Tag Archives: Fattiga

En tjänar mer än nittio tillsammans.

Posted on by
11

Nyliberalismen i ett enda diagram.

.

Ibland kan man sammanfatta en hel epok i ett enda diagram. Effekterna av den nyliberala kontrarevolutionen i USA visas här under i ett diagram som arbetats fram av de amerikanska fackföreningarnas tankesmedja , Economic Policy Institute. I diagramet kan du se hur ökningen av inkomsterna fördelats mellan olika inkomstagare de senaste 30 åren.

Så här kan du läsa diagramet:
1. Tårtbiten längst till vänster visar att 1% av alla inkomsttagare tog hand om 38,7% av de totala inkomstökningarna under perioden.
2. De tre tårtbitarna till vänster visar att 10% av alla löntagare erhöll 63,7 % av löneökningarna.
3. De fem tårtbitarna till höger visar att 90% av löntagarna fick nöja sig med 36,3 % av lönernas tillväxt.
4.Den sista lilla biten av tårtan visar att 20% av inkomsttagarna fick nöja sig med 0,4 % av inkomstökningen under perioden.
5. Det innebär att 1% av löntagarna tog hand om en större del av löneökningarna än 90% , 38,7% mot 36,3%.
Som sagt kan ibland en bild eller ett diagram säga mer än tusen ord. I Europa har utvecklingen gått i samma riktning som i USA men i ett lägre eller mycket lägre tempo. Det beror naturligtvis inte på att den europeiska borgarklassen har mer socialt patos eller medkänsla med ”verklighetens folk”. Det är enbart det fackliga och sociala motståndet mot den nyliberala offensiven som förklarar skillnaden. Dit räknar jag också de arbetsmarknadslagar som erövrades genom kamp och som olika regeringar inte bara kan spola.
På hemmaplan driver det ”nya arbetarpartiets” skojare, Reinfeldt och Borg, på utvecklingen i samma riktning som i USA. Deras recept på allt, skattesänkningar och åter skattesänkningar, kommer att leda oss till en tårta fördelad som ovan.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Har kapitalismen fått fnatt? (2)

Posted on by
5

Har kapitalismen fått fnatt ?

(Del 2 av 3.)

Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.

-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?

-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?

-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?

Del 2

Service och sociala behov

Vare sig den « parasitära » eller den « funktionella » förklaringen av finanskapitalets makt visar på de verkliga banden mellan finansen och den « reella » ekonomin. Sedan flera decennier ändras människornas sevice- och konsumtionsbehov i de avancerade industriländerna. Oavsett om ett land regerats av nyliberaler eller socialdemokrater har de sociala behoven av mer service, både privat och offentlig, ökat stadigt. Äldrevård, undervisning, sjukvård, fritidsutbud, kulturell aktivitet och annan verksamhet som inte, likt tillverkningen av bilar och kylskåp, kan utlokaliseras eller inte tillåter stora produktivitetsökningar har blivit allt viktigare i samhällsekonomin. Den utvecklingen är upphov till en djup motsätttning mellan den kapitalistiska ekonomins privata karaktär, behovet att ackumulera kapital via en allt större vinstrealisering, å ena sidan och å andra sidan att servicesektorn (i dess vida mening) i samhället inte erbjuder goda tillfällen för det privata kapitalet att göra tillräckligt vinstgivande investeringar. Det verkar bli allt svårare för det privatägda kapitalet att hitta lönsamma investeringsobjekt i ekonomins skilda branscher. Ingen produkt har hittills kunnat ersätta bilens och dess underbranschers enorma betydelse för kapitalismens utveckling. Här finns den verkliga orsaken till finanskapitalets till synes oemotståndliga tillväxt och dominans i den moderna ekonomin. En allt större del av vinsterna förs över till spekulation och annan skadlig verksamhet i finanssfären däför att det just saknas andra goda alternativ ur kapitalägarnas synvinkel, inte för att det är mycket mer lönsamt. I den ovan nämnda FN-rapporten visas att investeringarnas andel av världens samlade bruttonationalprodukt sjunkit från 1970 fram till i dag, från cirka 25 procent till 21 procent. En « liten » procentuell minskning men som i reda pengar svarar mot tusentals miljarder kronor per år. Samtidigt har däremot de finansiella investeringarna i utlandet ökat sin andel från cirka 5 procent av världens BNP 1980 till inte mindre än 20 procent i dag. Med finansiella investeringar avser FN enbart spel med aktier, obligationer och andra värdepapper men inte direkta utländska investeringar i produktion av varor och tjänster. Innebörden av det är att en allt större del av de rikedomar som skapas i produktionen av varor och tjänster tar sig en omväg via finanssfären för att där satsas i spekulation och spel som eventuellt kan ge fördubblad avkastning. Men i finanssfären som helhet skapas det inga rikedomar. Där omfördelas de bara i enlighet med olika kapitalgruppers, fonders och enskilda kapitalisters relativa styrka. « Kasinoekonomin », « djungelkapitalismen », « katastrofkapitalismen » och alla andra begrepp som pekar på finansens stora roll slår fel om de ger intryck av att finansen svävar fritt över den « verkliga » ekonomin. De är två delar i intimt beroende av varandra och som tillsammans utgör en enhet. Den ena kan inte fungera utan den andra och vice versa.

Delvis privatisering

Nyliberalismens svar på att de sociala behoven tar upp en allt större plats i människans vardag går ut på att splittra existerande offentlig och samhällelig aktivitet i « olönsamma » och « lönsamma » bitar. För att skapa investeringsmöjligheter även i det offentliga delas exempelvis posten upp i småbitar där aktiviteter med stora vinstmarginaler som pakettransporter lämnas över till det privata kapitalet. Utdelning av pensioner och annan service till de äldre i avlägsna orter får skötas på annat sätt. Det är inget man kan göra stora pengar på. Innebörden i privatiseringen av offentlig verksamhets olika delar är att offentliga tjänster omvandlas till varor att realisera på kapitalistiska marknader. Men den processen kan bara ske genom en kraftig degradering av de anställdas sociala situation. Stress, konkurrens, anpassningsbarhet till alla försämringar, osäkra anställningsvillkor, flextid, korttid, nattid och alla andra varianter av intensifierad exploatering av arbetskraften blir en nödvändighet för kapitalägarna. En politiskt organiserad försämring av de sociala skydsnäten blir en förutsättning för privatkapitalismens intrång i den offentliga sfären. Detta plus det aktuella finanskaoset hjälper en idé att sakta bryta sin väg in i medborgarens medvetande- den att det nyliberala projektet tar död på sig självt och att kapitalismen får allt svårare att erbjuda ett perspektiv som legitimerar det samhällssystem vi lever i.

I andra media: DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,

Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,DN4,DN5,SVD3,Sydsvenskan2,AB3,

SVD4,Politiken2,Dagens Arena2,DN6,DN7,SVD5,AB4,

Bloggar:Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rikistan och Fattigstan

Posted on by
Reply

I det lilla men ytterst välmående Rikistan bor det bara 1 125 personer. Som tur är för dem skyddas de av höga murar och lagar från Fattigstan, där två miljarder inte lika välmående trängs.

I Rikistan lever människorna under ett ständigt gissel. Ingen vet hur de ska spendera sina pengar. Hur de än vräker sig i lyx, bygger slott, glider fram i en yacht eller lyfter till Las Vegas i privatjet fortsätter förmögenheterna att växa. För de har alla mer än en miljard dollar i tillgångar och årliga ränte- och kapitalinkomster som du och jag skulle ha stora besvär att göra av med.

I Fattigstan räcker de flestas inkomster inte till ett riktigt mål mat om dagen för hela familjen. Varje dag dör cirka 14 000 barn av undernäring i de bortglömdas rike. Redan innan de senaste prisökningarna på säd och andra grödor saknade många mat för dagen. Nu ligger bokstavligen allt utom räckhåll. I Haiti finns det lerkakor att köpa i gatustånden. Jo, du läste rätt. Det är tunna kakor med vanlig lera som ersättning för mjöl. Det barkbröd som åts under nödår i norra Sverige smakade troligen alldeles utmärkt i jämförelse.

I Rikistan finns ingen rasism eller utlänningsnämnd som sätter dig på ett plan till ett okänt öde. Du blir automatiskt medborgare under förutsättning att du är värd cirka sex miljarder svenska kronor. Hudfärg, religion och ursprung spelar ingen roll. Dina tillgångar är ditt pass. Till Rikistan har de senaste tio åren inte mindre än 75 svenskar emigrerat. I dag är de svenska utvandrarna till Rikistan 125 till antalet. En liten men exklusiv skara som inte längre behöver bekymra sig för skattmasen som har alldeles för korta krumma fingrar.

I Fattigstan kan ingen räkna med att emigrera till Rikistan. Enda undantaget kanske är en ovanligt talangfull pojke som kan trolla boll som ingen annan och snabbt tjäna sin första miljon i Barca eller Manchester United. Men pojkdrömmar är just drömmar för alla andra. Eventuellt kan den fattige ta sig till Mellanstan där resten av Jordens sex miljarder bor i relativt välmående, det vill säga att det finns mat på bordet och för de flesta tak över huvudet. Ändå lever medborgarna i Mellanstan inte i social trygghet. Arbete och slit är enda garantin för brödfödan. Ett fåtal i Mellanstan är mycket mer jämlika än alla andra medborgare och har bara en enda önskan- att emigrera till Rikistan eller att åtminstone ge sken av att tillhöra samma exklusiva klubb där uppe. Det är bara möjligt om Mellanstans elit inte besväras med struntsaker som social rättvisa, solidaritet med de sämre ställda, bra sjukvård till de äldre och god utbildning av de yngre- alltså att de slipper skatta till dessa kommunistiska påfund. I dag är antalet dollarmiljonärer i Mellanstan 95 000 och alla suktar de efter inresevisum till Rikistan. Det är betydligt fler i Mellanstan som snart kommer att emigrera till Fattigstan. Dit behövs inget visum.

I Rikistan behöver ingen vara rädd för skattmasen. Efter andra världskriget och med arbetarrörelsens frammarsch skapades ett minimum av social trygghet och de superrika fick finna sig i att dela på notan. Fram till mitten av 60-talet var marginalskatten i USA så hög som 91 procent för de rika. I Storbritannien var den 83 procent när Margaret Thatcher 1979 kom till makten. Så sent som 1980 ökade den franska regeringen marginalskatten till 80 procent. I dag har medborgarna i Rikestan det bättre. Marginalskatten är nu mellan 35-40 procent och mycket lite beskattas de rikas inkomster eller inget alls om de redan deklarerats i någon av Rikistans kolonier i Karibiska sjön.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,