Ett vittne från stridens mitt.

Den egyptiska revolutionen fyller inte längre våra medias förstasidor. Anstormningen av diktaturen Mubarak är över. Men på arbetsplatserna, i skolorna och överallt där de arbetande kräver värdighet och sina medborgerliga rättigheter hamnar de i konflikt med det gamla. Den militära ledningen för landet balanserar mellan eftergifter till folkliga krav och förtryck av rättigheter som rätten att strejka. I den kampen är bygget av fackliga organisationer på varje arbetsplats en viktig del. I intervjun här under kan vi ta del av en facklig aktivists erfarenheter och förklaring av vad som sker just nu.

.

Revolutionärernas idylliska smekmånad med militären är över.

.

Intervjun med Fatma Ramadan publicerades nyligen på fackföreningen Solidaires hemsida www.solidaires.org . Fatma Ramadan är arbetsplatsinspektör i Kairos stadsdel Guiza och deltar sedan lång tid i arbetet för att bygga självständiga fackföreningar i Egypten. Hon arbetar i Samordningskommittén för facklig frihet och arbetsrätt och hon är medlem i den politiska organisationen Tagdid (Socialistisk förnyelse), som är en grupp med ursprung i den internationella rörelse vars främsta representant är det brittiska SWP. Tagdid ingår i en bredare egyptisk partibildning med namnet Tahluf.

Intervjun gjordes i Kairo den 31 maj av Alain Baron och Julien Ente för Union syndicale Solidaires räkning.

Översättning: Benny Åsman

**********

Arbetarrörelsens plats i den egyptiska revolutionen.

-Hur ser du på revolutionen?

Vanligen görs två skilda analyser av den egyptiska revolutionen.

-De flesta beskriver den som en ungdomens revolution baserad på Facebook och Internet. De som delar den åsikten frågar ironiskt: ”var finns arbetarklassen?”

-En minoritet som finns framför allt i den radikala vänstern ger arbetarklassen en avgörande roll. De anser att arbetarklassen har en enorm potential och är kapabel att omforma den pågående revolutionen till en social revolution.

.

Alla genuina revolutioner börjar som en folkfest. Det är reaktionen som står för våldet.

.

Jag intar en mer nyanserad hållning mellan de två. Den revolutionära processen började inte den 25 januari. Den är ett resultat av en lång historia av kamp inklusive stödkampanjen till den andra intifadan i Palestina och kampen mot kriget i Irak. Det ledde över till en konfrontation med Mubaraks regim och en opposition mot sonens planerade ”tronföljd”. Inom ramen för dessa mobiliseringar var textilstrejken i Mahallah 2006 och skatteindrivarnas strejk 2007 ett kvalitativt steg framåt. De båda strejkeran som ägde rum trots företagarnas, statens och den officiella fackföreningens (ETUF) repression blev upptakten till dagens revolution. I denna revolutionära historiskt utdragna process hade arbetarklassen en uppenbar plats. Men arbetarna var del av en bredare rörelse i kamp mot den nyliberala politiken med en internationell dimension. För mig är det konstlat att vilja skilja dessa aspekter åt.

.

Trots militärens varningar gick 20 000 textilarbetare i strejk

vid Mahallahfabrikerna den 17 februari.

.

Demonstrationerna på Tahrirtorget krävde inte bara diktaturens fall. De hade också en social sida. Samma sak gällde i Mahallah, Suez och Alexandria. Hittills har arbetarna huvudsakligen deltagit som individer, inte kollektivt som klass. Det är sant att under Mubaraks sista vecka vid makten spelade arbetarnas sittstrejker en avgörande roll men rörelsen generaliserades inte. Det fanns inga organisationer som kunde ena rörelsen. Strejkerna förblev uppsplittrade sinsemellan och arbetarklassen kunde inte uttrycka sig kollektivt. En generalstrejk förbereddes men för att hindra den gjorde armén i en klyftig manöver Mubarak till syndabock. Av alla dessa anledningar är organiseringen central för mig.

Hur ser du på läget i dag?

Fath Allah Mahrous, som är en gammal aktivst i Egyptens Socialistiska Parti, gillar att säga att vi befinner oss i en situation av dubbel makt, med gatan på den ena sidan och militären på den andra. För mig måste vi lägga till ett element, arbetarklassens organisering som det är nödvändigt att lägga fokus på.

I denna situation av begränsad dubbelmakt står det klart att de väpnade styrkornas Högsta Råd är i allians med krafter ur den gamla regimen, olika konservativa krafter som liberalerna. De agerar energiskt för att undergräva revolutionens sociala aspekter genom:

-En medial och ideologisk kampanj

-Ett rättsligt förtryck ( arresteringar, rättegångar, konvokationer av civila inför militärdomstolar…)

-Lagar införda uppifrån utan något samråd (kriminalisering av strejker, lagliga hinder för bildande av partier, begränsning av vallagarna…)

.

Nasser hyllades som en hjälte efter nationaliseringen av Suezkanalen.

En ”revolution” uppifrån.

.

Det är möjligt att armén försöker att agera som på 50-talet :

-Ge efter för vissa sociala krav

-och i utbyte begränsa friheten inklusive strejkrätten eller kanske generalisera förtrycket av alla friheter.

Men vi dag befinner vi oss i en annorlunda situation, för revolutionen sker underifrån till skillnad från åren på femtiotalet.

Det finns en enorm fara som arbetarrörelsen måste vara medveten om, nämligen försöken att isolera den från resten av den sociala rörelsen. Det kan de fackliga aktivisterna motarbeta genom att gå utöver arbetarnas omedelbara krav. Jag anser exempelvis att man kan inte ta upp frågan om en minimilön utan att också kräva en maximilön. Det är en meningsskiljaktighet jag har med aktivisterna i det Demokratiska Arbetarpartiet där mina gamla kamrater i Socialistiska Revolutionärer deltar.

Hur ser läget ut i den fackliga rörelsen?

Vi befinner oss i en motsägelsefull situation.

Å ena sidan inger mobiliseringarna de senaste månaderna stort hopp. Men å andra sidan saknar vi ett arv att bygga vidare på, eller ännu värre – vi har ett dåligt arv som gör att arbetarna tvivlar på nyttan med en facklig organisation. De har svårt att se vad som kan skilja de nya fackföreningarna från de gamla.

Arbetsmarknadsministern säger sig vara för pluralism men samtidigt gör han allt som står i hans makt för att hindra det i praktiken genom att exempelvis lägga hinder i vägen för löntagarnas möten. Det gäller exempelvis inom Arbetsministeriet där de ansvariga förklarat att rätten att bilda en fackförening upphävts.

.

Den nya fria fackföreningen öppnar vägen till en massorganisering av landets arbetare.

.

De nya fackföreningarnas största svaghet är att de i allmänhet inte är resultatet av en lång process. Oftast organiserar några politiska aktivister begränsade möten i syfte att samla de nödvändiga underskrifterna för att proklamera en fackförening och för att anhålla om dess legalisering. De säger att den minoritetsorganisation som skapats sedan kommer att anta en masskaraktär. Jag är inte överens med konceptet där arbetarna förblir passiva och aktivisterna styr. Det är en elitsyn på det fackliga arbetet som kan leda till isolering. Fackföreningarna ska byggas underifrån och med demokratiska metoder. Där jag arbetar begärde vi en legalisering av fackföreningen endast efter att ett stormöte hållits. Om inte ett maximalt antal arbetare deltar i bygget av en ny fackförening kan det leda till skapandet av flera självständiga fackföreningar på samma arbetsplats.

Hur ser framtiden ut för det gamla officiella facket?

Det är ingen idé att fokusera på den frågan. Det viktigaste är att skapa demokratiska fackföreningar. För det gamla facket återstår ett val- endera tvingas det att omformas i kampen med de själständiga fackföreningarna eller så försvinner det.

.

Medai: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Fackliga organisationer, Revolution, Tahrirtorget,

Dela