Inlägg taggade FN

Hiroshima min älskade

6 Aug 10

Postad av Benny Åsman i Ekonomi

6 kommentarer

Bara förlorare begår brott mot mänskligheten.

I dag samlas ledare från sjuttio nationer i Hiroshima till minne av offren för den första atombomben. FNs generalsekreterare manar alla nationer att skrota sina kärnvapen och att hotet om ett kärnvapenkrig bara kan avlägsnas om alla avrustar. För första gången deltar amerikanska, brittiska och franska diplomater i ceremonin.

Den 6 augusti 1945 släpptes helvetet löst i Hiroshima

Sjuttio tusen japaner dog inom loppet av ett par sekunder. Lika många dog inom ett par dagar av brännskador. ”Little Boy”, en fyra ton tung uranbomb, visade i ett ögonblick att de härskande klassernas barbari saknar gränser.

Hiroshima låg i aska och Nagasaki mötte samma öde ett par dagar senare. Civila, barn, kvinnor och gamlingar, alla utan åtskillnad straffades av USA för den japanska militarismens brott. Den kollektiva bestraffningens idé nådde en höjdpunkt.

På ett par sekunder förvandlades Hiroshima till runier och aska

Under andra världskriget begicks många krigsbrott och brott mot mänskligheten. De härskande klasserna i Europa och deras militär visade att de inte stod någon efter i barbariets finesser. Utrotningen av minst sex miljoner judar i Hitlers gaskamrar brändes fast på mänsklighetens hornhinna för evigt. Krigsbrottens brott hade begåtts.

Andra barbariska handlingar och kollektiva bestraffningar av hela folk hamnar i skuggan av nazisternas verk. Men de blir inte mindre avskyvärda för det. De allierades brandbomber över Hamburg och Dresden liksom över Tokyo dödade hundratusentals oskyldiga människor, instängda i ett inferno av eld och syrebrist.

Dresden brändes ner tlll marken av de allierades bomber.

I dag sextiofem år senare är det fortfarande bara de tyska och japanska krigsförbrytarna som dömts för sina handlingar. Ban Ki-moon talade rörande om offren i Hiroshima och Nagasaki men aktade sig noga för att kvalificera den amerikanska statsledningens beslut att testa sitt nya massförstörelsevapen på japansk mark.

Det är bara förlorarna som straffas för sina krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det är den bittra erfarenhet som vi kan dra i dag sextiofem år efter att den vita svampen skymde Hiroshimas himmel.

Rusar med egna fingrar in i Bennys bidrag och länkar till ett tidigare bidrag ( Göte) :

.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/06/01/miss-atombomb-fran-las-vegas/

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN2,

Bloggare: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hiroshima, Nagasaki, Dresden, Hamburg, Krigsbrott, Hitler, Ban Ki-moon, FN

Ban Ki-moon, FN, Hiroshima, Hitler, Krigsbrott, Nagasaki, USA

Bombar de som ska skyddas

22 Feb 10

Postad av Göte Kildén i Imperialism

3 kommentarer

Dags att sluta med hyckleriet

Så var det dags igen. Är det inte en glad bröllopsfest som bombas sönder och samman, så är det en sovande familj eller folk som förtvivlat försöker komma åt lite bränsle. Den här gången var det tre bussar som slets sönder. Fullsatta med civila. Mest barn. Vi brukar inte rakt av lägga ut material från annat håll. Men dels står det svenska hyckleriet med vår ”fredsmission” oss långt upp i halsen. ”Våra grabbar och tjejer” står som bekant under samma NATO-befäl som leder stridsflygplanens piloter. Dels är artikeln nedan mycket skarp och bra. Den är hämtat från tidningen Internationalen där både Benny och jag brukar medverka.

De två i Afghanistan stupade svenska officerarna har fått media att svämma över av “patriotism” och krafter inom Folkpartiet har påpassligt krävt en utökad svensk truppnärvaro. Det är alltid sorgligt när människor dör i krig, och den nu pågående brittisk amerikanska offensiven har krävt många dödsoffer – också bland civila. Det är bland annat därför vi socialister är motståndare till USA:s Englands, Tysklands, Sveriges och andra västmakters krig i Afghanistan.

De tre bussarna bombades av stridsflyg.

I förra veckan dödades tolv civila av detta High Mobility Artillery Rocket System.

Det finns inget mer hycklande, mer falskt och mer fräckt än de borgerliga partiernas (och socialdemokraternas) stöd till den svenska militära närvaron i Afghanistan. En argumentationslinje som med förkärlek drivs är att de västkapitalistiska staternas närvaro syftar till de afghanska kvinnornas frigörelse och till att garantera flickors skolgång.

Dessa partier hoppas att historien suddat ut hur de på 1980-talet förhöll sig till det dåvarande kriget i Afghanistan, men vi har inte glömt.

När Sovjetunionen stred i Afghanistan försvarade sig även denna stormakt med argumentet att man ville garantera framåtskridande och kvinnofrigörelse. Och sant var att de mot Sovjet kämpande islamska fundamentalisterna. skar halsen av kvinnliga skollärare, bekämpade jordreformer och brände skolor. Samtliga svenska borgerliga partier (och socialdemokraterna) slöt upp och stödde dessa fundamentalistiska mujaheddin – Sovjet skulle ju bekämpas. Sanningen var också att USA:s stöd till dessa islamistiska fundamentalister trappades upp redan före det sovjetiska intåget.

Sovjetregimen såg en vänligt sinnad regim i ett grannland hotas av USA-stödda islamister och Röda armén tågade in. Moskvas första intresse var sannerligen inte de afghanska kvinnornas rättigheter. Det handlade först och främst om att förhindra att en fientlig regim kom till makten. Den sovjetiska krigföringen gick – precis som dagens västmakters – ut över civilbefolkningen. Fundamentalisterna stärktes, precis som de idag stärks av den västkapitalistiska krigföringen. CIA tränade och utrustade män som Usama Bin Laden. Man bedrev en ursinnig terror mot den sovjetstödda Kabulregimen och mot alla sociala och politiska reformer. Vi upprepar: den svenska borgerligheten stödde dessa krafter, beskrev dem som befrielsekämpar. Vi frågar nu er borgerliga politiker: tror ni att vi alla glömt detta?

När så Sovjetunionen drog sig ur Afghanistan och dess lydregim sedermera föll utbröt ett kaotiskt och förödande inbördeskrig mellan de islamistiska krigsherrarna. USA satsade då på en ny rörelse som lovade att ta kontroll och skapa ordning; de ultrakonservativa talibanerna. Vi frågar alla försvarare av det USA-ledda “kriget mot talibanerna”: Tror ni att vi glömt detta?

Men när Usama Bin Laden bildar al-Qaida, till och med initierar terrordåd mot det amerikanska fastlandet och skyddas av talibanerna så anfaller USA sin gamla samarbetspartner – kriget mot terrorismen proklameras. Usama Bin Laden hade dock varit terrorist långt innan dess, men då riktade han med USA:s stöd sin terror mot den sovjetstödda Kabulregeringen, mot kvinnliga skollärare och flickskolor. Tror ni att vi alla glömt det?

Att tro att USA och dess hjälptrupper (England, Sverige, Finland, Danmark, Tyskland med flera) nu plötsligt skulle drivas av motivet att skapa demokrati och jämställdhet är, om man studerat de senaste trettio årens afghanska historia, följaktligen absurt.

USA:s krig handlar om att man vill säkra denna del av världen under sin kontroll. Om det kräver en uppgörelse med talibanerna så kommer vi att få se en sådan. För några veckor sedan gick USA:s militära ledning i Afghanistan ut med budskapet att man inte bara försöker få/köpa över basmedlemmar och mellanchefer i talibanapparaten. En uppgörelse med själva talibanledningen, där denna skulle garanteras en plats vid köttgrytorna, uteslöts inte. Talibanledaren Mullah Omar ska ha svarat med att beordra ett stopp på attacker mot flickskolor. Talibanerna och USA har kunnat komma överens förr och kan det säkert även i framtiden. Kriget gäller inte demokratiska rättigheter och jämställdhet. I detta spel är Sverige, för att använda den forne VPK-ideologen Jörn Svenssons ord, “en liten hungrig imperialiststat”. Den svenska härskande klassen söker en roll under det stora imperiets vingar.

För anständiga människor återstår det bara att kräva att denna lilla hungriga imperialiststat omedelbart lämnar Afghanistan. Liksom vi kräver att den stora imperialistmakten gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, civila offer, USA, NATO, ISAF, Kabul, Helmand, McChrystal,

I pressen: AB1,DN1,

Afghanistan, Ekonomi, FN, Helmand, ISAF, Kabul, Nato, Politik

En framtid för Haiti?

21 Jan 10

Postad av Benny Åsman i Ekonomi

4 kommentarer

En framtid i Haiti ?

De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.

Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.

Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.

Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?

Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.

Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.

Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.

Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.

Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide

Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.

Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.

Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.

Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.

Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?

Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.

En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.

Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.

Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, FN, Frankrike, Slaveri, Plantager, Världsbanken

Ekonomi, FN, Frankrike, Haiti, Politik, Slaveri, USA, Världsbanken

Kräv handling i Köpenhamn.

7 Dec 09

Postad av Benny Åsman i EU

3 kommentarer

Vad står på spel i Köpenhamn?

Ja, vad står egentligen på spel i Köpenhamn den här veckan? Åsikterna går isär. Där vissa anser att hela planetens framtid hänger på klimatmötets utgång anser andra att inget alls står på spel eller att det vore bättre att mötet inte alls hålls. Det anser exempelvis Nasas berömde klimatforskare Joseph Hansen. Inte för att han är emot ett nytt bindande klimatavtal utan för att han anser chanserna att Köpenhamn föder ett dåligt avtal är så stora att det är bättre att börja om från noll.

Fullt så illa är det kanske inte, men inte långt ifrån heller. Alla som samlas i Köpenhamn för att besluta om ett nytt klimatavtal känner till vad som krävs. Och de vet att möjligheterna att vidta åtgärder som kan uppfylla FNs klimatpanels rekommendationer om att begränsa uppvärmningen till högst två grader Celsius över situationen före industrialismens genombrott är mycket små. Man kan lugnt säga att det behövs män och kvinnor värdiga utmaningen. För på lång sikt är det möjligheten att skapa en för mänskligheten ekologiskt hållbar omgivning som står på spel i Köpenhamn eller i Mexiko 2010. Tiden rinner iväg och situationen kräver snara och rationella beslut.

Klimathotet kräver ett annat samhälle.

Sett mot vad som krävs är det därför skrämmande att se vilka som har makten att ta beslut i Köpenhamn. Det är samma politiska och ekonomiska makthavare som öst tusentals miljarder kronor över ansvarslösa giriga bankirer och fondförvaltare utan att ställa några som helst motkrav. Beviset ser vi i dag när bonusregnet fortsätter att falla över de med guldsked i munnen, medan den arbetande befolkningen nu förväntas betala en dubbel räkning, först en i form av exploderande arbetslöshet och ökade sociala klyftor och senare en genom ökad beskattning för att betala av den enorma statsskuld som stödet till bankirer och industriägare byggt upp.

Finns det någon anledning att lita på Obama, Merkel, Sarkozy, Berlusconi, Brown, Hu Jintao och andra ledare? De är säkerligen medvetna om vad som krävs av dem. Men de är inte aktörer fria från band och påtryckningar. Var och en av dem talar i mänsklighetens namn men är inget annat än företrädare för det egna landets industriella och finansiella ägargrupper. Deras agerande i den internationella finanskrisen visar att det egna kapitalets vinster går före allt. Varför skulle det vara annorlunda i Köpenhamn?

Det går inte att komma undan. Det räcker med att se på hur var och en av dem predikar för det egna kapellet. Tyskland och Japan hyllar den egna solcellstekniken som lösningen medan Sarkozy talar sig varm för kärnkraften och hoppas sälja kontrakt världen över. Obama vurmar för ”rena” kolkraftverk och Danmark vill gärna att alla blir kunder hos vindkraftstillverkaren Vesta. Var och en drar åt sitt håll och drivkraften bakom är mer att stödja de egna kapitalägarnas profiter än att gemensamt skapa en klimatplan som står i höjd med vad som krävs.

Bland de tiotusentals som samlas i Köpenhamn för att kräva ett ekologiskt hållbart och socialt rättvist avtal är det få som litar på makthavarna. De har helt rätt. Deras förslag till lösningar har alla ett och samma fel. De frågar sig först vad som kan göras utan att kapitalets vinster kommer i kläm. Alla andra planer hamnar i papperskorgen. Ett tydligt exempel på detta såg vi förra veckan. New Yorks borgmästare, Michael Bloomberg, skrotade sin plan på att isolera alla byggnader med en yta av mer än 4 600 m².

– Kom igen om fem år. Nu är det kris och ingen vill öka sina utgifter, svarade fastighetsägareföreningen och därmed basta. Först profiterna och sedan miljön. Budskapet kan inte bli tydligare.

Klimatkamp kräver social rättvisa.

Därför är det så enormt viktigt att de ansvariga politikerna ställs mot väggen av demonstrationerna i Köpenhamn. Endast en mobilisering av miljoner människor över hela planeten kan tvinga fram beslut som samtidigt är socialt rättvisa och ekologiskt hållbara.

I media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,Dagens,Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,

AB3,Fokus,Politiken,Expressen,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Ekologi, FN, Klimatpanel, Koldioxid, Obama, Brown, Sarkozy, Merkel,

Brown, Ekologi, Ekonomi, FN, Klimat, Koldioxid, Köpenhamn, Meerkle, Obama, Politik, Sarkozy

Ljusen brinner

29 Nov 09

Postad av Benny Åsman i Ekonomi

22 kommentarer

Ett ljus är tänt.

I dag tänder många familjer första adventsljus i väntan på Julen. Några gör det av kristna skäl. Många bara för att ljus är mysigt. Det är en söndag som ger lugn och ro för att skriva vad jag tycker om något jag tycker mycket illa om. Det går snart inte en dag utan att jag stöter på olika konspirationsteorier, ibland i media, oftast bland bekanta och obekanta. Det gör mig både rasande och illa till mods. Hur kan ofta kloka personer svälja dessa dumheter med hull och hår?

Idén att 11 september var organiserad av den amerikanska regeringen omfattas faktiskt av miljoner människor. I en värld där så många känner sig vanmäktiga finns det ”de” som styr bakom ryggen, ”de” som beslutar i hemlighet, ”de” som har gömda motiv.

Grundfelet med alla konspirationsteorier är att de totalt överskattar ”deras” makt. De hemliga aktörerna ges nästan magisk kraft och kontroll. En vanligt ”bevis” för att 11 september organiserades av ”dem” är det antisemitiska argumentet att alla judar som arbetade i tvillingtornen hade varnats och inte var på sin arbetsplats när planen kraschade.

”De”, underförstått Bush, CIA och andra makthavare, har så total kontroll att flera tusen personer sätts in i konspirationen utan att en enda läcka uppstår. Inte ett enda pip från tusentals människor i snart ett decennium. Mot bättre vetande påstår vissa byggexperter att tornen omöjligen kunde rasa på grund av flygplanen och den efterföljande branden. Alltså fanns det bomber utplacerade på många ställen som gjorde jobbet. Implicit säger man då också att ”de” visste när och hur planen skulle krascha. Tusentals personer deltar i komplotten och massor av bomber exploderar och inte en enda deltagare läcker ett ord till media. Helt otroligt. Speciellt i ett land där allt läcker ut i pressen.

Nu har också klimatdebatten fått sin konspirationsteori. Pratet om uppvärmning är helt enkelt en komplott organiserade av de rika ländernas regeringar och satt på papper av tusentals forskare organiserade i FNs klimatpanel. Några lösryckta fraser och ord i e-post mellan några forskare blir till bevis i betong.

Forskare är till naturen nyfikna personer som i sitt arbete ständigt ifrågasätter ”självklarheter”, som synar och ständigt omvärderar tolkningar av fakta och insamlade data. Annars skulle de inte vara forskare. Nu har helt plötsligt flera tusen av dem blivit till en religiös sekt som avundsjukt skyddar sin sanning – att Jorden värms upp och att människans industriella aktivitet har ett finger i spelet. Vad har de att tjäna på det?

Bland de som säger att det inte ens finns bevis för uppvärmningen hänvisas till att det inte skett någon temperaturhöjning under de senaste tio åren. V.S.B.

Att 1997 var det varmaste uppmätta året på Jorden sedan tillförlitliga mätningar gjorts glöms bort. Tar man ett toppvärde som sin startpunkt och gör ett diagram fram till 2008 är det självklart att det inte blir varmare. Men vad som glöms bort är att de tio varmaste åren i modern historia alla ägde rum i perioden 1997-2008. Den som vill kalla detta för avkylning vänder ut och in på alla statistiska begrepp.

I hur stor utsträckning den mänskliga aktiviteten påverkar den uppmätta uppvärmningen är en annan sak. Det är öppet för debatt och olika tolkningar. Koldioxid, sot, solfläckar och allt annat har säkert sin bit i förklaringen. Men kring detta finns det ingen konspiration. Även forskare i FNs klimatpanel lämnar dörren öppen för olika tolkningar.

Men det är ingen ursäkt för att korsa armarna och bränna fossiler. De kommer att ta slut och de katastrofala verkningarna av uppvärmningen som exempelvis högre vattennivåer måste bekämpas om det finns en möjlighet. Den möjligheten heter solenergi, hållbarhet, sparsamhet, och försiktighet med Jordens resurser.

I media:DN1,SVD1,DN2,SSD1,ETC,DN3,SVD2,

Bloggare: Svensson,Jinge,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Miljö, Konspirationer, WTC, 11 september, CO2, Uppvärmning

CO2, Ekonomi, FN, Konspiration, Miljö, Politik

Klimatet inför Köpenhamn

4 Nov 09

Postad av Benny Åsman i Arbete och fackliga rättigheter

2 kommentarer

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del III av III

Ekologisk socialism är svaret.

I två artiklar har jag nu diskuterat vilken miljöpolitik EU/USA för och hur den står i skarp motsättning till de proklamerade målen inför Köpenhamn och därefter. Jag har också beskrivit hur diskussionerna förs kring ett ”grönt” alternativ i kapitalistisk regi och hur det bara kan leda till irrationella och i slutänden farliga alternativ, både ekologiskt och socialt.

I denna tredje och sista artikel i serien ska jag försöka skissera en politik som den anti-kapitalistiska rörelsen bör göra till sin och propagera för och ställa emot maktelitens planer för framtiden.

Radikala anti-kapitalistiska lösningar.

Av de två föregående artiklarna hoppas jag att följande slutsats framstår som helt logisk och nödvändig.

Utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras och anses som ”möjliga” är det bara miljökatastrofer som väntar vid horisonten.

Det krävs radikala förändringar för att miljöhotet ska kunna bemötas – kort sagt det behövs en övergång till ett ekosocialistiskt samhälle.

Lenin skrev strax efter ryska revolutionen att socialismen är lika med sovjeter plus elektricitet. Redan då var det en för enkel bild även om den kunde rättfärdigas med att en enorm majoritet av befolkningen saknade elström. I dag är naturligtvis hans formel helt överspelad, eftersom vi står inför frågan hur elen produceras, av fossila bränslen eller inte.

Hos Marx hittar vi en formel som mer pekar mot vad som ska styra våra ekologiska val. I tredje delen av Kapitalet skriver Marx att det måste ske ett rationellt utbyte mellan människan och naturen. En fin utgångspunkt. Enda problemet blir att svara på frågan – vilken rationalitet?

Det finns minst två svar på frågan. För det första gäller det att bryta med kapitalismens köp- och slängideologi. Vi måste vårda naturen och de varor vi skapar när vi exploaterar naturens tillgångar. Mer är inte alltid bättre. För det andra bör den så kallade försiktighetsprincipen bli styrande i alla val av industriella processer och teknologiska landvinningar. Det innebär också att inta en ödmjuk inställning till vetenskapen och inte tro att vi vet allt, att vetenskapen alltid hittar lösningar.

Allt kan inte prissättas.

Det finns en rad av radikala och nödvändiga åtgärder som bör sättas upp på våra baner.

- Den materiella produktionen av varor måste minskas. Det finns massor av helt onödiga och skadliga produkter som det inte finns sociala behov av. Vem behöver vapen och bomber? Varför produceras det lyxyachter när människor svälter? Var och en kan göra sin egen lista och svaret blir alltid detsamma. Det produceras skräp och lyx därför att de som äger kapital kan tjäna pengar på det.

- När hela branscher, som krigsindustrin, läggs ned måste anställda som drabbas garanteras arbeten i och utbildning för verksamhet i sektorer med en samhällsnyttig produktion.

- Det finns ingen ekosocialism utan en total revolution av transportsystemen. Kollektiva transportmedel och närtransporter måste bli de förhärskande färdmedlen. Turistindustrins allt tätare skytteltrafik jorden över är inte ekologiskt hållbar så länge flygmotorerna använder fossila bränslen. Samma sak gäller forslandet jorden över av jordbruksprodukter som inkräktar på fattiga länders möjlighet att föda sin befolkning. Komplementet till revolutionen i transportsystemen är en, åtminstone delvis, omläggning till närproduktion av matvaror.

Foto Benny Åsman

- Alla beräkningar visar att isolering av alla existerande bostäder kan spara upp till hälften av den energi som i dag används för uppvärmning av våra hem. Här kan inga argument om att det är för dyrt accepteras. Oavsett kostnaderna är detta en långsiktig investering som måste göras. Vinstprincipen står i vägen för en sådan åtgärd. Ställ den åt sidan. Ställ samhällets och miljöns intressen i centrum.

Socialisera energi- och kreditsektorn.

- Samma argument gäller för de förnyelsebara energikällorna. Det är inte kostnaden som ska bestämma vad som produceras och hur det produceras. I dag styr den kapitalistiska vinstprincipen i sökandet efter nya energikällor. Därför prioriteras produktionen av biobränslen trots att den kräver odlingsbar mark samtidigt som forskningen i solenergi släpar efter. Det får kosta vad det kosta vill, men solenergin ska prioriteras eftersom det är den verkliga lösningen. Forskare har visat att om alla tak i söderläge inom EU betäcks med solpaneler räcker det för att täcka hela Europas elbehov. Det ska jämföras med det tyska monsterprojektet Desertec(solfångare i Sahara) som kommer att kosta många miljarder euros och bara svara för 15% av EUs elbehov. Men Desertec är intressant för storkapitalet eftersom det är stordrift och ger kontroll över marknader vilket inte behöver bli fallet om alla hus förses med små produktionsenheter för solenergi.

- Det måste skapas en internationell fond för att täcka de kostnader som krävs för en anpassning av ”utvecklingsländernas” utsläpp av växthusgaser. Det kräver bland annat en massiv överföring av teknologi till den offentliga sektorn i fattiga länder och ett brott med de multinationella bolagens patenträtter. Det kan komma att kosta cirka hundra miljarder euro per år. Men so what? Kapitalismen spenderar mer än tusen miljarder euro per år i militära utgifter. Varför har vi råd med det men inte en fond för de fattiga länderna?

- För att åtgärderna ovan ska bli verklighet tränger sig en oundviklig slutsats på. Energisektorn och kreditväsendet måste socialiseras och ställas i samhällets tjänst. Det privata profitintresset framstår som alltmer oförenligt med en socialt rättvis övergång till en ekologiskt hållbar framtid. Därför måste energisektorn och kreditväsendet liksom troligen andra stora samhälleligt viktiga industrier tas över i samhällets tjänst.

Bryt med klassamarbetet.

- För att kunna tillfredställa människans grundläggande behov och samtidigt minska den materiella produktionen krävs det ett brott med idén att i en ständigt ökad produktion finns människans frigörelse från nöden. Ett brott med ”allt för produktionen” innebär ett brott med klassamarbetet som det hittills sett ut. Ökad produktivitet har gett högre inkomster. Sedan några decennier vill inte Kapitalet längre dela med sig av produktivitetsökningens frukter. Det är dags att säga adjö till den formen av klassamarbete från arbetarrörelsens sida också. Samhället ska producera vad som är nödvändigt och nyttigt med ett minimalt bruk av energi. I den ekvationen finns det ingen plats för profitjakt.

I Saltsjöbaden signerades efterkrigstidens arbetsfred i utbyte mot löneökningar knytna till produktivitetsökningen i industrin. Det avtalet bröt kapitalägarna för länge sedan. Det är dags för arbetarrörelsen att göra detsamma.

- Det är dags att inta en offensiv hållning i klimatkampen. Vi ska inte längre säga att det kanske går att undvika en sämre levnadsnivå i och med övergången till ett hållbart samhälle. Övergången till ett nytt energisnålt och klimatvänligt system är en nödvändighet för att vi ska kunna leva bättre.

- För att skapa ett samhälle som kan kallas ekosocialistiskt måste arbetstiden minskas kraftigt med bibehållen lön och sociala skydd bevaras och byggas ut. Då kan alla få en sysselsättning. Inte för att producera mer utan för att minska dagens stress och press på arbetsplatserna. Det förutsätter också en kraftig förändring i inkomstfördelningen. Ingen ska tjäna 100 gånger mer än andra, inte ens 10 gånger mer.

Extremism är inte radikalt.

Inför ansamlingen av tusentals människor i Köpenhamn kommer mer än en domedagsprofet sticka upp huvudet. Sedan redan en avsevärd tid tillbaka är det vissa som gjort till sitt levebröd att måla upp katastrofen med stort K på väggen. Mer än en bok har tagit sin utgångspunkt i något av de värstascenarier som vetenskapen säger inte kan uteslutas.

Bakom finns kanske en idé att de apokalyptiska förutsägelserna ska skrämma människan till att aktivera sig i miljökampen. Men den som säger att allt redan är för sent och att katastrofen är oundviklig inspirerar bara till resignation eller eventuellt det motsatta – låt oss elda på av bara fan, det är ändå kört.

Oavsett om klimatforskarna eventuellt har helt fel eller om katastrofprofeterna har rätt är det ett faktum att de fossila bränslena kommer att ta slut inom en nära framtid. Lika bra att redan nu förbereda en övergång till ett rent, energisnålt produktionssystem. Det är anti-kapitalism. Det är verklig radikalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, EU, Köpenhamn, FN, Energipolitik,

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Bloggare:Rödamalmö,AlliansfrittSverige,Proletärbella,JonasSjöstedt,

Ekonomi, Energi, EU, FN, Klimat, klimatavtal., Köpenhamn, Kyoto, Politik, Solenergi

Inför Köpenhamn

2 Nov 09

Postad av Benny Åsman i Arbetsmarknad

Inga kommentarer

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del II av III

Är grön kapitalism vår Noaks ark?

Finns det en grön kapitalism som, likt Noaks ark, kan rädda världen från klimatkatastrofer och eventuell undergång? Att ställa frågan så antyder redan svaret.

Vare sig dagens kapitalism eller en grön variant kan lösa de problem som klimatförändringen ställer mänsklighen inför. Det är den huvudtes som den här artikeln driver.

Om vi börjar med att anta att en grön kapitalism är möjlig vad skulle då dess absolut viktigaste uppgift vara? Att drastiskt sänka utsläppen av koldioxid inom en relativt kort tidsram är det självklara svaret. För annars kan den inte kallas grön. Det finns bara en effektiv väg att uppnå det målet – minska förbränningen av fossila bränslen. I diagrammet härunder ser vi källorna till alla växthusgaser omräknade till CO₂-utsläpp sedan 1970.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Det helt frapperande i diagrammet är det faktum att förbränningen av fossila bränslen i stort sett är ensamt ansvarig för den totala ökningen av utsläppen sedan 1970. Alla andra gasutsläpp är nästan konstanta. Slutsatsen är naturligtvis att målet att sänka utsläppen med minst 50 procent till 2050 är omöjligt att uppnå utan att minska konsumtionen av fossila bränslen. Det går helt enkelt inte att komma runt detta faktum.

Rent tekniskt sett reser det inga problem. Alla vetenskapliga beräkningar visar att de förnyelsebara energikällorna har en potential tiofaldigt större än alla kända fossila resurser tillsammans. Att i dagsläget 80 procent av all förbrukad energi kommer från fossila ämnen är därför rent teoretiskt inte svårt att ersätta med förnyelsebara källor.

Men det finns naturligtvis många praktiska hinder i vägen. Att gå ifrån de fossila bränslena betyder att ett nytt energisystem måste byggas, vilket inte kan förverkligas över en natt. Med dagens teknik är alla alternativ, ur den kapitalistiska marknadens synpunkt, betydligt dyrare än den fossila energin. Det krävs självfallet en övergångsperiod till ett nytt system. Under den fasen riskerar till och med CO₂-utsläppen att öka eftersom det måste till stora investeringar i ny teknik och nya anläggningar, som i sin tur kräver energi, det vill säga ökad förbrukning av fossila bränslen under övergångsfasen.

Horisont 2050

För att nå målet för CO₂-utsläppen beräknar FNs klimatpanel att energiförbrukningen i EU måste minska med 50 procent till 2050 och i USA med 75 procent. Vid första ögonkastet verkar detta löjligt orealistiskt. Men jämförelser mellan olika länder visar motsatsen. En schweizare använder exempelvis 4 ton olja(all energikonsumtion omräknad till ton olja) per år medan amerikanen använder 8 ton per år. Ingen kan påstå att levnadsstandarden i Schweiz ligger under den amerikanska. Problemet sitter i samhällets infrastruktur och konsumtionsmönster.

Behandla Jorden varligt

Att rikta in fokus på individens slöseri av energi och materia, vilket är medias favorittema, är inte tillräckligt. Mycket kan göras för att företagen och även individen ska slösa mindre med moder jords gåvor. Men det är helt enkelt inte nog för att den drastiska minskningen av CO₂-utsläppen som är nödvändiga ska kunna realiseras inom den tidsram som försiktighetsprincipen påbjuder.

Kanske forskningens huvudfåra i klimatfrågan överdriver problemen eller har helt fel. Det vore ju angenämt. Men är den möjligheten något att bygga en politik på? Att spela rysk roulette med framtiden som insatts verkar inte klyftigt.

Slutsatsen blir till slut enkel och till synes dramatisk. Det finns inga omvägar eller tekniska under som kan uppnå de mål klimatpanelen förespråkar utan att transformeringen av materia minskar, det vill säga att den materiella produktionen minskar.

Är det ett skämt kanske du frågar dig. Minska varuproduktionen när en tredjedel av mänskligheten knappt har nog för dagen och en miljard av dem är undernärda vad är det för trams. Utropet är berättigat om vi inte tittar närmare på vad som är socialt nödvändig produktion och vad som är onödig och till och med skadlig produktion. När en risbonde i Asien utökar sin produktion ökar han också utsläppen av växthusgaser liksom bygget av en kilometer ny motorväg till ett nytt köpcentra mitt ute på vissjan i Europa också ökar BNP och utsläppen av gaser. För den borgerliga nationalekonomin är de båda exemplen helt likvärdiga. Tillväxt som tillväxt. För klimatologerna likaså. Utsläpp som utsläpp. För att komma undan denna falska jämförbarhet måste vi se till kvalitet och inte kvantitet. Var och en kan göra en rundtur i närmaste storköp och omedelbart finna massor av helt onyttiga och absurda produkter. Produkter som inte fyller några verkliga behov och som bara kan säljas med mördande reklam och mode.

Hur många miljoner ton olja, stål och sällsynta metaller går inte bokstavligen upp i rök i krigsindustrin? Är det en nyttig produktion?

Gröna alternativ?

Mot den bakgrunden kan vi fråga hur den ”gröna kapitalismens” alternativa energikällor ser ut? Vad föreslår makthavarna som ersättning för de fossila bränslena?

Den internationella energikommissionen har gjort beräkningar för hur stora utsläppen blir 2050 vid ett business as usual scenario och hur stor del minskade utsläpp som olika förnyelsebara energikällor kan ta ansvar för. I diagrammet nedan syns att utsläppen skulle öka från nuvarande 28 gigaton CO₂ till 62 gigaton 2050 och att målet bör läggas vid 14 gigaton 2050 om scenariot max 2°C temperaturökning till 2100 ska förverkligas. I diagrammet ser vi att enligt IEA kommer koloxidlagring i sänkor och kärnkraften att spela en stor roll.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Planen är helt enkelt orealistisk, irrationell och farlig för framtida generationer.

-Att lagra koldioxid i påstått täta bergrum är kanske en metod som kan användas under övergångsfasen till ett nytt energisystem. Men det är en riskabel teknik eftersom ingen kan garantera att koldioxiden en dag inte slipper ut på grund av en jordbävning eller förskjutning i berggrunden. I planen ingår att från och med 2020 bygga 45 nya kolkraftverk per år med 500 MW kapacitet och utrustade för att samla upp verkens CO₂-utsläpp. Är det en ny kolepok som planeras?

-För att planen att kärnkraften ska svara för 6% av de minskade utsläppen ska realiseras måste det byggas 1 440 nya kärnkraftverk på 1 000 MW fram till 2050, det vill säga 32 stycken per år.

-Vid sidan av kol- och ny kärnkraft ska nya generationer av biobränslen utvecklas. Här ligger redan de stora oljebolagen i startgroparna. British Petroleum satsar miljardbelopp på framställning av biobränslen utifrån alger och bakterier. Det behöver inte sägas att genmanipulering blir stomme i en sådan verksamhet.

-Men det är inte slut på vansinnet. Planen räknar också med att tunga oljor och oljesand, eller tjärsand som det också kallas, ska exploateras med användande av teknik för CO₂-sänkor. I Kanada kan vi redan se vilka miljökatastrofer som utvinning av oljesanden leder till.

Oljesanden i Kanada skapar stora miljöskador

Från teori till verklighet

På skrivborden finns det en ”grön kapitalism”. Den kommer att stanna där. Det resonemang beskriver hur den skulle kunna fungera följer följande logik.

-Kostnaderna för miljöförstöringen ska tas med i beräkningen. Det låter sympatiskt. Men en kostnad ska ha ett pris i en marknadsekonomi. Hur sätter man ett pris på en förstörd sjö? Eller vad är kostnaden för fjällripans utrotning? Och hur stora kostnader svarar det mot under en kommande 50-årsperiod?

-Priset på ett ton CO₂ ska sättas så pass högt att ”smutsiga” industrier tvingas till att minska sina utsläpp. Men i praktiken ser vi att USA och EU bromsar tvingande åtgärder för att inte sätta käppar i den ”egna” industrins profitkvarnar. I teorin är det miljöbovarna som ska betala, i praktiken erhåller de gratis utsläppsrätter som de gör stora vinster på.

- En ”grön kapitalism” innebär en omläggning till alternativa energikällor. I praktiken ser vi hur de makthavande satsar på en mix av fossila bränslen och kärnkraft.

-Teorin kräver att kostnaderna för ”utvecklingsländernas” omläggning till miljövänlig energiproduktion ska bäras av de rika länderna. I stället förs en internationell åtstramningspolitik där fattiga länders ekonomier hamnar i allt större kläm.

-Den kräver också en omfattande överföring av teknik till ”utvecklingsländerna”. Men det motsatta sker. Rika länder kapplöper för att lägga beslag på råvarukällor och odlingsbar jord i främst Afrika, men också i Asien och Latinamerika.

Kort sagt bygger idéerna om en ”grön kapitalism” på teoretiskt tänkbar ekonomisk potential medan den reellt existerande kapitalismen enbart baserar sitt handlande på vilka profiter den stenhårda konkurrensen på marknaden tillåter.

Om vi överlåter åt kapitalägarna att bestämma hur klimathotet ska mötas är det ingen grön blomstrande kapitalism som väntar oss. Se i stället fram mot en värld med allt fler ekologiska katastrofer, en kaotisk övergång till en värld där de fossila bränslena är slut och en explosion av social misär och fattigdom.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,,SVD3,DN4,DN5,AB1,SDS1,DN4,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, FN, EU, Olja, Solenergi, Köpenhamn, Kyoto,

Ekonomi, EU, FN, Klimat, Köpenhamn, Kyoto, natur, Olja, Politik, Solenergi

Klimatet inför Köpenhamn

30 Okt 09

Postad av Benny Åsman i EU

4 kommentarer

Klimat och kris inför Köpenhamn

Del I av III

Köpenhamn blir ett fiasko.

Snart samlas världens statsmän i Köpenhamn för att anta ett avtal som ska ersätta det avtal som antogs 1997 i Kyoto. Redan innan de förnäma herrarna och ett fåtal lika förnäma damer samlas i våra grannars huvudstad kan vi slå fast att fiaskot är garanterat.

Ett avtal kommer visserligen att antas och undertecknarna kommer att skryta ikapp om hur de tagit ansvar för vår gemensamma framtid och att ett stort steg på väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle nu kan tas.

Därför ska det sägas redan från start att vad som beslutas i Köpenhamn kommer att vara helt oförenligt med de mål som FNs klimatpanel säger är ett minimum för att hindra allvarliga klimatologiska och därmed ekologiska kriser.

Det viktigaste riktmärket som klimatpanelen lagt fast är att den genomsnittliga temperaturökningen fram till 2100 måste begränsas till 2° C jämfört med temperaturen vid industrialismens genombrott i slutet av 1700-talet. Det målet har också EU-kommissionen gjort till sitt. I dag ligger redan temperaturen 0,7°C över vad som då rådde.

Bästa sättet att avgöra om EU, USA och andra makter inte bara gör läpparnas bekännelse till tvågradersmålet är att konkret titta på vilken energipolitik som förs och planeras.

Att vårda den enda värld vi äger rimmar inte med kapitalistisk profitjakt.

EU har antagit målet att begränsa temperaturökningen till 2°C. Låt oss därför undersöka den politik som förs och hur pass den rimmar med målet.

EUs klimatpaket 2012-2020

Kommissionens plan för perioden 2012 till 2020 kan sammanfattas i fyra punkter.

· Utsläppen av koldioxid, CO₂, ska minskas med 20 procent innan 2020 jämfört med nivån på utsläppen 2005.

· Energieffektiviteten ska ökas med 20 procent under samma period. Det innebär att en viss mängd energi ger 20 procent större produktion.

· Innan 2020 ska 20 procent av all brukad energi komma från förnyelsebara källor varav 10 procent ska vara biobränsle i transportsektorn.

· Om det antas ett ”bra” avtal i Köpenhamn ska EU åta sig att minska utsläppen av CO₂med 30 procent.

Hur rimmar detta med den uttalade målsättningen om maximum 2 graders temperaturökning?

Det rimmar helt enkelt inte alls. EUs klimatpaket är:

-totalt oförenlig med målet 2°C som maximal temperaturökning innan seklets slut jämfört med 1780.

-totalt oförenlig med klimatpanelens scenarion över eventuellt större klimatförändringar än väntat.

-totalt oförenlig med en hållbar ekonomisk/ekologisk utveckling i framför allt ”utvecklingsländerna”, det vill säga i fattiga länder inklusive Kina, Indien och Brasilien.

Utan profit ingen miljöpolitik

För att visa hur EUs politik är oförenlig med en verkligt effektiv kamp mot klimatförändringen måste vi titta lite närmare på de olika målsättningarna ovan.

-Minska CO₂-utsläppen med 20 procent innan 2020: Eftersom den kapitalistiska ekonomin inte kan fungera utan profit och marknad är det naturligt att en grundbult i EUs politik är den redan skapade marknaden för koldioxid, en marknad där i dag 11 500 företag kan köpa och sälja utsläppsrätter. När systemet upprättades fick dessa företag ett visst antal utsläppsrätter sig tilldelade gratis. De elvatusenfemhundra nämnda företagen står för 40 procent av CO₂-utsläppen i EU. För att nå 20 procents minskning av utsläppen är det mening att antalet utsläppsrätter ska minska med 1,74 procent per år.

Men i praktiken är de 1,74 procenten utan mening och långt under vad som krävs. Redan vad som kallas den ”spontana” minskningen av förbrukningen av energi per producerad enhet leder till mindre utsläpp än den planerade minskningen av utsläppsrätterna. Under perioden 2008-2012 kan de 11 500 i EU skaffa sig extra utsläppsrätter genom så kallade CO₂-krediter. Det är utsläppsrätter som företagen erhåller gratis i utbyte mot ”miljövänliga” investeringar i utvecklingsländerna. Det beräknas att upp till en tredjedel av det ursprungliga målet på 20 procents minskning av utsläppen 2020 kan komma från CO₂-krediter företagen skaffat sig utanför EU. Vilket innebär att företagen i EU inte behöver minska sina utsläpp med ett gram CO₂ fram till 2012 och att överskottet av erhållna krediter kan föras över till perioden 2012-2020.

Nya industrisektorer och nya ”växthusgaser”, petrokemi och kemi, kommer att dras in i marknaden och ges gratis utsläppsrätter som likt tidigare säkert kommer att ligga över dessa företags behov. Resultatet blir det omvända mot vad EU säger sig eftersträva. Företagen säljer sitt överskott av utsläppsrätter på marknaden med dumping som effekt. Priset per ton CO₂ faller i stället för att öka till en nivå där det svider i skinnet för den som skitar ned.

Vid sidan av de 11 500, som svarar för 40 procent av utsläppen, finns transportsektorn, byggnadsbranschen och jordbruket som ansvarar för 60 procent av utsläppen och som inte omfattas av CO₂-marknaden. EUs uttalade mål för dessa sektorer motsvarar 10 procents lägre utsläpp 2020. Men inte mindre än 70 procent av de 10 procenten kan komma från CO₂-krediter för investeringar i utvecklingsländer.

Lägger vi ihop dessa två faktorer, 11 500 och övriga sektorer, kommer inte mindre än hälften av de 20 procenten vid horisonten 2020 att bestå av CO₂-krediter. Det vill säga att inom EU ställs det knappt några krav alls på uppoffringar från kapitalägarnas sida.

Varför det är så sammanfattas med en häpnadsväckande cynism av FNs samordnare i studien av en övergång till en ”grön modell”. Pavan Suckhdev sitter också i Deutsche Banks ledning.

-Den nuvarande ekonomiska modellen har nått sin yttersta gräns både vad gäller förbättringar i levnadsvillkoren den kan erbjuda de fattiga liksom de ekologiska avtryck som vi kan tvinga på vår planet. Men mina kunder investerar bara i projekt med vinstutsikter och det kommer inte att ändra sig.

Obama på samma linje som EU

I USA finns en klimatlag(Climate Bill) som går under namnet Waxman-Markey, som ännu måste baxas genom Kongressen. Den visar att Barack Obama nu i stort sluter upp bakom EUs linje inför Köpenhamn. I stora drag säger lagen följande:

· Utsläppen av CO₂ ska minska med 80 procent fram till 2050 jämfört med nivån 2005. Kom ihåg att FNs klimatpanel jämför med 1990 när den säger att 80 procent innan 2050 är ett nödvändigt minimum. USAs utsläpp 1990 var 5,8 miljarder ton och 7 miljarder ton 2005.

· Lagen Waxman-Markey säger att utsläppen innan 2020 ska minska med 17 procent jämfört med 2005. I media har detta presenterats och hyllats som ett stort steg framåt och att Barack Obama brytit med busheran. I själva verket är det mindre än vad USA hade varit tvungen till om det skrivit under avtalet i Kyoto.

· Lagen avser också att ge de amerikanska företagen rätt till CO₂-krediter för ”gröna” investeringar i utvecklingsländer. Dessutom kan företagen skaffa sig sådana krediter också via ”gröna” investeringar i USA, i form av så kallade koloxidsänkor som exempelvis skogsplantering. Att detta inte handlar om strukturella förändringar är ju klart eftersom den koloxid träden tar åt sig släpps ut på nytt när de avverkas och förbränns.

· Om företagen i USA fullt ut använder sig av vad Waxman-Markey tillåter behöver de inte minska sina utsläpp i USA med ett enda ton CO₂ innan 2026. Det är som synes en avgrund mellan etablissemangets hyllning av Obamas klimatpolitik och vad som konkret är på gång.

Av den här genomgången bör det stå klart att förhandlingarna i Köpenhamn bådar illa. Alla mer eller mindre finurliga metoder för att skapa marknader går ut på att den kapitalistiska ekonomins vinstbehov inte får komma i kläm av klimatpolitiken. Det är ett imperativ som leder rakt in i väggen. EUs och USAs verkliga politik, inte de fina talen inför Köpenhamn, kommer inte att kunna göra verklighet av klimatpanelens scenario på maximum 2°C temperaturökning. Den förda politiken, om den inte helt kastas om, kommer i stället enligt klimatpanelens scenarior att leda till en temperaturhöjning inom en ram på 3,2° till 4,9° Celsius. De ekonomiska och ekologiska följderna blir oberäkneliga.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,DN3,DN4,SVD4,AB2,AB3,SVD5,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FN, Miljö, Köpenhamn, Koldioxod, Energi,

Ekonomi, FN, Klimat, Koldioxid, Köpenhamn, Miljö, Politik

Avgår Abbas?

7 Okt 09

Postad av Benny Åsman i Ekonomi

3 kommentarer

Mahmoud Abbas går från svek till svek.

Det är en sorts omvänd värld vi beskådar i Mellanöstern. En judisk sydafrikansk, internationellt mycket ansedd domare, avger en rapport om Israels krigsförbrytelser i Gaza samtidigt som han försöker balansera rapporten genom att också anklaga Hamas för krigsförbrytelser.

Israel vågade inte kalla domare Goldstone antisemit men det var inte långt ifrån. Däremot lyckades naturligtvis Netanyahu att driva Vita Huset framför sig och få Barack Obama att i sin tur kasta sig över Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas och få honom att avstå från att kräva en behandling i FN av Goldstones rapport.

Abbas vek ned sig för att Obama hotade med att diskussionerna med Israel, med USA som medlare, inte skulle bli av om Abbas inte drog tillbaka kravet på FN-behandling. Därmed sopade han under mattan ett material som var ovärderligt för det palestinska folket i kampen mot Israels ockupationspolitik och krigsförbrytelser. Och det i utbyte mot diskussioner med Benjamin Netanyahu som inte är beredd till en enda millimeters eftergift. Abbas bekräftar än en gång att han är beredd att gå från svek till svek för att få sitta vida samma bord som Israels och USAs politiska ledare. Att det går ut över det egna folket bekymrar honom inte längre. Han är inte längre något annat än en mutad quisling. Hans beslut är en skymf mot offren i Gaza.

En katt bland de rika hermelinerna i Davos

I Israel kräver , enligt dagstidningen Haaretz, det arabisk partiet Balad att Abbas helt enkelt ska avgå. På Västbanken är palestinska ledare chockade över Abbas handlande. Uppenbarligen tog han helt på eget bevåg beslutet att lägga rapporten på is. Rykten säger också att han uppmanade Olmert att fortsätta kriget för att krossa Hamas. Inte ens hans regeringschef Salam Fayyad var underrättad. Andra medlemmar i Al Fatah, Abbas eget parti, begär också att Abbas avgår. PFLPs ledare, Ahmed Jibril, sa att Abbas borde ”åka hem”, underförstått till USA. De palestinska organisationernas förbund i Europa kräver också hans avgång. Det kanske finns gränser för en kollaboratörs möjligheter att gå ockupanternas ärenden.

En trio som garanterar fortsatt Israelisk ockupation

Senaste nytt är att Abbas sägs ha backat och inte längre sätter sig emot att rapporten tas upp i FN. Trycket från de egna leden blev för stort. Men Abbas har redan förbrukat hela sitt politiska kapital och tvingas nog lämna sin roll som trojansk häst i Vita Husets tjänst.

I media: DN1,SVD1,SSD1,AB1,

Andra bloggare: Jinge,Sjöstedt,

Björnbrum

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, PA, M Abbas, Palestina, Obama, Olmert, Balad Party, Gaza, Hamas, FN;

Abbas, Ekonomi, FN, Goldstone, Hamas, Netanyahu, Obama, Olmert, Politik

Ahmadinejad- nyttig idiot.

24 Sep 09

Postad av Benny Åsman i Antirasism

1 kommentar

Antiimperialist eller antisemit ?

Irans president Mahmoud Ahmadinejad lyckades än en gång ge högerhökar som Nicolas Sarkozy och kompani en ursäkt att lämna Generalförsamlingens möte. Det är svårt att tänka sig en mer nyttig idiot än förtryckaren i Teheran. Han missar inte ett tillfälle att ge imperialismens politiska ledare chansen att framträda som förnuftets och den goda viljans ädla representanter.

Han upprepade visserligen inte sina vanliga utfall att allt om Förintelsen är lögn och påhitt. I stället målade han upp en annan variant av antisemitism- den stora judiska världskonspirationen. Benjamin Natanyahu hade säkert svårt att hålla sig för skratt. Med sådana fiender behöver Israel inga vänner.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP,SSD1,DN3,

Andra bloggare: J.Sjöstedt,Björnbrum,Esbati,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Iran, FN, Ahmadinejad, Israel, Sarkozy, Antisemitism, Antiimperialism