Läs och sprid Tidsignal

Tidskriften Tidsignal har redan publicerat nio nummer men är ännu relativt okänd. Det är verkligen synd för en bättre, mer intressant radikal tidskrift som spänner över så stora områden finns inte i Sverige. I nr 9 behandlas ingående den ekonomiska krisen och den hotade välfärden.

Huvudartikeln är skriven av den franska marxistiska ekonomen Michel Husson som svarar på frågan om varifrån kommer alla pengar som cirkulerer i finanssfären. Själv har jag bidragit med en analytisk kronologi av finanskrisen fram till att den omvandlas till ekonomisk kris kort och gott. Du kan också läsa en mycket intressant artikel om krisen i den internationella bilindustrin skriven av den tyske ekonomen Winfried Wolf. Dick Forslund som nyligen doktorerade i företagsekonomi skriver en mycket underhållande och ingående essä om Pensioner och moral.

I den andra delen av nr 9 hittar du ett flertal artiklar om attacken på de gemensamma välfärdsinrättningarna och hur mönstret går igen i hela Europa. Maria Sundvall gör en skojig och informativ resa mellan London och Södertälje för att jämföra nyliberalismens härjningar här och där. Den hotade välfärden behandlas också av Rolf Gustafsson och Petra Ulmanen.

Tidigare nummer av Tidsignal:

nr 1: Vänsterns väg-om Vänsterpartiet inför framtiden

nr 2: Antisionism och sionism i vänsterperspektiv

nr 3: Den avreglerade socialdemokratin

nr 4: Nya tider, nya plågor- om samhälle, hälsa och vård.

nr 5/6: Om borgarna- vilka är de, vad tänker de göra?

nr 7: Vänstern och islam

nr 8: 1968

Som du ser finns det allt i Tidsignal. Här under kan du läsa min artikel i nr 9. Vad gör man inte för att hävda sig själv?  För att läsa alla andra artiklar i Tidsignal räcker det med att prenumerera. Kolla detaljer på webadressen www.tidsignal.se.

Skuldsätt dig och bli rik.

Av Benny Åsman

Bryssel mars 2009

Snart två år har gått sedan den så kallade subprime-krisen utlöste den globala ekonomiska kris som hela den kapitalistiska världen skakas av. En epok är över. Den då sunt förnuft sattes åt sidan och arbetande människor med normalinkomster ficks att tro på jultomten. Skuldsätt er upp över öronen så blir ni rika, var budskapet som den giriga finansindustrin lockade med. I dag ser vi att sanningen var en annan. Tiotals miljoner världen över har nu bara stora hål i fickorna, skulder för all framtid och en rikedom som hägrar i fjärran. Men hur kom vi hit ? Vad hände egentligen när subprimekrisen seglade upp och drog med sig hela det globala finanssystemet ?

För familjen Pearson i Pine Valley söder om staden Atlanta började det finansiella äventyret våren 2005. Då lånade familjen 300 000 US dollar av mäklarfirman Burton&Jones och köpte ett vackert hus med fyra rum och kök.

-Vi tog chansen. Alla våra vänner hade köpt eget hus. Vi hade inga sparade pengar men mäklaren sa att det var inget problem, säger Dirk Pearson till Atlanta Daily.

Familjen Pearson fick sitt huslån trots att de saknade en garanti och trots att Dirks fru, Linda Pearson, varit arbetslös i nio månader efter att hon förlorat sitt deltidsjobb som kassörska på ortens storköp.

-Alla sa att huspriserna skulle stiga under överskådlig framtid och att vi inget riskerade, säger Dirk dystert.

För nu står familjen på bar backe. När familjens räntor och amorteringar sommaren 2007 ökade drastiskt, som lånekontraktet stipulerade, hade huspriserna i Pine Valley redan tappat 12 procent i snitt och lånefällan slog till. Så gick det som det gått för flera miljoner familjer. Pearsons klarade inte av avbetalningarna och huset konfiskerades av familjens bank.

Inget ovan om familjen Pearson är sant. Ändå så sant. Familjen finns bara i min fantasi, men hade lika väl kunnat vara en av alla dessa familjer som ruinerats i en skrupellös lånekarusell. Pine Valley söder om Atlanta finns inte heller. Men det finns många Pine Valley där hus nu står igenbommade och med skylten For Sale på den oklippta gräsmattan vid uppfarten.

Boom och krasch.

När IT-kraschen fick besvikna investerare och riskkapitalister att fly tekniksektorn befarade Alan Greenspan att recessionen 2001 skulle bli djup och allvarlig och lättade därför på den amerikanska centralbankens ränta så kraftigt att det öppnade vägen för den spekulationsbubbla som sedan blåstes upp i bostadssektorn.

Subprimelånen är bara en del av den spekulativa bubbla som berörde hela den amerikanska bostadsmarknaden och även andra länder för den delen som exempelvis Storbritannien, Spanien och vårt eget lilla Sverige. Alla borde ha sett riskerna med den skuldpyramid som byggdes upp. Ett fåtal varnade för de katastrofala följderna som skuldberget kunde förlossa.

Ninja kallades systemet skämtsamt av mäklarna och finansiärerna. No Income-No Job-No Assets. (Inga inkomster-inga jobb-inga tillgångar) Vissa websiter specialiserade sig till och med i försäljning av falska anställningsintyg som ibland var en formalitet som mäklarna krävde för att mana bankerna att bevilja huslånen.

Kraschen var oundviklig. Många låntagare var oförmögna att ens klara av de första amorteringarna på de nyköpta husen. Det verkliga problemet är att förstå hur ett sådant system kunde fungera under så lång tid. Svaret heter naturigtvis profiter. Hela kedjan från mäklarna upp till investeringsbankerna med Bear Stearns, Lehman Brothers och Citibank i spetsen gjorde stora pengar innan det gick hål i bubblan. I det finansiella pyramidbyggets uppgångsfas är det ingen som bekymrar sig över riskerna. Det är glada miner på alla fronter och giriga blickar kastas mot de hägrande vinsterna. Många såg krisen komma men ville inte se den. Vinsterna som ännu fanns att göra var för stora. Men när sedan understa stenarna i pyramiden börjar rämna då sjunker mungiporna och girigheten går över i panik. Sälj, sälj, sälj. Alla försöker samtidigt att göra sig av med riskfyllda papper och botten går ur. Finanskrisen är ett faktum.

Riskerna med subprimelånen hade totalt underskattats. Anledningen var naturligtvis girigheten men också det faktum att alla matematiska modeller som användes för riskbedömningen var baserade på kortsiktiga erfarenheter på bostadsmarknaden. Mer precist på de senaste femton åren i USA. En period utan ett enda år med sjunkande hus- och bostadspriser. Inte undra på att många lurades till att tro på ständigt stigande priser vilket naturligtvis gav en känsla av riskfri spekulation. I dag vet även de största optimisterna bättre.

Politiskt ansvar.

Politikerna gör i dag allt för att blodstänken från slakten på finansmarknaden inte ska befläcka den politiska karriären. Med indignerade miner skjuter man över ansvaret på andra. Till och med John McCain tvingades mitt under sin valkampanj skruva upp tonläget mot « spekulanterna  på Wall Street ». Nicolas Sarkozy gick upp i falsett när han närmast dagligen slog på «oansvariga bankirer » och « spekulationskapitalismen ».

De socialdemokratiska ledarna i Europa vill inte vara sämre. I Ett öppet brev publicerat i Le Monde den 22 maj 2008 gick tunga socialdemokratiska namn, som Jaques Delor, Jaques Santer, Helmut Schmidt, Massimo D’Alema, Lionel Jospin, Pavvo Lipponen, Paul Rasmussen, Michel Rocard och vår alldeles egen Göran Persson, till kraftigt angrepp mot den avreglerade kapitalistiska finansmarknaden.

-Krisen visar på illa och dåligt reglerade marknader och den visar oss än en gång att marknaderna inte är förmögna att reglera sig själva, skriver de före detta stats- och finansministrarna.

-Det är imperativt att förbättra kontrollen av och regelverket för bankerna, drar de bland annat som slutsats.

Brevet fick nästan inget eko i Europa eller Sverige för den delen. På något sätt kanske alla debattsugna insåg att de gamla tungviktarna kastade sten i det egna glashuset. I över 20 år har dessa herrar i regeringställning, som i opposition, varit överens med det nyliberala mottot : liberalisera och privatisera. De har alla varit med och röstat fram lagar som öppnat dörrarna för de ivriga spekulanternas framfart. Opposition från vänster kallades för omodern och förlegad, oförmögen att förstå den nya tidens anda och behov. Nu när krisen sopat golvet med alla nyliberala mantra vill inte de stolta « arbetarledarna » längre känna av det regelverk de själva varit med om att forma och upphöja till samhällspraktik. Det skorrar falskt när kritiken haglar över finansvärlden för att den gör vad som politikerna gjort lagligt.

Det är framför allt på två områden som avreglering och lagförändringar lagt de formella grunderna till den ohejdade kapitalismens globala framfart.

Först, ändrades reglerna för bankernas verksamhet. De täta skott som infördes efter depressionen på trettiotalet avskaffades delvis av Ronald Reagan och sedan ytterligare av Bill Clinton under sina åtta år vid makten. Normen från de striktare tiderna då en bank livnärde sig på skillnaden mellan in- och utlåningsräntorna och redovisade sina skulder och tillgångar i bokföringens balansräkning avskaffades. Det blev lagligt för bankerna att använda det egna kapitalet till köp och försäljning av värdepapper och dessutom lagligt för bankerna att låna pengar för att investera i finansmarknaderna.

Sedan ändrades de internationella normerna för bokföringens utförande. Två till synes detaljer som införts med de nya normerna spelar en viktig roll i hur finanskrisen utvecklades. Tillgångar , som aktier och andra papper värderade av en marknad, ska enligt de nya normerna tas upp enligt « value to market ». Det vill säga att aktier och andra tillgångar ska deklareras i bokföringen enligt deras aktuella marknadsvärde och inte som förr enligt det ursprungliga köpvärdet. Samma sak gäller dock inte skulderna. De ska inte märkas « value to market ». Resultatet i en boomperiod för aktier och andra tillgångar är uppenbart. Värdet på de egna tillgångarna överdrivs och bankens/företagets resultat överdrivs. Den andra « detaljen » är ännu viktigare. Det blev lagligt att bokföra skulder som off-balance, det vill säga att presentera vissa skulder utanför den officiella balansräkningen. Den praktiska betydelsen av detta var att bankerna kunde placera den framväxande derivathandeln off-balance.

Tack vare politikernas uppluckring av reglerna för kreditmarknaden och bankernas verksamhet avskaffades den traditionella « försiktighetsprincipen » som förelade bankerna att förutse det värsta och bokföra därefter. Den nya principen är en « oförsiktighetsprincip » som lät bankerna drastiskt öka sitt risktagande. Det öppnade bland annat portarna för den teknik som kallas « leveraging », eller hävstångsteknik.

Anta att ett bank med 10 miljoner i eget kapital lånar 100 miljoner , som inte tas upp i balansräkningen, och lyckas göra en vinst på 10% på de 100 lånade miljonerna som investerades i riskfyllda derivatkontrakt. Tio procent på 100 miljoner är 10 miljoner i vinst. Om banken betalar 5 procent i ränta på de 100 miljonerna blir nettovinsten 5 miljoner. Det egna kapitalet ökar då med 5 miljoner , från 10 miljoner till 15 miljoner. Hokus-pokus. Banken har en vinstmarginal på 50% i förhållande till det egna kapitalet och aktieägarna kan ropa bingo. Sådan är principen bakom « leveraging ». Men vad händer om banken gör en förlust på 10 procent på de lånade och riskfyllt placerade 100 miljonerna ? Minus 10 procent är en förlust på 10 miljoner, alltså lika med det egna kapitalet. Banken tvingas omedelbart i konkurs eftersom det egna kapitalet inte kan vara noll eller under noll.

Den här sifferleken svarar inte mot ett konkret fall. Men det beskriver vad som hänt med alla banker som slagit igen sina dörrar de senaste 18 månaderna och vad som kanske ännu väntar ett flertal banker med stora mörkersiffror i bagaget.

Molnen fanns där.

Tre större finansiella händelser borde ha lett till att hela den nyliberal mantran satts ifråga. Bara för att följderna blev kortvariga och utan större effekt på den internationella ekonomin blev det « bussines as usual » som följde på var och en av händelserna.

I september 1998 blir hedge-fonden Long Term Capital Management (LTCM) förstasidesstoff. Spekulationsfonden, som trots sitt namn Long Term…, ägnade sig åt kortsiktiga gissningar om ränteutvecklingen för olika obligationer. Strategin byggde på matematiska modeller som Myron Scholes och Robert Merton utvecklat. Båda belönades senare med Nobels ekonomipris. Den 23 september står fonden på ruinens brant. LTCM hade med kraftig upplåning och hävstångsteknik tagit spekulativa positioner för 1 200 miljarder dollar. En enorm siffra på den tiden. Obligationsräntorna hade efter Rysslands finansiella kollaps månaden innan gått i helt motsatt riktning än vad de matematiska « genierna » räknat med. LTCMs kapital raderades ut på några dagar. Alan Greenspan och den amerikanska finansinspektionen fick stora skälvan och skaffade fram 3,6 miljarder dollar till LTCM för att inte sätta hela det internationella finanssystemet i fara. Federal Reserve vred om näsan på Wall Streets investeringsbanker som snällt kom till LTCMs räddning. Bear Stearns vägrade delta i räddningsaktionen. Var det ödets ironi att Bear Stearns var den första investeringsbanken som fälldes av subprimekrisen ?

Det märkliga med « den nya ekonomins » krasch i mars 2000 var dess ringa inflytande på den verkliga ekonomin. Internet-bolagen föll som käglor och Nasdaq-börsen, där de noterades, tappade över 50% på kort tid. Många riskkapitalister brände fingarna men egentligen blev effekterna av att it-bubblan sprack relativt små och kortvariga. Den verkliga varningssignalen som it-kraschen sände ut ignorerades helt. De stora kapitalmängder som flödat in i it-företagen visade att det helt enkelt fanns alldeles för mycket fritt kapital som gick till spekulation istället för produktiva investeringar. De rika hade för mycket pengar att placera efter år av åtstramningar för den arbetande befolkningen. Men de härskande i samhället såg inget problem och affärerna kunde fortsätta som inget hänt.

Den tredje varningssignalen om vad som komma skulle var den enorma svindel som energibolaget Enron ägnat sig åt innan det föll samman som ett korthus.  Den 2 december 2001 förklarade sig Enron i konkurs och sagan om företaget som « revolutionerade » elenergimarknaden fick ett snöpligt slut. I stort allt Enron ägnat sig åt var bluff och lurendrejeri. De anställda kommer aldrig att glömma « sagan ». Bland allt fuffens ledningen ägnade sig åt hade den exempelvis investerat 60 procent av de anställdas pensionspengar i bolagets egna aktier. På ett år dividerades aktiens värde med 350. Kort sagt, de anställdas pensionspengar fanns inte längre kvar. Finanspressen hyllade Enron som en murbräcka på den federalt reglerade elmarknaden och trots att ingen egentligen kunde säga vad Enron « producerade » fanns det ingen gräns för ovationerna. Enrons VD Ken Lay var den enda i branschen som höll privata möten med Dick Cheney (minns han ?) om elmarknadens liberalisering. För att hålla skenet uppe av ett blomstrande expansivt företag började Enron att bygga skalbolag i karibiska skatteparadis till vilka förlustposter i bokföringen fördes över och sedan skyfflades runt för att ursprunget inte skulle gå att spåra. Själv gav sig Ken Lay 148 miljoner dollar i lön år 2000. Som med alla fuskbyggen faller de samman en vacker dag, vilket också blev « revolutionären » Enrons öde. USAs största industriella konkurs var ett faktum och den överväldigade och grundlurade finanspressen kunde kasta sig över kadavret och slita det i stycken. Men vid sidan av ett par rättegångar och mindre exemplariska domslut hände inget. Enrons fall borde ha följts av ett stopp för den bokföringsteknik som kan gömma förluster i « off balance » och skalbolag. Det borde ha följt ett stopp för privatiseringen av elförsörjningen som bara hade lett till högre priser, kaotisk marknad och oekologiska prioriteringar. Det borde ha följt ett frontalangrepp på skatteparadisen och företags och individers skatteflykt till dem.

Men i stället hände ingenting. « Business as usual ». Den avreglering som gjort LTCM, IT-kraschen och Enronskandalen möjlig sattes aldrig ifråga och för att bekämpa recessionen 2002-2003  beslöts i stället att kraftigt sänka räntorna och därmed las grunden till den byggboom som exploderade hösten 2007 och som nu driver hela världsekonomin in i en mycket djup recession om inte depression.

Alan Greenspans räntepolitik för att undvika en allvarlig recession efter IT-kraschen la grunden till den verkliga härdsmälta som vi ser nu. Den ekonomiska « modell » som den amerikanska ekonomin, och den nyliberala i allmänhet, byggt på kan sammanfattas i två motsatsförhållanden.

För det första kräver « modellen » att lönerna stagnerar på bekostnad av vinsterna. I Michel Hussons artikel härintill beskrivs i detalj den förskjutning i Arbetets och Kapitalets andel av de producerade rikedomarna som ägt rum sedan mitten av 70-talet.

För det andra bygger « modellen » på att löneandelens minskning kompenseras av en allt större skuldsättning bland fyra femtedelar av befolkningen, och en extrem ökning av den rikaste femtedelens « lyxkonsumtion » i stället för investeringar.

Det faktum att denna « modell » inte längre kan fungera är den verkliga orsaken till den nuvarande krisens strukturella karaktär. Med bostadsmarknadens kollaps kan inte längre de amerikanska hushållen fortsätt att skuldsätta sig . Hela systemet med handel på kredit utan verkliga garantier är inne i en återvändsgränd.

Föll som käglor

De första större offren för subprimekrisen och den samanhängande derivathandeln kom redan sommaren 2007 då den franska banken BNP Paribas tvingades stänga tre av sina riskfonder och några veckor senare följde den brittiska banken Northern Rock. Europeiska centralbanken pumpade in 95 miljarder euro i bankväsendet och amerikanska Fed 24 miljarder dollar i hopp att stoppa krisen. I efterhand kan vi se att de summorna var som droppar i ett hav. I USA hade samtidigt flera hedge-fonds i banken Bear Stearns ägo gått omkull och sex månader senare nådde rötan banken självt. Fed såg sig tvungen att stoppa bankens fall. Den var för stor för att tillåtas falla. JP Morgan kunde med finansiell hjälp från Fed gå in och köpa upp Bear Stearns i mars 2008.

Lita aldrig på vad en bankdirektör säger. Det rådet gäller speciellt när banken står på randen till kollaps. In i sista sekunden lovar de att det inte finns någon anledning att bekymra sig om banken för den står på solid grund även om det blåser lite snålt just vid tillfället. Det skulle besannas mer än någonsin när USAs finansminister Hank Paulson lät investeringsbanken Lehman Brothers falla den 15 september 2008. Det var ett medvetet risktagande. Paulson ansåg att Lehmans affärer var speciella och inte skulle sätta hela finanssystemet i fara. Dagen efter fick däremot staten hosta upp 85 miljarder dollar och rädda världens största försäkringsbolag AIG. Företaget som har miljontals kunder världen över fick inte gå under. Följderna ansågs oöverskådliga. Så trots att AIG, ett försäkringsbolag, ägnat sig åt spekulation i derivatpapper med bolån som grund tvingades staten kliva in. Vad som hade hänt om AIG fått gå omkull får vi aldrig veta. Men redan Lehman Brothers fall räckte för att skapa total panik på finansmarknaderna världen över och ett finansiellt sammanbrott var inte långt borta. Hank Paulson hade spelat poker och hans syning av Lehman Brothers var högt spel. Bankledningens försäkringar om soliditet var bara tomt prat. Lehman Brothers hade gett ut obligationer till ett värde av 155 miljarder dollar och byggt speciella derivatpapper baserade på obligationerna, Credit Default Swaps, till en summa av 455 miljarder dollar. Det visar tydligt hur bubblor växer i finansen när kontrakt skrivs på kontrakt som skrivs på kontrakt och så vidare.

I efterhand kan vi nu se att finanskrisens vändning kom i mars 2008 med Bear Stearns fall. Efter det föll samtliga investeringsbanker eller omvandlades till vanliga affärsbanker, som Merrill Lynch och JP Morgan. De som ibland kallats Universums herrar tvingades till (tillfällig ?) reträtt och fick sina guldkantade fallskärmar grundligt synade. Vid årsskiftet 2009 fanns det inte en enda amerikansk investeringsbank kvar. En revolution i sig. Oavsett hur krisen kommer att utvecklas den närmaste framtiden kan vi säga att en epok gick i graven 2008.

Under hösten och vintern 2008-09 handlar det inte längre om en finanskris utan en världsomfattande ekonomisk recession som eventuellt kan övergå i en riktig depression, den första sedan 30-talet. Universums herrar har släpat finansvärlden fram till avgrundens rand och lämnat den där, dragit sig tillbaka med feta bankkonton och laglig fristad. Nu förväntas världens arbetande befolkning ta på sig den bittra uppgiften att med skatter och svett ställa finanssytemet på fötter igen.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,ETC,GP1,GP2,

Bra bloggar: Motvalssbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Finanskris, Sub-prime, USA, EU, Banker,

Dela