumtion på kredit och det lär nog förbli så under relativt lång tid. Husbyggandet är nere på sin lägsta nivå på decennnier och bilförsäljningen en ren katastrof för framför allt de tre amerikanska bilbolagen, GM, Ford och Chrysler. Dessutom innebär dagens kris att inflödet av pengar från utlandet, som hittills finansierat de amerikanska underskotten, kan minska. Den stora osäkerheten kring landets banker och riskfonder kyler effektivt ner utländska investerares entusiasm för den amerikanska marknaden och dollarn. Speciellt så länge som George Bushs akuthjälp på ett tusen miljarder dollar inte ännu visat om den önskade stabiliteten kan uppnås.Att en ekonomisk recession följer i krisens spår råder det knappast någon tvekan om.

Recession i USA betyder helt säkert recession i Europa. Ekonomierna på Atlantens två sidor är så intimt sammanflätade, speciellt finanssektorn, att det knappast går att undvika. Det är redan den Europeiska Centralbankens politik en garant för. ECB har bara en uppgift, som dess ledning alltid stirrat sig blind på , och det är att hålla inflationen under två procent. Den har ingen industripolitik och inte ens en gång en politik för eurons växelkurs i förhållande till dollarn och andra valutor. EU-kommissionen har ingen ekonomisk politik för de 27. Varje lands regering försöker att dra det värmande täcket så långt upp över öronen som möjligt utan att bry sig om de sociala och ekonomiska konsekvenserna för helheten.

Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, både i USA och Europa. Om eftervärlden kommer att jämföra den med följderna av kraschen 1929 går inte att besvara i dag. Men de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den arbetande befolkningen blir svidande. Akutplanen i USA visar att de härskande inte tänker låta de som spekulerat ekonomin i botten betala för vad de ställt till med. Räkningen hamnar på skattekontot och till det kontot bidrar de rika inte med många ören.

Omfördela alla rikedomar

Vad blir nu kontentan av dessa rader ? Svaret på de inledande frågorna är inte entydiga. Jag tror uppriktigt att den pågående finanskrisen för en bra tid framöver ruinerat guldgossarnas perspektiv på fortsatt roulettspel. Men om krisen inte får en politisk lösning så kommer allt att återgå till det normala, det vill säga nya finansbubblor som avlöser varandra. Jag tror också att den rent nyliberala idén om den självreglerande marknaden fått sig ett slag under bältet den inte kommer att kunna resa sig från. Statens roll för att stötta upp kapitalismens behov att skapa vinster och realisera dem på marknaden kommer att öka. Däremot är det ett definitivt nej till den sista frågan. En återgång till « gammal god industrikapitalism » à la sextiotalet är uteslutet.

Det finns däremot ett socialt och politiskt svar på de ekonomiska kriser som tätare än titt drabbar omvärlden. Det räcker med att göra en enorm omfördelning av de rikedomar som skapas. En drastisk höjning av de arbetandes andel av produktionsresultatet parallellt med en stor omfördelning av rikedomar till de fattiga i fattiga länder. Men det är inte en lösning som vår riksdag, EU-parlamentet, Vita Huset eller FNs generalförsamling kommer att förespråka. Det är en lösning som bara kan uppnås i kamp på gator och torg, i fackföreningar och på alla nivåer där det är möjligt att ropa ut - En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.

I andra media:DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,

Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,DN4,DN5,SVD3,Sydsvenskan2,AB3,

SVD4,Politiken2,Dagens Arena2,DN6,DN7,SVD5,AB4,DN8,DN9,DN10,SVD6,

SVD7,SVD8,Sydsvenskan3,Sydsvenskan4,DN11,DN12,SVD9,AB5,AB6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bloggar:Svensson,Ekonomikommentarer,

Medkänsla eller rädsla?

Posted on by
5
-Om inte matkrisen sköts korrekt kan den utlösa en rad andra kriser och bli ett komplext problem som påverkar den ekonomiska tillväxten, de sociala framstegen och till och med den politiska säkerheten i hela världen, förklarade FNs generalsekreterare Ban Ki-moon inför en handelskonferens i Ghana helt nyligen.
Rädslan för vad som kan hända politiskt lyser igenom, men knappast medkänslan för de som svälter. En svält som inte beror på att det finns för lite mat, utan för att de fattiga saknar pengar att köpa ris och andra varor vars priser exploderar.
-Trettiotre länder riskerar sociala oroligheter till följd av de kraftiga prishöjningarna på matvaror och oljan, sa den lika oroade Robert Zoellick, Världsbankens nya chef.
Man kan fråga sig vad som driver dessa herrars utspel? Är det verkligen rädsla för de politiska konsekvenserna eller låter de bara det byråkratiska språket flöda utan att tänka på hur det låter i de hungrandes öron? Sett till de insatser som enskilda regeringar och internationella organisationer som FN och FAO är beredda att ställa upp med råder det ingen tvekan längre. Det är rädslan som styr, inte humanism inför de fattigas problem. Vita Huset ställer upp med ett par hundra miljoner dollar för att döva samvetet och tysta eventuell kritik i Kongressen. President Zarkozy pratar vitt och brett om Frankrikes stora insatser samtidigt som landets hjälp till utlandet minskar stadigt varje år. FNs hjälporgan FAO begär 500 miljoner för att klara av att ge mat till de 67 miljoner människor som FAO sörjer för. Det var tydligen för mycket begärt eftersom FAO hittills bara fått löften om hälften.
Med lite plåster och salva hoppas världens ledare att de fattigas hungerupplopp ska dämpas och glömmas bort. Fanns det en verklig vilja att hjälpa kunde problemen lösas i ett huj. Först se till att alla som svälter får mat. Pengarna finns där. Mindre än en tiondel av riskfondernas vinster på spekulation i spannmålspriser vore nog. För det andra bryta agroindustrins monopol på utsäde som gör att bönder i fattiga länder inte har råd att plantera nya grödor. Men det kommer inte att ske om vi ska vänta på hjälp från de makthavande. Enbart de fattigas revolt kan tvinga fram förändringar i grunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Israel stryper ostraffat Gaza

Posted on by
3

Den totala humanitära katastrofen närmar sig snabbt i Gaza, sedan Israel helt ostraffat blockerar all tillförsel av olja och bensin till det inringade getto som Gaza blivit. Till följd av den israeliska regeringens blockad har FNs flyktingorganisation tvingats inställa leveransen av mat till den belägrade befolkningen? En miljon av remsans 1.5 miljoner innevånare är beroende av FNs matprogram. John Ging är chef för FNs hjälpprogram i Gaza.

-Redan för tre veckor sedan varnade vi de israeliska myndigheterna för den katastrof som väntar, men inget händer. Det är en skymf mot det palestinska folkets värdighet och ett brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell lag, säger John Ging.

Utan olja stannar det mesta. Elkraftverket går på tomgång och hushållen är nästan helt utan ström. Gazas gator är tomma på bilar. Åsnor och hästar gör sitt bästa för att varutransporter ska fortgå. Sopavfall kan inte längre fraktas bort och samlas därför i hög på gatorna. Många sophögar brinner och vatten saknas för att släcka eldarna. Stanken av brinnande sopor ligger över hela Gaza stad.

När svenska dignitärer i maj åker till Israel för att fira landets 60-årsjubileum ger de extremisterna med Oelmert i spetsen en hjälpande hand. I dessa dagar av hettsiga debatter av Olympiaden i Kina är det en skam att Mona Sahlin med fler tar fram festkläderna för att skåla med ledarna för ett land som stänger in ett helt folk i ett fängelse utan tak.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Rawia, Motbilder,
I media: DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,