Homs angrips med tanks och artilleri

.

Syriens diktator Bachar al-Assad har klart visat att han med alla medel tänker krossa all opposition mot sitt envälde. Stad efter stad har utsatts för regelrätta angrepp från säkerhetsstyrkorna och de väpnade regeringstrogna gäng som går under beteckningen Shabiah.

Ändå såg många med förhoppning på det avtal som Assad skrev under med Arabförbundet den 2 november. Mest kanske i utländska regeringskanslier för den samlade oppositionen i nationella rådet SNC sa redan samma dag att det bara var en manöver från Assads sida för att vinna tid.

.

Är despotens tid snart ute?

.

Avtalet som Damaskus accepterade ”utan reservation” bestod av fyra huvudpunkter att uppfylla innan en dialog mellan regeringen och oppositionen tar plats:

-Stopp för allt våld.

-Befrielse av alla som fängslats under upproret

-Tillbakadragande av alla trupper från alla städer

-Fritt tillträde för observatörer och media

Fyra enkla punkter som Assad förband sig att följa ”utan reservation”. Sagt och inte gjort. Redan den 3 november fortsatte dödandet av civila demonstranter och fram till i dag har omkring hundra personer dödats. Framför allt i staden Homs som nu har stormats efter en sex dagar lång belägring med beskjutning från tanks och artilleri.

Oppositionsrådet SNC hade rätt. Det var bara en manöver från regimens sida som inte hade den minsta avsikt att hålla det avtal de skrev under med Arabförbundet. Homs är sedan ett tag centrum för upproret och offensiven mot industristaden syftar till att tysta oppositionen och visa upp en ”ren” fasad inför Arabförbundet som nu kallat till nytt möte den 12 november för att ta ställning till vad förbundet kallar Syriens ”avtalsbrott”.

.

Syriens Nationella Råd, SNC, är en brokig samling.

.

Enligt de lokala oppositionsråden i Homs har staden bombarderats i fem dagar. I går tisdag började trupper och Shabiahmilis att invadera staden och gå från hus till hus i framför allt kvarteret Baba Amro. Enligt samma källor i oppositionen försöker Assad att skaffa sig legitimitet inför Arabförbundet genom att ”snygga” upp sina handlingar. Säkerhetsstyrkornas fordon målas om i polisens blå färger och Shabiahs gangsters förses med fabriksnya polisuniformer. Ett till synes futilt försök eftersom den bombade staden inte kan förses med en Potemkinkuliss.

SNC och andra oppositionella organisationer har hittills motsatt sig alla krav på utländsk inblandning då främst med tanke på militär inblandning. Inför den brutala attacken på Homs kräver nu SNC att Arabförbundet, FN och andra ska skicka internationella observatörer till landet för att övervaka vad regimen tar sig till med. Vissa krav på en ”flygförbudszon” har återgetts i media men de verkar vara individuella röster på ”nätet”. Oppositionen inne i landet säger nej till all form av utländsk militär inblandning medan ledare utomlands lämnar dörren öppen.

.

Tanks och artilleri verkar inte kunna stoppa kraven på frihet och värdighet.

.

I ett motdrag har Bachar Assad skickat ett brev till Arabförbundet i vilket han ber om ”hjälp” att stoppa USAs inblandning i Syrien så att Damaskus kan respektera avtalet från 2 november. Nu går det enligt tyrannen inte eftersom ”beväpnade terrorister” dödar soldater och civila, ”terrorister” som nu befolkningen i Homs ”begär skydd emot”. Vi börjar närma oss Khaddafis te spetsat med tjack.

Det finns inga bevis alls för att ”utländska terrorister” eller ”inhemska” för den delen, bildat hemliga miliser som angriper regimens trupper. Däremot verkar antalet avhopp från armén öka snabbt i antal. Det finns inga verifierbara siffror över hur många soldater som deserterat och hur många de desertörerna som anslutit sig till ”Syriens Fria Armé” som de kallar sig. Uppgifterna varierar mellan några hundra till flera tusen.

.

På bilden syns soldater som deserterat i staden Hama

.

Att det verkligen handlar om avhoppare från armén och säkerhetstjänsten lyckades fransk teve visa i ett sensationellt reportage som gjordes i augusti av en syrisk kvinna boende i Frankrike. Bland annat lyckades hon besöka en grupp i Homs som kallade sig ”fria officerare”. När en av dem hoppade av skapade det stor uppståndelse i hela landet sedan det visat sig vara sonen till en av Assads högsta generaler.

-Allt fler soldater vägrar bli delaktiga i brott mot internationella lagar och hoppar av. Det finns en allvarlig risk för att Syrien sjunker ner i väpnad kamp, sa i går FNs människorättschef Navi Pillay.

Inte ens löftet att släppa fängslade demonstranter uppfylls av regimen och nu rapporteras det att många startat en hungerstrejk i fångenskapen. Exakt hur många som tagits till fånga, utan rättegång och dom, är oklart men SNC och även Navi Pillay säger att det handlar om minst tio tusen, bland dem många läkare och vårdare som hjälpt skadade demonstranter.

.

Plats nummer 4 på podiet över störtade tyranner är ledig

.

Bachar Assad har på kort tid tappat allierade i regionen och det verkar vara en tidsfråga innan han tappar viktigt stöd från minoriteter inom landet. Turkiet och Saudiarabien visar att de nu agerar för regimskifte. Det är bara Israel tillsammans med Iran, Hizbollah i Libanon och ett tvekande Hamas som sluter upp bakom regimen i Damaskus. Vid sidan av alawiterna(en shiamuslimsk variant) som A  ssad baserar sin makt på kan han också räkna med passivt stöd från den kristna minoriteten som är rädda för hur den sunnitiska majoriteten i landet kommer att behandla dem efter Assads fall och med en neutral hållning från landets kurdiska minoritet. Om kurderna skulle ansluta sig till upproret mot regimen då kan det utdragna upproret se ett snabbt slut på diktaturen. Att flera arabstater låtit förstå att Bachar Assad kan söka en fristad hos dem är ett tecken så gott som något att tyrannens tid snart är ute.

.

Media: SVD1,DN1,SVT1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, SNC, Homs, Hama, FN, Khaddafi

Dela

.

Carl Bildts nationsbyggande i Afghanistan ligger i ruiner. Vad alla visste blev i går offentlig sanning. Regeringen Karzai och hela regeringsapparaten i Kabul är ett enda rövarnäste. Stora tjuvar som Karzai ner till småtjuvar i apparaten lever alla av korruption och stöld. I toppen stjäls miljoner och i botten pennor och linjaler, i en regim som inte skulle sitta ett dygn om USA/FN drar tillbaka sina trupper.

.

-Så här mycket pengar behöver jag för att köpa stöd.

.

En av historiens större stölder är nu offentlig kunskap. Via Bank of Kabul har närmare en miljard dollar av lån från IMF och ockuperande makter hamnat i privata fickor, närmare bestämt 850 miljoner dollar av dina, mina och andras skattepengar.

-Om inte ett bättre styresskick och laglighet kan etableras uppifrån och ner i Kabul kommer alla ansträngningar att övertyga det afghanska folket att stödja sin regering och inte talibanerna att fortsatt undermineras och varje hopp om ett tidigt återtåg från Afghanistan att ruineras, sa den brittiska arméns tidigare chef, generalen Richard Dannatt i en kommentar till finansskandalen i Kabul.

IMF, USA och Storbritannien har nu beslutat att hålla inne alla lån till regeringen i Kabul där pengarna via Kabul Bank slussas ut till rika individer via falska ”återuppbyggnadsprogram”. Ingen av de anlitade revisorsbyråerna, som Deloitte och PwC, har upptäckt några oegentligheter enligt en hemlig rapport från USAs regering. Det är inget ovanligt. Ernst &Young och andra såg inte heller röken i Lehman Brothers och Enron trots att lågorna stod högt i skyn.

.

Karzai tackar och tar emot varje öre som rinner till.

Obama ser inga alternativ till Karzai, som USA självt skapat.

Barack Obama är på resande fot och landar i dagarna i London. På nytt kommer vi att få höra vackra ord om fred och demokratiskt nationsbygge i Afghanistan, att regeringen Karzai måste bli ansvarig och styret transparant när det enda som håller regimen kvar vid makten är USA/FN och korrupta krigsherrar så långe miljonerna rinner till.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN2,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kabul, Karzai, USA, Obama, IMF, Afghanisan, Bildt

Dela

.

Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.

.

Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.

Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010.  Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.

I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.

Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.

.

FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.

.

Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.

Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.

Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.

.

Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.

.

Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.

För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Elfenbenskusten, Gbagbo, Quattara, Krig, Olja, Kakao, Kaffe, Frankrike,

Dela

.

De senaste dagarna har tydligt visat ett grundläggande problem för den libyska oppositionen i kampen mot Khaddafis regim. Det militära styrkeförhållandet är helt till Khaddafis fördel. Det har bevisats gång på gång den senaste månaden.

.

Det folkliga upproret i västra Libyen slogs ned med militärt våld.

.

I dag glöms det bort att upproret mot diktaturen inte var isolerat till östra delarna av landet. Det folkliga upproret i västra Libyen var också mäktigt i städer som Az Zawiyah, Zlitan och Misrata och inte minst i Tripoli självt. Trots det enorma övertaget i eldkraft tog det flera veckor att besegra motståndet i Zawiyah och Misrata håller fortfarande oppositionen delar av staden.

Att regimen efter dygn av bombardemang med artilleri och stridsvagnar lyckades krossa upproren kan inte förklaras med att Khaddafi har ett massivt folkligt stöd i västra Libyen till skillnad från regionen i öst kring staden Benghazi. Förklaringen till nederlagen i västra delarna är militär. Khaddafis milisenheter under ledning av två av hans söner, varav en nu sägs vara död, är de enda militära enheterna i landet som har en modern utrustning och stark disciplin. Den reguljära armén var dåligt utrustad och saknade det mesta.

De kraftmätningar som vi sett mellan Khaddafis milis och den illa beväpnade oppositionen kan bara sluta på ett sätt. Tanks och artilleri krossar allt motstånd på de öppna ökenvägarna mellan varje stad på kustremsan mellan Benghazi och Tripoli. Khaddafis inmarsch i Bengahzi stoppades enbart på grund av no-fly zonen och det franska flygvapnets attack på tanks och artilleri som Khaddafi hade rullat fram till stadsgränsen. Utan den insatsen hade vi i dag tillhört de närmast sörjande över oppositionens blodiga nederlag. Många anser det hade varit ett bättre alternativ än imperialismens militära ingripande på oppositionens sida med hänvisning till framtida risker för en invasion på marken och en ockupation av Libyen. Jag kan inte ställa upp på detta omvända känslolösa ”realpolitiska” resonemang.

.

I Benghazi pendlar känslorna mellan segervisshet och tvivel.

.

Nu faller på nytt oppositionens beväpnade unga män tillbaka från sina positioner. Khaddafis motattack med artilleri och granateld kan inte besvaras med den usla utrustning som oppositionen har tillgång till. Det är självmord att stanna kvar på de helt oskyddade ökenvägarna.

Oppositionens militära nederlag kan inte användas som argument för att nedklassa det folkliga upproret mot Khaddafis diktatur. Det finns många politiska skiftningar inom oppositionens led. Säkerligen också vissa islamistiska strömningar som om de skulle få ett större inflytande kan starkt försvåra bygget av ett Libyen med demokratiska fri- och rättigheter befriat från Khaddafis diktatur.

Bästa sättet att hindra en sådan utveckling är naturligtvis att oppositionen ges konkreta möjligheter att störta diktaturen och upprätta det samhälle som den själv skisserar i den ”regeringsdeklaration” som Nationella Rådet i Benghazi publicerade i tisdags. ”En vision om ett demokratiskt Libyen” är deklarationens titel och innehållet kan klassas som en grundstomme till en konstitution med alla nödvändiga fri- och rättigheter för befolkningen. (A vision of a Democratic Libya).

.

Medlemmar i  det Nationella Rådet.

.

Konkreta möjligheter att störta diktaturen innebär i dagsläget att oppositionen får tillgång till de vapen som tyvärr krävs för att besegra Khaddafi. Tyvärr skriver jag naturligtvis därför att det vore så underbart om en folklig resning som i Tunisien och Egypten kunde sätta punkt för hans styre. Men folkresningarna i väst krossades militärt och för att människorna i Tripoli och andra städer i väst på nytt ska ställa sig upp och kräva frihet krävs det att regimen är nära ett sammanbrott.

Den nödvändiga militära utrustningen finns på andra sidan gränsen till Egypten. Men det militära rådet i Kairo har klart visat att solidaritet med det libyska upproret inte finns med på dagordningen. I London nämndes i går möjligheten att väst beväpnar oppositionen med vapen som den redan krävt att få. Redan från start har jag och andra varit helt positiv till att all möjlig materiell hjälp ges till Benghazi. Det anser jag fortfarande och det spelar ingen roll varifrån hjälpen kommer så länge den inte kopplas till villkor som hindrar att ”visionen om ett demokratiskt Libyen” förverkligas.

.

Oppositionen kan inte stå emot Khaddafis styrkor med bara lätt beväpning.

.

Däremot har flygbombningarna spelat ut sin roll. De var nödvändig för att rädda Benghazi och kan kanske bli det på nytt om samma scenario spelas upp de närmsta dagarna. Men för att besegra regimen i Tripoli är de verkningslösa och kan komma att spela Khaddafi i händerna om de utökas och förlängs och därmed ֊ökar risken för att oskyldiga människor drabbas. Om revolutionen övergår till att bli ett flygkrig mellan Nato och Khaddafis markstyrkor då är revolutionen redan besegrad.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,AB1,SVD3,GP2,

Bloggare: B&P,Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, FN, USA,

Dela

i vänsterns debatt.

.

Debatten om Libyen som fortsätter att dela vänstern i flera läger är värd att föras vidare. Den ställer viktiga frågor om karaktären på revolutionerna i den arabiska världen, vilka är det som leder dem, hur den imperialistiska världen manövrerar för att bevara sina strategiska intressen och vilken hållning vi i den ”västerländska” vänstern ska inta.

Tyvärr finns det delar av vänstern i både Sverige och utomlands som ställer sig kalla till eller rent av tar avstånd ifrån de folkliga upproren i arabvärlden genom att avfärda dem som verk av CIA. Det leder dem till att stödja exempelvis Khaddafi under förevändning att de stöder varje nations självbestämmande. Det är ingen tillfällighet att vi hittar dessa idéer bland de som i hela sitt politiska liv blint lovsjungit sina ”rorsmäns” visa ledarskap, som Stalin, Mao, Kim il Sung med söner, Enver Hodja och som numera lika intensivt lystrar till Hugo Chavez. Debatten med dem saknar intresse. Det finns viktigare frågor att ta tag i.

.

Kim il Sung eller Moses på berget?

.

Det stora problemet som splittrar den självständigt tänkande vänstern är hållningen till FNs resolution 1973 som bland annat gav grönt ljus till en no-fly zon och de flygbombningar av Khaddafis militära positioner som följde. Tyvärr råder det en viss förvirring i debatten. De olika positionerna känner inte igen varandra.

De som säger nej till FNs resolution sa också nej till flygbombningarna den 12 mars som stoppade Khaddafi från att inta Benghazi. De menar samtidigt att jag och andra som var för bombningarna automatiskt stöder FNs resolution 1973. För mig gäller inte den kopplingen. När oppositionen i Benghazi bad på sina knän om hjälp att hindra Khaddafi från att inta staden var det en fråga om liv eller död. Prat om vad som borde ha gjorts innan eller vad som bör göras nu har ingen bäring i den frågan. Jag var för att oppositionen i Benghazi räddades undan det öde Khaddafi planerade för dem och var därför också för det enda medlet som utgjorde en effektiv hjälp – en flygbombning och det oavsett vilket lands flygvapen som bistod Benghazi.

Men här tar det stopp. Jag är naturligtvis inte för resolution 1973 som utöver no-fly zonen inrättar ett vapenembargo mot hela Libyen, det vill säga ett stopp också för vapenleveranser till revolutionens sida. Resolutionen 1973 kräver också ett omedelbart eld upphör. Det är jag också emot för det innebär ju att oppositionen måste stoppa sin framryckning mot Tripoli om Khaddafi lyckas bevisa för FN att han verkligen infört eld upphör för sina trupper och därmed accepterar FNs resolution.

.

Ett ja till flygbombningen av Khaddafis styrkor är inte ett ja till resolution 1973.

.

Det skulle om något öppna upp för en delning av Libyen i två läger som FN/USA/EU/Nato kan slinka in emellan för att ”medla” och styra revolutionen dit det passar dem. Det kan låta inkonsekvent att vara för bombningarna som en livräddningsaktion och samtidigt vara emot resolution 1973. Men politiken är inte ett pärlband av ”logiska” på varandra följande ställningstaganden. Motsägelsefulla skeenden i politiken leder till motsägelsefulla politiska ställningstaganden. Något som ”principryttare” inte kan förstå.

Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag anser att det libyska upproret mot Khaddafis regim är en del av den arabiska revolution som bländat oss med sin ungdomliga entusiasm och kampvilja. Jag är för att dessa revolutioner besegrar de despoter och monarker som klamrar sig fast vid makten med vapenmakt och stöd från USA/EU. Jag anser att det handlar om politiska revolutioner som inte ännu går utöver målet att störta diktaturerna och införa demokratiska fri- och rättigheter inklusive rätten att välja sina politiska ledare. Därför vill jag inte kalla dem sociala revolutioner för att inte tala om socialistiska revolutioner. Den ekonomiska strukturen i samhället är inte ännu satt i fråga av de revolutionära krafterna. Det kanske kommer om de inte stoppas upp av de lokala eliterna i samarbete med imperialismen.

.

Toppmöte mellan afrikanska dignitärer och Sarkozy.

.

Det är härifrån som debatten som redan förts på den här bloggen med Biology&Politics författad av Erik Svensson kan gå vidare. Erik Svensson säger också att han ser resningen i Libyen som en del av den arabiska revolutionen men ställer sig alltmer tvekande till vad som kan ske efter en seger mot Khaddafis regim och pekar på svagheter i det revolutionära ledarskapet i Benghazi, ja rent av frågar sig om revolutionen inte redan stulits av tveksamma krafter. Det är viktiga frågor som inte bara han ställer och det är därför jag väljer att fortsätta debatten, inte för att jag har något speciellt otalt med Erik Svensson. Tvärtom, han driver en blogg av mycket hög kvalitet.

I min första debattartikel med Biology&Politics publicerade jag ett långt stycke från hans blogg för att undvika beskyllningar om att vanställa BPs åsikter. Det hindrade inte att Erik Svensson i en ny artikel menar att jag ”hånat” hans positioner och ägnar oss åt ”revolutionsromantik”. Jag måste säga att jag har svårt för att förstå kritiken om ”hån” och ”raljeri” med tanke på Erik Svenssons ordval i beskrivningen av vår bloggs åsikter. Men det må vara hur det vill med det. Det hindrar inte en fortsatt polemik om viktiga problem.

Erik Svensson efterlyser en konkret analys av revolutionens karaktär och vad dess ledarskap går för, men utan att tillföra mer kunskap om detta än vad vår blogg bidragit med. Vad jag och Göte skrivit om upprorets karaktär och dess ledning är långt ifrån den ’romantiserade” bild som Svensson tillskriver oss. Vi har varit mycket klara över att det inte handlar om sociala revolutioner med ett ledarskap som strävar efter att bryta med den kapitalistiska världsmarknaden. Det är en iakttagelse som gäller även för Egypten och Tunisien.

.

Washington Consensus är en oskriven överenskommelse mallen

världens rika att förbli rika med alla medel.

.

Vi har till och med pekat på allvarliga problem som riskerar att pervertera revolutionen:

”I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen”, står det exempelvis i bloggen ”Libyen i våra hjärtan” som Göte skrev förra veckan. Det är tyvärr en rasism som enligt media de oppositionella också visat upp.

Mer exakta uppgifter om sammansättningen av ledarskapet i Benghazi och vilka grupper och skikt i det libyska samhället som stöder revolutionen har vare sig jag eller Erik Svensson för närvarande tillgång till. Det är bara hur de kommer att agera den närmaste tiden och vad som uträttas i samhället efter en seger över diktaturen som kan ge oss grund till en definitiv uppfattning.

Just nu är det mest löst grundat tvivel som leder Erik Svensson till att allt kraftigare ifrågasätta oppositionens ledning. Han använder till och med en metod som inte borde finnas med i debatten. Han skriver att:

”En annan intressant artikel från New York Times innehåller en intervju med Ali Tarhouni, en av rebellrörelsens (självutnämnda?) ledare som återvänt efter 35 års exil i USA, där han undervisat i (just det!) ekonomi på University of Washington. Får man sig på att gissa att denne USA-utbildade ekonom är en varm anhängare av ”Washington Consensus”, alltså det marknadsliberala ekonomiska system som USA försökt tvinga på många länder i resten av världen? Vågar man sig också på att gissa att Mr. Tarhouni kanske kommer att få en ledande post, kanske som finansminister, i en mer pro-amerikansk libysk regering efter att Khadaffi störtats?”

Detta kallas ”guilt by association”. Det är en ful metod som en utbildad akademiker borde avstå från;  –”undervisat i (just det!)…”. Jag är också ekonom. Vad gör det mig skyldig till? Erik Svensson har själv forskat vid University of California i Santa Cruz. Vad kan man gissa sig till av det?

.

Ali Tarhouni.

.

Man kan inte gissa sig till något alls om Mr.Tarhouni utifrån vad han undervisat i. Erik Svensson hade kunnat citera NYT lite längre ner i samma artikel för att få lite mer kött på benen i sina gissningar om vad mannen står för. Där står:  “På tidigt 70-tal sparkades Mr Tarhouni flera gånger tillsammans med studentkollegor ut från college i Libyen sedan de krävt demokrati och större frihet. Han lämnade landet 1973, togs ifrån sitt medborgarskap och dömdes till döden i sin frånvaro…”

Det är möjligt att Tarhouni är för den nyliberala politik som brukas sammanfattas med termen Washington Consensus. Men det är han i så fall inte ensam om. Khaddafis son Saif står sedan flera år i spetsen för regimens privatiseringsdrive och den öppna famnens politik för utländska kapitalintressen. USA behöver inte störta Khaddafi för att öppna landet för den globaliserade kapitalismen. Det är redan gjort.

Däremot är det nödvändigt att Khaddafi störtas för att folket i Libyen ska kunna leva i större frihet än vad de upplevt under Khaddafi. Oavsett vad oppositionen kan tänkas bygga upp efter en seger kan det svårligen bli värre. Under Khaddafi finns ingen rätt till fackliga eller politisk organisering. Ja inte ens rätten till medlemskap i ideella föreningar. Det kostade tre års fängelse att tala med en utländsk journalist och skolorna gav ingen undervisning i utländska språk. Den enda samhälleliga strukturen var Khaddafis ”revolutionära kommittéer” som det finns tillräckligt med beskrivningar av hur de endast tjänade till att befästa Khaddafis och hans familjs ställning.

.

Solidariteten med Vietnams kamp betydde mycket för den slutliga segern.

.

Erik Svensson menar att vi måste ta lärdom av historien. Han påminner oss om solidaritetsrörelsens misstag under kriget i Indokina ”då alltför många i FNL-rörelsen alltför länge inte insåg vad som pågick i Kambodja, sedan ”befriarna”, alltså de Röda Khmererna, satte igång sitt brutala samhällsexperiment”.

Erik Svensson kanske inte känner till vilken hållning jag och Göte Kildén och andra äldre kamrater i Socialistiska Partiet hade inom FNL-rörelsen innan vi uteslöts 1969. Det ska han inte klandras för eftersom han var bara två år gammal då det begav sig. Vi vägrade att okritiskt svälja allt som Pol Pot &Co sa efter Röda Kmerernas seger 1975. Men inte bara det vi kritiserade  också FNLs ledning och Ho Chi Minh för att de i god stalinistisk tradition förtryckte oppositionella inom de egna leden och kastade obehagliga revolutionärer i fängelse. Det hindrade oss inte från att aktivt delta i solidaritetsarbetet med FNL för en total seger mot USA-imperialismen. Det har aldrig varit vår melodi att okritiskt stödja befrielserörelser. Stöd till 100 % -ja. Okritiskt stöd- nej. Det gällde också vår hållning till de palestinska befrielserörelserna inklusive de till vänster om Al Fatah. Samma sak gäller i dag vad gäller den arabiska revolutionen.

Erik Svensson blandar samman vår entusiasm för att äntligen de arabiska folkmassorna reser sig mot sina tyranner, som tar sig uttryck i rubriker som ”Libyen i våra hjärtan”, med en okritisk revolutionsromantik. Vi är lika medvetna som honom om de risker som finns för att de arabiska revolutionerna inklusive den libyska kan bromsas upp av ett ledarskap som hellre ingår kompromisser med imperialismen än driver revolutionerna så långt som de aktuella styrkeförhållandena kan medge.

Oavsett oddsen mot att revolutionerna ska lyckas gå så långt som vi hoppas, ställer vi oss helhjärtat men inte okritiskt på revolutionärernas sida. Erik Svensson intar i stället en hållning som verkar närma sig neutralitet i fallet Libyen. Det är skillnaden mellan oss. Inte blåögdhet och okritisk revolutionsromantik inför vad den arabiska revolutionen betyder och vilka faror den står inför. Vi har varit med tillräckligt länge för att inse revolutioners och befrielserörelsers begränsningar i före detta kolonialt förtryckta länder. Algeriet, Angola, Mozambique och andra afrikanska stater påminner oss om hur befrielsen kan stjälas av en elit som till slut känner sig mer hemma i imperialismens metropoler än bland den egna befolkningen. Det ändrade inget i att vi till hundra procent stödde FLNs kamp i det algeriska befrielsekriget mot de franska kolonialisterna eller MPLA i Angola och Frelimo i Mozambique.

.

Media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar; Biology&Politics,Svensson,Jinge,RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, Khaddafi, FN, Benghazi

Dela

.

Historia är konkret. Varje situation är unik. Ändå går mardrömmarna i repris. Kontrarevolutionens vidriga stålmasker gömmer alltid hat och totalt förakt för mänskligt liv.

General Francos svartklädda falangister gick i spetsen för kriget mot det spanska folkets frihetskamp. General Franco bombade sitt eget folk i Guernica. Hantverket utfördes av Hitlers Luftwaffe, för träningens skull.
.

Tyska Luftwaffe bombade den lilla byn Guernica för att straffa befolkningen. Pablo Picasso förevigade slakten.

.

Överste Khaddafis gröna nationalsocialism sprider skräck och förödelse bland befolkningen. Överste Khaddafi bombar sitt eget folk i Benghazi och Tripoli. På gatorna härjar blodtörstiga legoknektar från Tchad och Niger. Importerade av Khaddafi som vet att de kommer att skjuta till sista kulan eftersom det enda som väntar dem om de slutar skjuta är lynchning.

-Vi uppmanar regeringarna i Libyen och Bahrain att visa återhållsamhet, manade Hillary Clinton i går kväll. Ett riktigt kraftuttalande. Khaddafi bävar. Likt Franco bävade inför de europeiska demokratiernas mjuka böner om försoning.

.

-I’m singing in the rain. Khaddafis framträdande på teve skapade historia. Mitt i ett blodigt uppror svamlar mannen om att han befinner sig i Tripoli, att han tänkte besöka sina anhängare på Gröna torget men avstod eftersom det regnade. Ett framträdande kortare än en minut och i  en vinkel som gör det omöjligt att se var inslaget spelades in. Inte ett ord om krisen, inte ett ord med koppling till revolutionen.

-Jag uppmanade nu på morgonen i telefon överste Khaddafi att mänskliga rättigheter och mötes- och yttrandefriheten måste skyddas till fullo. Det är en grundläggande demokratisk princip. Jag hoppas innerligt att den aktuella situationen kan lösas i en fredlig dialog – i en brett baserad dialog mellan alla berörda parter.

Så sa FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon i går. Läs det en gång till. Ett mer sanslöst skitprat är svårt att tänka sig. ”Dialog mellan alla berörda parter”. Den mannen inser tydligen inte vad han pratar om. ”Dialog” med en första klassens mördare som bombar sitt eget folk och som släpper lös betalda krigshundar för att sprida död och skräck.

Folket i uppror har inget öra för vare sig Hillary Clinton eller musen som röt i FN. Det finns ingen försoning med eller återhållsamhet inför en regim som sätter in sitt flygvapen för att bomba folket till lydnad.

.

Flera städer hålls nu av revolutionen. Men Tripoli måste falla för att inbördeskrig ska kunna undvikas.

.

-Ni måste välja mellan ett nytt Libyen eller inbördeskrig, sa Saïf al-Islam, en av Khaddafis sju söner i teve.

-Överallt strävar människan efter frihet och är beredd att dö för den. Genom hela sin historia har hon kämpat för att leva lycklig och för att vara lycklig måste hon vara fri, sa Khaddafi i ett tal 1a Maj 1978.
Problemet för galningen och de sju rövarna i Tripoli är att folket tar både far och son på orden. De har valt att leva fritt och lyckligt i ett ”nytt Libyen” men utan fadern och sönerna. Blir det inbördeskrig ligger hela ansvaret för död och förstörelse på diktatorn och de som beväpnat honom till tänderna.

.

Media: AB1,AB2,DN1,GP1,SVD1,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, FN, Clinton, Ki-Moon, Khaddafi, Revolution,

Dela

.

Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd.

.

-Svansen som viftar på hunden, är ett engelskt uttryck som helt sammanfattar Säkerhetsrådets röstning om en resolution som kallar Israels bosättningar på Västbanken illegala. Med 14 röster för resolutionen och USA ensamt emot blir situationen mer glasklar än någonsin. USA står till 100% bakom Israels illegala annektering av allt större landytor på Västbanken.

.

Efter Condoleezzza Rice följer Susan Rice. Samma politik – nya ansikten.

.

Att byggandet på Västbanken är illegalt enligt internationell lag råder det ingen tvekan om.

-De är illegala under internationell lag, sa Mark Lyall Grant som är Storbritanniens FN-ambassadör i ett gemensamt uttalande med Frankrike och Tyskland. Han sa också att EU hoppas att Palestina ska bli full medlem i FN i september 2011. Storyn berättar inte om han också tror på Jultomten.

Från Israelisk sida väntade man inte många timmar för att uppmana palestinierna att ”åter sätta sig vid förhandlingsbordet för förutsättningslösa diskussioner”. Efter årtionden av illegal ockupation av Västbanken ska den evinnerliga ”fredsprocessen” på nytt föras ”förutsättningslöst” i några år. Under tiden kan Israel bygga bostäder för ytterligare några hundra tusen kolonialister och stycka upp den bästa jorden och vattentillgångarna.

.

Västbanken styckas bit för bit. Bästa jorden och vattentillgångarna tar ”bosättarna” hand om.

Det är svårt att finna rationella förklaringar till att den israeliska regeringen och lobbyn i USA verkar hålla fast Vita Huset lika enkelt som en tjur dompteras med nosring. Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd. Samtidigt står det klart för snart alla som kan tänka självständigt att Vita Husets politik i Mellanöstern bara styrs av två faktorer – den israeliska regeringens planer för ett Stor-Israel och den strategiska kontrollen över olja och transportleder i regionen.

Allt annat är spel för gallerierna.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,DN5.DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,

GPI,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,DN8,SVD8,SVD9,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Clinton, Netanyahu, FN

Dela

Världen leds av självgoda oduglingar.

.

Mötet i den mexikanska badorten Cancún avslutades med stående ovationer och följdes av bredbröstade politikers deklarationer om ett genombrott i kampen mot klimathotet.

Man kan fråga sig vad tusentals delegater jublade över? Bästa sammanfattningen av vad som hände i Cancùn är nog att 193 länder kom överens om att fortsätta förhandlingarna genom att skjuta alla viktiga problem framför sig till nästa års jippo i Sydafrika.

.

Mötet i Cancún behövde flytväst för att hålla sig flytande.

.

Ingenting av vikt beslutades och det lilla av konkret natur i slutdeklarationen är troligen mer skadligt än något annat som exempelvis REDD, det vill säga rätten att köpa sig utsläppsrätter i utbyte mot skyddad regnskog i utvecklingsländer. Vid sidan av det rent ”omoraliska” i tekniken talar mycket för att köpepenningen hamnar i fel fickor eller till projekt utan miljövärde.

-Bättre än ingenting, tyckte många efter mötets slut. Det kanske man måste hålla med om. Men det viktigaste är att inget gjorts för att svara mot vad som verkligen krävs för att nå målet maximum 2°C i temperaturökning fram till år 2 100 jämfört med industrialismens början. Målet bekräftades i Köpenhamn och upprepas i deklaration från Cancún. Samtidigt står nästan varje enskilt lands handlingar i skarp motsättning till det uppsatta målet.

Den lilla mus berget i Cancún födde ser ut som den gör därför att ett land mer än något annat bromsar med alla fyra. Efter att Barack Obamas högtflygande planer kraschade mot en mur av olja och kol strävar Vita Huset bara efter en sak: förhindra att bindande avtal tvingar USA till att vidta åtgärder i den egna ekonomin, som är den ojämförligt största energislukaren, och hindra att USA sackar efter i ”grön teknologi”.

Därför håller den amerikanska administrationen envist fast vid att inte förlänga Kyotoavtalets inbyggda åtskillnad mellan utvecklingsländer och utvecklade industriländer vad gäller ansvarsfrågan och de bördor som måsta axlas. Eftersom USA aldrig skrev under Kyotoavtalet var det svårt för den amerikanska delegationen i Cancún att agera mot det. Därför axlade Japan och Ryssland villigt rollen att för USAs räkning skjuta ett beslut om förlängning av Kyoto i sank.

.

Få demonstranter kunde ta sig till den isolerade badorten.

.

Det verkar faktiskt som att det gamla imperiet med alla medel klänger sig fast vid etablerade energi- och produktionsmetoder. Den ”gröna teknologi” som Obama hyllade innan sitt makttillträde är borta med vinden. I stället sitter USA stenhårt fast i olje- och kolbolagens dödsgrepp. De lägger ner mer pengar på att hindra framsteg på den teknologiska nivån och mer pengar på att misstänkliggöra seriösa klimatforskares arbeten än forskning på att utveckla alternativ till de fossila bränslena.

Den amerikanska Kongressen sitter djupt nedsjunken i knäna på olje- och kolindustrin och har hittills stoppat alla förslag om utsläppskontroller och metoder baserade på principen att ”den som smutsar ner betalar”. Med den nya majoriteten i Representanthuset kan alla hopp överges om en effektiv lagstiftning mot utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Den enda röst i Cancún som verkligen höjdes mot våra politikers ynklighet och den kapitalistiska marknadsekonomins miljöförstörelse var Evo Morales. För det fick den bolivianska presidenten utstå både spott och förlöjligande, som en ensam Don Quixote i kamp mot oljebolagens plattformar. Mer eller mindre välmenande NGOs vände Morales ryggen för att han enligt dem inte förstår att det gäller att ta många små steg i rätt riktning tillsammans med världens beslutsfattare.

-Avskaffa kapitalismen eller Moder Jord går under, svarade Evo Morales.

Det låter högtravande och utopiskt. Men den verkliga utopin står de för som utlovar att kapitalets kortsiktiga jakt på ständigt större profiter och nyliberala marknadsmekanismer för utsläppsrätter är det nödvändiga och tillräckliga svaret på klimathotet.

.

Klimatkämpar i full aktivitet.

.

Det finns ingen ”grön” kapitalism. Klimathotet kan bara mötas med internationellt beslutade åtgärder för att oavsett kostnaderna vidta vad som krävs för att undvika de framtida faror som forskningen pekar ut och för att genomföra en socialt rättvis klimatanpassning i världsskala. De besluten kommer inte att fattas av de oduglingar som solade sig i Cancún.

.

Media:GP1,GP2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,Dagens Arena,Fokus,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FN, Miljöpanel, Cancún, Mexiko, Morales, Obama, Klimat, Kyoto

Dela

.

Nej det handlar inte om svenska statliga kasinon som lurar av svenska män och kvinnor surt förvärvade slantar som kunde användas till mer nyttiga saker.

Det är det belopp som dagligen omsätts på den internationella valutamarknaden, det vill säga köp och försäljning av olika valutor.

.

4 000 miljarder dollar rullar dagligen runt i valutahandeln

.

Det skriver den Internationella banken för valutareglering som nyligen släppte statistik över valutahandeln i världen. Den summa som dagligen omsätts ska jämföras med värdet av den dagliga importen plus exporten av varor och tjänster i världen. Då framstår det att valutahandeln är 60 gånger större än utbytet av varor och tjänster och att den stigit med 20 procent sedan 2007.

Av det kan man dra slutsatsen att 59/60-delar är ren spekulation i minimala svängningar i växelkurserna i syfte att tjäna exempelvis 0.01% på jättesummor. Rent matematiskt blir det naturligtvis fråga om vad som i facklitteratur kallas ”nollsummespel”. Vilket kort sagt betyder att det en spekulant vinner förlorar någon annan. Vilket när man tänker efter blir självklart. Det handlar ju förenklat sett om ett byte mellan två valutor där växelkursen mellan de två kan variera och ge en lika stor vinst i ena änden av utbytet som förlusten i den andra änden.

.

Den enes vinst den andres förlust. Runt runt.

.

Vilka är det som spelar med i detta kasino? Det handlar om två huvudsakliga spekulanter, privata risk- och pensionsfonder och de gigantiska bankerna. Fonderna står för cirka hälften av valutaspekulationen och de stora bankerna för 40 procent. De tio resterande procenten är multinationella bolag och riksbanker som står för.

So what? frågar omedelbart glada marknadsfanatiker och spelglada finanshajar. Om det är ett nollsummespel spelar det väl ingen skadlig roll för ekonomin, säger de och värjer sig mot all form av reglering. Men skadan finns där och framför allt bygger det upp spekulativa risker som likt bomber kan explodera under hela världsekonomin. Vi har redan upplevt mer än en finanskris som orsakats av girig spekulation.

Varför inte vända på problemet och fråga sig varför den här typen av spekulation tillåts. Det är ju ett nollsummespel, det vill säga enbart ett utbyte av vinster mellan olika aktörer som inte skapar ett korvöre av reella värden som kan användas till att bota sjukdomar, bygga skolor, utrota svält och ta tag i alla andra skriande verkliga behov som väntar på att tillfredställas.

FNs millenniemål till 2015 kunde lösas innan 2011 med de belopp som giriga spekulanter sätter i rullning under en enda dag, 30 000 000 000 000 kronor. Var det Borg som sa att vi måste spara?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Valutaspekulation, BRI, Fonder, Banker, FN, Milleniemål

Dela

.

Internationella media brukar framställa Kadimas ledare Tzipi Livni som den resonabla motpolen till israeliska hökar som Avigdor Lieberman.

Det finns inte minsta fog för denna beskrivning av den förre utrikesministern Lipni. Det är inte för att hon säger sig vara för en tvåstatslösning som hon ska rangeras in i ett radikalt bås. ”Bibi” Netanyahu är också för en tvåstatslösning, säger han.

Tidningens Haaretz rubrik i går onsdag 6/10

Om någon tvekade om Lipnis politiska hållning bör hennes avspisning av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon häromdagen räcka för att förstå på vilken kant damen hör hemma.

-Varje internationell inblandning i Israels militära operationer är oacceptabla, snäste Livni av generalsekreteraren med vid ett möte i New York 6 oktober. Livni anklagade FN för att lägga sig i Israels interna angelägenheter genom att starta en undersökning av angreppet på Ship to Gaza.

.

-Lägg dig inte i våra affärer.

Om FN inte får blanda sig i Israels ”militära operationer” då kan man fråga sig vad FN får göra och vad det ska vara till för nytta? Svaret är naturligtvis att Israel, som USAs skyddsling, inte anser sig lyda under internationella krigslagar och avtal. Lika lite som USA. Krigsdomstolen i Haag är nog bra bara den pysslar med brott i Afrika eller på Balkan, men fan ta den om den vågar lägga sin näsa i blöt i USAs krig eller Israels krigsbrott i Gaza och på Västbanken.

Det är Tzipi Livnis budskap till världen. –Följ ni era internationella lagar och avtal. Vi stoppar upp dem där de hör hemma.

För att dessutom visa sitt totala förakt för FNs stadgar krävde Lipni av Ban Ki-moon att han skulle förbjuda Irans diplomater att tala inför FN.

-Vi gör vad som behagar oss. Andra ska hålla käften i församlingen, är den israeliska järnladyns budskap till världen. Likt den amerikanska militären undersöker Israel sina egna brott.

.

Brott på internationellt vatten utreder Lipni själv.

-Israel undersöker självt vad som skedde med Ship to Gaza, det räcker gott, sa Lipni.

Vi bestämmer själva vad som är brott mot internationella lagar och avtal är det budskap som hon ger till omvärlden.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,SVD2,

Bloggare; Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Tzipi Livni, Krigsbrott, Ship to Gaza, USA

Dela